Våra vanligaste lögner

[Dentaku]

Jag har fatt veta, bland annat, att "Det har ar da inte den basta (valfri matratt) jag atit". Eller ett avmatt "Det ar val okay" om man fragar om maten smakade bra. For att inte tala om, "Oh gillar du den TV serien? Det trodde jag du var aldeles for pryd for" och andra liknande uttalanden.

Nu har personen dalig social competence, men det gor ju inte alls att jag mar battre ... Jag vet ju nu precis vad hon tycker om mig och den mat jag lagar. Det ar inte roligt nar det dessutom ar nagon jag maste komma overens med ... sa det enda jag kan gora ar att le och bita ihop. Och avreagera mig till valda delar av familjen.

Det känns som ett typiskt beteende från en person som stoltserar med att den sätter en ära i att säga sanningen till folk.

 

[Ullmerkott]

Jag drar vita lögner enbart om jag inte hittar någon sanning som fungerar socialt.

Antingen var det tillräckligt ätligt för att kallas gott, eller så berömmer man väl valda delar av måltiden t.ex.
- Jättegod sås! (Trots att resten smakade apa)
- Jag älskar fisk (även om den här var snudd på oätlig)

Samma sak gäller om någon visar upp sina nya kläder. Och om varken färg, mönster, modell, passform eller hur dessa passar på bäraren går att berömma kan man alltid avleda med "Åh, var har du köpt den? Kul!"

Jag har nog inte insett förrän nu att folk som vill ses eller berömmer min matlagning mycket väl kan ha ljugit mig rakt upp i ansiktet.

 

[kryddelydd]

Jag råkade träffa en gammal kärlek häromkvällen för första gången på 15 år. Precis när jag tänkte Men gud så gammal han har blivit sa han Du är dig precis lik. Så jag fick ju säga Du också!

Att ljuga lite lagom vid rätt tillfälle ser jag som en del av den sociala kompetensen. (Förmodligen var han så kompetent att han ljög först )

Fast vad hade varit fel med att svara "tack!" och inte ljuga?

Visst är vissa halvsanningar/lögner ett socialt smörjmedel men det är väldigt märkligt att det ska vara så.
Att vara ärlig är svårt i en sådan här värld: att mena det man säger är så pass ovanligt att många människor lägger in tolkningar i det som sägs i stället för att lyssna.
Vilket, för att citera @Inte_Ung , kan göra att man verkar socialt klumpig.

 

[kryddelydd]

Det är lite som Smakade det bra? Om det inte gjort det hade jag sagt det.

Fast är det inte väldigt socialt tiggande att fråga om maten smakade bra?
Det är inte en normal fråga i mina umgängeskretsar.
Man tigger inte efter beröm.

Så i min värld är "tack för maten!" en fullgod kommentar till att man blivit bjuden på mat. Är det extra gott så kommenterar man förstås det.
Medan "smakade det gott?" från värdens sida är ett socialt övertramp.

 

[kryddelydd]

Jaha, då missförstod jag. I ett sånt läge förstår jag inte varför man ska kommentera plagget alls, det kan ju inte vara så svårt att låta bli om man inte har nåt positivt att säga, kan man tycka...

Nej fast att kommentera när någon har köpt nytt plagg handlar ju om att visa uppmärksamhet.
Om jag säger "har du köpt en ny kjol!" och svaret blir "ja, vad tycker du?" så kan ju ett ärligt svar vara "den passar dig men är inte riktigt min stil". Man ljuger inte men man säger att den passar bäraren.

 

[athena_arabians]

Fast är det inte väldigt socialt tiggande att fråga om maten smakade bra?
Det är inte en normal fråga i mina umgängeskretsar.
Man tigger inte efter beröm.

Så i min värld är "tack för maten!" en fullgod kommentar till att man blivit bjuden på mat. Är det extra gott så kommenterar man förstås det.
Medan "smakade det gott?" från värdens sida är ett socialt övertramp.

Jag skulle inte gå så långt att jag kallar det ett övertramp men det är som sagt inget jag skulle fråga.

 

[athena_arabians]

Nej fast att kommentera när någon har köpt nytt plagg handlar ju om att visa uppmärksamhet.
Om jag säger "har du köpt en ny kjol!" och svaret blir "ja, vad tycker du?" så kan ju ett ärligt svar vara "den passar dig men är inte riktigt min stil". Man ljuger inte men man säger att den passar bäraren.

Fast då räcker det ju att man säger "Den passar dig", man behöver ju inte lägga till att det inte är ens egen stil.

 

[Monstermom]

For att inte tala om, "Oh gillar du den TV serien? Det trodde jag du var aldeles for pryd for" och andra liknande uttalanden.

Det här hade jag på fullt allvar kunnat säga...
Kan någon förklara varför jag tydligen borde låta bli?

 

[mandalaki]

Fast är det inte väldigt socialt tiggande att fråga om maten smakade bra?
Det är inte en normal fråga i mina umgängeskretsar.
Man tigger inte efter beröm.

Så i min värld är "tack för maten!" en fullgod kommentar till att man blivit bjuden på mat. Är det extra gott så kommenterar man förstås det.
Medan "smakade det gott?" från värdens sida är ett socialt övertramp.

Vi är tydligen flera som inte uppfattar det som att tigga beröm, utan som en vanlig avrundningsfras. Smakade det bra, hoppas det smakade osv.

 

[mandalaki]

Nej fast att kommentera när någon har köpt nytt plagg handlar ju om att visa uppmärksamhet.
Om jag säger "har du köpt en ny kjol!" och svaret blir "ja, vad tycker du?" så kan ju ett ärligt svar vara "den passar dig men är inte riktigt min stil". Man ljuger inte men man säger att den passar bäraren.

"Det är inte min stil" tycker jag är ett bra exempel på sådan där lätt narcissistisk ärlighet. Varför måste man prompt markera sin egen smak i ett sådant läge? Det är ju inte man själv som ska ha kjolen.

 

[mandalaki]

Fast vad hade varit fel med att svara "tack!" och inte ljuga?

Visst är vissa halvsanningar/lögner ett socialt smörjmedel men det är väldigt märkligt att det ska vara så.
Att vara ärlig är svårt i en sådan här värld: att mena det man säger är så pass ovanligt att många människor lägger in tolkningar i det som sägs i stället för att lyssna.
Vilket, för att citera @Inte_Ung , kan göra att man verkar socialt klumpig.

"Tack" föresvävade mig inte. Det skulle kännas som om jag solade mig i hans generösa kommentar istället för att vara generös tillbaka.

Jag kan omöjligt tillmäta den lögnen något värde. Det var viktigare att vara trevlig än att vara ärlig. Samtalet bara flöt på.

 

[Lovisaleonora]

Vad gäller mat är jag uppriktig när jag bjuder. "Gick det att äta?" "Jag är rädd för att det det blev lite torrt i vissa bitar, vad tycker ni?" Det är uppriktiga frågor, annars hade jag inte ställt dem. Annars gör jag som någon ovan, komplimenterar det som går. "Vilken god potatis!" kan innebära att köttet var helt oätligt. "Jag gillar att salladen är så finskuren". Det går att hitta saker att berömma, om inte annat kan man fråga var porslinet kommer ifrån.

Nu har jag inte det problemet, jag äter med god aptit det mesta som liknar mat, men det finns alltid något positivt att säga utan att ljuga. Övar jag blir jag bättre på att hitta dessa saker.

Sedan brukar jag inte fråga hur folk mår om jag inte vill ha svar, men ofta frågar jag "Allt väl?" och kan då få blandade svar.

 

[Lovisaleonora]

"Tack" föresvävade mig inte. Det skulle kännas som om jag solade mig i hans generösa kommentar istället för att vara generös tillbaka.

Jag kan omöjligt tillmäta den lögnen något värde. Det var viktigare att vara trevlig än att vara ärlig. Samtalet bara flöt på.

"Tack, det var snällt sagt!" hade jag nog svarat och kommit med en motfråga.

 

[mandalaki]

"Tack, det var snällt sagt!" hade jag nog svarat och kommit med en motfråga.

Motfråga?

 

[Lovisaleonora]

Motfråga?

Som visar mitt intresse för hans liv, en form av smicker. "Vad roligt att träffa dig, du ser frisk ut! Var/vad jobbar du (med) nuförtiden?"

 

[mandalaki]

Som visar mitt intresse för hans liv, en form av smicker. "Vad roligt att träffa dig, du ser frisk ut! Var/vad jobbar du (med) nuförtiden?"

Du ser frisk ut?

Om jag febrilt skulle hitta på sådana där kommentarer som låg närmare min egen "sanning" skulle det ofelbart leda till en mikropaus som avslöjade precis vad det handlade om. Usch så förnedrande.

(Vårt samtal fortsatte för övrigt med just roligt att se dig, vad jobbar du med osv.)

När jag tänkte Vad gammal han har blivit så var det min spontana tanke. Och att inte låta ens spontana tanke styra vad man säger tycker jag nog är det mest grundläggande i social kompetens (utom mot ens nära). Vad fet du har blivit! Åh nej, HUR kan du ha storblommigt? Mustasch? Har du fullständigt tappat det? Man kan ju inte låta sånt alls påverka hur man uppför sig mot folk.

 

[sjoberga]

Men menar du verkligen att du skulle säga att det var ok? Jag skulle aldrig i livet uttrycka mig så avmätt, och jag skulle ta ruskigt illa upp om nån gjorde det. För mig är maten helt sekundär utan det viktiga är det sociala samspelet, om jag skulle äta daggmask skulle jag ända försöka hålla god min. Vad olika vi är vi fungerar, det är intressant.

För mig är inte OK avmätt som värdeord och det finns tusen sätt att visa sin tacksamhet över inbjudan och engagemanget, utan att behöva ljuga stort om matens smak.

Jag förstår att vissa andra betraktar OK på ett annat sätt.

Men som sagt, i mina kretsar, verkar det fungera lite annorlunda än i de ni beskriver.

Och det handlar säkert också om hur jag själv fungerar. Skulle jag fråga specifikt om matens smak, vill jag ha ärlig feedback. Att bli ljugen rakt upp i ansiktet skulle vara en grov förolämpning. Men jag anar att det framgår lite av hur frågan ställs också. Jag tycker mest det är lite dumt att fråga specifika frågor som man inte vill ha svar på. Annat än ett på förhand bestämt. Det sociala spelet har jag jättesvårt att förstå, för att ta till en superlativ.

Och på frågan, ett utslängt "smakade det bra?" som man uppenbarligen inte vill ha svar på tycker jag visst man kan svara "Tack. Det var ett mycket bra initiativ och blev en mycket trevlig kväll."

 

[sjoberga]

Vad gäller mat är jag uppriktig när jag bjuder. "Gick det att äta?" "Jag är rädd för att det det blev lite torrt i vissa bitar, vad tycker ni?" Det är uppriktiga frågor, annars hade jag inte ställt dem. Annars gör jag som någon ovan, komplimenterar det som går. "Vilken god potatis!" kan innebära att köttet var helt oätligt. "Jag gillar att salladen är så finskuren". Det går att hitta saker att berömma, om inte annat kan man fråga var porslinet kommer ifrån.

Nu har jag inte det problemet, jag äter med god aptit det mesta som liknar mat, men det finns alltid något positivt att säga utan att ljuga. Övar jag blir jag bättre på att hitta dessa saker.

Sedan brukar jag inte fråga hur folk mår om jag inte vill ha svar, men ofta frågar jag "Allt väl?" och kan då få blandade svar.

+1 på den.

 

[Raderad medlem 6459]

Och på frågan, ett utslängt "smakade det bra?" som man uppenbarligen inte vill ha svar på tycker jag visst man kan svara "Tack. Det var ett mycket bra initiativ och blev en mycket trevlig kväll."

Och jag tycker att det där låter jättemärkligt.

För övrigt tycker jag inte att säga "absolut, tack så jättemycket!" är att "ljuga stort om maten smak".

 

[sjoberga]

Och jag tycker att det där låter jättemärkligt.

För övrigt tycker jag inte att säga "absolut, tack så jättemycket!" är att "ljuga stort om maten smak".

Nej, det tycker inte jag heller. Så skulle jag också kunna svara. Det jag menade med att ljuga stort var om man entusiastiskt svarade Jättegott! vilket var det som angavs i det inledande inlägget.