Varför vill folk ha en partner?

[sjoberga]

Nu var ju mitt inlägg ett svar på @Youma s inlägg https://www.bukefalos.se/threads/varfoer-vill-folk-ha-en-partner.1516555/post-20175720

Och mitt var en reflektion på ditt. Om man letar efter något mer långvarigt tänker jag att det är viktigare att leta efter lite gemensamma visioner och mål, än att den ene ska driva något i mål som är helt bestämt av den andre. Där man lyssnar på varandra och absolut inte har bestämt på förhand att den ene bestämmer allt.

 

[Wille]

Men det antar jag att du vantrivdes med...?

Min status där var att jag var inte ens en inneboende. Men det som störde mig mest var att han inte respekterade mig eller tyckte att mina åsikter var värda att lyssna på.

 

[EmmaBovary]

Min status där var att jag var inte ens en inneboende. Men det som störde mig mest var att han inte respekterade mig eller tyckte att mina åsikter var värda att lyssna på.

Men varför vill du då behandla någon på samma sätt?

 

[sjoberga]

Min status där var att jag var inte ens en inneboende. Men det som störde mig mest var att han inte respekterade mig eller tyckte att mina åsikter var värda att lyssna på.

Och det är väl tragiskt och utan förutsättningar att vara bra?

Jag tycker du glider lite åt samma håll genom att vilja bestämma allt på förhand på vissa områden. Och om det är bestämt på förhand är det ett sätt att uttrycka att åsikter inte är värda att lyssna på.

 

[athena_arabians]

Min status där var att jag var inte ens en inneboende. Men det som störde mig mest var att han inte respekterade mig eller tyckte att mina åsikter var värda att lyssna på.

Jag skulle säga att det kokar ner till om du skulle respektera din partner eller om du mest är intresserad av oavlönad hjälp, med tanke på dina svar ovan.

 

[Voeux]

Fast där handlar det snarare om att dela livet med någon som inte är kompatibel med ditt liv? Förutom det sista då.

Jag tänker att det måste vara omöjligt att vara helt kompatibel med en annan människa. Att alltid vara sugen på precis samma mat varje kväll, att vilja se samma film, att vilja lägga pengar på exakt samma saker, att vilja göra samma saker precis samtidigt. Jag tror att hur kompatibel man än är så är det svårt att komma ifrån att tvåsamhet också kommer med kompromisser. Är de för stora är det nog inte rätt relation, men alla par gör dem och jag kan förstå att en del väljer att hellre leva ensamma. Eller särbo, eftersom kompromisserna har en tendens att bli många fler om man lever ihop.

Jag kan ibland sakna att få äta en Billys till middag och kolla True Crime hela kvällen, sju dagar i veckan om jag så vill. Boka en spontan ensamresa, köpa något dyrt bara för att jag ville ha det osv. Leva fullkomligt kompromisslöst utifrån vad jag själv känner för just då. Nu har jag valt man och barn framför det. Men visst finns det en charm med båda.

 

[Wille]

Men varför vill du då behandla någon på samma sätt?

Nä, samma sätt är det ju inte. Och jag kommer aldrig att kasta ut någon mitt i vintern, eller hota med att slå. Och jag kommer aldrig att försätta någon i situationen att denne har två val och båda är fel.

Men jag är väl lite less på att behöva få underkasta mig och mitt hus är mitt.

 

[sjoberga]

Nä, samma sätt är det ju inte. Och jag kommer aldrig att kasta ut någon mitt i vintern, eller hota med att slå. Och jag kommer aldrig att försätta någon i situationen att denne har två val och båda är fel.

Men jag är väl lite less på att behöva få underkasta mig och mitt hus är mitt.

Fast poängen med många bra relationer är att ingen ska underkasta sig den andre, utan båda ska respektera och lyssna på varandra och är det något man ska underkasta sig så är det en portion gemensamma intressen - men inte heller det får bli ”allt” - man måste fortsätta kunna vara individer.

Och om ditt hus är ditt, så är nog fortsatt drivandet, jobbet och engagemanget också ditt. Det blir inte då en del av det gemensamma intresset.

 

[EmmaBovary]

Nä, samma sätt är det ju inte. Och jag kommer aldrig att kasta ut någon mitt i vintern, eller hota med att slå. Och jag kommer aldrig att försätta någon i situationen att denne har två val och båda är fel.

Men jag är väl lite less på att behöva få underkasta mig och mitt hus är mitt.

Nej, såklart räknar jag med att du inte kommer hota med att slå eller kasta ut någon. Men det är lite skillnad på att inte vilja underkasta sig någon, och att vilja att någon annan ska underkasta sig dig.

 

[Masqueradee]

Nä, samma sätt är det ju inte. Och jag kommer aldrig att kasta ut någon mitt i vintern, eller hota med att slå. Och jag kommer aldrig att försätta någon i situationen att denne har två val och båda är fel.

Men jag är väl lite less på att behöva få underkasta mig och mitt hus är mitt.

Svarar främst på det sista, och håller med det som @sjoberga skriver här ovan; i en relation underkastar man sig inte varandra. Det är ett givande och tagande, en balans. Man bygger en samvaro tillsammans.

När det gäller huset; du behöver ju faktiskt inte ha en partner som bor hos dig. Ni kan vara särbos och pyssla lite hos varandra. Jag hade väl kunnat hjälpa till lite granna hos en partners hus där jag inte bodde, men flyttar jag in hos honom förväntar jag mig lika mycket inflytande av vårt gemensamma hem.

Med det sagt känns det som ganska praktiska saker, och inte speciellt relations-/känslomässiga saker. Det är ju ändå där, enligt mig, en relation börjar. Känns det bra att vara med personen, vill jag bygga en relation med personen, pirrar det i magen och vi båda tillför någonting i varandras liv? Det är ju ändå där man "ska" börja, inte att ha någon som hjälper en att flytta på saker (även om det självfallet är trevligt - men det är ju snarare en form av att man gör något tillsammans, hjälper och stöttar).

 

[Wille]

Fast poängen med många bra relationer är att ingen ska underkasta sig den andre, utan båda ska respektera och lyssna på varandra och är det något man ska underkasta sig så är det en portion gemensamma intressen - men inte heller det får bli ”allt” - man måste fortsätta kunna vara individer.

Och om ditt hus är ditt, så är nog fortsatt drivandet, jobbet och engagemanget också ditt. Det blir inte då en del av det gemensamma intresset.

Jag har aldrig upplevt respekt och att någon lyssnar på den andre. Tror inte sånt funkar. Ett annat ex tyckte jag var lat som inte städade och lagade mat åt honom. Huset hade ett hål i väggen med bara en masonitskiva, det fanns ingen toa och det var svinkallt på vintern.

 

[Wille]

Svarar främst på det sista, och håller med det som @sjoberga skriver här ovan; i en relation underkastar man sig inte varandra. Det är ett givande och tagande, en balans. Man bygger en samvaro tillsammans.

När det gäller huset; du behöver ju faktiskt inte ha en partner som bor hos dig. Ni kan vara särbos och pyssla lite hos varandra. Jag hade väl kunnat hjälpa till lite granna hos en partners hus där jag inte bodde, men flyttar jag in hos honom förväntar jag mig lika mycket inflytande av vårt gemensamma hem.

Med det sagt känns det som ganska praktiska saker, och inte speciellt relations-/känslomässiga saker. Det är ju ändå där, enligt mig, en relation börjar. Känns det bra att vara med personen, vill jag bygga en relation med personen, pirrar det i magen och vi båda tillför någonting i varandras liv? Det är ju ändå där man "ska" börja, inte att ha någon som hjälper en att flytta på saker (även om det självfallet är trevligt - men det är ju snarare en form av att man gör något tillsammans, hjälper och stöttar).

Jag har aldrig känt pirr inför någon, förutom när jag gick i grundskolan.

 

[escodobe]

Jag har själv varit parten som inte fått bestämma något. Amorterade på hans lån också.

Och han är ett ex förstår jag...?

 

[Wille]

Och han är ett ex förstår jag...?

Ja, det är han. Men han fick en bättre respekt för mig när jag satte ner foten och drog. Då fick han ta itu med sitt skit själv.

 

[Fruentimber]

Jag har aldrig upplevt respekt och att någon lyssnar på den andre. Tror inte sånt funkar.

Hur tänker du att vi andra lever i våra relationer? Jag förstår att du inte haft bra upplevelser av tidigare relationer, men man får ju lyfta blicken och inse att det givetvis inte ser ut så överallt. Att inte uppleva respekt och att ens partner inte lyssnar är knappast något som en majoritet är villig att stå ut med bara för ett partnerskaps skull.

 

[Wille]

Hur tänker du att vi andra lever i våra relationer? Jag förstår att du inte haft bra upplevelser av tidigare relationer, men man får ju lyfta blicken och inse att det givetvis inte ser ut så överallt. Att inte uppleva respekt och att ens partner inte lyssnar är knappast något som en majoritet är villig att stå ut med bara för ett partnerskaps skull.

Jag har ingen aning om hur det funkar för andra. Men kul om det funkar bra.

 

[Manji]

Nä, samma sätt är det ju inte. Och jag kommer aldrig att kasta ut någon mitt i vintern, eller hota med att slå. Och jag kommer aldrig att försätta någon i situationen att denne har två val och båda är fel.

Men jag är väl lite less på att behöva få underkasta mig och mitt hus är mitt.

Har också levt som en oönskad gäst i ett hus som skulle vara mitt hem men inte var det. Mentalt hemlös, kan man kalla det för det?

Jag tror det är viktigt att skilja på hus och hem. Ett hus är en byggad som en eller flera kan äga, ett hem har man tillsammans. Och i ett hem bestämmer man tillsammans. Min man underkastar aldrig sig även fast det är hans hus, det är ju mitt hem också. Såklart jag får välja och bestämma, är vi oense blir vi ense och sen bygger vi så. Det är inte underkastelse, det är respekt och omtanke.

 

[Motacilla]

Tänker att relationer är beroende av gränsdragning och kommunikation för att fungera.

En tydlig gränsdragning om vad som är okej och kommunikation om hur man ska lösa situationer gör att man kan samarbeta och komma överens istället för att en ska bestämma och den andra foga sig.

Maken och jag har inte speciellt många gemensamma intressen men vi har väldigt många liknande personlighetsdrag och tycker lika i många frågor.
Sen är det väl klart att man i perioder stör sig mera/önskar att saker vore på ett annat sätt.

 

[Wille]

Tänker att relationer är beroende av gränsdragning och kommunikation för att fungera.

En tydlig gränsdragning om vad som är okej och kommunikation om hur man ska lösa situationer gör att man kan samarbeta och komma överens istället för att en ska bestämma och den andra foga sig.

Maken och jag har inte speciellt många gemensamma intressen men vi har väldigt många liknande personlighetsdrag och tycker lika i många frågor.
Sen är det väl klart att man i perioder stör sig mera/önskar att saker vore på ett annat sätt.

Ingen har någonsin lyssnat på mina gränser.

 

[Masqueradee]

Jag har aldrig känt pirr inför någon, förutom när jag gick i grundskolan.

Tror ändå att det behöver finnas någonting där, pirr eller annan känsla. Jag kommer inte kunna vara likgiltig inför en partners existens, då kan jag lika gärna vara utan. Vänner är ju även det en typ av relation - man bråkar, diskuterar, skrattar, hittar på äventyr.. Men det är det där extra leendet när personen skickar ett meddelande, eller saknaden när hen går. Det där extra som urskiljer personen från mängden. Sen om man kallar/upplever det som pirr eller ej är sekundärt. Det kan komma direkt, växa fram, gå i vågor...

Men med det sagt. Du har varit utsatt för fruktansvärda saker av tidigare partners. Det betyder inte att alla relationer kommer att se ut så i framtiden. Men om du vill ha en partner i ditt hem måste du rucka på vissa saker. NI bygger ett hem tillsammans. OM det är målet med relationen - att dela ett hem.