Varför vill folk ha en partner?

[Inte_Ung]

Jag tänker att exempelvis en "picky eater" sannolikt upplever betydligt fler kompromisser kring mat än en som kan hiva i sig lite vad som helst när som helst.

Min exmake var en sådan.
Men det var jag som till slut inte stod ut med begränsningarna.

 

[cirkus]

För oss som särbos är det jätteviktigt att vi har vårt egen plats i huset vi inte äger, när vi är på samma plats är vi ju inte gäster. Vi har bla båda garderobs- och byråutrymme i båda boendena. Hos mig har han inrett min mors gamla kallgarage till ett litet snickeri där vi har hans och hennes bänk Dels är det smidigt när något behöver fixas och dels har han något att pyssla med när han är här (han blir knäpp om han inte har något att göra). Nu är jag själv inte intresserad men om jag absolut ville det skulle han garanterat fixa plats i sin verkstad åt mig (jag klarar av att snickra på låg nivå... mekaniska saker är överkurs i mina ögon!).

Skulle vi få för oss något så galet att flytta ihop skulle vi behöva sälja båda ställena och köpa något tillsammans... och sedan skulle inredningskriget börja, vi har INTE samma smak. Dvs det är något som aldrig kommer att hända.

Det är nåt sånt jag tänker mig också - OM nu jag skulle bli partner med någon.
var och en behöver sin plats

 

[Voeux]

Det viktiga är att det inte skall skava.
Om det skaver så blir det förr eller senare outhärdligt.

Sedan så finns det massor av orsaker till att det inte skaver.

Så är det absolut. Jag har en vän som tillslut lämnade sin man efter många år av olika behov av närhet. Hon, kanske han också, insåg att de inte kan leva ett helt liv med så stora kompromisser. För dem båda.

Sen så skaver väl livet ibland? Alla former av relationer kan periodvis skava. Ibland lägger det sig av sig självt för att förutsättningarna ändras, man kanske bara var extra trött under en viss period eller hade ett ökat behov av egentid eller närhet just då. Eller så får man prata om det och tweeka lite så att det löser sig. Men säg mig den långvariga relation som är fullkomligt friktionsfri.

 

[Inte_Ung]

Men säg mig den långvariga relation som är fullkomligt friktionsfri.

Det är skillnad på skav och friktion.
Skav gör ont medan friktion bara tar emot.

 

[Voeux]

Eller så blir det tvärtom. Det finns inte heller någon regel som säger att man måste äta exakt samma maträtt bara för att man äter tillsammans.

Men poäng finns det såklart i att flexibilitet kan ge en mindre känsla av kompromiss eller avsteg från egen vilja.

Nej jag vet att det inte finns någon sådan regel, det är väl givet. Men eftersom man generellt sett äter för 1000 måltider per år så står jag fast vid att en picky eater sannolikt upplever fler kompromisser kring dessa, än en allätare. Alldeles oavsett om det gäller jobbluncher, middagar med vänner eller partner.

 

[Voeux]

Det är skillnad på skav och friktion.
Skav gör ont medan friktion bara tar emot.

Nu är vi väl ändå inne på språkpeteri och tolkning av vad som känns hur (och för vem?). Jag tror vi är överens om helheten.

 

[Inte_Ung]

Nu är vi väl ändå inne på språkpeteri och tolkning av vad som känns hur (och för vem?). Jag tror vi är överens om helheten.

Jag tänker att litet friktion kan man hantera och ordna upp medan skav ger skador som sårar.
För mig är det helt olika saker faktiskt.
Vi brukar diskutera det som saker som är i vägen för den personliga trivseln.
Skav utsätter jag mig aldrig för igen.

 

[Cambrie]

Du förutsätter tydligen att det var jag som åkte med honom.

Det var tvärt om. Det var jag som ägde husvagnen.

Jag läser det som att han körde. När vi är ute och åker långt är det den som kör som får avgöra när det ska vilas, toa och matpauser kommer vi överens om men är chauffören pigg och ingen är hungrig eller kissnödig eller törstig o.s.v så kör vi på tills vi kommer dit vi ska.

kl till ämnet: Jag har partner för att vi tycker om varandra, förutom att det också gör att jag är betydligt mer fri än jag hade varit om jag varit ensamstående med barn, men det är naturligtvis en petitess. Jag är extremt introvert och skulle aldrig orka umgås med någon annan heller, trivs väldigt bra ensam. Han är extremt extrovert och klättrar på väggarna om han är inne en dag. Upplever inte det som några problem, jag sitter gärna själv hemma och läser en bok medan han är ute med kompisar om det är så. Sedan är det så klart lättare att hjälpas åt med allt som måste göras hemma. Jag lagar mat, han lagar bilar, jag går morgonpromenaden med hunden eftersom jag är morgonpigg, han gör dito på kvällen då han är kvällspigg. Men som sagt, först och främst tycker vi om varandra. Annars hade vi inte varit ett par.

 

[Voeux]

Jag tänker att litet friktion kan man hantera och ordna upp medan skav ger skador som sårar.
För mig är det helt olika saker faktiskt.
Vi brukar diskutera det som saker som är i vägen för den personliga trivseln.
Skav utsätter jag mig aldrig för igen.

För mig är det typ samma sak.

 

[Masqueradee]

Det fanns inga alternativ. Att stanna och vila hade tydligen kört över honom och att åka vidare hade kört över mig. Något mellanting fanns inte.

Fast problemet här är ju inställningen; någon blir överkörd. Du kände dig överkörd vilket egentligen inte kanske handlar om situationen utan hur er relation såg ut som helhet. En person som måste kämpa vidare trots att hen är trött känner sig inte överkörd för att hen måste anpassa sig till den andres behov av att vara på en mer enskild plats för natten. Ser du verkligen inte skillnad på det?
En anpassning är inte att bli överkörd, men det kan vara att bli överkörd om man ser helheten av hur personen brukar behandla en. Det handlar inte om vinna eller förlora situationer, eller att vara diktator i sitt eget hem som du sa tidigare, det handlar om att ibland stå tillbaka för sina egna behov till förmån för partnern. Det är en balansgång, inte att en alltid ska "vika sig" för den andra. Då blir man överkörd, men man blir inte överkörd i en anpassning.

 

[Wille]

Jag förutsatte att du inte kunde åka ensam.

Vem körde bilen?

Det stämmer att jag inte kunde åka ensam. Annars hade jag aldrig tagit med honom.

Jag minns inte vem som körde.

Jag läser det som att han körde. När vi är ute och åker långt är det den som kör som får avgöra när det ska vilas, toa och matpauser kommer vi överens om men är chauffören pigg och ingen är hungrig eller kissnödig eller törstig o.s.v så kör vi på tills vi kommer dit vi ska.

Jag minns inte vem som körde. Minns bara att jag inte orkade en meter till.

Fast problemet här är ju inställningen; någon blir överkörd. Du kände dig överkörd vilket egentligen inte kanske handlar om situationen utan hur er relation såg ut som helhet. En person som måste kämpa vidare trots att hen är trött känner sig inte överkörd för att hen måste anpassa sig till den andres behov av att vara på en mer enskild plats för natten. Ser du verkligen inte skillnad på det?
En anpassning är inte att bli överkörd, men det kan vara att bli överkörd om man ser helheten av hur personen brukar behandla en. Det handlar inte om vinna eller förlora situationer, eller att vara diktator i sitt eget hem som du sa tidigare, det handlar om att ibland stå tillbaka för sina egna behov till förmån för partnern. Det är en balansgång, inte att en alltid ska "vika sig" för den andra. Då blir man överkörd, men man blir inte överkörd i en anpassning.

Jag behövde en paus. Det var mitt på dagen och inte alls ett stopp för natten. Jag var slutkörd och orkade inte pressa mig mer. Kanske var det en meltdown jag fick när jag pressades hårdare? Det var rätt symptomatiskt att han bara ville vidare hela tiden. Vidare till något annat. Men vad? Det fanns aldrig någon plan. Varför skulle han alltid ha sin vilja igenom? Varför räknas inte mina behov?

Men det är så jävla typiskt. Ingen bryr dig någonsin om vad jag har för behov.

 

[Inte_Ung]

Det stämmer att jag inte kunde åka ensam. Annars hade jag aldrig tagit med honom.

Jag minns inte vem som körde.

Det är ju helt fel anledning till att åka på semester tillsammans.

Det spelar stor roll vem som körde.
Den som inte kör kan ju sova på resan.

Att pressa någon att köra vidare när den är trött är trafikfarligt och absolut förkastligt.
Att köra vidare med en trött passagerare som kan sova under färd är en helt annan sak.

 

[Masqueradee]

Varför skulle han alltid ha sin vilja igenom? Varför räknas inte mina behov?

Men det är så jävla typiskt. Ingen bryr dig någonsin om vad jag har för behov.

Det är det här jag menar! Det är inte rimligt att i ett förhållande aldrig få sina behov tillgodosedda och därför upplever du dig gång på gång som överkörd. Man blir inte/upplever sig inte som överkörd eller tycker att den andra blir överkörd om den behöver "backa" på sina behov om man har en sund relation i grunden.

 

[MiniLi]

Det är ju helt fel anledning till att åka på semester tillsammans.

Det spelar stor roll vem som körde.
Den som inte kör kan ju sova på resan.

Att pressa någon att köra vidare när den är trött är trafikfarligt och absolut förkastligt.
Att köra vidare med en trött passagerare som kan sova under färd är en helt annan sak.

Men varför hålla på och ifrågasätta detta när ts tydligt beskriver en destruktiv relation? Det leder ju inte till något gott alls.

 

[Red_Chili]

Jag behövde en paus. Det var mitt på dagen och inte alls ett stopp för natten. Jag var slutkörd och orkade inte pressa mig mer. Kanske var det en meltdown jag fick när jag pressades hårdare? Det var rätt symptomatiskt att han bara ville vidare hela tiden. Vidare till något annat. Men vad? Det fanns aldrig någon plan. Varför skulle han alltid ha sin vilja igenom? Varför räknas inte mina behov?

Men det är så jävla typiskt. Ingen bryr dig någonsin om vad jag har för behov.

I en sund relation så blir det inte sådär. I en sund relation kan man diskutera och planera ihop.
Typ:
-Jag börjar bli trött, kan vi pausa snart?
-Jag vill gärna vidare till ett ställe där det är mindre folk.
-Kan vi hitta ett så snart som möjligt innan jag blir på tok för trött?

Och då kan man hitta något INNAN den trötta blir allt för trött och den som gärna vill vidare har lite tid på sig att hålla utkik efter ett bra ställe att pausa på. Om jag tex är ute längre sträckor med min partner, då kan vi båda räkna ut ungefär vilken tid som jag kommer bli hungrig, baserat på när jag senast åt osv. Vi båda vet att jag blir hemsk om jag är hungrig. Vi båda är också kräsna med vad vi äter. Det gör att vi i god tid kan fundera på ett bra ställe att pausa/äta på, innan jag plötsligt är så hungrig att jag vill spränga universum i småbitar. Det vinner vi båda på.

Men för att det ska fungera så måste vi kommunicera INNAN någon är på "inte bra humör" (oavsett anledning eller vilket humör det än är). Vi lär känna varandra, hjälps åt istället för att känna att vi måste "tävla" eller ständigt anpassa oss. Jag påminner honom om att han öht behöver äta, han hjälper mig att ordna mat som faktiskt är god, jag planerar saker, han utför saker, han kanske handlar någon extra grej åt mig när han har vägarna förbi lämplig affär och jag kollar om det är något han behöver från Ica när jag ändå ska dit och handla. Med andra ord: Hjälpas åt. Kommnicera! Samarbeta. Planera så att bådas behov får lika stort utrymme. Ge varandra egentid när det behövs och uppmärksamhet/omtanke/stöd när någon har det svårt. Då blir det inte så komplicerat. Det blir inte massor av bråk.

Jag har också varit i usla relationer med rejält respektlösa män. Jag har sett varje grej vi gör som en kamp. Jag har känt mig överkörd, utmattad och eländig. MEN det betyder inte att varje relation behöver bli så. Jag har också jobbat på att förstå vad som händer och varför, jobbat på att förstå mina egna behov, och sedan av en slump råkat träffa en person som jag kan kommunicera väldigt bra med. Och när kommunikationen fungerar så löser sig resten. Skulle jag någonsin känna mig hotad(!) eller "överkörd" av min nuvarande partner, då hade han slutat vara min partner. Jag vill inte ha en relation med någon som får mig att må sämre.

 

[Enya]

Jag snickrar gärna själv, men kan tänka mig att jag vid exempelvis ett pergolabygge behöver ett par extra händer som håller i grejer medan jag skruvar. Jag behöver också ett par extra armar när jag får hem en pannmur nästa vecka. Kommer att få fråga någon granne om hjälp att lyfta av den från släpvagnen.

Skulle min blivande partner vilja tvätta bilen så vore det välkommet. Jag får sällan ändan ur själv. Och byta glödlampor på bilen får han också göra. Klarar det själv men vill inte.

Sen får han gärna vara drivande i att husrenoveringar kommer till skott men jag vill bestämma allt estetiskt. Men fönsterrenovering är en sån där grej jag gärna överlämnar helt. Men med instruktioner så skulle jag klara även det själv. Är liksom född med ocentrerade tummar.

Jag är liksom rätt kapabel själv med mycket, men har svårigheter att komma till skott med saker. Och så räcker inte orken och tiden till allt.

Snart ska jag både renovera min friggebod och bygga en honungsbod. Men lite sällskap skulle inte vara fel när jag gör detta. Kanske kan han få skruva i någon skruv.

Är det en slav du vill ha? Anställd?

 

[athena_arabians]

I en sund relation så blir det inte sådär. I en sund relation kan man diskutera och planera ihop.
Typ:
-Jag börjar bli trött, kan vi pausa snart?
-Jag vill gärna vidare till ett ställe där det är mindre folk.
-Kan vi hitta ett så snart som möjligt innan jag blir på tok för trött?

Och då kan man hitta något INNAN den trötta blir allt för trött och den som gärna vill vidare har lite tid på sig att hålla utkik efter ett bra ställe att pausa på. Om jag tex är ute längre sträckor med min partner, då kan vi båda räkna ut ungefär vilken tid som jag kommer bli hungrig, baserat på när jag senast åt osv. Vi båda vet att jag blir hemsk om jag är hungrig. Vi båda är också kräsna med vad vi äter. Det gör att vi i god tid kan fundera på ett bra ställe att pausa/äta på, innan jag plötsligt är så hungrig att jag vill spränga universum i småbitar. Det vinner vi båda på.

Men för att det ska fungera så måste vi kommunicera INNAN någon är på "inte bra humör" (oavsett anledning eller vilket humör det än är). Vi lär känna varandra, hjälps åt istället för att känna att vi måste "tävla" eller ständigt anpassa oss. Jag påminner honom om att han öht behöver äta, han hjälper mig att ordna mat som faktiskt är god, jag planerar saker, han utför saker, han kanske handlar någon extra grej åt mig när han har vägarna förbi lämplig affär och jag kollar om det är något han behöver från Ica när jag ändå ska dit och handla. Med andra ord: Hjälpas åt. Kommnicera! Samarbeta. Planera så att bådas behov får lika stort utrymme. Ge varandra egentid när det behövs och uppmärksamhet/omtanke/stöd när någon har det svårt. Då blir det inte så komplicerat. Det blir inte massor av bråk.

Jag har också varit i usla relationer med rejält respektlösa män. Jag har sett varje grej vi gör som en kamp. Jag har känt mig överkörd, utmattad och eländig. MEN det betyder inte att varje relation behöver bli så. Jag har också jobbat på att förstå vad som händer och varför, jobbat på att förstå mina egna behov, och sedan av en slump råkat träffa en person som jag kan kommunicera väldigt bra med. Och när kommunikationen fungerar så löser sig resten. Skulle jag någonsin känna mig hotad(!) eller "överkörd" av min nuvarande partner, då hade han slutat vara min partner. Jag vill inte ha en relation med någon som får mig att må sämre.

Instämmer med ovanstående och lägger till att en semesterresa och/eller renovering är ett jäkla stresstest av ett förhållande. När jag och särbon hade varit på första husbilssemestern frågade hans syster honom hur många gånger vi hade rykt ihop och svaret var "inga alls" (vilket chockade henne enormt ). Vi är båda rätt medvetna om våra styrkor och svagheter (dvs tillfällen när det kan gnissla) och eftersom vi ville ha en trevlig semester så vi till att vara överens för att minska risken för gnissel. Men det är ju något en diskuterar INNAN en åker.

Vad gäller renovering kommer han aldrig att hjälpa mig att tapetsera, blotta tanken på att göra det gör honom irriterad (han hatar att tapetsera oavsett var det är någonstans). Helt ok för mig eftersom jag helst gör det själv ändå

 

[Lillo]

Hur kan ni tycka att särbo ger en frihet?
Visst att man är fri mellan varven men när man ses?
Jag har provat särbo och tycker det är långt mer krävande än en sambo.
Att umgås konstant i flera dagar i rad och även ha någon hemma i sitt eget hem känns långt mer störande än att ha sin sambo i sitt gemensamma hem

 

[Enya]

Jag trivs bra ensam och vill inte ha någon att dela mitt liv med. Lite mer socialt liv, absolut, men ingen partner faktiskt. Det känns lite som att det är dags för min tid nu, när inte barnen bor hemma. Där har jag anpassat mig väldigt så det är skönt när det bara är jag.

 

[athena_arabians]

Hur kan ni tycka att särbo ger en frihet?
Visst att man är fri mellan varven men när man ses?
Jag har provat särbo och tycker det är långt mer krävande än en sambo.
Att umgås konstant i flera dagar i rad och även ha någon hemma i sitt eget hem känns långt mer störande än att ha sin sambo i sitt gemensamma hem

Det beror helt och hållet på ens förutsättningar och inställning skulle jag säga. Men vi är som sagt inte gäster hos varandra, det är vårt hem nr 2 (hem har inte bara med vem som äger det att göra). Han har sovit här hos mig när jag inte varit hemma och vice versa, pga jobb. Det är inget konstigt, båda ställena är som sagt våra hem.

Vi umgås heller inte konstant när vi är på samma plats. Jag kan ha jobb att göra och sitter med det, han kan ha någon maskin som behöver lagas och då fixar han med det. Jag kan ligga och läsa i sängen medans han tittar på Youtube i soffan osv.

Men om ens partner stör så tror jag en behöver omvärdera förhållandet.