Varför vill folk ha en partner?

[Mabuse]

Det fanns ingen annan lösning. Vad skulle det ha varit liksom?

Den vanliga lösningen är väl att man kommer överens om en kompromiss? Stanna mindre ofta än den ene hade föredragit, men mer ofta än den andra hade velat.

Eller helt enkelt prata om saken, förklara varför man vill köra på alt stanna, och sen hitta en lösning utifrån det. Ser man den andres perspektiv så kanske man blir övertygad, t ex att det är bättre att stå på så man kommer fram och har mer tid vid målet, eller att det finns fördelar med många stopp. Helt enkelt förklara sitt perspektiv, så att den andre förstår hur man menar och varför.

 

[Mabuse]

Men va? Så jag skulle pressas över min gräns för att han hade en fix idé? Det var ju inte som att han skulle skadas av att vara nära andra människor. Men jag var sopslut.

Men vänta nu - hans åsikt är en fix idé man kan bortse från, men din är en gräns man måste respektera?

 

[Inte_Ung]

Men varför hålla på och ifrågasätta detta när ts tydligt beskriver en destruktiv relation? Det leder ju inte till något gott alls.

Därför att det ju inte handlar om just en semesterresa utan om en dålig relation.
Det är inte resan som var fel utan relationen.
Resan tillsammans borde inte ha gjorts.

Men om man inte vill välja bort vissa saker så hamnar man i situationer som blir fel.

 

[SiZo]

Instämmer med ovanstående och lägger till att en semesterresa och/eller renovering är ett jäkla stresstest av ett förhållande. När jag och särbon hade varit på första husbilssemestern frågade hans syster honom hur många gånger vi hade rykt ihop och svaret var "inga alls" (vilket chockade henne enormt ). Vi är båda rätt medvetna om våra styrkor och svagheter (dvs tillfällen när det kan gnissla) och eftersom vi ville ha en trevlig semester så vi till att vara överens för att minska risken för gnissel. Men det är ju något en diskuterar INNAN en åker.

Vad gäller renovering kommer han aldrig att hjälpa mig att tapetsera, blotta tanken på att göra det gör honom irriterad (han hatar att tapetsera oavsett var det är någonstans). Helt ok för mig eftersom jag helst gör det själv ändå

Jag tror att en nyckel i detta är att säga till när man håller på att bli för trött, hungrig eller liknande. Väntar man tills man inte orkar ett steg till, håller på att svälta ihjäl eller har stört sig till tusen på något ens partner gör så blir det inte bra. Man måste lära sig att förekomma, känns sig själv så pass bra att man kommunicerar saken till ens partner innan det blir ett problem.

Det verkar ni vara duktiga på, men jag tänker som i TS fall så gissar jag utifrån texen att hon inte säger till förens hon exploderar. Och då har man sagt till för sent. Kan vara ett missförstånd från min sida också givetvis.

 

[athena_arabians]

Jag tror att en nyckel i detta är att säga till när man håller på att bli för trött, hungrig eller liknande. Väntar man tills man inte orkar ett steg till, håller på att svälta ihjäl eller har stört sig till tusen på något ens partner gör så blir det inte bra. Man måste lära sig att förekomma, känns sig själv så pass bra att man kommunicerar saken till ens partner innan det blir ett problem.

Det verkar ni vara duktiga på, men jag tänker som i TS fall så gissar jag utifrån texen att hon inte säger till förens hon exploderar. Och då har man sagt till för sent. Kan vara ett missförstånd från min sida också givetvis.

Alltså... min irriterande hälft blir extremt hangry (han klarar verkligen inte lågt blodsocker). Det har gjort att jag för fridens skull ser till att ha lite lakrits och/eller kexchoklad redo. Han kan fräsa lite när jag inte ger mig när jag sträcker fram godisbiten men efteråt så blir han talbar igen Och ja, det bästa vore om han kunde planera för sådant själv... men där kommer hans ADHD in, planering på egen hand funkar inte för honom. Dvs jag som är en aning överplanerande tar hand om det.

 

[Mabuse]

Jag tror att en nyckel i detta är att säga till när man håller på att bli för trött, hungrig eller liknande. Väntar man tills man inte orkar ett steg till, håller på att svälta ihjäl eller har stört sig till tusen på något ens partner gör så blir det inte bra. Man måste lära sig att förekomma, känns sig själv så pass bra att man kommunicerar saken till ens partner innan det blir ett problem.

Det verkar ni vara duktiga på, men jag tänker som i TS fall så gissar jag utifrån texen att hon inte säger till förens hon exploderar. Och då har man sagt till för sent. Kan vara ett missförstånd från min sida också givetvis.

Det tror jag också. Sen lyckas man ju inte alltid, men att man kan försöka ha en plan på förhand. ”Ok, så för dig är det jätteviktigt att vi stannar nånstans där det är ensligt, och jag pallar inte åka hur långt som helst på en dag. För att undvika att hamna i det läget att jag inte orkar åka en meter till när vi är mitt bland folk, kan vi göra upp en plan för var vi ska rasta, som inte tar så lång tid att åka till, och som ligger ensligt?”

Så slipper man hamna i läget där det enda alternativet som återstår är att singla slant om vem som ska bli överkörd.

 

[Wille]

Det är ju helt fel anledning till att åka på semester tillsammans.

Det spelar stor roll vem som körde.
Den som inte kör kan ju sova på resan.

Att pressa någon att köra vidare när den är trött är trafikfarligt och absolut förkastligt.
Att köra vidare med en trött passagerare som kan sova under färd är en helt annan sak.

Nej, passageraren kunde absolut inte nicka till. Som passagerare måste man vara vaken och läsa kartan. Det här var liksom före smartfånarnas tid. Och då hade man en stor kartbok.

Det är det här jag menar! Det är inte rimligt att i ett förhållande aldrig få sina behov tillgodosedda och därför upplever du dig gång på gång som överkörd. Man blir inte/upplever sig inte som överkörd eller tycker att den andra blir överkörd om den behöver "backa" på sina behov om man har en sund relation i grunden.

Men även här på forumet tycker ju du och en del andra att jag borde kunnat pressa på en stund till. Det kunde jag inte. Så jag upplever respektlöshet även här.

I en sund relation så blir det inte sådär. I en sund relation kan man diskutera och planera ihop.
Typ:
-Jag börjar bli trött, kan vi pausa snart?
-Jag vill gärna vidare till ett ställe där det är mindre folk.
-Kan vi hitta ett så snart som möjligt innan jag blir på tok för trött?

Och då kan man hitta något INNAN den trötta blir allt för trött och den som gärna vill vidare har lite tid på sig att hålla utkik efter ett bra ställe att pausa på. Om jag tex är ute längre sträckor med min partner, då kan vi båda räkna ut ungefär vilken tid som jag kommer bli hungrig, baserat på när jag senast åt osv. Vi båda vet att jag blir hemsk om jag är hungrig. Vi båda är också kräsna med vad vi äter. Det gör att vi i god tid kan fundera på ett bra ställe att pausa/äta på, innan jag plötsligt är så hungrig att jag vill spränga universum i småbitar. Det vinner vi båda på.

Men för att det ska fungera så måste vi kommunicera INNAN någon är på "inte bra humör" (oavsett anledning eller vilket humör det än är). Vi lär känna varandra, hjälps åt istället för att känna att vi måste "tävla" eller ständigt anpassa oss. Jag påminner honom om att han öht behöver äta, han hjälper mig att ordna mat som faktiskt är god, jag planerar saker, han utför saker, han kanske handlar någon extra grej åt mig när han har vägarna förbi lämplig affär och jag kollar om det är något han behöver från Ica när jag ändå ska dit och handla. Med andra ord: Hjälpas åt. Kommnicera! Samarbeta. Planera så att bådas behov får lika stort utrymme. Ge varandra egentid när det behövs och uppmärksamhet/omtanke/stöd när någon har det svårt. Då blir det inte så komplicerat. Det blir inte massor av bråk.

Jag har också varit i usla relationer med rejält respektlösa män. Jag har sett varje grej vi gör som en kamp. Jag har känt mig överkörd, utmattad och eländig. MEN det betyder inte att varje relation behöver bli så. Jag har också jobbat på att förstå vad som händer och varför, jobbat på att förstå mina egna behov, och sedan av en slump råkat träffa en person som jag kan kommunicera väldigt bra med. Och när kommunikationen fungerar så löser sig resten. Skulle jag någonsin känna mig hotad(!) eller "överkörd" av min nuvarande partner, då hade han slutat vara min partner. Jag vill inte ha en relation med någon som får mig att må sämre.

Jag tror ju tyvärr inte att jag någonsin kommer att kunna hitta någon som respekterar mig och vill kommunicera.

Den vanliga lösningen är väl att man kommer överens om en kompromiss? Stanna mindre ofta än den ene hade föredragit, men mer ofta än den andra hade velat.

Eller helt enkelt prata om saken, förklara varför man vill köra på alt stanna, och sen hitta en lösning utifrån det. Ser man den andres perspektiv så kanske man blir övertygad, t ex att det är bättre att stå på så man kommer fram och har mer tid vid målet, eller att det finns fördelar med många stopp. Helt enkelt förklara sitt perspektiv, så att den andre förstår hur man menar och varför.

Det fanns ju inget mål. Vi körde på måfå. Och att stoppa innan man hittat den perfekta platsen fanns inte på hans karta. Han ville verkligen att platsen skulle vara perfekt. Något annat dög inte.

Men vänta nu - hans åsikt är en fix idé man kan bortse från, men din är en gräns man måste respektera?

Absolut en fix idé. Han skulle ha vildmark och folktomt, bara för att det var det enda som dög åt honom. Det kan man rimligen rucka på men det går inte att rucka på att någon är för trött och inte orkar mer. Tycker det är respektlöst att flera av er förutsatt att jag hade kunnat kämpa lite till. Det kunde jag inte.

Jag tror att en nyckel i detta är att säga till när man håller på att bli för trött, hungrig eller liknande. Väntar man tills man inte orkar ett steg till, håller på att svälta ihjäl eller har stört sig till tusen på något ens partner gör så blir det inte bra. Man måste lära sig att förekomma, känns sig själv så pass bra att man kommunicerar saken till ens partner innan det blir ett problem.

Det verkar ni vara duktiga på, men jag tänker som i TS fall så gissar jag utifrån texen att hon inte säger till förens hon exploderar. Och då har man sagt till för sent. Kan vara ett missförstånd från min sida också givetvis.

Jag märker ju inte att jag är för trött förrän jag är det. Och jag sa till innan jag exploderade. Jag blev överkörd och då gick det inte längre.

 

[Inte_Ung]

Nej, passageraren kunde absolut inte nicka till. Som passagerare måste man vara vaken och läsa kartan. Det här var liksom före smartfånarnas tid. Och då hade man en stor kartbok.

Ja att kräva någon typ av prestation av någon som har blivit för trött fungerar ju inte.

Jag märker ju inte att jag är för trött förrän jag är det. Och jag sa till innan jag exploderade. Jag blev överkörd och då gick det inte längre.

Det är ju ett problem när man lever tillsammans med andra.
Att kunna planera sin ork över dagen och redan före en resa, eller vad man nu gör, är en enorm fördel.
Jag vet t.ex. att jag bara klarar av att vara alert och koncentrerad i max 6 timmar i taget, sedan så måste jag sova i 2 timmar.
Det är ju något som vi måste förhålla oss till hela tiden.
Jag somnar okontrollerat och det kan bli farligt om jag planerar fel.

 

[SiZo]

Jag märker ju inte att jag är för trött förrän jag är det. Och jag sa till innan jag exploderade. Jag blev överkörd och då gick det inte längre.

Men här har du något som du kan arbeta på med dig själv så att det blir lättare att umgås med andra. För detta gäller allt. Allt blir lättare om man säger till innan det blir för mycket. Nu säger jag inte att det hade blivit bättre i den relationen, absolut inte. Detta tänker jag till framtiden

 

[hastflicka]

Bara att min sambo, som är mycket mer morgonpigg än vad jag är, varje morgon gör i ordning en kopp kaffe och värmer en vetevärmepåse till mig

Maken gor kaffe varje morgon ... och sedan vacker han mig sa jag inte ens behover vanta pa kaffet.

Alltså... min irriterande hälft blir extremt hangry (han klarar verkligen inte lågt blodsocker). Det har gjort att jag för fridens skull ser till att ha lite lakrits och/eller kexchoklad redo. Han kan fräsa lite när jag inte ger mig när jag sträcker fram godisbiten men efteråt så blir han talbar igen Och ja, det bästa vore om han kunde planera för sådant själv... men där kommer hans ADHD in, planering på egen hand funkar inte för honom. Dvs jag som är en aning överplanerande tar hand om det.

Bade Maken och ena avkomman blir "hangry" ... Maken sager inget, men tar emot nar jag racker fram nagot att tugga pa. Nar jag foreslog sonen att han skulle "ta en macka eller nagonting" sa kunde vi prata om resten senare blev har jatte sur ... och forklarade att han HATADE nar jag sa sa. Sedan kom han ut 5 minuter senare och var glad och trevlig igen.

 

[athena_arabians]

Nar jag foreslog sonen att han skulle "ta en macka eller nagonting" sa kunde vi prata om resten senare blev har jatte sur ... och forklarade att han HATADE nar jag sa sa. Sedan kom han ut 5 minuter senare och var glad och trevlig igen.

Stor igenkänning här

 

[Sassy]

Hur kan ni tycka att särbo ger en frihet?
Visst att man är fri mellan varven men när man ses?
Jag har provat särbo och tycker det är långt mer krävande än en sambo.
Att umgås konstant i flera dagar i rad och även ha någon hemma i sitt eget hem känns långt mer störande än att ha sin sambo i sitt gemensamma hem

Man måste ju inte ses flera dagar i sträck bara för att man är särbo?
Jag har varit särbo i mina två senaste förhållanden, och det har verkligen varierat hur länge vi setts men sällan mer än en natt åt gången. Ibland en middag tillsammans och sen sova hemma om det passat bättre.

 

[Lillo]

Man måste ju inte ses flera dagar i sträck bara för att man är särbo?
Jag har varit särbo i mina två senaste förhållanden, och det har verkligen varierat hur länge vi setts men sällan mer än en natt åt gången. Ibland en middag tillsammans och sen sova hemma om det passat bättre.

Då är det ju mer pojkvän flickvän nivå tycker jag.

 

[lil-sis]

Då är det ju mer pojkvän flickvän nivå tycker jag.

Är det inte de som är i relationen som definierar den? (Om de vill).

 

[Sassy]

Då är det ju mer pojkvän flickvän nivå tycker jag.

Och skillnaden är? Jag tycker inte att begreppet "pojkvän" låter som något jag vill använda om en 47-årig man. Jag kallar honom varken pojke eller kille i något annat sammanhang heller. Han är en man.

(Jag brukar iofs säga partner i de flesta sammanhang, men jag kan verkligen inte förstå på vilket vis särbo skulle vara definierat av hur många timmar i sträck man träffas...?)

 

[Lillo]

Och skillnaden är? Jag tycker inte att begreppet "pojkvän" låter som något jag vill använda om en 47-årig man. Jag kallar honom varken pojke eller kille i något annat sammanhang heller. Han är en man.

(Jag brukar iofs säga partner i de flesta sammanhang, men jag kan verkligen inte förstå på vilket vis särbo skulle vara definierat av hur många timmar i sträck man träffas...?)

Ja sover man bara över hos varandra någon natt då och då skulle jag inte kalla det för särbo men jag har väl också rätt till min åsikt. Kalla det för särbo hur mycket ni vill jag hade inte kallat det för särbo om jag hade en relation där man sågs en natt då och då

 

[Thaliaste]

Jag ser det snarare som att man inte behöver synka sina mattider oavsett vad.

Om man bor ihop hade jag nog ändå känt mig lite dum om jag lagat mat till mig själv men inte min sambo. Och tvärtom. Helt okej att det blir så någon gång när man inte visste att den andre skulle komma hem tills maten blev klar, men om det händer ofta...njae, det skulle inte kännas bra.

För mig är det rimligt att stämma av om man vill äta hemma tillsammans och när man i så fall kommer hem, när man bor ihop. Och då är man tillbaka till att en viss synkning av tider och matönskemål behövs...

 

[Masqueradee]

Men även här på forumet tycker ju du och en del andra att jag borde kunnat pressa på en stund till. Det kunde jag inte. Så jag upplever respektlöshet även här.

Kära Willie. Vi var inte där. Vi kan inte veta exakt vad som hände. Vi vet inte hur er relation såg ut, vi kan bara läsa det som skrivs här och försöka bygga en förståelse för vad som kan ha hänt. Det blir även en lite taskig diskussion när du beskriver en händelse - du får input på den - du kommer med ganska stora grejer som hade givit en helt annan respons från oss och vänder det till att vi tycker att du borde ha pressat på. Väljer du att tolka det som att vi tycker att du skulle ha pressat en stund till så får det stå för dig. Men det är inte det jag menar för den händelsen.

Jag skriver såhär:

"Du kände dig överkörd vilket egentligen inte kanske handlar om situationen utan hur er relation såg ut som helhet." Alltså: I en sund relation, vilket detta inte är, hade du inte känt dig överkörd. För du hade fått dina behov tillgodosedda. Inte alltid, för ibland hade du fått backa, likväl som din partner.

"En person som måste kämpa vidare trots att hen är trött känner sig inte överkörd för att hen måste anpassa sig till den andres behov av att vara på en mer enskild plats för natten." Igen: Ser du verkligen inte skillnad på det?

"Det är en balansgång, inte att en alltid ska "vika sig" för den andra. Då blir man överkörd, men man blir inte överkörd i en anpassning." Du pratar om en enskild gång, jag pratar om en helhet.

 

[escodobe]

Allmänt på ämnet. Vad som är en kompromiss för någon kanske inte är en kompromiss för någon annan. Jag ser inte meningen med att dissikera vad som eventuellt är en kompromiss för den ene eller den andre i tråden och argumentera för det. Mest får jag en känsla av att det vill berättas hur bra man själv har det i sin relation. Upplever man aldrig kompromisser kan det ju exempelvis bero på att man är flexibel som person. Andra kanske inte är det. Så diskussionen om hur en sund relation är eller inte är som någon absolut sanning blir för mig väldigt konstig. Om någon inte vill ha en relation på grund av att denne upplever att den då måste kompromissa så spelar det ju ingen roll hur många andra i tråden som har fullkomligt fantastiska kompromisslösa relationer utifrån sina egna behov och perspektiv.

Precis, jag funderade på hur jag skulla formulera det igår kväll och gav upp.

 

[athena_arabians]

Ja sover man bara över hos varandra någon natt då och då skulle jag inte kalla det för särbo men jag har väl också rätt till min åsikt. Kalla det för särbo hur mycket ni vill jag hade inte kallat det för särbo om jag hade en relation där man sågs en natt då och då

Det där är extremt dömande och jag tar faktiskt illa upp. Jag har 53 mil till min älskade och ingen av oss har råd, tid eller ork att åka till varandra flera gånger i månaden (eller vad nu ditt kriterie är för att det ska vara ett "riktigt" förhållande). Det betyder inte att det skulle vara någon form av infantilt tonårsförhållande eller KK/FWB. Vi är ett par, vi råkar bara inte bo på samma ställe.

Sedan är din definition av särbo inte ens i närheten av den gängse definitionen.