Varför vill folk ha en partner?

[Lillo]

Känner faktiskt inte igen mig. Upplever inte att jag behöver kompromissa i sådana små-detaljer i vardagen faktiskt. Vill jag äta flingor till middag så gör jag det, vill jag köpa något dyrt så gör jag det, vill jag inte se samma film som sambon gör jag inte det heller. etc etc.

Men självklart finns det vissa kompromisser. Bara inte på den nivån i vardagen liksom.

Håller med jag har heller aldrig behövt kompromissa i en sund relation vi äter vad vi vill men oftast kommer vi ju överens om något för enkelhetens skull.
Jag har köpt både häst och hund utan att diskutera något särskilt med sambo.

Har haft motsatsen till partner också personer som bråkar om precis allting och alltid ska ha sin vilja fram och tjurar som barn osv osv. Men där blir man inte långvarig.

 

[Lillo]

Beror som sagt på hur man är.
För mig tar det flera timmar att övertala mig själv till att skicka ett sms, ibland flera dagar om det inte är något superviktigt som har med jobbet att göra. Att känna att jag behöver meddela en partner om var/hur/om/när jag kommer att vara skulle vara skitjobbigt - och att inte meddela sig alls vore inte ok känner jag.

Ok men det där låter mer ovanligt än vanligt jag tror inte det är någon stor grej för majoriteten människor att skicka ett sms särskilt inte till sin partner jag smsar mer än pratar med min vissa dagar

 

[Sel]

Ok men det där låter mer ovanligt än vanligt jag tror inte det är någon stor grej för majoriteten människor att skicka ett sms särskilt inte till sin partner jag smsar mer än pratar med min vissa dagar

Jag säger inte att det är vanligt, men det är ju ändå en extra grej som måste till i en relation. Det är alltid något som måste finnas där i bakhuvudet, en person att ta hänsyn till i vardagslivet på hundra små sätt, alltså inte lika enkelt som att leva ensam som det låter från en del. Någonstans är man ju partners om man lever i ett förhållande, och det ställer krav på anpassning.

 

[Lingon]

Jag tänker att det måste vara omöjligt att vara helt kompatibel med en annan människa. Att alltid vara sugen på precis samma mat varje kväll, att vilja se samma film, att vilja lägga pengar på exakt samma saker, att vilja göra samma saker precis samtidigt. Jag tror att hur kompatibel man än är så är det svårt att komma ifrån att tvåsamhet också kommer med kompromisser. Är de för stora är det nog inte rätt relation, men alla par gör dem och jag kan förstå att en del väljer att hellre leva ensamma. Eller särbo, eftersom kompromisserna har en tendens att bli många fler om man lever ihop.

Jag kan ibland sakna att få äta en Billys till middag och kolla True Crime hela kvällen, sju dagar i veckan om jag så vill. Boka en spontan ensamresa, köpa något dyrt bara för att jag ville ha det osv. Leva fullkomligt kompromisslöst utifrån vad jag själv känner för just då. Nu har jag valt man och barn framför det. Men visst finns det en charm med båda.

Jag och min man umgås inte varje kväll. Känner vi för att se samma program/film en kväll så tittar vi tillsammans, känner vi för att spela tillsammans gör vi det. Känner vi för olika saker så gör vi olika saker. Ingen av oss behöver nånsin se en film hen inte vill se. Vi har mer än en tv och dessutom vars en egen dator. Jag trodde verkligen tiden var förbi då par alltid var tvungna att umgås varje kväll på nåt tvångsmässigt sätt bara för att.

Gällande middagar så turas vi om att laga middag. Den som lagar väljer vad som lagas. Är man inte sugen på just det den kvällen är det ju fritt fram att laga nåt eget. Det är det sällan nån som gör hos oss men det skulle inte vara nåt problem. Men det händer definitivt om nån av oss är tillräckligt sugen på nån specifik middag för att orka laga middag trots att annan lagad mat serveras.

Hur hindrar din man dig från att äta en Billys och titta på True Crime hela kvällen? Barnen är ett hinder där, men hur är din man ett hinder? Många av sakerna du räknar upp är det barnen som hindrar en från. Inte partnern. Enligt mitt sätt att se på det.

Tillägg: Vill jag köpa nåt dyrt så gör jag det. Jag är inte livegen och har egna pengar. Snart ska jag åka själv och hälsa på en vän som bor utomlands. Och min man uppmuntrar mig till det.

 

[Lingon]

Beror som sagt på hur man är.
För mig tar det flera timmar att övertala mig själv till att skicka ett sms, ibland flera dagar om det inte är något superviktigt som har med jobbet att göra. Att känna att jag behöver meddela en partner om var/hur/om/när jag kommer att vara skulle vara skitjobbigt - och att inte meddela sig alls vore inte ok känner jag.

Och för mig är det lika lätt att slänga iväg ett meddelande som det är att ta nästa andetag. Det kostar mig absolut ingenting energimässigt. Det är ingen uppsats jag ska skriva.

 

[bettysmatte]

Jag tror att jag aldrig kommer att få respekt. Jag har alltid fått kriga mig till att få mina åsikter att vara värda något. Som när jag och exet var ute med husvagnen. Vi hade kört länge och jag var jättetrött. Han ville vidare för att slippa vara i närheten av folk. Och så körde han över mig. Det slutade med att jag fullständigt exploderade. Det är så mitt liv sett ut och kommer att se ut framöver också om jag inte sätter ner foten när det gäller.

Det står liksom "kör över mig" i pannan på mig. Och jag får skrika att "i helvete heller".

Å andra sidan. Du försökte ju köra över honom och hans behov av att slippa vara i närheten av folk?

 

[Voeux]

Jag och min man umgås inte varje kväll. Känner vi för att se samma program/film en kväll så tittar vi tillsammans, känner vi för att spela tillsammans gör vi det. Känner vi för olika saker så gör vi olika saker. Ingen av oss behöver nånsin se en film hen inte vill se. Vi har mer än en tv och dessutom vars en egen dator. Jag trodde verkligen tiden var förbi då par alltid var tvungna att umgås varje kväll på nåt tvångsmässigt sätt bara för att.

Gällande middagar så turas vi om att laga middag. Den som lagar väljer vad som lagas. Är man inte sugen på just det den kvällen är det ju fritt fram att laga nåt eget. Det är det sällan nån som gör hos oss men det skulle inte vara nåt problem. Men det händer definitivt om nån av oss är tillräckligt sugen på nån specifik middag för att orka laga middag trots att annan lagad mat serveras.

Hur hindrar din man dig från att äta en Billys och titta på True Crime hela kvällen? Barnen är ett hinder där, men hur är din man ett hinder? Många av sakerna du räknar upp är det barnen som hindrar en från. Inte partnern. Enligt mitt sätt att se på det.

Tillägg: Vill jag köpa nåt dyrt så gör jag det. Jag är inte livegen och har egna pengar. Snart ska jag åka själv och hälsa på en vän som bor utomlands. Och min man uppmuntrar mig till det.

Du kan ju välja att förstå det jag skriver, eller missförstå. Det du skriver ovan är givetvis givet. Det förändrar inte det jag skrev.

 

[Voeux]

Känner faktiskt inte igen mig. Upplever inte att jag behöver kompromissa i sådana små-detaljer i vardagen faktiskt. Vill jag äta flingor till middag så gör jag det, vill jag köpa något dyrt så gör jag det, vill jag inte se samma film som sambon gör jag inte det heller. etc etc.

Men självklart finns det vissa kompromisser. Bara inte på den nivån i vardagen liksom.

Jag har väl aldrig sagt att jag, eller någon annan, inte gör det? Förstår inte hur mitt inlägg kan tolkas som att man inte kan äta olika saker eller se olika filmer. Men som sagt man kan ju välja att missa poängen, om man vill.

 

[Lingon]

Jag har väl aldrig sagt att jag, eller någon annan, inte gör det? Förstår inte hur mitt inlägg kan tolkas som att man inte kan äta olika saker eller se olika filmer. Men som sagt man kan ju välja att missa poängen, om man vill.

Ditt inlägg låter precis som att par måste kompromissa med middagen varje kväll. Jag känner verkligen inte att jag gör det. När jag lagar mat blir det nåt jag gillar och är sugen på. När min man lagar mat blir det god mat som serveras utan att jag behöver laga den. Win-win. Ingen kompromiss. Skulle jag nån dag vara såå sugen på nåt annat att jag inte kan vänta till dagen efter så är jag ju fullt kapabel att laga egen middag. Jag förstår inte hur middagen kam bli en kompromiss faktiskt.

 

[Voeux]

Ditt inlägg låter precis som att par måste kompromissa med middagen varje kväll. Jag känner verkligen inte att jag gör det. När jag lagar mat blir det nåt jag gillar och är sugen på. När min man lagar mat blir det god mat som serveras utan att jag behöver laga den. Win-win. Ingen kompromiss. Skulle jag nån dag vara såå sugen på nåt annat att jag inte kan vänta till dagen efter så är jag ju fullt kapabel att laga egen middag. Jag förstår inte hur middagen kam bli en kompromiss faktiskt.

Och jag förstår inte varför du väljer att plocka ut en mening ur min text som du har valt att tolka på ett visst sätt och argumenterar emot med att just du inte förstår just den kompromissen. Nehe, men är det liksom relevant för diskussionen? Bra att du inte känner så. Skönt för dig. Min poäng är att man inte kan vara fullkomligt kompromisslös i ett relation och jag förstår att folk väljer att leva ensamma därför. Det är en speciell sak att kunna vara just det. Jag förstår inte hur det kan väcka så stora frågetecken.

Jag äter inte alltid samma mat som min man, ser samma film, gör samma sak, missunnar mig dyra saker. Men ibland väljer jag att vara med honom framför att vara själv på kvällen, att slippa laga något annat när han lagar mat och väljer våra gemensamma prioriteringar framför vad jag själv hade köpt helt ensam. Givetvis. Och det är annorlunda än att leva ensam. Inte sämre, såklart, jag har ju valt det. Att leva ensam kommer med andra kompromisser. Så är ju livet. Och så väljer man det där man tycker att man får mest och kompromissar minst.

Att jag ibland äter mackor till middag och sitter instängd på kontoret och leker med bildredigering när han är på nedervåningen och kollar på sina serier tänkte jag att jag inte ens behöver skriva ut. Men jag får väl göra det då.

 

[Thaliaste]

Ditt inlägg låter precis som att par måste kompromissa med middagen varje kväll. Jag känner verkligen inte att jag gör det. När jag lagar mat blir det nåt jag gillar och är sugen på. När min man lagar mat blir det god mat som serveras utan att jag behöver laga den. Win-win. Ingen kompromiss. Skulle jag nån dag vara såå sugen på nåt annat att jag inte kan vänta till dagen efter så är jag ju fullt kapabel att laga egen middag. Jag förstår inte hur middagen kam bli en kompromiss faktiskt.

Men om ni äter tillsammans måste ni väl ha kommunicerat om när maten är klar för att äta, även om du ser det som en vinst att han lagar den? Förutsatt att ni båda inte alltid är hemma och alltid redo för att gå till matbordet, men i så fall är ju er situation som gör att ni inte behöver kompromissa kring maten på kvällen.

 

[sjoberga]

Men om ni äter tillsammans måste ni väl ha kommunicerat om när maten är klar för att äta, även om du ser det som en vinst att han lagar den? Förutsatt att ni båda inte alltid är hemma och alltid redo för att gå till matbordet, men i så fall är ju er situation som gör att ni inte behöver kompromissa kring maten på kvällen.

Eller att man inte ser det som en ”kompromiss” utan ofta vill äta tillsammans? Det där med att vara vild och fri varje enskild sekund av sitt liv utan att behöva förhålla sig till någon annan människa (nåväl, det behöver vi alla) kanske inte är eftersträvansvärt längre och då känns det inte som någon kompromiss?

För mig innebär ordet att båda parter ändrar något i det de egentligen skulle ha velat, så det passar inte så bra för att man väljer att äta tillsammans.

 

[Lingon]

Men om ni äter tillsammans måste ni väl ha kommunicerat om när maten är klar för att äta, även om du ser det som en vinst att han lagar den? Förutsatt att ni båda inte alltid är hemma och alltid redo för att gå till matbordet, men i så fall är ju er situation som gör att ni inte behöver kompromissa kring maten på kvällen.

Man kan ju alltid värma den. Ibland när jag är i stallet äter de andra innan jag kommer hem för att de inte vill vänta. Då värmer jag maten och äter själv när jag kommit hem och duschat. Jag ser inga problem med det.

 

[Wille]

Å andra sidan. Du försökte ju köra över honom och hans behov av att slippa vara i närheten av folk?

Men va? Så jag skulle pressas över min gräns för att han hade en fix idé? Det var ju inte som att han skulle skadas av att vara nära andra människor. Men jag var sopslut.

 

[Lingon]

Men om ni äter tillsammans måste ni väl ha kommunicerat om när maten är klar för att äta, även om du ser det som en vinst att han lagar den? Förutsatt att ni båda inte alltid är hemma och alltid redo för att gå till matbordet, men i så fall är ju er situation som gör att ni inte behöver kompromissa kring maten på kvällen.

Tillägger: Hos oss är det den som lagar maten som oftast avgör när maten är klar. Om någon i familjen behöver ha maten klar en viss tid så brukar vi se till att det finns rester man kan äta den dagen. Vi är flexibla och har alltid nån portion middag i frysen som man kan ta fram om man behöver middag tidigare. Ingen av oss anser att man måste sitta fastklistrad i den andre hela tiden.

Oftast har vi rester mån-tors och lagar middag fre-sön (och sparar resterna till mån-tors). Möjligtvis lagas det en snabb rätt mitt i veckan men nästan alltid rätter som räcker mer än en dag. Middagar är liksom inga bekymmer alls. Oavsett om man vill äta tillsammans en dag eller om nån i familjen spontant planerar in nåt nån dag.

 

[sjoberga]

Men va? Så jag skulle pressas över min gräns för att han hade en fix idé? Det var ju inte som att han skulle skadad av att vara nära andra människor. Men jag var sopslut.

Nu förutsätter du att det måste sluta med att någon blir överkörd, om ni hade kunnat lyssna på varandra hade ni förmodligen hittat en lösning som inte hade pushat någon alls över gränsen.

Det känns som att du tänker att varje situation måste sluta med att någon ”vinner” och den andre blir ”överkörd” och då är man redan i galen tunna tycker jag. Ingen situation ska sluta med att någon känner sig överkörd, även om man tillsammans väljer en annan lösning än den man helst ville från början.

 

[Wille]

Nu förutsätter du att det måste sluta med att någon blir överkörd, om ni hade kunnat lyssna på varandra hade ni förmodligen hittat en lösning som inte hade pushat någon alls över gränsen.

Det känns som att du tänker att varje situation måste sluta med att någon ”vinner” och den andre blir ”överkörd” och då är man redan i galen tunna tycker jag. Ingen situation ska sluta med att någon känner sig överkörd, även om man tillsammans väljer en annan lösning än den man helst ville från början.

Det fanns ingen annan lösning. Vad skulle det ha varit liksom?

 

[sjoberga]

Det fanns ingen annan lösning. Vad skulle det ha varit liksom?

Jag var inte med så kan inte veta exakt vilka andra lösningar man hade lugnt kunnat resonera sig fram till eller kunde ha diskuterat igenom på förhand hur man ska hantera om det uppstår.

Men jag är väldigt säker på att ingen hade behövt känna sig överkörd om jag hade varit med.

Sen kanske inte gemensam semester med husvagn är bra alls om man har väldigt olika krav och förväntningar på det. Har aldrig gjort det, men tänker att det kan vara en utmaning om man inte är hyfsat överens .

 

[Wille]

Jag var inte med så kan inte veta exakt vilka andra lösningar man hade lugnt kunnat resonera sig fram till eller kunde ha diskuterat igenom på förhand hur man ska hantera om det uppstår.

Men jag är väldigt säker på att ingen hade behövt känna sig överkörd om jag hade varit med.

Sen kanske inte gemensam semester med husvagn är bra alls om man har väldigt olika krav och förväntningar på det. Har aldrig gjort det, men tänker att det kan vara en utmaning om man inte är hyfsat överens .

Det fanns inga alternativ. Att stanna och vila hade tydligen kört över honom och att åka vidare hade kört över mig. Något mellanting fanns inte.

 

[Inte_Ung]

Det fanns ingen annan lösning. Vad skulle det ha varit liksom?

Att älska varandra är en bra början.
Utan det så är det nog lika bra att låta bli med att försöka leva tillsammans.