Var får man hjälp för ätstörningar.

[EmmaBovary]

Nä jag tror inte att jag har nämnt det alls. Det är också en sån sak som jag har skämts för enormt och som också har fått mig att känna att jag är knäpp och konstig. Jag råkade av en slump nämna det när jag började på behandlingen och fick höra att det finns en diagnos för det. Jag hade inte haft en aning om det förut och aldrig träffat på någon tidigare som haft det.

Jag har inte träffat någon som haft diagnosen, men varit medveten om att det är en grej så att säga. För mig känns det så självklart att man inte är knäpp och konstig för det, utan "bara" är tvångsmässig/självdestruktiv och kanske har problem med belöningscentrat. Inte så "bara" förstås, men inte konstigare än annan problematik i den stilen som kanske är mer välkänd.

 

[_Taggis_]

Nä jag tror inte att jag har nämnt det alls. Det är också en sån sak som jag har skämts för enormt och som också har fått mig att känna att jag är knäpp och konstig. Jag råkade av en slump nämna det när jag började på behandlingen och fick höra att det finns en diagnos för det. Jag hade inte haft en aning om det förut och aldrig träffat på någon tidigare som haft det.

Jag har haft det när jag var barn typ. Fattade inte att det fanns en diagnos för det förrän jag av en slump hörde talas om det typ på gymmasiet och då mindes att jag hade bekymmer med det långt tillbaka. Skämdes så mkt över det när det begav sig så jag pratade aldrig om det med nån annan mer än att de i mitt hushåll fattade ju det, jag tror jag var 8 år.

Med facit i hand är jag bitter på att min familj aldrig tog tag i det. Jag tror barn utvecklar såna där bekymmer av en anledning. Tänk om jag fått hjälp redan då? Tänk om jag då rentav sluppit leva hela mitt liv med ångest, depressioner, ätstörningar osv? Vilken jävla utopi... man kanske tom hade haft ett liv.

 

[Sel]

Nä jag tror inte att jag har nämnt det alls. Det är också en sån sak som jag har skämts för enormt och som också har fått mig att känna att jag är knäpp och konstig. Jag råkade av en slump nämna det när jag började på behandlingen och fick höra att det finns en diagnos för det. Jag hade inte haft en aning om det förut och aldrig träffat på någon tidigare som haft det.

Vi har ju några stycken här på forumet med dermatillomania, jag själv har definitivt tendenser. Det är ingenting man pratar om sådär, men du är varken knäpp eller konstig.

 

[Modest]

Fortsätter skriva lite i min tråd.. bara för min egen skull liksom...
Tycker ibland att det känns så oöverstigligt svårt. Jag förstår verkligen inte hur folk gör som lyckas få till det som kan kallas ett vettigt mellanmål. Hur gör man för att äta frukost lunch middag och ett mellanmål och vara nöjd med det. Jag förstår verkligen inte hur man gör.
Ibland blir jag så frustrerad över hur mkt tid det tar och hur mkt energi jag måste lägga på detta.
Under tiden i behandling har jag skrivit ner många saker tex hur ofta jag får upp lust att äta. Det kan variera mellan olika perioder men jag kom fram till att när det är som värst fick jag ca 3000-5000 impulser per dag dvs några varje minut. Dessa impulser kan handla om att hjärnan skriker efter att äta, om jag inte får något att äta nu så står jag inte ut och jag känner att jag mår fysiskt dåligt av att inte få äta. Eller att jag har fullt med skuldkänslor för att jag föll igen. Eller skuldkänslor för att jag gnäller, skuld för att jag skrev det här inlägget då det är mitt eget fel att jag satt mig i den situationen.

Känns som kroppen är trött. Förutom då ätstörningar så har jag fibromyalgi (värk och trötthet) IBS-mage, äter medicin mot depression och ångest, trichotillomani (tvång att dra av sig håret) och i vintras hade jag låga värden på sköldkörtel (har blivit nåhot bättre nu så ska inte medicinera) och pollen och lite annat.
Sen har jag varit mkt förkyld i vintras och nu har jag typ ont i munnen så det bränner så fort jag ska äta eller borsta tänderna och det gör ont i huden i ansiktet. Jag har ju känslig hud men detta känns konstigt..
Jag fattar att många har det betydligt värre och jag vill inte tycka synd om mig själv... men är så trött bara.

Tur jag har mina missingar som bott hos mig i ett drygt år. Fd skyggisar från ett katthem. Tur att ha något att skratta åt varje dag och vakna upp till.

Vad kämpigt du har det. Angående munnen så skulle det kunna vara svamp eller något annat behandlingsbart tillstånd, så rekommenderar att söka VC för det om du inte redan gjort det. Ytterligare besvär är ju det sista du behöver.

 

[Ninnurur]

Fortsätter skriva lite i min tråd.. bara för min egen skull liksom...
Tycker ibland att det känns så oöverstigligt svårt. Jag förstår verkligen inte hur folk gör som lyckas få till det som kan kallas ett vettigt mellanmål. Hur gör man för att äta frukost lunch middag och ett mellanmål och vara nöjd med det. Jag förstår verkligen inte hur man gör.
Ibland blir jag så frustrerad över hur mkt tid det tar och hur mkt energi jag måste lägga på detta.
Under tiden i behandling har jag skrivit ner många saker tex hur ofta jag får upp lust att äta. Det kan variera mellan olika perioder men jag kom fram till att när det är som värst fick jag ca 3000-5000 impulser per dag dvs några varje minut. Dessa impulser kan handla om att hjärnan skriker efter att äta, om jag inte får något att äta nu så står jag inte ut och jag känner att jag mår fysiskt dåligt av att inte få äta. Eller att jag har fullt med skuldkänslor för att jag föll igen. Eller skuldkänslor för att jag gnäller, skuld för att jag skrev det här inlägget då det är mitt eget fel att jag satt mig i den situationen.

Känns som kroppen är trött. Förutom då ätstörningar så har jag fibromyalgi (värk och trötthet) IBS-mage, äter medicin mot depression och ångest, trichotillomani (tvång att dra av sig håret) och i vintras hade jag låga värden på sköldkörtel (har blivit nåhot bättre nu så ska inte medicinera) och pollen och lite annat.
Sen har jag varit mkt förkyld i vintras och nu har jag typ ont i munnen så det bränner så fort jag ska äta eller borsta tänderna och det gör ont i huden i ansiktet. Jag har ju känslig hud men detta känns konstigt..
Jag fattar att många har det betydligt värre och jag vill inte tycka synd om mig själv... men är så trött bara.

Tur jag har mina missingar som bott hos mig i ett drygt år. Fd skyggisar från ett katthem. Tur att ha något att skratta åt varje dag och vakna upp till.

Jag är gbp-opererad sen november och äter efter klockan nu. Men det är jättetufft eftersom jag får ätimpulserna men inte kan agera på dem. Jag har också insett att alla dessa ätimpulser till stor del varit ångesthantering. Så nu när jag inte kan döva ångesten med mat mår jag sämre. Ska till vc imorgon för att prata med kurator.
Jag ångrar inte op, jag har redan ett mycket bättre liv fysiskt, men den avslöjade hur illa det är psykiskt så nu är det nästa sak att ta tag i.
Det jag vill säga är att du absolut inte är ensam.

 

[sorbifolia]

Fortsätter skriva lite i min tråd.. bara för min egen skull liksom...
Tycker ibland att det känns så oöverstigligt svårt. Jag förstår verkligen inte hur folk gör som lyckas få till det som kan kallas ett vettigt mellanmål. Hur gör man för att äta frukost lunch middag och ett mellanmål och vara nöjd med det. Jag förstår verkligen inte hur man gör.
Ibland blir jag så frustrerad över hur mkt tid det tar och hur mkt energi jag måste lägga på detta.
Under tiden i behandling har jag skrivit ner många saker tex hur ofta jag får upp lust att äta. Det kan variera mellan olika perioder men jag kom fram till att när det är som värst fick jag ca 3000-5000 impulser per dag dvs några varje minut. Dessa impulser kan handla om att hjärnan skriker efter att äta, om jag inte får något att äta nu så står jag inte ut och jag känner att jag mår fysiskt dåligt av att inte få äta. Eller att jag har fullt med skuldkänslor för att jag föll igen. Eller skuldkänslor för att jag gnäller, skuld för att jag skrev det här inlägget då det är mitt eget fel att jag satt mig i den situationen.

Känns som kroppen är trött. Förutom då ätstörningar så har jag fibromyalgi (värk och trötthet) IBS-mage, äter medicin mot depression och ångest, trichotillomani (tvång att dra av sig håret) och i vintras hade jag låga värden på sköldkörtel (har blivit nåhot bättre nu så ska inte medicinera) och pollen och lite annat.
Sen har jag varit mkt förkyld i vintras och nu har jag typ ont i munnen så det bränner så fort jag ska äta eller borsta tänderna och det gör ont i huden i ansiktet. Jag har ju känslig hud men detta känns konstigt..
Jag fattar att många har det betydligt värre och jag vill inte tycka synd om mig själv... men är så trött bara.

Tur jag har mina missingar som bott hos mig i ett drygt år. Fd skyggisar från ett katthem. Tur att ha något att skratta åt varje dag och vakna upp till.

Vad jobbigt att du haft så mycket problem på sistonde, håller med om att du visst får tycka synd om dig själv, så länge du inte känner att du mår sämre av att göra så (om du fattar vad jag menar)....

Tycker du att det blivit värre pga koronapandemin, får du sämre uppföljning nu t.ex? Jag har ju inga ätstörningar per definition, men jag tycker ändå det är jättesvårt att låta bli med att äta precis hela tiden när jag jobbar hemifrån istället för från kontoret. Bäste sättet för mig att inte tänka på mat är att vara i aktivitet så mycket som möjligt, gärna utomhus...

Lite osäker på vad du undrar ang. mellanmål? Alltså vad man äter i mellanmål, eller hur?

Vet att du testat på sockerberoende-kurs tidigare och att det inte funkade, men deras sätt att äta (eller åtminstonde lowcarb) brukar ju funka mkt bra mot IBS, fibromyalgismärten och även sötsug/cravings, så kanske värd att fundera på? Min ena kompis har blivit jättemycket bättre från både sin fibromyalgi och IBS sedan hon ändrade till att äta antiinflammatorisk och low-carb... Hon har inte heller någon direkt "nej-mat" (det kunde väl vara triggande för dig om jag minns rätt) utan tänket är mera att "jag vill inte äta detta pga jag vet att jag kommer må dåligt om jag gör det."

Hoppast att du med hittar ett sätt som funkar för dig och får dig att må bättre!

 

[Ninnurur]

Jag lägger till att du kan säga till om du vill att jag ska skriva ut matschema och exempel på vad jag äter. Allt från mellanmål till middag.

 

[_Taggis_]

Vi har ju några stycken här på forumet med dermatillomania, jag själv har definitivt tendenser. Det är ingenting man pratar om sådär, men du är varken knäpp eller konstig.

Tur att jag är så obevandrad i diagnoser och begrepp, men jag var ju tvungen att googla och ja det där har jag också tendenser till. Inte så att det hindrar min vardag precis men jag tål inga ojämnheter i huden liksom, som tur är så ha jag ingen problemhy så det finns inte så mkt att åtgärda och ffa syns det inte på mig Men hela jag är ju ett enda psykproblem innerst inne så det finns säkert fler titlar jag kan samla om jag vill använda google, men jag föredrar nog att vara ovetandes

 

[stjarnhimmel]

Jag har inte träffat någon som haft diagnosen, men varit medveten om att det är en grej så att säga. För mig känns det så självklart att man inte är knäpp och konstig för det, utan "bara" är tvångsmässig/självdestruktiv och kanske har problem med belöningscentrat. Inte så "bara" förstås, men inte konstigare än annan problematik i den stilen som kanske är mer välkänd.

Ja jag kan tänka mig att för de som är bekanta med tvång etc så känns det nog inte så främmande. Jag växte upp i en värld där denna typ av saker och tex psykisk ohälsa inte var något man pratade om alls och inte heller något som jag inte hade någon större kunskap om.

Och det var intressant när jag började läsa om det och detta att det onda som uppstår när man drar kan fungera lugnande och ångestdämpande genom signalsubstanser som stimulerar belöningscentrum. Andra exempel som ofta gavs när jag läste om detta var tex hetsätning, shopping etc. Jag har inte varit shoppingberoende men kan tydligt känna att det är ngt som triggar mig och jag har insett att det är lite samma tillfredsställelse.

Lite OT
Jag har funderat mkt på det där med belöningscentra. Speciellt eftersom jag känner att behovet blir större att tillfredsställa det när jag tex har mkt ont i kroppen pga fibron och jag då har mkt svårare att orka stå emot tex matproblemen. Så jag tänkte läsa på lite mer om det för att se om det finns saker där att lära sig. Men jag äter ju antidepressiva/ ångestlindrande så de kanske också påverkar belöningscentrat?
Sen har jag pratat mkt med psykologen om att göra saker för att må bra fysiskt och psykiskt och att öva på att hantera känslor utan att äta/ inte äta.

 

[EmmaBovary]

Ja jag kan tänka mig att för de som är bekanta med tvång etc så känns det nog inte så främmande. Jag växte upp i en värld där denna typ av saker och tex psykisk ohälsa inte var något man pratade om alls och inte heller något som jag inte hade någon större kunskap om.

Och det var intressant när jag började läsa om det och detta att det onda som uppstår när man drar kan fungera lugnande och ångestdämpande genom signalsubstanser som stimulerar belöningscentrum. Andra exempel som ofta gavs när jag läste om detta var tex hetsätning, shopping etc. Jag har inte varit shoppingberoende men kan tydligt känna att det är ngt som triggar mig och jag har insett att det är lite samma tillfredsställelse.

Lite OT
Jag har funderat mkt på det där med belöningscentra. Speciellt eftersom jag känner att behovet blir större att tillfredsställa det när jag tex har mkt ont i kroppen pga fibron och jag då har mkt svårare att orka stå emot tex matproblemen. Så jag tänkte läsa på lite mer om det för att se om det finns saker där att lära sig. Men jag äter ju antidepressiva/ ångestlindrande så de kanske också påverkar belöningscentrat?
Sen har jag pratat mkt med psykologen om att göra saker för att må bra fysiskt och psykiskt och att öva på att hantera känslor utan att äta/ inte äta.

Det där fick mig att reflektera lite, när jag var liten så pratades det nog inte speciellt mycket om psykisk ohälsa. Däremot så tror jag att min egen "acceptans" för att till synes perfekta och högfungerande personer också kan brottas med diverse svårigheter uppkom i samband med att min bästis storasyster led av ätstörningar. Acceptans är väl att ta i, jag var 7-8 år, men jag blev medveten om att det förekom och det har nog bidragit till att det sällan känns främmande att sätta sig in i någon annans problematik.

Jag antar att det till viss del kan påverka? Vad jag förstår så förekommer det väl att man behandlar liknande problem och ångest med antidepressiva, fast jag kan inte mer om det än så. Men kan relatera till att det är lätt hänt att mycket annat faller när kroppen krånglar på eget bevåg, och inte bara när man själv krånglar till det för den.

 

[monster1]

Ja jag kan tänka mig att för de som är bekanta med tvång etc så känns det nog inte så främmande. Jag växte upp i en värld där denna typ av saker och tex psykisk ohälsa inte var något man pratade om alls och inte heller något som jag inte hade någon större kunskap om.

Och det var intressant när jag började läsa om det och detta att det onda som uppstår när man drar kan fungera lugnande och ångestdämpande genom signalsubstanser som stimulerar belöningscentrum. Andra exempel som ofta gavs när jag läste om detta var tex hetsätning, shopping etc. Jag har inte varit shoppingberoende men kan tydligt känna att det är ngt som triggar mig och jag har insett att det är lite samma tillfredsställelse.

Lite OT
Jag har funderat mkt på det där med belöningscentra. Speciellt eftersom jag känner att behovet blir större att tillfredsställa det när jag tex har mkt ont i kroppen pga fibron och jag då har mkt svårare att orka stå emot tex matproblemen. Så jag tänkte läsa på lite mer om det för att se om det finns saker där att lära sig. Men jag äter ju antidepressiva/ ångestlindrande så de kanske också påverkar belöningscentrat?
Sen har jag pratat mkt med psykologen om att göra saker för att må bra fysiskt och psykiskt och att öva på att hantera känslor utan att äta/ inte äta.

Smärta stressar ju kroppen så det är inte konstigt om man har extra behov av att aktivera andra processer i kroppen då.

 

[cambodia]

Vi har ju några stycken här på forumet med dermatillomania, jag själv har definitivt tendenser. Det är ingenting man pratar om sådär, men du är varken knäpp eller konstig.

Läste om diagnosen - jag har nog också den

 

[stjarnhimmel]

Vad kämpigt du har det. Angående munnen så skulle det kunna vara svamp eller något annat behandlingsbart tillstånd, så rekommenderar att söka VC för det om du inte redan gjort det. Ytterligare besvär är ju det sista du behöver.

Tack. Jag var hos tandläkaren idag som inte kunde se något konstigt men de kunde ju se att jag var öm i tandköttet. Men fick tips på saker att prova och om det inte blir bättre skulle remiss skickas. Ja jag hoppas det löser sig... orkar inte ha fler saker nu.. haha...

 

[Asko]

Vi har ju några stycken här på forumet med dermatillomania, jag själv har definitivt tendenser. Det är ingenting man pratar om sådär, men du är varken knäpp eller konstig.

Jag också!

 

[stjarnhimmel]

Vad jobbigt att du haft så mycket problem på sistonde, håller med om att du visst får tycka synd om dig själv, så länge du inte känner att du mår sämre av att göra så (om du fattar vad jag menar)....

Tycker du att det blivit värre pga koronapandemin, får du sämre uppföljning nu t.ex? Jag har ju inga ätstörningar per definition, men jag tycker ändå det är jättesvårt att låta bli med att äta precis hela tiden när jag jobbar hemifrån istället för från kontoret. Bäste sättet för mig att inte tänka på mat är att vara i aktivitet så mycket som möjligt, gärna utomhus...

Lite osäker på vad du undrar ang. mellanmål? Alltså vad man äter i mellanmål, eller hur?

Vet att du testat på sockerberoende-kurs tidigare och att det inte funkade, men deras sätt att äta (eller åtminstonde lowcarb) brukar ju funka mkt bra mot IBS, fibromyalgismärten och även sötsug/cravings, så kanske värd att fundera på? Min ena kompis har blivit jättemycket bättre från både sin fibromyalgi och IBS sedan hon ändrade till att äta antiinflammatorisk och low-carb... Hon har inte heller någon direkt "nej-mat" (det kunde väl vara triggande för dig om jag minns rätt) utan tänket är mera att "jag vill inte äta detta pga jag vet att jag kommer må dåligt om jag gör det."

Hoppast att du med hittar ett sätt som funkar för dig och får dig att må bättre!

Nä tyvärr kan jag inte använda mig av deras tänk då jag triggas av att ta bort saker. Jag har fortfarande stor ångest inför mat och att äta så jag klarar inte av när saker ska väljas bort. På behandlingen avråder de mig att följa sånt. Dock äter jag glutenfritt av vissa saker såsom pasta då det kan göra magen värre. Mer än så klarar jag inte att ta bort saker.

Som tur är så har behandlingen pågått på samma sätt som vanligt trots covid. Det hade varit riktigt jobbigt om den pausade.

När jag frågade hur folk fixar det så är det min ätstörda hjärna som inte kan förstå hur folk klarar av att ha bra rutiner. Alltså jag förstår inte hur folk kan äta frukost lunch middag och nåhot mellanmål. Jag får ju antingen att jag inte vill äta alls och får kämpa för att få i mig eller så äter jag alla dessa mål och vill ändå ha sötsaker eller fett. Så det är mer retoriska frågor, jag förstår liksom inte hur vissa kan tycka att det är så lätt och självklart att få till det när jag tex redan tänker på hur jobbigt det kommer bli ikväll att äta middag.

 

[Pinus]

Jag har också trichotillomani - haft sen jag var tio, elva kanske. Bättre och sämre i perioder, bollar gärna tankar kring det om du vill.

 

[stjarnhimmel]

Jag har haft det när jag var barn typ. Fattade inte att det fanns en diagnos för det förrän jag av en slump hörde talas om det typ på gymmasiet och då mindes att jag hade bekymmer med det långt tillbaka. Skämdes så mkt över det när det begav sig så jag pratade aldrig om det med nån annan mer än att de i mitt hushåll fattade ju det, jag tror jag var 8 år.

Med facit i hand är jag bitter på att min familj aldrig tog tag i det. Jag tror barn utvecklar såna där bekymmer av en anledning. Tänk om jag fått hjälp redan då? Tänk om jag då rentav sluppit leva hela mitt liv med ångest, depressioner, ätstörningar osv? Vilken jävla utopi... man kanske tom hade haft ett liv.

Ja jag förstår den tanken kring att saker hade varit annorlunda. Jag har tänkt så vissa stunder också att jag önskar att folk i min omgivning inte hade varit så fokuserade på vikt och så okunniga kring det och psykisk ohälsa. Men pratade lite om det för ett tag sen med min mamma och hon hade trott att hon hjälpte mig när hon var så fokuserad på att tala om att jag behöver gå ned i vikt. Jag tror inte det var illa ment utan okunskap. Ibland kan jag undra vad som hade hänt om jag växt upp i en värld som var mer accepterande och hade mer mångfald.

 

[stjarnhimmel]

Jag har också trichotillomani - haft sen jag var tio, elva kanske. Bättre och sämre i perioder, bollar gärna tankar kring det om du vill.

Tack
Jag hör säkert av mig. Har inte pratat så mkt om det så det vore säkert nyttigt.

 

[stjarnhimmel]

För ett tag sedan tog jag ett test för cellprov hemma. Fick resultat idag. Och det står att provet innehöll HPV. Så om tre månader kommer jag bli kallad igen. Det står att infektionen kan ha hunnit läka ut tills dess. Jag fattar att detta säkert är vanligt och att jag inte ska bli uppstressad.
Men min första tanke nu var att äta... vissa av er vet ju om mina matproblem. Försöker att låta bli att äta nu... men nu känns det lättast att äta... jag fattar att det inte leder någonstans att bli uppstressad.. men nu är det obehagliga känslor i kroppen...och jag har svårt att klara av dom.. Jag är dålig på att hantera det. Så hur ska jag göra nu om jag inte ska äta...
Jag brukar försöka sitta på altanen, ta ett bad eller sånt för att stressa ner. Men nu funkade inte det...
usch.. det rusar i kroppen, är svettig och kan inte få det att sluta..

 

[_Taggis_]

För ett tag sedan tog jag ett test för cellprov hemma. Fick resultat idag. Och det står att provet innehöll HPV. Så om tre månader kommer jag bli kallad igen. Det står att infektionen kan ha hunnit läka ut tills dess. Jag fattar att detta säkert är vanligt och att jag inte ska bli uppstressad.
Men min första tanke nu var att äta... vissa av er vet ju om mina matproblem. Försöker att låta bli att äta nu... men nu känns det lättast att äta... jag fattar att det inte leder någonstans att bli uppstressad.. men nu är det obehagliga känslor i kroppen...och jag har svårt att klara av dom.. Jag är dålig på att hantera det. Så hur ska jag göra nu om jag inte ska äta...
Jag brukar försöka sitta på altanen, ta ett bad eller sånt för att stressa ner. Men nu funkade inte det...

Förlåt mig om jag är plump, men behandlar man inte sånt här med tex Atarax idag? Jag hade alltid en ask Atarax hemma, för insomningshjälp men även för såna där överjävliga attacker som inte gick att få hejd på med tankekraft liksom. Har dem fortfarande hemma för nödlösning (enda fördelen med en läkare som inte bryr sig eller frågar och bara skriver ut) vilket är skönt för mig som blir helt rabiat ångestpåslagen ibland....