Jag är särbo, vilket passar mig perfekt.
Jag vill aldrig någonsin mer bli styrd av en partner, som har åsikter om hur jag lever i min vardag, och som har krav på att jag ska serva honom, eller ens behöva tänka på att mina val i vardagen ska passa ihop med hur någon annan vill ha det. Jag blir tokstressad av att ha sådana krav på mig, om det så ens gäller att bestämma vad vi ska äta till middag, eller känna outtalade krav om att tvätta någon annans kläder.
Särbon träffar jag så pass sällan, att det varje gång nästan känns som om vi dejtar, fastän vi varit ett par i många år.
Ändå utan den oron jag känner vid dejtande, att vara tvungen att lära känna någon ny och ta reda på om han är intresserad, och få det hela att passa in i mitt liv. Jag tycker det är ett förskräckligt besvär att träffa nya människor, och också oron med att ständigt halvt om halvt vara på jakt efter någon, om man nu vill ha sex ibland.
Kk passar mig inte heller, jag vill inte ha sex bara med någon, utan med någon jag tycker om.
Vänner har jag visserligen, men jag har alltid känt att jag är lågt nere på vänners prioiteringslista. Vänner är folk man träffar om man har tid, när allt annat i livet ger möjlighet till det. Medan en partner prioriteras, och är ens första val för umgänge. Kanske det är annorlunda om man har mycket nära vänner, men sådana har jag aldrig haft.
Men det är trevligt att veta om att man har någon som alltid gärna vill höra av en, fira högtider med, och göra något roligt med när man har tid, lust och ork. Jag behöver en massa egentid också, för att orka.
Så därför passar särbo mig perfekt. Däremot vet folk jag umgås med inte nödvändigtvis om min relationsstatus. På jobbet har det ibland skämtats om någon jag borde träffa, av folk som antar att jag är singel. Andra, som träffat oss t.ex. på en resa frågar var vi bor, och utgår från att vi bor ihop. Ingetdera stör mig, random folk behöver inte veta något om mitt liv, så jag svarar något flummigt, vad jag nu tycker passar just den gången.
Jag vill aldrig någonsin mer bli styrd av en partner, som har åsikter om hur jag lever i min vardag, och som har krav på att jag ska serva honom, eller ens behöva tänka på att mina val i vardagen ska passa ihop med hur någon annan vill ha det. Jag blir tokstressad av att ha sådana krav på mig, om det så ens gäller att bestämma vad vi ska äta till middag, eller känna outtalade krav om att tvätta någon annans kläder.
Särbon träffar jag så pass sällan, att det varje gång nästan känns som om vi dejtar, fastän vi varit ett par i många år.
Ändå utan den oron jag känner vid dejtande, att vara tvungen att lära känna någon ny och ta reda på om han är intresserad, och få det hela att passa in i mitt liv. Jag tycker det är ett förskräckligt besvär att träffa nya människor, och också oron med att ständigt halvt om halvt vara på jakt efter någon, om man nu vill ha sex ibland.
Kk passar mig inte heller, jag vill inte ha sex bara med någon, utan med någon jag tycker om.
Vänner har jag visserligen, men jag har alltid känt att jag är lågt nere på vänners prioiteringslista. Vänner är folk man träffar om man har tid, när allt annat i livet ger möjlighet till det. Medan en partner prioriteras, och är ens första val för umgänge. Kanske det är annorlunda om man har mycket nära vänner, men sådana har jag aldrig haft.
Men det är trevligt att veta om att man har någon som alltid gärna vill höra av en, fira högtider med, och göra något roligt med när man har tid, lust och ork. Jag behöver en massa egentid också, för att orka.
Så därför passar särbo mig perfekt. Däremot vet folk jag umgås med inte nödvändigtvis om min relationsstatus. På jobbet har det ibland skämtats om någon jag borde träffa, av folk som antar att jag är singel. Andra, som träffat oss t.ex. på en resa frågar var vi bor, och utgår från att vi bor ihop. Ingetdera stör mig, random folk behöver inte veta något om mitt liv, så jag svarar något flummigt, vad jag nu tycker passar just den gången.