Jag trivs väldigt bra som singel och har inte behov av att ha en partner, men trots det så har jag en!
Det jag värdesätter med en partner är att det är fint att ha någon att prata med, diskutera livets frågor och det är bra fint med det här enkla som att ha sällskap vid matlagning, att se en rolig film och sitta och skratta och kommentera filmen tillsammans med någon, att handla och planera veckans mat tillsammans med. Att ha någon som ett fint stöd i allt liksom. Sen som bonus är det skönt att komma hem från jobbet och middagen är klar, disken är diskad och tvätten hängd vissa dagar.
Sen är det klart att man kan få mycket av detta från vänner också, men man blir ju närmare en partner ändå eftersom man lever ihop och diskuterar och pratar om ALLT.
Samtidigt så känner jag att skulle det skita sig så vet jag också att jag har det minst lika bra själv också. Jag är alltså inte det minsta ”beroende” av honom, men just här och just nu så vill jag ha den där människan i mitt liv. Jag känner en väldigt stark och djup kärlek för honom, vi har jättekul tillsammans, och vi finns där för varandra i vått och torrt. Det är fint!
Han har sitt hus, och jag har mitt. Dock så är vi nästan bara hos mig då vi har promenadavstånd till jobbet, hund och höns här. Hunden kan jag ta med mig till honom, men blir svårare med hönsen!
Vi lever ett enkelt liv, gillar skog och natur båda två, gillar samma filmer/serier och samma mat. Det underlättar ju såklart, men det är ju inget krav. Han har sina egna intressen som jag är okej med att hänga med på, och han är okej med att hänga med på mina, men vi utför dom också på egen hand. Kort och gott så flyter det på enkelt och bra, och så länge det gör det så fortsätter vi. Börjar det skava och gnaga, och något inte går att lösa, eller om det kräver för mycket energi för att lösa det så är jag hellre ensam. Mer komplicerat än så behöver det inte vara!
Vi har träffats i ett år ungefär och än så länge så är det 100%!