Jag menar inte att dom aktivt skulle hindra utan att man måste visa hänsyn. Är min partner pälsallergiker och blir dösjuk så är väl det inte så käckt om jag skaffar hundar i vårt gemensamma hem? Om han är pedant så tar det nog en del på förhållandet då jag är raka motsatsen och inte klarar av att hålla hemmet städat och fint. Att inte kunna dra nånstans när jag vill och vara borta så länge jag känner för det utan att säga till. En partner ska ju inte behöva gå och undra om jag kommer hem nått mer efter stallet eller om jag har stuckit eller om nått allvarligt har hänt.För min del så är det verkligen inte min man som hindrar mig från att göra det jag vill. Tvärtom. Han uppmuntrar alltid mig. Det som hindrar mig är det faktum att jag valt att skaffa barn, vilket krockar med andra saker jag också vill göra. Min man är definitivt inget hinder! De partners som är hinder är inte värda att ha.
Som singel behöver jag ju inte tänka på sånt