Är ju typ en hel tråd sedan jag frågade om det där med att sova ensam. Det grundade sig i att förra veckan sov vi tillsammans (i en liten säng med en jävla hosta för mig) och det blev verkligen pannkaka. Jag bara ville fly därifrån när jag inte kunde sova, höll på att bli galen kändes det som. Vi sågs inte på nästan en vecka, ville bara sticka huvudet i sanden o vara i fred o hade ångest över att inte kunna sova tillsammans igen/aldrig mer.
När hostan var helt borta så kändes det okej igen att testa så sov där i onsdags. Direkt blir det pannkaka igen, jag börjar jobba kl 6, hostan kommer tillbaka (i mitt huvud, blir galen!), ny bostad, ny säng (bättre säng och bostad dock
). Allt fel. På morgonen frågar han om jag kunnat sova o jag svarar nej. Uppfattar mig som att jag inte alls vill sova ihop igen och ber mig fundera på om jag tycker det är lönt att ses då eller vad jag känner. Hans svaga länk, drama
Jag fungerar dåligt med drama, åker därifrån inställd på att nu kommer vi inte ses igen. Fine.
Inser ju själv snabbt (efter kaffe och tröstprat med killen
@Bison delar säng med i detta nu
) att nu har den här sovgrejen bara blivit en situation i mitt huvud, är bra på att skapa sådana
Mitt drama verkar aldrig synas på utsidan? Lyckligtvis, eftersom det sker så lätt, så är jag ju också van vid att hantera det. Snackar med killen o han är ju lika medveten själv om sin överreaktion så allt är ur världen direkt o vi bestämmer att ses igår igen efter stallet.
Och så blir det en sådan (inte lika fancy men känslan
)
@Singoalla kväll som bara känns sådär himla lugn och harmonisk
Lagom av intressanta samtal för en dödstrött jag, ett avsnitt i en serie vi följer, träffar hans roomie första gången o hon är trevlig, kommer i säng innan 21 o somnar direkt på första försöket 23 o sover som en prinsessa bokstavligt talat tills klockan ringer 5.15 och det är lätt att gå upp. Så himla skönt!
Insåg också att all min ångest kring sex verkar ha, äntligen, släppt. Minns inte längre när jag kände mig obekväm senast. Även om det bara varit väldigt kortvariga (men ack så många) mer som reaktioner där jag fryst till sedan precis i början med denna killen så har det envist hängt i länge trots att vi kunnat prata så bra om det, han hanterar det så bra o vi matchar så bra. Har känts jobbigt, som att jag aldrig kommer kunna låta bli att vara på min vakt för att det
kommer bli obehagligt o jag bara inte vet när. Men när det inte kändes som att det var mer att reda ut så lämnade jag det bara där för att inte börja överanalysera. Och nu känner jag bara att fy fan vad värt det var alla hemska samtal och alla tårar i början för att nu känna sig fri.
It's all in the brain.
