Var får man hjälp för ätstörningar.

[nickan1]

@stjarnhimmel vad än din familj säger så är det inte så att du varken är misslyckad eller att det handlar om att ha mer disciplin. Du har en sjukdom och det handlar inte om brist på disciplin eller misslyckande. Precis som en bruten behöver tid och vård för att läka så behöver sjukdomen ätstörning tid och hjälp från vården att läka kroppen och hjärnan från det. Du kämpar massor och du har gjort enorma framsteg redan. Stor kram till dig, glöm inte att du är fantastisk på alla sätt. Om det finns någon information för anhöriga från vårdens sida så kanske det är en bra idé att familjen tar del av det för att få större förståelse för sjukdomen och inte komma med kommentarer som får dig att må sämre.

 

[cirkus]

Tack
Ja jag tror inte heller att hon eller de andra förstår. Jag tror också att de nämner att "Jag gillar ju också att ta en kaka" för det är det som de kan relatera till. Men anledningen till att jag blev besviken nu var nog att jag trodde att de förstod. Har berättat en hel del och jag trodde det hade gått in men antagligen inte. Idag var det som att prata med en vägg. De ville inte lyssna.

Så himla tråkigt. Det visar ju verkligen vilken knepig sjukdom det är. Vissa saker verkar nästan omöjliga för friska att relatera till.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror tyvärr att det ofta ligger ett förakt för den egna kroppen bakom dessa kommentarer om andra människors kroppar.

Ja jag tänker egentligen också så. Som tjock har jag ofta tänkt att när jag fått en nedlåtande blick eller kommentar så handlar det om personens egen rädsla för att bli tjock.
För många år sedan hade jag en vän som prövade olika dieter och bantningar. Hon berättade alltid om vad hon hade hittat för mig och tyckte att jag skulle prova. Och när jag inte ville det pga att jag redan hade prövat så mkt så verkade hon bli riktigt frustrerad och sa hela tiden till mig att "Jag måste ju göra något, jag kan ju inte fortsätta såhär etc trots att jag aldrig pratat med henne om vikt eller ätande.

 

[stjarnhimmel]

Så himla tråkigt. Det visar ju verkligen vilken knepig sjukdom det är. Vissa saker verkar nästan omöjliga för friska att relatera till.

Ja det är trist. Jag tror jag blev besviken också för vi hade ett samtal jag och mamma för ett tag sedan då vi redde ut saker från min barndom/tonår. Och jag trodde att hon skulle bättra sig efter det samtalet.
Jag tror också att en del av "det är bara att ha disciplin"- tänket beror på att människor inte har kunskap och att de tar för givet att det är lika lätt för andra som det är för dom.

 

[cirkus]

Ja det är trist. Jag tror jag blev besviken också för vi hade ett samtal jag och mamma för ett tag sedan då vi redde ut saker från min barndom/tonår. Och jag trodde att hon skulle bättra sig efter det samtalet.
Jag tror också att en del av "det är bara att ha disciplin"- tänket beror på att människor inte har kunskap och att de tar för givet att det är lika lätt för andra som det är för dom.

Deras referens är ju en frisk människa som ägnar sig åt disciplin när de inte tar en kaka till. En tokig referens eftersom en sjuk människa också kan strunta i den extra kakan. Sjukdomen när den väl slår till har ett helt annat ansikte.

 

[stjarnhimmel]

@stjarnhimmel Jag har också ett och annat mycket tungt i mitt bagage. När jag ser tillbaka tänker jag, som ett citat jag läst nånstans, att man måste gå igenom allt, allt detta för att nå fram. Jag kunde inte varit den jag är idag utan alla dessa år av kamp, misslyckanden, strid och elände. Det är dessa långa år som lett mig fram till den jag är idag, den som lämnat dessa tunga svårigheter bakom mig till slut. Jag behövde allt detta för att inse, för att lära mig, och slutligen nå fram-. det var inga misslyckanden, de var en resa, en slags skola.

Du kommer, med all den lärdom och insikt du idag tar till dig, att nå fram. Och kanske du då också kommer att se det som jag gör, att du behövde allt detta för att nå dit. Det finns liksom inga genvägar. Men du är på VÄG!

Tack.
Jo jag tänker så ibland... att det är en resa har är på. Och ibland känns det astrist och orättvist men ibland känns det spännande.

 

[Crossline]

Hur går det @stjarnhimmel ?

 

[stjarnhimmel]

Hur går det @stjarnhimmel ?

Tack för att du frågar...
Jag har gått på behandling sen i höstas. Det har varit en bergochdalbana. Får höra av behandlaren att det går framåt även om jag inte ser det och vill ge upp ibland. Men jag har framförallt fått mkt insikter.
Jag skriver mkt också om min erfarenhet och kring diskussionen i samhället och synen kring fetma. Ibland tänker jag att det vore kul att göra nåhot med det materialet.

Jag tar och skriver lite mer någon annan dag om hur det har gått... är slut i huvudet nu...

 

[stjarnhimmel]

Hur går det @stjarnhimmel ?

Hur går det för dig förresten?
Hur mår du?

 

[Crossline]

Hur går det för dig förresten?
Hur mår du?

Rar du är som frågar
Det går ständigt upp och ner. Jag var tvungen att ställa mig på vågen för att väga katten, och indirekt vägde jag ju mig själv också då.. Har inte vägt mig sen februari. Vågen visade mer än vad jag hade väntat mig. Efter ett dygn med panik så kunde jag landa i att jag tyckte ju faktiskt att jag såg bra ut i spegeln innan vägningen. Fick liksom intala mig att det faktiskt betyder mer, min egna upplevelse, än vågens siffror.

 

[Voeux]

Du är fantastisk @stjarnhimmel Jag skulle gärna läsa dina texter, om du skulle få för dig att dela med dig av dem någon dag.

 

[stjarnhimmel]

Du är fantastisk @stjarnhimmel Jag skulle gärna läsa dina texter, om du skulle få för dig att dela med dig av dem någon dag.

Åh tack
Vad fint skrivet.
Men fantastisk känner jag mig knappast.. Haha...

 

[stjarnhimmel]

Om någon är intresserad av uppdatering så kan jag berätta att jag fortfarande går i behandling och har gjort det i 1,5 år. Jag har haft svårt att se framstegen men vet att jag har gjort framsteg. Framförallt har jag under den här tiden fått många insikter om hur jag fungerar. Jag har insett att jag har impulser i nästan alla situationer på att äta. Om jag tex blir stressad eller missar bussen är första instinkten att äta, den impulsen kommer först av allt och nu arbetar jag med att hitta andra sätt att hantera instinkten. Jag har också insett att jag hade större problem med självsvält än vad jag fattade och att jag arbetar med att få till rutiner där jag äter ofta.
Sen- nästan viktigast av allt är att jag jobbar med att bryta cirkeln med att anklaga sig själv när man har fallit dit och hetsätit. Det skapar ångest och ilska mot en själv som bara skapar mer oro och då kommer jag ha behov av att fortsätta äta.

 

[stjarnhimmel]

Fortsätter skriva lite i min tråd.. bara för min egen skull liksom...
Tycker ibland att det känns så oöverstigligt svårt. Jag förstår verkligen inte hur folk gör som lyckas få till det som kan kallas ett vettigt mellanmål. Hur gör man för att äta frukost lunch middag och ett mellanmål och vara nöjd med det. Jag förstår verkligen inte hur man gör.
Ibland blir jag så frustrerad över hur mkt tid det tar och hur mkt energi jag måste lägga på detta.
Under tiden i behandling har jag skrivit ner många saker tex hur ofta jag får upp lust att äta. Det kan variera mellan olika perioder men jag kom fram till att när det är som värst fick jag ca 3000-5000 impulser per dag dvs några varje minut. Dessa impulser kan handla om att hjärnan skriker efter att äta, om jag inte får något att äta nu så står jag inte ut och jag känner att jag mår fysiskt dåligt av att inte få äta. Eller att jag har fullt med skuldkänslor för att jag föll igen. Eller skuldkänslor för att jag gnäller, skuld för att jag skrev det här inlägget då det är mitt eget fel att jag satt mig i den situationen.

Känns som kroppen är trött. Förutom då ätstörningar så har jag fibromyalgi (värk och trötthet) IBS-mage, äter medicin mot depression och ångest, trichotillomani (tvång att dra av sig håret) och i vintras hade jag låga värden på sköldkörtel (har blivit nåhot bättre nu så ska inte medicinera) och pollen och lite annat.
Sen har jag varit mkt förkyld i vintras och nu har jag typ ont i munnen så det bränner så fort jag ska äta eller borsta tänderna och det gör ont i huden i ansiktet. Jag har ju känslig hud men detta känns konstigt..
Jag fattar att många har det betydligt värre och jag vill inte tycka synd om mig själv... men är så trött bara.

Tur jag har mina missingar som bott hos mig i ett drygt år. Fd skyggisar från ett katthem. Tur att ha något att skratta åt varje dag och vakna upp till.

 

[EmmaBovary]

Fortsätter skriva lite i min tråd.. bara för min egen skull liksom...
Tycker ibland att det känns så oöverstigligt svårt. Jag förstår verkligen inte hur folk gör som lyckas få till det som kan kallas ett vettigt mellanmål. Hur gör man för att äta frukost lunch middag och ett mellanmål och vara nöjd med det. Jag förstår verkligen inte hur man gör.
Ibland blir jag så frustrerad över hur mkt tid det tar och hur mkt energi jag måste lägga på detta.
Under tiden i behandling har jag skrivit ner många saker tex hur ofta jag får upp lust att äta. Det kan variera mellan olika perioder men jag kom fram till att när det är som värst fick jag ca 3000-5000 impulser per dag dvs några varje minut. Dessa impulser kan handla om att hjärnan skriker efter att äta, om jag inte får något att äta nu så står jag inte ut och jag känner att jag mår fysiskt dåligt av att inte få äta. Eller att jag har fullt med skuldkänslor för att jag föll igen. Eller skuldkänslor för att jag gnäller, skuld för att jag skrev det här inlägget då det är mitt eget fel att jag satt mig i den situationen.

Känns som kroppen är trött. Förutom då ätstörningar så har jag fibromyalgi (värk och trötthet) IBS-mage, äter medicin mot depression och ångest, trichotillomani (tvång att dra av sig håret) och i vintras hade jag låga värden på sköldkörtel (har blivit nåhot bättre nu så ska inte medicinera) och pollen och lite annat.
Sen har jag varit mkt förkyld i vintras och nu har jag typ ont i munnen så det bränner så fort jag ska äta eller borsta tänderna och det gör ont i huden i ansiktet. Jag har ju känslig hud men detta känns konstigt..
Jag fattar att många har det betydligt värre och jag vill inte tycka synd om mig själv... men är så trött bara.

Tur jag har mina missingar som bott hos mig i ett drygt år. Fd skyggisar från ett katthem. Tur att ha något att skratta åt varje dag och vakna upp till.

Klart som fan man får tycka synd om sig själv. Det låter fruktansvärt kämpigt, en av sakerna du listar vore liksom nog.

 

[vilde]

Hej igen vänner på Buke...
Jag jobbar på och går fortfarande flera dagar i veckan på ätstörningsmottagning och har också börjat hos psykolog. Jag tycker det är tufft och är ofta irriterad på att det inte går fortare och att jag inte presterar bättre. Men samtidigt så har jag min behandlare och läkare där som säger åt mig att ha tålamod och att det är jättestor skillnad mot när jag började. De säger också att jag har kämpat mkt och har ett stort driv att bli frisk.
Men ibland är det tufft.

Jag har hittills kännt support från min familj men idag blev det triggande. När jag hetsåt som värst kunde jag äta tre prinsesstårtor och när jag mådde dåligt triggade det mig att äta mer. Jag åt till jag nästan spydde eller ibland kom det upp utan att jag försökte och jag fick sanslöst ont i magen. Och sen fortsatte jag äta. Idag träffade jag familjen och de kommenterade att det är ju svårt för alla att sluta med socker men det går över efter två veckor. Det handlar bara om val och disciplin. Min mamma kommenterade att hon också har det jobbigt då hon vill ta en kaka om dagen etc. Min mamma kommenterade också om att hon hade varit på resa och "där låg tjocka i solstolarna och vräkte ut sig, magen bara vällde över."

Och där bredvid sitter jag, som har fetma. Jag skyllde på att jag behövde åka och så åkte jag hem. Ibland tänker jag att jag borde berätta mer om hur jag har det... Men det är jobbigt....och nu efteråt blev jag triggad och känner mig misslyckad.... och vill äta...blev ledsen och det triggar...

Jag har läst en del av tråden och jag tycker du är strong

 

[stjarnhimmel]

Klart som fan man får tycka synd om sig själv. Det låter fruktansvärt kämpigt, en av sakerna du listar vore liksom nog.

Tack snälla.

 

[EmmaBovary]

Tack snälla.

Fint med katterna åtminstone, både för din del och för deras.

Har du haft problemen med att rycka hår länge? Ber om ursäkt om du skrivit utförligt om det tidigare i tråden - jag har läst den sedan du skapade den men inte läst hela igen nu när jag svarade. Har inte problem med det själv, men på något vis är det lätt att föreställa sig vilken börda det måste vara att leva med när man själv är ganska tvångsmässigt lagd..

 

[stjarnhimmel]

Jag har läst en del av tråden och jag tycker du är strong

Tack vad fint skrivet.

 

[stjarnhimmel]

Fint med katterna åtminstone, både för din del och för deras.

Har du haft problemen med att rycka hår länge? Ber om ursäkt om du skrivit utförligt om det tidigare i tråden - jag har läst den sedan du skapade den men inte läst hela igen nu när jag svarade. Har inte problem med det själv, men på något vis är det lätt att föreställa sig vilken börda det måste vara att leva med när man själv är ganska tvångsmässigt lagd..

Nä jag tror inte att jag har nämnt det alls. Det är också en sån sak som jag har skämts för enormt och som också har fått mig att känna att jag är knäpp och konstig. Jag råkade av en slump nämna det när jag började på behandlingen och fick höra att det finns en diagnos för det. Jag hade inte haft en aning om det förut och aldrig träffat på någon tidigare som haft det.