Vi dejtar vidare - del 14

[vallhund]

Använder man sig verkligen av Freud och den typen av psykoanalys inom psykiatrin numera? Även om det är en privatpraktiserande låter det märkligt.

Det är nog extremt ovanligt.

 

[parellikusken]

Vad är det som gör att du misstänker att du är förvirrad? Tror du psykiatrikern har samma teori för personer som är hetero som söker hjälp av samma skäl som du?
Jag ifrågasätter inte dig och din känsla nu alltså, vill bara problematisera!

För att jag haft relationer med män, kvinnor och ickebinära personer. För att jag inte riktigt vill definiera mig helt som kvinna, eller snarare att jag är en kvinna "i det utvidgade fältet". Jag befinner mig på många sätt i ett mellanrum, jag är varken det ena eller det andra på något sätt. Jag själv vill inte riktigt definiera mig, men queer passar bra.

Han skulle nog inte ha samma teori om jag passade in i heteronormen, nej.

 

[EmmaBovary]

En del privatpraktiserande gör det och denna gubbe gör det. Jag känner att jag provat den vanliga psykiatrin i många år utan att det har lyckats hjälpa mig så mycket, och är nu i ett läge där jag är villig att prova allt för att reda ut mina problem. Till och med Freud.

Jag menar, jag använder mig en hel del av Freud och Lacan i mina studier - men jag studerar litteraturvetenskap, det säger liksom en del. Hade jag varit psykiatriker så hade jag förhoppningsvis inte alls läst lika mycket av deras texter i min utbildning eller haft användning för dem. Och jag förstår att du känner för att testa något annat, men hoppas att det inte stjälper mer än hjälper.

 

[mandalaki]

Jag är nog mer storsint för att jag befinner mig i en utsatt situation. För att jag verkligen är i behov av hjälp och kanske är beredd att till och med ifrågasätta min queerhet för att kunna få hjälpen.
Inser att det verkar redigt dumt och riskabelt dock, är rädd för att må sämre av det. Men samtidigt så kanske han kan hjälpa mig med annat.

Han skulle nog förresten inte säga att jag var förvirrad om jag var lesbisk. Hade varit enklare då. Nu kan jag inte ens förklara hur jag känner.

Ja, om man ser det som att "förvirrad" inte med nödvändighet måste vara negativt laddat så är det kanske enklare att förstå. Du kan ju alltid ge det några gånger för att känna honom på pulsen. Och jag skulle nog vara noga med att försöka få sätta agendan själv, så att inte proportionerna sexualiteten får styrs av honom istället för av mig.

 

[emma-vsm]

För att jag haft relationer med män, kvinnor och ickebinära personer. För att jag inte riktigt vill definiera mig helt som kvinna, eller snarare att jag är en kvinna "i det utvidgade fältet". Jag befinner mig på många sätt i ett mellanrum, jag är varken det ena eller det andra på något sätt. Jag själv vill inte riktigt definiera mig, men queer passar bra.

Han skulle nog inte ha samma teori om jag passade in i heteronormen, nej.

Okej. Det är ju jättebra att man funderar över sig själv men jag är allergisk mot den attityden psykiatrikern uppvisade, respektlöst tycker jag. Jag träffar dagligen queera ungdomar som mår jäkligt mycket bättre ”bara” av att bli bekräftade i sin identitet och ett sånt uttalande skulle kunna vara skillnaden mellan liv och död. På riktigt. Det är därför jag blir upprörd.
Tror du att psykiatrikern kan hjälpa dig är det givetvis värt ett försök. Bor du i närheten av Stockholm? Finns en grym psykoterapeut där som har lång erfarenhet och skrev sin master om hbtq och suicid.

 

[parellikusken]

Jag menar, jag använder mig en hel del av Freud och Lacan i mina studier - men jag studerar litteraturvetenskap, det säger liksom en del. Hade jag varit psykiatriker så hade jag förhoppningsvis inte alls läst lika mycket av deras texter i min utbildning eller haft användning för dem. Och jag förstår att du känner för att testa något annat, men hoppas att det inte stjälper mer än hjälper.

Jag trodde detsamma, att det hörde till det förgångna och inte längre användes. Men jag antar att det är en uppdaterad version i alla fall.

Ja, om man ser det som att "förvirrad" inte med nödvändighet måste vara negativt laddat så är det kanske enklare att förstå. Du kan ju alltid ge det några gånger för att känna honom på pulsen. Och jag skulle nog vara noga med att försöka få sätta agendan själv, så att inte proportionerna sexualiteten får styrs av honom istället för av mig.

Tack för dessa ord, de gav mycket att få de tipsen.

 

[parellikusken]

Okej. Det är ju jättebra att man funderar över sig själv men jag är allergisk mot den attityden psykiatrikern uppvisade, respektlöst tycker jag. Jag träffar dagligen queera ungdomar som mår jäkligt mycket bättre ”bara” av att bli bekräftade i sin identitet och ett sånt uttalande skulle kunna vara skillnaden mellan liv och död. På riktigt. Det är därför jag blir upprörd.
Tror du att psykiatrikern kan hjälpa dig är det givetvis värt ett försök. Bor du i närheten av Stockholm? Finns en grym psykoterapeut där som har lång erfarenhet och skrev sin master om hbtq och suicid.

Jag hoppas att han kan hjälpa mig i alla fall. Men jag får nog verkligen känna efter så att det inte går över gränsen.
Bor tyvärr i Göteborg, annars hade jag gärna tagit emot tipset.

Och jag förstår dig verkligen, jag hade tyckt detsamma som utomstående. Det låter galet,

 

[stjarnhimmel]

För att jag haft relationer med män, kvinnor och ickebinära personer. För att jag inte riktigt vill definiera mig helt som kvinna, eller snarare att jag är en kvinna "i det utvidgade fältet". Jag befinner mig på många sätt i ett mellanrum, jag är varken det ena eller det andra på något sätt. Jag själv vill inte riktigt definiera mig, men queer passar bra.

Han skulle nog inte ha samma teori om jag passade in i heteronormen, nej.

Vad sorgsen jag blir av att han ifrågasätter dig. Jag tänker att när det gäller sexualitet, könsidentitet så borde man ju inte behöva sätta en etikett på sig för att passa in eller för att någon annan ska kunna placera en i ett fack. Man borde väl bara få vara och vara nöjd med det.

 

[Hero]

Då och då ser jag en kvinnlig profil där minimilängd på mannen framställs som tydligt skallkrav, men det är ganska sällan - oftare är det mer av ett börkrav.

Näe, det är ofta ett krav om det framställs i profilen. Fick nyss upp följande: "Eftersom jag själv är 172.. Så bör du vara minst 180! " . Visst det står "bör" i profilen. Men jag tolkar det mer som ett krav om man framställer det direkt i profilen. Enkelt att stortera bort dessa med vänster swipe .

 

[stjarnhimmel]

Näe, det är ofta ett krav om det framställs i profilen. Fick nyss upp följande: "Eftersom jag själv är 172.. Så bör du vara minst 180! " . Visst det står "bör" i profilen. Men jag tolkar det mer som ett krav om man framställer det direkt i profilen. Enkelt att stortera bort dessa med vänster swipe .

Jag har sett många kvinnor som vill att mannen ska vara längre för att de är rädda för att känna och se tjocka och stora ut. På samma sätt som jag antar att du tänker om kvinnor, att du ser större ut om kvinnan är samma storlek eller mindre än dig?

 

[Ceta]

Messat killen jag chattat med lite (numera under benämningen poolkillen ) och frågat om han vill ses i helgen

 

[ekra]

Hej relationsrådet . Jag har en manlig vän som jag bara ser som vän som jag inte helt förstår mig på. Nu beter han sig som om jag sårat honom när jag inte hört av mig på länge. (Han är 40+, så det är ingen fjortis) Vi har mötts av och till på olika aktiviteter och har varit på en resa tillsammans med ytterligare en gemensam vän. Han är trevlig och jag är trevlig tillbaka SOM MAN ÄR mot vänner. Nån enstaka gång har han försökt närma sig lite försiktigt (typ lägga huvudet nästan i mitt knä) och där ville jag inte ha honom så jag reste mig och bytte sittplats. Men thats it när det gäller närmanden. Jag känner noll attraktion.

Utöver resan (3dagar i början av sommaren) hängde vi i kanske tre dagar under en tvåveckorsperiod i slutet av sommaren, (vi var på ett par cykelturer ihop) och då pratade vi om saker som vore kul att göra, (som man ju kan göra vänner emellan) bokade inget. Han var under sommaren en ganska intensiv mailskrivare (inget messenger/FB utan mail!) och jag svarade oftast relativt snart om jag hade något vettigt att skriva. Frånsett när jag tyckte att det blev lite mycket, då tog jag en paus. (Och fick något halvmartyr-svar vid ett tillfälle om att han är van vid att folk slutar svara efter ett tag...)

Hursomhelst så är det väl 3mån sedan vi sågs eller hördes, så mailade han häromdagen och undrade vad han gjort för fel och eller om han sagt något dumt. Och om jag bestämt mig för att åka iväg på något av det vi pratat om men valt att inte fråga honom.

Jag svarade som det var: att jag periodvis har ett väldigt lågt behov av att vara social och därför inte hört av mig, och att jag inte genomfört det vi pratat om på grund av den usla regniga hösten. Och att han istället för att gå och grubbla kunde ha frågat. Plus att jag är likadan med de flesta av mina andra vänner, ibland går det veckor eller månader mellan det att man hörs, men när man saknar att umgås så går det fint att ringa eller skriva och sen är det som regel alltid kul när man ses igen även om det gått ett tag.

Noll respons tillbaka. (Och det är flera dagar sedan jag skrev)

Jag orkar inte med drama, jag är helt enkelt inte jättesugen på att hänga på tu man hand med denne man, och jag har ingen lust att behöva förklara mig mer än vad jag har gjort.

(Jag har varit ganska nere under hösten och velat vara ensam mest möjligt på fritiden eftersom jag inte orkat vara social)

Jag känner att som vuxen människa så är det väl snarare hans problem än mitt om han tycker att min frånvaro är ett problem, och då ska han inte lägga det på mig. Saknar jag någon och vill träffa den så hör jag av mig, även om det var jag som hörde av mig sist... Jag förstår att han tyckte att det blev abrupt tyst, men om det plågade honom är det väl rimligt att han hör av sig?

Jag misstänker att han hoppats på mer än bara vänskap och generellt är ganska ensam och missnöjd med det. Han har hintat en del om det och jag tycker såklart att det är tråkigt för honom, men jag började känna mig lite kvävd och trängd av de förväntningar jag kände att han hade på vänskapen. Och av att offerkoftan snarare hängde i hallen än i en låda på vinden. (lättillgänglig...)

Äh, jag vet inte var jag vill komma. Kanske höra att jag har rätt. Ja det är osympatiskt att bryta kontakt utan förklaring men förklaring hade getts om det efterfrågats. Om han fortsätter att ge mig dåligt samvete ska jag höra med honom om han förväntar samma saker av våra gemensamma manliga vänner.

Vi lär säkert ses igen i något socialt sammanhang framöver. Det var tal om redan nu i helgen via en annan vän, men då var jag uppbokad på annat håll. Vi får se hur stelt det blir nästa gång... själv tänker jag vara som vanligt.

 

[enough]

Alltså, vad det skrivs i denna tråd! Och så mycket intressanta diskussioner som poppar upp hela tiden. Hinner inte själv delta så mycket som jag skulle vilja Men får ut mycket av att läsa tråden!
Nu är det alldeles strax dags för en ny tinderträff här. En konstnärskille. Vi ska gå på en utställning. Jag har nån känsla av att han kanske är lite blyg. Det är jag med, så vi får väl se hur stelt det blir! Har också precis snackat telefon med en kille jag ska träffa på söndag. En skönt udda friluftshippie, får mig att känna mig som värsta svensson i jämförelse. Var kul att prata med honom i alla fall, känns spännande nu!

 

[ekra]

@durachiny eller vem som undrade hur många jag måste swipa höger innan jag får match:

Fortfarande har jag ingen siffra, meeen inser efter att ha återupptagit swipandet att jag sveper ganska (väldigt) få höger, så det är verkligen inte konstigt om jag upplever att jag får få matchningar.

 

[gråvarg]

Lämnar ett litet tassavtryck här mitt i tråden och vill bara säga att jag skrev om mina osäkra känslor för killen som jag dejtat 3 gånger och han svarade då med något kort svar som jag uppfattade som drygt. Trist men låter det vara.

Har även tagit bort tinder. Tror jag saknar energin för det just nu. Hade mycket mer gärna träffat någon direkt IRL istället för att bläddra bland massa bilder. (men det kanske alla hade)

Vad mer finns det för möjligheter att ev. hitta en partner? Någon upplyst kring detta? Jag är så trångsynt att jag bara tänker på nattklubb, men är inte så taggad på alkohol + gillar inte när främmande killar går för nära inpå min comfort-zone. Och mitt senaste klubb-besök var inte en så trevlig upplevelse. (En främling kom och ställde sig emellan mig och mina vänner och sa till mig "Du är med oss nu." precis innan klubben stängde, riktigt obehagligt men lyckligtvis kom min ena polare och på något magiskt sätt drog mig därifrån?) Så vet inte om det är något för mig.

Tänker att jag provar tinder igen sen när jag känner för det.

 

[Vassi]

Var till en ny psykiatriker igår, en privatpraktiserande, som ifrågasatte min sexualitet. Att jag var förvirrad. Ska antagligen gå till honom i någon slags psykoanalys, så är väl Freud som talar genom honom. Att vara queer verkar inte vara ett begrepp som han använde, utan han trodde inte på mig när jag sa att jag inte känner mig förvirrad utan nöjd i min situation. Jag blev rätt provocerad.

Efter detta samtal är jag dock förvirrad. Det kanske är det som är svaret på varför jag alltid trasslar till relationer, för att jag är förvirrad i min sexualitet. Det kanske är därför jag aldrig blir tillräckligt kär.

Inser att denna terapi kommer bli läskig.

Hej! Hoppas att jag inte lägger mig i för mycket nu, ber om ursäkt i så fall. Jag vet ju inte alls vem du är, hur du mår eller vad du har för erfarenhet av psykiatrin sen innan. Men jag blir lite orolig av den inställningen psykiatrikern verkar ha. Jag jobbar själv som psykolog (mer kbt-inriktad ska tilläggas, för att vara ärlig med min utgångspunkt). Det finns tyvärr mycket dålig historia kring psykologin och hbtq-fältet som du säkert redan vet. Det har tagit stora steg framåt, men just hos vissa individer bland gamm-psykoanalytikerna säger mina erfarenheter/fördomar är den där inställningen fortfarande bitit sig kvar. Han kan säkert vara duktig på sitt, men det lät som en jävligt respektlös ingång gentemot dig. Inte så bra utgångsläge för något slags öppensinnad utforskande tillsammans... Jag vet inte riktigt vad jag vill säga mer än att det finns psykologer/terapeuter/psykiatriker med hbtq-kompetens. Var rädd om dig, och byt om det inte känns bra/respektfullt!

 

[Aliche]

Lämnar ett litet tassavtryck här mitt i tråden och vill bara säga att jag skrev om mina osäkra känslor för killen som jag dejtat 3 gånger och han svarade då med något kort svar som jag uppfattade som drygt. Trist men låter det vara.

Har även tagit bort tinder. Tror jag saknar energin för det just nu. Hade mycket mer gärna träffat någon direkt IRL istället för att bläddra bland massa bilder. (men det kanske alla hade)

Vad mer finns det för möjligheter att ev. hitta en partner? Någon upplyst kring detta? Jag är så trångsynt att jag bara tänker på nattklubb, men är inte så taggad på alkohol + gillar inte när främmande killar går för nära inpå min comfort-zone. Och mitt senaste klubb-besök var inte en så trevlig upplevelse. (En främling kom och ställde sig emellan mig och mina vänner och sa till mig "Du är med oss nu." precis innan klubben stängde, riktigt obehagligt men lyckligtvis kom min ena polare och på något magiskt sätt drog mig därifrån?) Så vet inte om det är något för mig.

Tänker att jag provar tinder igen sen när jag känner för det.

Meetup grupper är toppen för att träffa nya människor som man, beroende på grupp, vet att man iaf har någonting gemensamt med

 

[parellikusken]

Hej! Hoppas att jag inte lägger mig i för mycket nu, ber om ursäkt i så fall. Jag vet ju inte alls vem du är, hur du mår eller vad du har för erfarenhet av psykiatrin sen innan. Men jag blir lite orolig av den inställningen psykiatrikern verkar ha. Jag jobbar själv som psykolog (mer kbt-inriktad ska tilläggas, för att vara ärlig med min utgångspunkt). Det finns tyvärr mycket dålig historia kring psykologin och hbtq-fältet som du säkert redan vet. Det har tagit stora steg framåt, men just hos vissa individer bland gamm-psykoanalytikerna säger mina erfarenheter/fördomar är den där inställningen fortfarande bitit sig kvar. Han kan säkert vara duktig på sitt, men det lät som en jävligt respektlös ingång gentemot dig. Inte så bra utgångsläge för något slags öppensinnad utforskande tillsammans... Jag vet inte riktigt vad jag vill säga mer än att det finns psykologer/terapeuter/psykiatriker med hbtq-kompetens. Var rädd om dig, och byt om det inte känns bra/respektfullt!

Tack för dina ord!
De gav mig en tankeställare. Inser att jag verkligen måste tänka efter vad det är jag ger mig in på, om det verkligen finns en möjlighet att få hjälp hos honom.

 

[gråvarg]

Meetup grupper är toppen för att träffa nya människor som man, beroende på grupp, vet att man iaf har någonting gemensamt med

Tack!

 

[Snubbelfot]

Fick nyss upp följande: "Eftersom jag själv är 172.. Så bör du vara minst 180! " .

Just den formuleringen tycker jag känns rätt tråkig iofs, jag har också sett den eller närliggande varianter mer än en gång. "Eftersom... så..." antyder att man borde fatta att längdvillkoret är en ren självklarhet.