På morgonen den 21/4 åker vi in för koll på förlossningen då värkarna börjar bli tätare. Här görs CTG som ser bra ut och de konstateras att jag är 3 cm öppen. Vi tar en promenad för att försöka få igång värkarbetet mer men istället tycker jag det lugnar ner sig så vi bestämmer oss för att åka hem igen avvakta. Vid 14,30 ringer mannen och säger att vi kommer då jag inte riktigt går att prata med och somnar mellan varje värk. Kl.15 får vi komma in på vårt rum och hinner inte mer än fram till sängen innan vattnet går.
Värkarbetet drar igång mer och jag börjar använda lustgasen. Här lyckas jag dessutom spy på golvet av smärtan, trodde först det var av lustgasen så blev lite feg att använda den men fick vägledning av barnmorskan och när jag fick till användningen blev den ett bra hjälpmedel. Även om denna delen av förlossningen var väldigt smärtsam så kändes de bra då de faktiskt gick i stadig takt framåt. Vid 22 tiden är jag helt öppen och både jag och sambon känner att vi kanske kan få se vår son innan midnatt, men så fel vi skulle ha. När krystvärkarna sen började så blev mina värkar ganska korta vilket resulterade i att de inte hände så mycket. Här bestäms att de ska kopplas in oxitocindropp och de misstänks att han ligger vidöppen bjudning. Här börjar jag känna mig helt slut efter allt krystande som egentligen inte leder någon vart. Vid 02.00 på natten får jag feber och antibiotika ges, här börjar det även visa sig avvikande CTG och de förstår att lilleman börjar må lite sämre inne i magen. Läkare tillkallas och de börjas prata om att lägga sugklocka för att hjälpa lillen ut. Så problemet var att trots att jag krystade helt rätt så åkte han tillbaka hela vägen in igen så fort värken slutade. De bestäms att sugklockan ska användas, de tillkallas läkare och barnläkare och de förklarar för mig att det eventuellt kan bli så att barnläkarna kommer springa iväg med honom om de inte står rätt till. Så 04:26 kommer lilleman till världen med navelsträngen runt halsen. Först är han helt tyst och de gnuggar honom med handduk för att få igång honom och då hörs nått litet ljud från honom och då kunde jag andas ut. Men ganska snabbt säger barnläkarna att det måste ta med sig honom och han avnavlas snabbt av läkarna. Sambon/pappa fick följa med och kvar blev jag i sängen. Efter ca. 20-30 minuter kommer de tillbaka med honom och jag får upp honom på bröstet och får se honom ordentligt för första gången. Sambon grät lite när han kom tillbaka och först trodde jag de var glädjetårar men har förstått sen efteråt att det var väldigt jobbigt för honom att se allt som lillen fick gå igenom där i början, slang ner i lungorna, syrgasmask och massa stick i både fötter och händer. Men de viktiga var att våran kille till slut mådde bra igen och vi fick ha honom i vår famn.
Så anledningen till att det var svårt att få ut honom var att navelsträngen höll tillbaka honom varje gång jag slutade krystade, han hade dessutom en hand vid huvudet som även den var inlindad i navelsträngen så de blev ännu trängre att komma ut. Men trots denna ganska dramatiska förlossning kände jag mig alltid trygg, personalen kändes så professionella och kompetenta och de kändes hela tiden som om de hade full koll på läget. Så när han kom ut fanns de 3 läkare, 3 barnmorskor, en student, 2 barnläkare och sambon inne på rummet! Började fundera på om de fanns någon personal ledig till de andra som var där
