Varför vill folk ha en partner?

[Inte_Ung]

Det fanns inga alternativ. Att stanna och vila hade tydligen kört över honom och att åka vidare hade kört över mig. Något mellanting fanns inte.

Ni skulle nog inte ha åkt på semester tillsammans.

 

[cirkus]

Nu har jag inte lst sista sidorna i tråden (är på sid 6 och det handlar om hus/renovering osv).
Jag har också ett hus som verkligen ser som min borg. Jag funderar ofta på om jag eller en partner skulle klara att bo hör tillsammans. OM det skulle bli så är det jätteviktigt för mig att den andra personen skulle känna sig lika hemma som jag och inte känna sig som en arbetskraft. Jag hoppas att det i så fall är en person som uppskattar allt det jag valt huset för. Sen är det så viktigt att han skulle få sätta sin prägel på det sätt som är viktigt för honom utan att det kliver över mig.

Det är här jag tror att samboskapet spricker för mig. Just nu kan jag inte tänka mig att bo nån annanstans och vet inte hur lätt det är för någon annan att kliva in i ett relativt färdigt hem.

 

[Wille]

Ni skulle nog inte ha åkt på semester tillsammans.

No shit Sherlock.

Men att åka med honom var mitt enda alternativ om jag inte ville sitta hemma och muppa hela sommaren.

 

[Inte_Ung]

No shit Sherlock.

Men att åka med honom var mitt enda alternativ om jag inte ville sitta hemma och muppa hela sommaren.

Då kan man behöva anpassa sig till situationen.

Om man inte vill anpassa sig så låter man bli att åka med.
Man kan inte åka med och sedan sätta villkoren.
Så fungerar det för alla.

 

[Inte_Ung]

Det är här jag tror att samboskapet spricker för mig. Just nu kan jag inte tänka mig att bo nån annanstans och vet inte hur lätt det är för någon annan att kliva in i ett relativt färdigt hem.

Det är svårt.
Min sambo och jag flyttade in i hans barndomshem med möbler husgeråd och allt.
Det har varit utmanande men klarar sig på att vi båda är oerhört flexibla.
Har jag bara ett soffhörn med TV och tillgång till diskmaskin och tvättmaskin så är jag rätt nöjd.

 

[Voeux]

Allmänt på ämnet. Vad som är en kompromiss för någon kanske inte är en kompromiss för någon annan. Jag ser inte meningen med att dissikera vad som eventuellt är en kompromiss för den ene eller den andre i tråden och argumentera för det. Mest får jag en känsla av att det vill berättas hur bra man själv har det i sin relation. Upplever man aldrig kompromisser kan det ju exempelvis bero på att man är flexibel som person. Andra kanske inte är det. Så diskussionen om hur en sund relation är eller inte är som någon absolut sanning blir för mig väldigt konstig. Om någon inte vill ha en relation på grund av att denne upplever att den då måste kompromissa så spelar det ju ingen roll hur många andra i tråden som har fullkomligt fantastiska kompromisslösa relationer utifrån sina egna behov och perspektiv.

 

[Lingon]

Allmänt på ämnet. Vad som är en kompromiss för någon kanske inte är en kompromiss för någon annan. Jag ser inte meningen med att dissikera vad som eventuellt är en kompromiss för den ene eller den andre i tråden och argumentera för det. Mest får jag en känsla av att det vill berättas hur bra man själv har det i sin relation. Upplever man aldrig kompromisser kan det ju exempelvis bero på att man är flexibel som person. Andra kanske inte är det. Så diskussionen om hur en sund relation är eller inte är som någon absolut sanning blir för mig väldigt konstig. Om någon inte vill ha en relation på grund av att denne upplever att den då måste kompromissa så spelar det ju ingen roll hur många andra i tråden som har fullkomligt fantastiska kompromisslösa relationer utifrån sina egna behov och perspektiv.

Hur fast man blir beror ju på om ens partner passar en eller inte. En partner behöver inte vara en dålig människa för att inte passa en. Men om en vill umgås konstant och den andre vill ha mycket egentid så skär det sig och då kommer den som vill ha mycket egentid tycka att en partner hindrar en. Medan det mest beror på att hen träffat fel partner. Om hen träffat nån som hade samma behov av egentid som hen själv så hade det inte blivit en sån krock.

På gymnasiet var jag ihop med en kille. En bra kille. Men vi hade olika behov av närhet. Det blev ett problem. När jag sen träffade min man var det inte längre ett problem eftersom vi har samma behov av närhet. Så är det med allt annat också. Ju mer lika man är i viktiga frågor desto mindre känner någon part att hen kompromissar.

Sen är det ju helt ok om man känner att man vill leva utan partner också. Det finns så många fler relationer att lägga sin tid/kärlek på om man hellre vill det. Vänner, syskon, syskonbarn, djur osv.

 

[Breaktown]

Jag har väl aldrig sagt att jag, eller någon annan, inte gör det? Förstår inte hur mitt inlägg kan tolkas som att man inte kan äta olika saker eller se olika filmer. Men som sagt man kan ju välja att missa poängen, om man vill.

Förstår alldeles ypperligt vad du menar och håller helt med! Och jag har inte heller någon man som hindrar mig från att göra något.

 

[Breaktown]

Allmänt på ämnet. Vad som är en kompromiss för någon kanske inte är en kompromiss för någon annan. Jag ser inte meningen med att dissikera vad som eventuellt är en kompromiss för den ene eller den andre i tråden och argumentera för det. Mest får jag en känsla av att det vill berättas hur bra man själv har det i sin relation. Upplever man aldrig kompromisser kan det ju exempelvis bero på att man är flexibel som person. Andra kanske inte är det. Så diskussionen om hur en sund relation är eller inte är som någon absolut sanning blir för mig väldigt konstig. Om någon inte vill ha en relation på grund av att denne upplever att den då måste kompromissa så spelar det ju ingen roll hur många andra i tråden som har fullkomligt fantastiska kompromisslösa relationer utifrån sina egna behov och perspektiv.

Jag tror också att det är rejält naivt att tro att man kan leva i ett samboskap med sin partner utan att några som helst kompromisser förekommer i relationen eller livet. Kompromisserna behöver ju verkligen inte vara negativa. Och framför allt efter en längre relation så är man i många situationer så synkade och sammanflätade med varandra att man själv inte ens uppfattar att det är en kompromiss, eller att det var det från början. För att inte tala om hur många som nog kan ge exempel på saker där de ändrat sig själva eller sin uppfattning efter att de träffade sin partner, och att man upplever den förändringen som något väldigt positivt. Men hade antagligen inte sett det så från "utsidan" innan relationen började.

 

[Wille]

Då kan man behöva anpassa sig till situationen.

Om man inte vill anpassa sig så låter man bli att åka med.
Man kan inte åka med och sedan sätta villkoren.
Så fungerar det för alla.

Du förutsätter tydligen att det var jag som åkte med honom.

Det var tvärt om. Det var jag som ägde husvagnen.

 

[miumiu]

Allmänt på ämnet. Vad som är en kompromiss för någon kanske inte är en kompromiss för någon annan. Jag ser inte meningen med att dissikera vad som eventuellt är en kompromiss för den ene eller den andre i tråden och argumentera för det. Mest får jag en känsla av att det vill berättas hur bra man själv har det i sin relation. Upplever man aldrig kompromisser kan det ju exempelvis bero på att man är flexibel som person. Andra kanske inte är det. Så diskussionen om hur en sund relation är eller inte är som någon absolut sanning blir för mig väldigt konstig. Om någon inte vill ha en relation på grund av att denne upplever att den då måste kompromissa så spelar det ju ingen roll hur många andra i tråden som har fullkomligt fantastiska kompromisslösa relationer utifrån sina egna behov och perspektiv.

Ja, alltså det finns ju lika många olika sätt att leva i en relation som det finns par, typ. Jag och min sambo äter typ aldrig ihop, vi har helt olika tider och sover ihop gör vi inte heller då jag samsover med vårt barn i hans rum Vi kollar serier ihop ibland dock, och umgås på helgerna hela familjen och så, men generellt spenderar vi nog ovanligt lite tid med varandra för att vara samboende i en parrelation. Jag har dessutom häst som tar en del tid och han har egna intressen som han är iväg på en eller ett par dagar i veckan. Så ibland kan det verkligen vara att vi ser varandra 15 minuter på morgonen innan jobb/lämning på skola och sen inget mer den dagen öht

 

[Voeux]

Hur fast man blir beror ju på om ens partner passar en eller inte. En partner behöver inte vara en dålig människa för att inte passa en. Men om en vill umgås konstant och den andre vill ha mycket egentid så skär det sig och då kommer den som vill ha mycket egentid tycka att en partner hindrar en. Medan det mest beror på att hen träffat fel partner. Om hen träffat nån som hade samma behov av egentid som hen själv så hade det inte blivit en sån krock.

På gymnasiet var jag ihop med en kille. En bra kille. Men vi hade olika behov av närhet. Det blev ett problem. När jag sen träffade min man var det inte längre ett problem eftersom vi har samma behov av närhet. Så är det med allt annat också. Ju mer lika man är i viktiga frågor desto mindre känner någon part att hen kompromissar.

Sen är det ju helt ok om man känner att man vill leva utan partner också. Det finns så många fler relationer att lägga sin tid/kärlek på om man hellre vill det. Vänner, syskon, syskonbarn, djur osv.

Så kan det vara. Ofta är det nog så. Eller så vill man bara inte ha en partner för att behovet av frihet och egentid är så pass stort, och man kanske dessutom tycker att vinsterna är tämligen små. Det skulle ju vara magstarkt att påstå att alla som väljer bort en relation av den anledningen bara inte träffat rätt person.

Sedan är ju inte kompabilitet den enda faktorn i val av partner. Det ska finnas attraktion och kärlek, ett starkt tycke för personen, liknande värderingar osv. Det ska dessutom vara ömsesidigt och slumpa sig så turligt att man lyckas träffa på varandra i livet i en fas som möjliggör att inleda något. Så att lyckas med allt det, och dessutom ha någon form av nästan hundraprocentig kompabilitet i både vardagsbestyr och långsiktiga mål. Ja, säg den som lyckas med det utan minsta kompromiss. Det betyder inte att man inte kan bli väldigt lyckliga ihop ändå. Jag har en attraktiv, empatisk, rolig och kapabel man som gett mig ett friskt och fantastiskt barn och vi har ett andra på gång. Vi har köpt hus som har varit en livslång dröm för mig. Vi har kul ihop, och vill samma saker, är kära. Att jag ibland tittar på en film som han velat se och kliar lite på honom för att han har ett aningens större behov av närhet än mig är ingen stor sak för mig i sammanhanget. Men, kan som sagt vara för andra.

 

[athena_arabians]

Nu har jag inte lst sista sidorna i tråden (är på sid 6 och det handlar om hus/renovering osv).
Jag har också ett hus som verkligen ser som min borg. Jag funderar ofta på om jag eller en partner skulle klara att bo hör tillsammans. OM det skulle bli så är det jätteviktigt för mig att den andra personen skulle känna sig lika hemma som jag och inte känna sig som en arbetskraft. Jag hoppas att det i så fall är en person som uppskattar allt det jag valt huset för. Sen är det så viktigt att han skulle få sätta sin prägel på det sätt som är viktigt för honom utan att det kliver över mig.

Det är här jag tror att samboskapet spricker för mig. Just nu kan jag inte tänka mig att bo nån annanstans och vet inte hur lätt det är för någon annan att kliva in i ett relativt färdigt hem.

För oss som särbos är det jätteviktigt att vi har vårt egen plats i huset vi inte äger, när vi är på samma plats är vi ju inte gäster. Vi har bla båda garderobs- och byråutrymme i båda boendena. Hos mig har han inrett min mors gamla kallgarage till ett litet snickeri där vi har hans och hennes bänk Dels är det smidigt när något behöver fixas och dels har han något att pyssla med när han är här (han blir knäpp om han inte har något att göra). Nu är jag själv inte intresserad men om jag absolut ville det skulle han garanterat fixa plats i sin verkstad åt mig (jag klarar av att snickra på låg nivå... mekaniska saker är överkurs i mina ögon!).

Skulle vi få för oss något så galet att flytta ihop skulle vi behöva sälja båda ställena och köpa något tillsammans... och sedan skulle inredningskriget börja, vi har INTE samma smak. Dvs det är något som aldrig kommer att hända.

 

[Thaliaste]

Eller att man inte ser det som en ”kompromiss” utan ofta vill äta tillsammans? Det där med att vara vild och fri varje enskild sekund av sitt liv utan att behöva förhålla sig till någon annan människa (nåväl, det behöver vi alla) kanske inte är eftersträvansvärt längre och då känns det inte som någon kompromiss?

För mig innebär ordet att båda parter ändrar något i det de egentligen skulle ha velat, så det passar inte så bra för att man väljer att äta tillsammans.

Det är klart att man inte måste se det som en kompromiss att synka sina mattider, men jag uppfattade @Lingon som att hen inte förstod ATT man kan det heller. Men är vi överens om att vi är olika och trivs med det så är det ju utmärkt så.

 

[Inte_Ung]

Du förutsätter tydligen att det var jag som åkte med honom.

Det var tvärt om. Det var jag som ägde husvagnen.

Jag förutsatte att du inte kunde åka ensam.

Vem körde bilen?

 

[Thaliaste]

Man kan ju alltid värma den. Ibland när jag är i stallet äter de andra innan jag kommer hem för att de inte vill vänta. Då värmer jag maten och äter själv när jag kommit hem och duschat. Jag ser inga problem med det.

Tillägger: Hos oss är det den som lagar maten som oftast avgör när maten är klar. Om någon i familjen behöver ha maten klar en viss tid så brukar vi se till att det finns rester man kan äta den dagen. Vi är flexibla och har alltid nån portion middag i frysen som man kan ta fram om man behöver middag tidigare. Ingen av oss anser att man måste sitta fastklistrad i den andre hela tiden.

Oftast har vi rester mån-tors och lagar middag fre-sön (och sparar resterna till mån-tors). Möjligtvis lagas det en snabb rätt mitt i veckan men nästan alltid rätter som räcker mer än en dag. Middagar är liksom inga bekymmer alls. Oavsett om man vill äta tillsammans en dag eller om nån i familjen spontant planerar in nåt nån dag.

Om man är en familj med fler personer gör det rätt stor skillnad tycker jag. Att laga mat åt 4 eller 3 ger mindre skillnad i planeringsförutsättningar än om jag inte vet om vi blir 1 eller 2 som ska äta. Samma sak med själva måltiden, det är en större skillnad mellan att äta själv än huruvida vi sitter 2,3,4 eller fler vid bordet.

 

[Inte_Ung]

Allmänt på ämnet. Vad som är en kompromiss för någon kanske inte är en kompromiss för någon annan. Jag ser inte meningen med att dissikera vad som eventuellt är en kompromiss för den ene eller den andre i tråden och argumentera för det. Mest får jag en känsla av att det vill berättas hur bra man själv har det i sin relation. Upplever man aldrig kompromisser kan det ju exempelvis bero på att man är flexibel som person. Andra kanske inte är det. Så diskussionen om hur en sund relation är eller inte är som någon absolut sanning blir för mig väldigt konstig. Om någon inte vill ha en relation på grund av att denne upplever att den då måste kompromissa så spelar det ju ingen roll hur många andra i tråden som har fullkomligt fantastiska kompromisslösa relationer utifrån sina egna behov och perspektiv.

Det viktiga är att det inte skall skava.
Om det skaver så blir det förr eller senare outhärdligt.

Sedan så finns det massor av orsaker till att det inte skaver.

 

[Voeux]

Det är klart att man inte måste se det som en kompromiss att synka sina mattider, men jag uppfattade @Lingon som att hen inte förstod ATT man kan det heller. Men är vi överens om att vi är olika och trivs med det så är det ju utmärkt så.

Jag tänker att exempelvis en "picky eater" sannolikt upplever betydligt fler kompromisser kring mat än en som kan hiva i sig lite vad som helst när som helst.

 

[sjoberga]

Jag tänker att exempelvis en "picky eater" sannolikt upplever betydligt fler kompromisser kring mat än en som kan hiva i sig lite vad som helst när som helst.

Eller så blir det tvärtom. Det finns inte heller någon regel som säger att man måste äta exakt samma maträtt bara för att man äter tillsammans.

Men poäng finns det såklart i att flexibilitet kan ge en mindre känsla av kompromiss eller avsteg från egen vilja.

 

[Lingon]

Det är klart att man inte måste se det som en kompromiss att synka sina mattider, men jag uppfattade @Lingon som att hen inte förstod ATT man kan det heller. Men är vi överens om att vi är olika och trivs med det så är det ju utmärkt så.

Jag ser det snarare som att man inte behöver synka sina mattider oavsett vad.