Var får man hjälp för ätstörningar.

[Fruentimber]

det måste finnas lättare sätt att leva på.

Min standardfras hos psykologen. Jag vägrar tro annat! Det kan omöjligen vara meningen att det ska vara så tungt. Guess I didn't get the memo med rätt instruktioner.

 

[stjarnhimmel]

Även om det känns skitjobbigt med psykiatrin så tror jag att tajmingen är nästan perfekt, med tanke på just det där.

Du är starkare och modigare än du själv förstår.

Lycka till i morgon!

Tack!
Blir helt genererad när folk skriver sånt.
Men jag tror som du att det kan vara bra att komma dit nu när jag har börjat inse saker. Vissa stunder kan jag bli lite rädd av hur nere jag känner mig och då känns det också lite bra att ha en kontakt om det blir värre.

 

[stjarnhimmel]

När jag var hos psykologen för första gången idag så fick jag redan nu en insikt. Jag har ju redan insett att jag antagligen har ångest och depression som jag har hanterat med mat. Men sen när vi pratade lite mer så insåg jag att jag också gör en hel del annat såsom vissa tvångshandlingar, shoppar och annat också med syfte att bli lugn och glad. Jag hade inte riktigt kopplat ihop det på det sättet som vi gjorde idag.
Det verkar mer och mer som jag har ett behov av att bli just lugn och glad. Och varför jag har det och vad jag saknar, ja det återstår att se.

Det är intressant att först kunde jag inte få hjälp alls under många år. Sen när man får hjälp och väl har kommit in i systemet- ja då får jag nu mkt hjälp. Jag har en ny tid till henne om två veckor. Tills dess ska jag fylla i frågeformulär och då när vi ses ska vi göra en vårdplan och diskutera vilka områden vi ska jobba med. Så det låter ju som det blir en del hjälp i alla fall. Jag ska snart till läkaren också där på psykiatrin för att diskutera om jag behöver tex anti- depp.

 

[stjarnhimmel]

Idag är det tufft och har en tuff period nu.
Jag tror det beror att jag hittade gamla dagböcker och inser efter att ha tittat i dom att jag redan som 10-åring skrev om mat och vikt och redan i högstadiet måste jag ha haft en fullt utvecklad ätstörning.
Jag tror att sorg som jag tryckt undan över sånt börjar komma fram nu.

 

[Sel]

Idag är det tufft och har en tuff period nu.
Jag tror det beror att jag hittade gamla dagböcker och inser efter att ha tittat i dom att jag redan som 10-åring skrev om mat och vikt och redan i högstadiet måste jag ha haft en fullt utvecklad ätstörning.
Jag tror att sorg som jag tryckt undan över sånt börjar komma fram nu.

 

[Lillefrun]

@anonymgiraff

Skriver gärna anonymt i den här tråden, jag ber om ursäkt för att det här kanske blir rörigt.

Jag har varit tjock hela mitt liv, även som barn. Inte "fet" som liten men överviktig. Har vaga minnen av att jag gick hos dietist i lågstadiet så jag måste ha haft problem med mat redan då även om jag inte riktigt minns det.

Blev mobbad i skolan för min vikt vilket har lett till ett totalt decimerat självförtroende för hela livet vilket jag tror än en stor orsak till att problemen blivit värre med åren.

Jag var som sagt alltid överviktig som ung men jag var aktiv. När jag gick i mellan och högstadiet simtränade jag två gånger i veckan och red två gånger, motionerade även på fritiden. Jag minns inte så mycket men visst tyckte jag om godis även då. Jag vet att jag och en kompis ofta kunde gå efter skolan och köpa 8 kit-kat eller 2 pringles som vi åt på en lekpark. Hennes problem försvann men mina blev värre.

När jag gick i 8an skaffade vi egen häst. Jag slutade med simningen men gick eller cyklade till stallet fram och tillbaka varje dag (några kilometer) samt red ju osv. Andra året på gymnasiet svalnade hästintresset av ja jag minns inte vilken anledning längre faktiskt.. Jag tror att jag fram till den här punkten kunde hålla vikten i schack då jag ändå varit så pass aktiv men här började det skena iväg.

Ärligt talat är den mesta tiden som ett töcken. Jag har mått extremt dåligt, varit deprimerad till och från. Fick antidepressiva ett tag vilket gjorde att jag gick upp ännu mer i vikt. Idag är jag drygt 30 år och väger över 200 kilo. Jag vet inte exakt hur mycket för det finns ingen våg jag kan väga mig på. Jag är en fånge i min egen kropp, har artros i ett knä och mitt liv är extremt begränsat. ÄNDÅ kan jag inte sluta äta. Det är så sjukt. Har varit till vården och även till dietist men det är samma vanliga, "motionera mer". Jag önskar att någon som säger så skulle kunna få prova på hur det faktiskt känns i kroppen att gå en promenad när man är så tung, det gör fruktansvärt ont. Jag ses som lat som inte vill men det är för att det är smärtsamt. Gymmet vågar jag inte gå till, rädd för att bli uttittad.

Ärligt talat vet jag inte varför jag äter. Det är inte för att jag är ledsen eller glad utan det är bara så det är, så jag alltid gjort. Jag har aldrig varit med om något stort trauma, jag var inte deprimerad förrän tonåren och då var det viktrelaterat.

När jag var 20 eller något provade jag cambridgekuren med en släkting. Jag fixade det inte utan det slutade med att jag en eller två dagar i veckan vräkte i mig skräpmat i hemlighet för att sedan svälta mig och faktiskt inte äta något alls på tre dagar bara för att vikten inte skulle ha ökat till nästa invägning.

Jag provade att räkna kalorier ett tag vilket fungerade ett par veckor men sedan orkade jag inte hålla på. Jag gick i KBT i ett par månader men jag tyckte inte det gav något. Det sades direkt att min "kurator" inte kunde något alls om ätrelaterade åkommor men vi skulle prova ändå. Jag tror inte jag försökte ärligt talat.

På ett sätt känns det som att jag provat allt men samtidigt känns det som att jag inte provat något. Jag tror inte jag faktiskt har KÄMPAT för att gå ner i vikt än enda gång utan slutar alltid när det blir jobbigt och jag vet inte varför. Det är som att hjärnan går på autopilot, jag köper och äter onyttig mat och godis och det är som att jag innerst inne vet att det är fel men jag liksom kopplar bort den delen av hjärnan, trycker ner det och bara gör.

Vården har nästan bara pratat om en gastric bypass. Jag var faktiskt på en sådan träff när jag var ~20-något men då konstaterade läkaren att mitt BMI var för högt och att jag skulle behöva gå ner 40 kg på egen hand. Jag tänkte att klarar jag det kan jag ju lika gärna fortsätta.

Ärligt talat är jag livrädd för en operation. Jag vet att det inte är logiskt men jag vill inte förstöra min kropp. Min kropp är ju redan förstörd.. Jag har bara läst så mycket om folk som fått så många problem. En kollega gjorde en sådan för många år sedan och har fruktansvärda magproblem efter det. Jag känner att vad är kampen värt om jag sitter där i slutändan smal men med en trasig kropp. Det känns som att det ändå är en förbättring från hur det är nu men jag vet inte. Jag känner att det måste finnas ett annat sätt.

Samtidigt läser jag hela tiden i bloggar som hos lady damer, i kommentarsfält osv där det pratats om kroppspositivism hur överviktiga inte kan gå ner i vikt och att det är vetenskapligt bevisat. Att kroppen lär sig att vara tjock och vill vara det, att fettceller aldrig försvinner utan bara töms. Att jag som nu är så fet kan glömma min dröm om att någonsin bli normalviktig för det är fysiskt omöjligt. Att jag skulle behöva leva i svält för resten av mitt liv. Jag vet inte om de här jävla idioterna tror att de gör tjocka en tjänst eller får dem att må bättre men jag vet hur det får mig att känna, som att jag kan väl fan lika gärna dö då. Varför börja en kamp jag inte kan vinna.

Jag är fortfarande oskuld, lär aldrig bli av med den. Kommer aldrig att hitta någon som kan älska det här. För jävligt ful är jag ju.

Jag har så otroligt mycket ångest. Minns hur jag stod på vågen när jag var yngre och såg hur min vikt gått upp till 80, hur det var för mycket. Minns hur jag kände mig fet och var övertygad om att jag aldrig skulle hitta någon i högstadiet. Jag vet ju nu hur jag såg ut då, ja jag var överviktig men det var ju ingen katastrof, inte som nu. Någonstans på vägen slutade jag bara bry mig helt enkelt och kopplade på autopiloten.

För ett par år sedan konstaterades det att jag har hypotyreos. Jag har testats för det innan både som barn och när jag började med cambridgekuren efter jag slutat gymnasiet men då kunde inget fel hittas. Idag vet jag inte om det är så att jag alltid haft det och det bara missats eller om det är något som utvecklas. Jag tycker själv när jag tänker tillbaka att jag borde varit smalare med tanke på hur aktiv jag var men samtidigt minns jag inte mitt ätande lika väl från den tiden.

Det är först det senaste som min dos enligt läkare ska vara okej. Jag har också insett nu att dåliga värden bortsett från viktuppgång även ger symptomen trötthet och framförallt depression.

Jag har spenderat så mycket tid på att fundera på om min hypo är den stora anledningen till att jag varit så deprimerad och inte min vikt. Om jag hade fått behandling tidigare, hade det aldrig blivit såhär? Hela min tankeverksamhet går till ånger. Ånger över vad jag gjort, vad jag inte gjort, att jag inte tagit tag i detta, om jag ändå kunde spola tillbaka tiden. Mitt liv har varit bortkastat, jag har missat allt. Alla drömmar och ambitioner är krossade och allt är för sent.

Jag har blivit kallad lat hela mitt liv. Nu vet jag inte. Är jag lat? eller var jag bara sjuk? Är jag lat nu? eller är jag för rädd, för feg? Är det för att jag bara gett upp?

Vet ni hur det känns att alltid behöva tacka nej till att göra saker ute med jobbet eller släkt? För man vet inte vad det finns för stolar där, vet inte om jag får plats att sitta. Det här är så fruktansvärt pinsamt att man kan ju inte prata om det utan det blir alltid ursäkter. Nej jag är upptagen då, nej jag är sjuk osv osv. Jag ses som tråkig, blyg, dryg och udda. Jag vill inget hellre än att följa med egentligen. Men antingen kan jag inte för jag vet hur det ser ut där, eller så vågar jag inte för jag vet inte.

Det känns som att jag sitter fast. Jag vill inte ha hjälp men jag vill lösa problemet. Jag vill inte gå till fler läkare, kuratorer, dietister osv som inte lyssnar eller inte förstår att jag kan motionera på samma sätt som en normalviktig.

Jag önskar att jag hade en vän. Som var som mig, lika tjock som mig, som kunde förstå på riktigt. Att vi kunde jobba på detta ihop kanske. Att vi kunde ses och umgås och det var på samma premisser. Att jag inte var så jävla ensam.

Din historia berör mig så otroligt mycket att jag bara måste skriva till dig. Det finns inte ord för allt jag skulle vilja säga till dig eller prata om för det du skriver är så otroligt viktigt, både för dom som själva är i en liknande situation och andra som inte har en aning och det finns inte ord för att beskriva den smärta både fysiskt och psykiskt på ett bättre sätt än vad du gör. Självklart så är det ingen hemlighet att många är väldigt överviktiga men det är så sällan som man låter den personen prata utan att det blir tjat om bantning och hälsa när allt ligger så djupt, det handlar liksom inte bara om att "bestämma" sig. Jag har en nära person som lider av fetma och det har gett mig mer förståelse för alla dom där sakerna man inte tänker på annars.

Vill bara sända dig en kram för det gör ont i mig att läsa om hur du mår

 

[stjarnhimmel]

@anonymgiraff


Din historia berör mig så otroligt mycket att jag bara måste skriva till dig. Det finns inte ord för allt jag skulle vilja säga till dig eller prata om för det du skriver är så otroligt viktigt, både för dom som själva är i en liknande situation och andra som inte har en aning och det finns inte ord för att beskriva den smärta både fysiskt och psykiskt på ett bättre sätt än vad du gör. Självklart så är det ingen hemlighet att många är väldigt överviktiga men det är så sällan som man låter den personen prata utan att det blir tjat om bantning och hälsa när allt ligger så djupt, det handlar liksom inte bara om att "bestämma" sig. Jag har en nära person som lider av fetma och det har gett mig mer förståelse för alla dom där sakerna man inte tänker på annars.

Vill bara sända dig en kram för det gör ont i mig att läsa om hur du mår

Ja jag hoppas verkligen det går bra för @anonymgiraff och de andra som skrivit i denna tråden. Unnar verkligen alla att få det lite lättare...

 

[stjarnhimmel]

Usch ikväll har jag ångest. Jag tror jag känner mig lite stressad. Kommer börja gå tillbaka till jobbet i lugn takt så det är ingen stress. Men jag är nog stressad ändå- är rädd att falla tillbaka till hetsätning. Och jag går under om jag hamnar där igen.
Var på jobbet förra veckan och det är en sån triggande miljö. Trots att jag gillar mitt jobb och mina kollegor.

 

[stjarnhimmel]

Hej igen vänner på Buke...
Jag jobbar på och går fortfarande flera dagar i veckan på ätstörningsmottagning och har också börjat hos psykolog. Jag tycker det är tufft och är ofta irriterad på att det inte går fortare och att jag inte presterar bättre. Men samtidigt så har jag min behandlare och läkare där som säger åt mig att ha tålamod och att det är jättestor skillnad mot när jag började. De säger också att jag har kämpat mkt och har ett stort driv att bli frisk.
Men ibland är det tufft.

Jag har hittills kännt support från min familj men idag blev det triggande. När jag hetsåt som värst kunde jag äta tre prinsesstårtor och när jag mådde dåligt triggade det mig att äta mer. Jag åt till jag nästan spydde eller ibland kom det upp utan att jag försökte och jag fick sanslöst ont i magen. Och sen fortsatte jag äta. Idag träffade jag familjen och de kommenterade att det är ju svårt för alla att sluta med socker men det går över efter två veckor. Det handlar bara om val och disciplin. Min mamma kommenterade att hon också har det jobbigt då hon vill ta en kaka om dagen etc. Min mamma kommenterade också om att hon hade varit på resa och "där låg tjocka i solstolarna och vräkte ut sig, magen bara vällde över."

Och där bredvid sitter jag, som har fetma. Jag skyllde på att jag behövde åka och så åkte jag hem. Ibland tänker jag att jag borde berätta mer om hur jag har det... Men det är jobbigt....och nu efteråt blev jag triggad och känner mig misslyckad.... och vill äta...blev ledsen och det triggar...

Jag borde bara ha mer disciplin... För det är likadant för alla... andra kämpar också för att inte ta en kaka... jo men visst....

 

[DarkInNight]

Så klumpigt uttalande av din mamma
Hon förstår nog helt enkelt inte. Och det är tufft när närstående inte gör det.

...det är verkligen inte bara "så bara"...

 

[Bansai]

Hej igen vänner på Buke...
Jag jobbar på och går fortfarande flera dagar i veckan på ätstörningsmottagning och har också börjat hos psykolog. Jag tycker det är tufft och är ofta irriterad på att det inte går fortare och att jag inte presterar bättre. Men samtidigt så har jag min behandlare och läkare där som säger åt mig att ha tålamod och att det är jättestor skillnad mot när jag började. De säger också att jag har kämpat mkt och har ett stort driv att bli frisk.
Men ibland är det tufft.

Jag har hittills kännt support från min familj men idag blev det triggande. När jag hetsåt som värst kunde jag äta tre prinsesstårtor och när jag mådde dåligt triggade det mig att äta mer. Jag åt till jag nästan spydde eller ibland kom det upp utan att jag försökte och jag fick sanslöst ont i magen. Och sen fortsatte jag äta. Idag träffade jag familjen och de kommenterade att det är ju svårt för alla att sluta med socker men det går över efter två veckor. Det handlar bara om val och disciplin. Min mamma kommenterade att hon också har det jobbigt då hon vill ta en kaka om dagen etc. Min mamma kommenterade också om att hon hade varit på resa och "där låg tjocka i solstolarna och vräkte ut sig, magen bara vällde över."

Och där bredvid sitter jag, som har fetma. Jag skyllde på att jag behövde åka och så åkte jag hem. Ibland tänker jag att jag borde berätta mer om hur jag har det... Men det är jobbigt....och nu efteråt blev jag triggad och känner mig misslyckad.... och vill äta...blev ledsen och det triggar...

Jag borde bara ha mer disciplin... För det är likadant för alla... andra kämpar också för att inte ta en kaka... jo men visst....

Fy vad tråkigt att höra! Jag har också haft problem med ätstörningar i många år men först på senare tid insett att min pappas förakt för överviktiga personer nog har påverkat mig mer än jag trott. Men också att jag så klart tycker att folk som säger sådant här är så mycket mindre människor. Att ens kommentera andras kroppar nedlåtande? Och att dom inte förstår att det kan ligga SJUKDOM bakom, som inte alls har med disciplin att göra.

Heja dig som kämpar på med behandling!

 

[stjarnhimmel]

Tack för era svar. Jag tycker det är svårt- för jag vet inte vad som är normalt. När jag protesterat tidigare mot det hon har sagt så säger hon bara att jag är överkänslig. Och det är något jag borde jobba med.

 

[MiaMia]

@stjarnhimmel Tänkte så sent som igår på hur det gick för dig med behandlingen.

Måste säga att jag har lärt mig mycket om ätstörningar sedan jag började läsa din tråd. Tycker att du beskriver det på ett sätt som gör att man förstår att det finns mycket annat bakom, och som man som utomstående inte ser på ytan.

Tänk på att sjukdomen utvecklats över en längre tid och det är ingen som vänder på det över en natt. Ge dig själv cred för alla framsteg som du gör. Oavsett om din omgivning har insikt nog att se dem eller ej.

 

[farin]

Tack för era svar. Jag tycker det är svårt- för jag vet inte vad som är normalt. När jag protesterat tidigare mot det hon har sagt så säger hon bara att jag är överkänslig. Och det är något jag borde jobba med.

Bara att hon svarar så, att det är du som är känslig och borde jobba med det, visar vilken låg förmåga hon har till att se saker ur andras perspektiv. OM det nu vore så att du är extra känslig så är det OK att vara det, inget du behöver jobba med. MEN en behöver inte vara extra känslig för att reagera på att någon är nedlåtande mot/om andra personer, det är en önskvärd reaktion snarare.

Om fler reagerar, och säger ifrån, angående dumma, elaka, okunniga, nedlåtande, whatever, kommer andra kanske lära sig att vara tysta om de inte har något snällt att säga.

 

[stjarnhimmel]

Så klumpigt uttalande av din mamma ☹
Hon förstår nog helt enkelt inte. Och det är tufft när närstående inte gör det.

...det är verkligen inte bara "så bara"...

Tack
Ja jag tror inte heller att hon eller de andra förstår. Jag tror också att de nämner att "Jag gillar ju också att ta en kaka" för det är det som de kan relatera till. Men anledningen till att jag blev besviken nu var nog att jag trodde att de förstod. Har berättat en hel del och jag trodde det hade gått in men antagligen inte. Idag var det som att prata med en vägg. De ville inte lyssna.

 

[bettysmatte]

Fy vad tråkigt att höra! Jag har också haft problem med ätstörningar i många år men först på senare tid insett att min pappas förakt för överviktiga personer nog har påverkat mig mer än jag trott. Men också att jag så klart tycker att folk som säger sådant här är så mycket mindre människor. Att ens kommentera andras kroppar nedlåtande? Och att dom inte förstår att det kan ligga SJUKDOM bakom, som inte alls har med disciplin att göra.

Heja dig som kämpar på med behandling!

Jag tror tyvärr att det ofta ligger ett förakt för den egna kroppen bakom dessa kommentarer om andra människors kroppar.

 

[stjarnhimmel]

Fy vad tråkigt att höra! Jag har också haft problem med ätstörningar i många år men först på senare tid insett att min pappas förakt för överviktiga personer nog har påverkat mig mer än jag trott. Men också att jag så klart tycker att folk som säger sådant här är så mycket mindre människor. Att ens kommentera andras kroppar nedlåtande? Och att dom inte förstår att det kan ligga SJUKDOM bakom, som inte alls har med disciplin att göra.

Heja dig som kämpar på med behandling!

Tack!
Och jag tror tyvärr att kommentarer från ens föräldrar och familj är svårare att frigöra sig från än andra personer. Förstår verkligen att du påverkas av din pappa. Jag tror ju att min mammas kommentarer är en del av att jag är så viktfokuserad och varför jag började få problem med mat från början. Och det är ju jättesvårt för jag gillar henne på samma gång som hon har gjort mig väldigt illa.
Hur har du hanterat din pappas åsikter om tjocka? Har du lyckats frigöra dig?

 

[Sevenofnine]

@stjarnhimmel Jag har också ett och annat mycket tungt i mitt bagage. När jag ser tillbaka tänker jag, som ett citat jag läst nånstans, att man måste gå igenom allt, allt detta för att nå fram. Jag kunde inte varit den jag är idag utan alla dessa år av kamp, misslyckanden, strid och elände. Det är dessa långa år som lett mig fram till den jag är idag, den som lämnat dessa tunga svårigheter bakom mig till slut. Jag behövde allt detta för att inse, för att lära mig, och slutligen nå fram-. det var inga misslyckanden, de var en resa, en slags skola.

Du kommer, med all den lärdom och insikt du idag tar till dig, att nå fram. Och kanske du då också kommer att se det som jag gör, att du behövde allt detta för att nå dit. Det finns liksom inga genvägar. Men du är på VÄG!

 

[Sel]

Hej igen vänner på Buke...
Jag jobbar på och går fortfarande flera dagar i veckan på ätstörningsmottagning och har också börjat hos psykolog. Jag tycker det är tufft och är ofta irriterad på att det inte går fortare och att jag inte presterar bättre. Men samtidigt så har jag min behandlare och läkare där som säger åt mig att ha tålamod och att det är jättestor skillnad mot när jag började. De säger också att jag har kämpat mkt och har ett stort driv att bli frisk.
Men ibland är det tufft.

Jag har hittills kännt support från min familj men idag blev det triggande. När jag hetsåt som värst kunde jag äta tre prinsesstårtor och när jag mådde dåligt triggade det mig att äta mer. Jag åt till jag nästan spydde eller ibland kom det upp utan att jag försökte och jag fick sanslöst ont i magen. Och sen fortsatte jag äta. Idag träffade jag familjen och de kommenterade att det är ju svårt för alla att sluta med socker men det går över efter två veckor. Det handlar bara om val och disciplin. Min mamma kommenterade att hon också har det jobbigt då hon vill ta en kaka om dagen etc. Min mamma kommenterade också om att hon hade varit på resa och "där låg tjocka i solstolarna och vräkte ut sig, magen bara vällde över."

Och där bredvid sitter jag, som har fetma. Jag skyllde på att jag behövde åka och så åkte jag hem. Ibland tänker jag att jag borde berätta mer om hur jag har det... Men det är jobbigt....och nu efteråt blev jag triggad och känner mig misslyckad.... och vill äta...blev ledsen och det triggar...

Jag borde bara ha mer disciplin... För det är likadant för alla... andra kämpar också för att inte ta en kaka... jo men visst....

Det är så jobbigt. Man vill vara öppen med sin familj förstås, och särskilt när man går igenom en sådan resa som du gör... men jag tror verkligen inte att de förstår. Så många människor har liksom ingen plattform att utgå ifrån när någon talar om ätstörningar.
Jag säger det absolut inte för att ursäkta någon och ingen, vekligen INGEN borde prata om andra människors kroppar på det viset att "vräka sig och magen bara vällde över".
Men jag har till exempel en nära manlig släkting som varit jätteoroad och engagerad när jag var yngre, men där någonstans i de tjugo när jag hade en bättre period kom det någonstans en kommentar i stil med. "Jamen nu när du är vuxen vet du ju bättre. Så skönt! " som om det vore någon slags barnsjukdom.
Han har verkligen ingen aning om att jag idag, nästan förtio år gammal har samma jävla problem och jag kommer inte att lyfta det med honom heller.
Kanske skulle han förstå, kanske inte. Jag vet bara att det skulle ta mer energi att få honom att förstå än det gör att låtsas som ingenting.

Å andra sidan skulle jag aldrig palla den resa du gör nu heller, du är verkligen superstark tycker jag!

 

[stjarnhimmel]

@stjarnhimmel Tänkte så sent som igår på hur det gick för dig med behandlingen.

Måste säga att jag har lärt mig mycket om ätstörningar sedan jag började läsa din tråd. Tycker att du beskriver det på ett sätt som gör att man förstår att det finns mycket annat bakom, och som man som utomstående inte ser på ytan.

Tänk på att sjukdomen utvecklats över en längre tid och det är ingen som vänder på det över en natt. Ge dig själv cred för alla framsteg som du gör. Oavshett om din omgivning har insikt nog att se dem eller ej.

Tack.
Ja det gäller att ha tålamod. Jag inser ju det men vill att allt ska hända direkt.
Det är fint det där att folk säger att de har lärt sig saker av tråden.