Varför vill folk ha en partner?

[sjoberga]

Jag har aldrig upplevt respekt och att någon lyssnar på den andre. Tror inte sånt funkar. Ett annat ex tyckte jag var lat som inte städade och lagade mat åt honom. Huset hade ett hål i väggen med bara en masonitskiva, det fanns ingen toa och det var svinkallt på vintern.

Och det är såklart trist. Det känns som att du är fullt med på att det är skit och inget värt, men det jag inte förstår är att du sedan formulerar ett teoretiskt ideal om en relation till en partner som är samma slags skit.

Jag skulle aldrig kunna vara kvar i en relation där respekt och lyssnande saknas hos någon part. Eller där någon ska bestämma allt utan att ens lyssna på den andre. Eller att en ska bestämma vad den andre ska göra. Och då kan jag hålla med om din tes om att vara själv är bättre. Fast den baseras på att du tror att en väldigt vanlig och utbredd slags relation ”inte funkar”. Den funkar inte om man bestämt på förhand att man inte ska lyssna eller ska bestämma allt och den funkar inte om man inte tror på den tillsammans. Men funkar gör det i många relationer.

 

[Wille]

Tror ändå att det behöver finnas någonting där, pirr eller annan känsla. Jag kommer inte kunna vara likgiltig inför en partners existens, då kan jag lika gärna vara utan. Vänner är ju även det en typ av relation - man bråkar, diskuterar, skrattar, hittar på äventyr.. Men det är det där extra leendet när personen skickar ett meddelande, eller saknaden när hen går. Det där extra som urskiljer personen från mängden. Sen om man kallar/upplever det som pirr eller ej är sekundärt. Det kan komma direkt, växa fram, gå i vågor...

Men med det sagt. Du har varit utsatt för fruktansvärda saker av tidigare partners. Det betyder inte att alla relationer kommer att se ut så i framtiden. Men om du vill ha en partner i ditt hem måste du rucka på vissa saker. NI bygger ett hem tillsammans. OM det är målet med relationen - att dela ett hem.

Vill nog inte ha in någon i mitt hus. För då kommer det inte dröja länge förrän jag åter antingen får lägga mig platt eller skrika mig blå för att få min vilja igenom.

 

[WildWilma]

Jag undrar varför många vill ha någon att vara ihop med. Vad är det med tvåsamhet som är så eftertraktat? Många har det ju trots allt väldigt bra som singel, men ändå vill man ha en annan människa i sitt liv att ha som partner. Varför duger det inte med vänner och kanske en kk/fwb om man nu vill ha sex?

När jag blev singel för nästan 10 år sedan tyckte jag det var jätteskönt. Äntligen fick jag vara diktator i mitt eget hem. Kände att jag blev för mycket styrd av exet och att jag inte fick den respekt jag förtjänade. Och ändå sitter jag nu och glor på dejtingsajter/appar. Men jag får inte ens till någon dejt då jag är sjukt kräsen. Jag undrar om det verkligen skulle funka om man är helt ointresserad av varandras intressen. Jag är skeptisk. Men om det nu ändå skulle funka med helt olika intressen, vad skulle i så fall kunna hålla ihop förhållandet? Att det är kul att städa ihop? Eller laga mat ihop? Eller dela på räkningarna? Eller handlar det om kemi? Det sistnämnda tycker jag är svårt för det finns "inget att ta på".

Jag har full förståelse för de som hellre lever som singlar och trivs med det.

Men för mig gör det vardagen väldigt mycket mer trevlig med min partner än jag hade haft utan. Bland det roligaste är att planera projekt tillsammans och spåna om framtida ideér. Vi har nog i det stora hela liknande visioner och har haft hela tiden även om vi genom att lyssna på varandra har kunnat vrida och vända på dessa.

Har varit partners i 14 år och bott ihop i nästan 13 år. Vi flyttade ihop redan som studenter så vi var ju väldigt anpassningsbara till varandras vanor.

Jag tror det för en del är svårare att hitta en ny partner att bo ihop med ju äldre man är då man får fler och fler egna vanor och har svårare att anpassa sig. Men att vara särbos kan ju vara minst lika bra.

 

[Unafraid]

Vill nog inte ha in någon i mitt hus. För då kommer det inte dröja länge förrän jag åter antingen får lägga mig platt eller skrika mig blå för att få min vilja igenom.

Så ska inte en relation fungera. Man ska gemensamt hitta en väg som båda parter tycker är okej. Nej, man får inte exakt som man vill jämt, men om båda parter respekterar varandra blir det ändå bra i slutändan. Och rättvist!

 

[cassiopeja]

De gånger jag har haft en partner så har det varit för att det var en person som har gjort mig glad, som har fått mig att skratta, som jag har roligt tillsammans med, som jag känner mig som en bra och charmig person tillsammans med. Nån som jag känner att det är roligare att vara med än utan, nån som det är kul att göra saker tillsammans med (egentligen oavsett vad man gör).
Det är som när man möter människor - vissa känns det bara stelt och obekvämt med, medans andra blir man glad av och kan snacka hur mycket som helst med - utan att det egentligen går att sätta fingret på varför. Nån energigrej, att man är "på samma våglängd". Att man dras till varandra och trivs i varandras sällskap. Nån som det är berikande och inte tröttande att ha i sin närhet. Alltså högst okonkreta opraktiska saker.
Samma värderingar i grund och botten är dock viktigt för mig, men intressen och smak har jag kanske inte lyckats pricka in att vi har haft riktigt samma med de partners jag har haft...

 

[Masqueradee]

Vill nog inte ha in någon i mitt hus. För då kommer det inte dröja länge förrän jag åter antingen får lägga mig platt eller skrika mig blå för att få min vilja igenom.

Då vet du att du inte vill ha en sambo, även om jag inte tror det är så hälsosamt att starta en relation överhuvudtaget om du tror att det är en reell möjlighet att ni skulle landa där OM ni bodde tillsammans.

 

[Wille]

Så ska inte en relation fungera. Man ska gemensamt hitta en väg som båda parter tycker är okej. Nej, man får inte exakt som man vill jämt, men om båda parter respekterar varandra blir det ändå bra i slutändan. Och rättvist!

Jag tror att jag aldrig kommer att få respekt. Jag har alltid fått kriga mig till att få mina åsikter att vara värda något. Som när jag och exet var ute med husvagnen. Vi hade kört länge och jag var jättetrött. Han ville vidare för att slippa vara i närheten av folk. Och så körde han över mig. Det slutade med att jag fullständigt exploderade. Det är så mitt liv sett ut och kommer att se ut framöver också om jag inte sätter ner foten när det gäller.

Det står liksom "kör över mig" i pannan på mig. Och jag får skrika att "i helvete heller".

 

[Sel]

Jag tror att jag aldrig kommer att få respekt. Jag har alltid fått kriga mig till att få mina åsikter att vara värda något. Som när jag och exet var ute med husvagnen. Vi hade kört länge och jag var jättetrött. Han ville vidare för att slippa vara i närheten av folk. Och så körde han över mig. Det slutade med att jag fullständigt exploderade. Det är så mitt liv sett ut och kommer att se ut framöver också om jag inte sätter ner foten när det gäller.

Fast att bestämma över sig själv behöver/ska/bör inte betyda att man kör över någon annan. Det låter gammalt och simpelt, men bäst blir det när man behandlar andra som en själv vill bli behandlad.

 

[Wille]

Fast att bestämma över sig själv behöver/ska/bör inte betyda att man kör över någon annan. Det låter gammalt och simpelt, men bäst blir det när man behandlar andra som en själv vill bli behandlad.

Han behandlade mig illa. Jag fick inte vila.

 

[Sel]

Han behandlade mig illa. Jag fick inte vila.

Precis. Han behandlade dig illa, ändå sitter du i princip och skriver att du vill köra över och utnyttja en eventuell framtida partner. Det låter inte som en bra plats att börja på.

Edit: är man två olika människor kommer man alltid att ha olika åsikter ibland, och båda måste få komma till tals annars blir det snart ett ohälsosamt förhållande.
Därför lever jag helst själv så slipper jag ta hänsyn hemma i alla fall.

 

[ameo]

Alltså Wille, du har ryggsäcken full med erfarenheter av dåligt fungerande relationer. Det är inte ett dugg konstigt att du inte har någon aning om hur välfungerande relationer, oavsett om det gäller vänner eller partner, ser ut och fungerar.
Hur såg t.ex dina föräldrars relation ut? Respekterade de varandra? Gjorde de saker ihop?

När man har såna erfarenheter som du har, med tillägg för att du nu vet att du har en NPF-diagnos som gör att du inte fungerar "som alla andra", är det helt begripligt att du undrar och inte förstår.

 

[Wille]

Precis. Han behandlade dig illa, ändå sitter du i princip och skriver att du vill köra över och utnyttja en eventuell framtida partner. Det låter inte som en bra plats att börja på.

Jag får stå på mig för annars gör någon annan det.

Alltså Wille, du har ryggsäcken full med erfarenheter av dåligt fungerande relationer. Det är inte ett dugg konstigt att du inte har någon aning om hur välfungerande relationer, oavsett om det gäller vänner eller partner, ser ut och fungerar.
Hur såg t.ex dina föräldrars relation ut? Respekterade de varandra? Gjorde de saker ihop?

När man har såna erfarenheter som du har, med tillägg för att du nu vet att du har en NPF-diagnos som gör att du inte fungerar "som alla andra", är det helt begripligt att du undrar och inte förstår.

Mina föräldrar? Herregud vad de slogs! Krossat porslin och skrik var vardagsmat. Och de flyttade isär och ihop, hur många gånger som helst. Jag har 5 separationer i bagaget där jag skiljts från en eller båda föräldrarna före 13 års ålder.

 

[Sel]

Jag får stå på mig för annars gör någon annan det.

Det är skillnad mellan att stå på sig och att fatta beslut över någon annan.

 

[miumiu]

Jag får stå på mig för annars gör någon annan det.

Mina föräldrar? Herregud vad de slogs! Krossat porslin och skrik var vardagsmat. Och de flyttade isär och ihop, hur många gånger som helst. Jag har 5 separationer i bagaget där jag skiljts från en eller båda föräldrarna före 13 års ålder.

Det här hjälpte mig att förstå lite vart du kommer ifrån i ditt tankesätt kring relationer. Du har ju haft gravt bristfälliga förebilder inom området, klart att det har påverkat dig jättemycket.

 

[Tonto]

Jag tänker att det måste vara omöjligt att vara helt kompatibel med en annan människa. Att alltid vara sugen på precis samma mat varje kväll, att vilja se samma film, att vilja lägga pengar på exakt samma saker, att vilja göra samma saker precis samtidigt. Jag tror att hur kompatibel man än är så är det svårt att komma ifrån att tvåsamhet också kommer med kompromisser. Är de för stora är det nog inte rätt relation, men alla par gör dem och jag kan förstå att en del väljer att hellre leva ensamma. Eller särbo, eftersom kompromisserna har en tendens att bli många fler om man lever ihop.

Jag kan ibland sakna att få äta en Billys till middag och kolla True Crime hela kvällen, sju dagar i veckan om jag så vill. Boka en spontan ensamresa, köpa något dyrt bara för att jag ville ha det osv. Leva fullkomligt kompromisslöst utifrån vad jag själv känner för just då. Nu har jag valt man och barn framför det. Men visst finns det en charm med båda.

Känner faktiskt inte igen mig. Upplever inte att jag behöver kompromissa i sådana små-detaljer i vardagen faktiskt. Vill jag äta flingor till middag så gör jag det, vill jag köpa något dyrt så gör jag det, vill jag inte se samma film som sambon gör jag inte det heller. etc etc.

Men självklart finns det vissa kompromisser. Bara inte på den nivån i vardagen liksom.

 

[ameo]

Mina föräldrar? Herregud vad de slogs! Krossat porslin och skrik var vardagsmat. Och de flyttade isär och ihop, hur många gånger som helst. Jag har 5 separationer i bagaget där jag skiljts från en eller båda föräldrarna före 13 års ålder.

Som sagt, med det du har i ryggsäcken är det inte ett dugg konstigt om du inte vet eller förstår hur fungerande relationer ser ut.

 

[Lillo]

Jag menar inte att dom aktivt skulle hindra utan att man måste visa hänsyn. Är min partner pälsallergiker och blir dösjuk så är väl det inte så käckt om jag skaffar hundar i vårt gemensamma hem? Om han är pedant så tar det nog en del på förhållandet då jag är raka motsatsen och inte klarar av att hålla hemmet städat och fint. Att inte kunna dra nånstans när jag vill och vara borta så länge jag känner för det utan att säga till. En partner ska ju inte behöva gå och undra om jag kommer hem nått mer efter stallet eller om jag har stuckit eller om nått allvarligt har hänt.
Som singel behöver jag ju inte tänka på sånt

Går ju bra att skicka ett sms och säga att man drar vidare om man har en sambo som undrar annars brukar man ju vänja sig rätt fort vid hur den andre är. Dvs är du en spontan en så vet ju sambon det

 

[Youma]

Hur tänker du att vi andra lever i våra relationer? Jag förstår att du inte haft bra upplevelser av tidigare relationer, men man får ju lyfta blicken och inse att det givetvis inte ser ut så överallt. Att inte uppleva respekt och att ens partner inte lyssnar är knappast något som en majoritet är villig att stå ut med bara för ett partnerskaps skull.

Knapplån litegrann... Jag hade bara exempel på dåliga relationer från mitt liv, så vi fick skapa något som jag inte hade nåt facit på. Först och främst genom att se vad man INTE ville vara, hur man inte ville relationen skulle fungera. Det hade jag många exempel på! Sen fick det andra mer och mer plats.

 

[Lillo]

Jag får stå på mig för annars gör någon annan det.

Mina föräldrar? Herregud vad de slogs! Krossat porslin och skrik var vardagsmat. Och de flyttade isär och ihop, hur många gånger som helst. Jag har 5 separationer i bagaget där jag skiljts från en eller båda föräldrarna före 13 års ålder.

Vi är människor vi lär av varandra hela tiden. Går inte att tänka på uppväxten hela livet vi är många som hade det som du men som trots det väljer att inte låta det påverka mer än nödvändigt och även har bra relationer.
Tycker överlag du verkar ha extrema (overkliga) krav på både partner och vänner men det är kanske bara som jag läser

 

[Sel]

Går ju bra att skicka ett sms och säga att man drar vidare om man har en sambo som undrar annars brukar man ju vänja sig rätt fort vid hur den andre är. Dvs är du en spontan en så vet ju sambon det

Beror som sagt på hur man är.
För mig tar det flera timmar att övertala mig själv till att skicka ett sms, ibland flera dagar om det inte är något superviktigt som har med jobbet att göra. Att känna att jag behöver meddela en partner om var/hur/om/när jag kommer att vara skulle vara skitjobbigt - och att inte meddela sig alls vore inte ok känner jag.