Var får man hjälp för ätstörningar.

[stjarnhimmel]

Men ja ❤

D

 

[stjarnhimmel]

Jag har varit i behandling i fem-sex veckor nu och jag har inte hetsätit under den tiden. Men i fredags blev det en halv hetsätning. Det blev inte så illa som vanligt men det var så tydligt att jag kände så mkt ångest de dagarna som inte gick över. Och efter flera dagar med ångest så orkade jag inte längre. Så det blev några chokladbollar och godis. Inte så illa som det var förut men så tydligt att vid ångest vill jag äta. Än så länge är behandlingen inriktad på att få rutiner kring maten och att ha samtal med sin behandlare. Men det ingår inte någon psykolog eller liknande i behandlingen. Jag har fått träffa en psykiatriker som kommer dit en gång i månaden och som skickat remiss till en psykiatrisk mottagning. Innan jag får den hjälpen kommer det nog vara svårt att sluta med hetsätningar. Jag har insett att detta är en lång resa som kommer ta flera år att få rätsida på.

Ibland känns det så jävla orättvist. Som häromdagen när det kryper i kroppen och det känns som att man är på väg att gå sönder. Det känns som om att jag blir galen eller inte står ut om jag inte får äta. Och de senaste dagarna har jag kännt mig rätt ledsen. Det tar så mkt energi att hålla på och kämpa för att inte äta. Jag har fått tabletter men det enda som händer då är att jag somnar och ibland så funkar det inte att sova om jag ska köra bil eller nåt.
Men känner mig bara så trött. Är så jobbigt att kämpa så hårt- för det känns som jag får kämpa järnet för att äta mina måltider som jag ska och stå emot hetsätningar. Samtidigt fattar jag ju att det tar tid. Men orättvist känns det att jag får lägga så mkt energi på sånt här som andra slipper.

 

[mandalaki]

@stjarnhimmel om du bara haft en halv hetsätning på fem-sex veckor så tror jag att du kan vara väldigt stolt över dig själv.

Och jag förstår om du är ledsen och har ångest när du inte har din vanliga ångestreducerare att ta till. Men det lättar nog med tiden.

 

[Fruentimber]

Jag har varit i behandling i fem-sex veckor nu och jag har inte hetsätit under den tiden. Men i fredags blev det en halv hetsätning. Det blev inte så illa som vanligt men det var så tydligt att jag kände så mkt ångest de dagarna som inte gick över. Och efter flera dagar med ångest så orkade jag inte längre. Så det blev några chokladbollar och godis. Inte så illa som det var förut men så tydligt att vid ångest vill jag äta. Än så länge är behandlingen inriktad på att få rutiner kring maten och att ha samtal med sin behandlare. Men det ingår inte någon psykolog eller liknande i behandlingen. Jag har fått träffa en psykiatriker som kommer dit en gång i månaden och som skickat remiss till en psykiatrisk mottagning. Innan jag får den hjälpen kommer det nog vara svårt att sluta med hetsätningar. Jag har insett att detta är en lång resa som kommer ta flera år att få rätsida på.

Ibland känns det så jävla orättvist. Som häromdagen när det kryper i kroppen och det känns som att man är på väg att gå sönder. Det känns som om att jag blir galen eller inte står ut om jag inte får äta. Och de senaste dagarna har jag kännt mig rätt ledsen. Det tar så mkt energi att hålla på och kämpa för att inte äta. Jag har fått tabletter men det enda som händer då är att jag somnar och ibland så funkar det inte att sova om jag ska köra bil eller nåt.
Men känner mig bara så trött. Är så jobbigt att kämpa så hårt- för det känns som jag får kämpa järnet för att äta mina måltider som jag ska och stå emot hetsätningar. Samtidigt fattar jag ju att det tar tid. Men orättvist känns det att jag får lägga så mkt energi på sånt här som andra slipper.

Jag förstår att det känns piss emellanåt men en "halv" hetsätning på så lång tid är ju fantastiskt?! Kan absolut relatera till känslan av orättvisa. Håll ut. Det kommer att bli dippar, men med tid kommer det alldeles säkert att rätta till sig.

 

[monster1]

Jag har varit i behandling i fem-sex veckor nu och jag har inte hetsätit under den tiden. Men i fredags blev det en halv hetsätning. Det blev inte så illa som vanligt men det var så tydligt att jag kände så mkt ångest de dagarna som inte gick över. Och efter flera dagar med ångest så orkade jag inte längre. Så det blev några chokladbollar och godis. Inte så illa som det var förut men så tydligt att vid ångest vill jag äta. Än så länge är behandlingen inriktad på att få rutiner kring maten och att ha samtal med sin behandlare. Men det ingår inte någon psykolog eller liknande i behandlingen. Jag har fått träffa en psykiatriker som kommer dit en gång i månaden och som skickat remiss till en psykiatrisk mottagning. Innan jag får den hjälpen kommer det nog vara svårt att sluta med hetsätningar. Jag har insett att detta är en lång resa som kommer ta flera år att få rätsida på.

Ibland känns det så jävla orättvist. Som häromdagen när det kryper i kroppen och det känns som att man är på väg att gå sönder. Det känns som om att jag blir galen eller inte står ut om jag inte får äta. Och de senaste dagarna har jag kännt mig rätt ledsen. Det tar så mkt energi att hålla på och kämpa för att inte äta. Jag har fått tabletter men det enda som händer då är att jag somnar och ibland så funkar det inte att sova om jag ska köra bil eller nåt.
Men känner mig bara så trött. Är så jobbigt att kämpa så hårt- för det känns som jag får kämpa järnet för att äta mina måltider som jag ska och stå emot hetsätningar. Samtidigt fattar jag ju att det tar tid. Men orättvist känns det att jag får lägga så mkt energi på sånt här som andra slipper.

Alltså det händer det är inte konstigt alls . Kämpa på!

 

[Bison]

@stjarnhimmel tycker du är fantastisk och ser är så fint att du vill dela din resa med oss ❤
Förstår att det känns tungt med ett bakslag men ett under så många veckor är så starkt jobbat. Du kommer klara detta!

 

[Hyacinth]

Jag har varit i behandling i fem-sex veckor nu och jag har inte hetsätit under den tiden. Men i fredags blev det en halv hetsätning. Det blev inte så illa som vanligt men det var så tydligt att jag kände så mkt ångest de dagarna som inte gick över. Och efter flera dagar med ångest så orkade jag inte längre. Så det blev några chokladbollar och godis. Inte så illa som det var förut men så tydligt att vid ångest vill jag äta. Än så länge är behandlingen inriktad på att få rutiner kring maten och att ha samtal med sin behandlare. Men det ingår inte någon psykolog eller liknande i behandlingen. Jag har fått träffa en psykiatriker som kommer dit en gång i månaden och som skickat remiss till en psykiatrisk mottagning. Innan jag får den hjälpen kommer det nog vara svårt att sluta med hetsätningar. Jag har insett att detta är en lång resa som kommer ta flera år att få rätsida på.

Ibland känns det så jävla orättvist. Som häromdagen när det kryper i kroppen och det känns som att man är på väg att gå sönder. Det känns som om att jag blir galen eller inte står ut om jag inte får äta. Och de senaste dagarna har jag kännt mig rätt ledsen. Det tar så mkt energi att hålla på och kämpa för att inte äta. Jag har fått tabletter men det enda som händer då är att jag somnar och ibland så funkar det inte att sova om jag ska köra bil eller nåt.
Men känner mig bara så trött. Är så jobbigt att kämpa så hårt- för det känns som jag får kämpa järnet för att äta mina måltider som jag ska och stå emot hetsätningar. Samtidigt fattar jag ju att det tar tid. Men orättvist känns det att jag får lägga så mkt energi på sånt här som andra slipper.

Det är inget misslyckande. Det är fullt normalt att återgå i trygga mönster. Det viktiga är att du är snäll mot dig själv och inser att det är normalt.

 

[nickan1]

@stjarnhimmel vilka enorma framsteg du gör! Det är inte konstigt att du faller tillbaka men en gång på fem-sex veckor är ändå helt fantastiskt. Jag förstår att det känns fruktansvärt tungt ibland och att det tar mycket energi men tänk ändå vad snäll du är mot din kropp och dig själv som gör det här. Alla behandlingar för en sjukdom är tunga, särskilt när det är så intensivt som din och det spelar ingen roll om det är behandling för fysisk eller psykisk sjukdom. Det kan också vara tungt och tufft att inse vidden av problemet. Men bra att du tillåter dig själv att skriva om det. Kram och kämpa på.

 

[_Taggis_]

@stjarnhimmel Du är så stark som går i denna behandling Jag tycker att du genom vad du förmedlar verkar ha kommit en lång bit på väg i dina insikter.

Och ja, det är förbannat orättvist att drabbas av dessa sjukdomar. Finns inget annat att säga om det tror jag. Slöseri av ett liv.

 

[cirkus]

Jag skriver inte lika mkt i tråden nu men jag skriver en hel del själv ändå. Ett tag på en helt anonym blogg bara för mig själv. Och nu skriver jag ner vilka tankar som dyker upp lite då och då.
Ibland kan jag tänka att jag skulle vilja sammanställa alla tankar i bokform eller på blogg. Det är inte så att jag skulle vilja bli en frontfigur för hetsätning men ibland tänker jag att det kanske kan finnas någon annan därute som kan vilja läsa det. Och sen i nästa sekund kan jag tycka det är lite pinsamt att säga att det kanske finns någon annan som vill läsa mina texter.
Men jag skulle vilja skriva det som jag själv hade velat läsa. När jag var yngre och hatade mig själv för att jag alltid misslyckades med maten. Det känns som att jag behöver sammanställa ett gäng texter för den tonårstjejens skull. Tonårstjejen som fortfarande finns där inom mig. Hon skulle behöva få de texterna skrivna.

Ja säger skriv!
För henne och för alla andra som finns därute - för det gör dom

 

[stjarnhimmel]

Ja säger skriv!
För henne och för alla andra som finns därute - för det gör dom

 

[stjarnhimmel]

Tack alla.
Jag inser ju att det är stor skillnad mot hur det varit i vissa andra perioder. Men det som var jobbigt var nog insikten att en hetsätning ligger så nära till hands. Jag skulle så lätt kunna falla tillbaka. Jag har ju haft perioder förut då jag tagit mig ur det och sen faller jag tillbaka igen. Trots de insikter jag gjort. Och då blir jag uppgiven och less. Less på att det är sån uppförsbacke och kämpande hela tiden.

 

[stjarnhimmel]

Skriver gärna anonymt i den här tråden, jag ber om ursäkt för att det här kanske blir rörigt.

Jag har varit tjock hela mitt liv, även som barn. Inte "fet" som liten men överviktig. Har vaga minnen av att jag gick hos dietist i lågstadiet så jag måste ha haft problem med mat redan då även om jag inte riktigt minns det.

Blev mobbad i skolan för min vikt vilket har lett till ett totalt decimerat självförtroende för hela livet vilket jag tror än en stor orsak till att problemen blivit värre med åren.

Jag var som sagt alltid överviktig som ung men jag var aktiv. När jag gick i mellan och högstadiet simtränade jag två gånger i veckan och red två gånger, motionerade även på fritiden. Jag minns inte så mycket men visst tyckte jag om godis även då. Jag vet att jag och en kompis ofta kunde gå efter skolan och köpa 8 kit-kat eller 2 pringles som vi åt på en lekpark. Hennes problem försvann men mina blev värre.

När jag gick i 8an skaffade vi egen häst. Jag slutade med simningen men gick eller cyklade till stallet fram och tillbaka varje dag (några kilometer) samt red ju osv. Andra året på gymnasiet svalnade hästintresset av ja jag minns inte vilken anledning längre faktiskt.. Jag tror att jag fram till den här punkten kunde hålla vikten i schack då jag ändå varit så pass aktiv men här började det skena iväg.

Ärligt talat är den mesta tiden som ett töcken. Jag har mått extremt dåligt, varit deprimerad till och från. Fick antidepressiva ett tag vilket gjorde att jag gick upp ännu mer i vikt. Idag är jag drygt 30 år och väger över 200 kilo. Jag vet inte exakt hur mycket för det finns ingen våg jag kan väga mig på. Jag är en fånge i min egen kropp, har artros i ett knä och mitt liv är extremt begränsat. ÄNDÅ kan jag inte sluta äta. Det är så sjukt. Har varit till vården och även till dietist men det är samma vanliga, "motionera mer". Jag önskar att någon som säger så skulle kunna få prova på hur det faktiskt känns i kroppen att gå en promenad när man är så tung, det gör fruktansvärt ont. Jag ses som lat som inte vill men det är för att det är smärtsamt. Gymmet vågar jag inte gå till, rädd för att bli uttittad.

Ärligt talat vet jag inte varför jag äter. Det är inte för att jag är ledsen eller glad utan det är bara så det är, så jag alltid gjort. Jag har aldrig varit med om något stort trauma, jag var inte deprimerad förrän tonåren och då var det viktrelaterat.

När jag var 20 eller något provade jag cambridgekuren med en släkting. Jag fixade det inte utan det slutade med att jag en eller två dagar i veckan vräkte i mig skräpmat i hemlighet för att sedan svälta mig och faktiskt inte äta något alls på tre dagar bara för att vikten inte skulle ha ökat till nästa invägning.

Jag provade att räkna kalorier ett tag vilket fungerade ett par veckor men sedan orkade jag inte hålla på. Jag gick i KBT i ett par månader men jag tyckte inte det gav något. Det sades direkt att min "kurator" inte kunde något alls om ätrelaterade åkommor men vi skulle prova ändå. Jag tror inte jag försökte ärligt talat.

På ett sätt känns det som att jag provat allt men samtidigt känns det som att jag inte provat något. Jag tror inte jag faktiskt har KÄMPAT för att gå ner i vikt än enda gång utan slutar alltid när det blir jobbigt och jag vet inte varför. Det är som att hjärnan går på autopilot, jag köper och äter onyttig mat och godis och det är som att jag innerst inne vet att det är fel men jag liksom kopplar bort den delen av hjärnan, trycker ner det och bara gör.

Vården har nästan bara pratat om en gastric bypass. Jag var faktiskt på en sådan träff när jag var ~20-något men då konstaterade läkaren att mitt BMI var för högt och att jag skulle behöva gå ner 40 kg på egen hand. Jag tänkte att klarar jag det kan jag ju lika gärna fortsätta.

Ärligt talat är jag livrädd för en operation. Jag vet att det inte är logiskt men jag vill inte förstöra min kropp. Min kropp är ju redan förstörd.. Jag har bara läst så mycket om folk som fått så många problem. En kollega gjorde en sådan för många år sedan och har fruktansvärda magproblem efter det. Jag känner att vad är kampen värt om jag sitter där i slutändan smal men med en trasig kropp. Det känns som att det ändå är en förbättring från hur det är nu men jag vet inte. Jag känner att det måste finnas ett annat sätt.

Samtidigt läser jag hela tiden i bloggar som hos lady damer, i kommentarsfält osv där det pratats om kroppspositivism hur överviktiga inte kan gå ner i vikt och att det är vetenskapligt bevisat. Att kroppen lär sig att vara tjock och vill vara det, att fettceller aldrig försvinner utan bara töms. Att jag som nu är så fet kan glömma min dröm om att någonsin bli normalviktig för det är fysiskt omöjligt. Att jag skulle behöva leva i svält för resten av mitt liv. Jag vet inte om de här jävla idioterna tror att de gör tjocka en tjänst eller får dem att må bättre men jag vet hur det får mig att känna, som att jag kan väl fan lika gärna dö då. Varför börja en kamp jag inte kan vinna.

Jag är fortfarande oskuld, lär aldrig bli av med den. Kommer aldrig att hitta någon som kan älska det här. För jävligt ful är jag ju.

Jag har så otroligt mycket ångest. Minns hur jag stod på vågen när jag var yngre och såg hur min vikt gått upp till 80, hur det var för mycket. Minns hur jag kände mig fet och var övertygad om att jag aldrig skulle hitta någon i högstadiet. Jag vet ju nu hur jag såg ut då, ja jag var överviktig men det var ju ingen katastrof, inte som nu. Någonstans på vägen slutade jag bara bry mig helt enkelt och kopplade på autopiloten.

För ett par år sedan konstaterades det att jag har hypotyreos. Jag har testats för det innan både som barn och när jag började med cambridgekuren efter jag slutat gymnasiet men då kunde inget fel hittas. Idag vet jag inte om det är så att jag alltid haft det och det bara missats eller om det är något som utvecklas. Jag tycker själv när jag tänker tillbaka att jag borde varit smalare med tanke på hur aktiv jag var men samtidigt minns jag inte mitt ätande lika väl från den tiden.

Det är först det senaste som min dos enligt läkare ska vara okej. Jag har också insett nu att dåliga värden bortsett från viktuppgång även ger symptomen trötthet och framförallt depression.

Jag har spenderat så mycket tid på att fundera på om min hypo är den stora anledningen till att jag varit så deprimerad och inte min vikt. Om jag hade fått behandling tidigare, hade det aldrig blivit såhär? Hela min tankeverksamhet går till ånger. Ånger över vad jag gjort, vad jag inte gjort, att jag inte tagit tag i detta, om jag ändå kunde spola tillbaka tiden. Mitt liv har varit bortkastat, jag har missat allt. Alla drömmar och ambitioner är krossade och allt är för sent.

Jag har blivit kallad lat hela mitt liv. Nu vet jag inte. Är jag lat? eller var jag bara sjuk? Är jag lat nu? eller är jag för rädd, för feg? Är det för att jag bara gett upp?

Vet ni hur det känns att alltid behöva tacka nej till att göra saker ute med jobbet eller släkt? För man vet inte vad det finns för stolar där, vet inte om jag får plats att sitta. Det här är så fruktansvärt pinsamt att man kan ju inte prata om det utan det blir alltid ursäkter. Nej jag är upptagen då, nej jag är sjuk osv osv. Jag ses som tråkig, blyg, dryg och udda. Jag vill inget hellre än att följa med egentligen. Men antingen kan jag inte för jag vet hur det ser ut där, eller så vågar jag inte för jag vet inte.

Det känns som att jag sitter fast. Jag vill inte ha hjälp men jag vill lösa problemet. Jag vill inte gå till fler läkare, kuratorer, dietister osv som inte lyssnar eller inte förstår att jag kan motionera på samma sätt som en normalviktig.

Jag önskar att jag hade en vän. Som var som mig, lika tjock som mig, som kunde förstå på riktigt. Att vi kunde jobba på detta ihop kanske. Att vi kunde ses och umgås och det var på samma premisser. Att jag inte var så jävla ensam.

Jag har funderat en hel del på hur det gått för dig..? om du vill får du gärna skicka pm...

 

[stjarnhimmel]

Här i stan är föreningen vilande men jag fick bra kontakt med psykologen vid op-utredningen så jag får kontakta henne om jag känner att det går överstyr igen.

Är det Uppsala du bodde i?
För jag läste att de skulle starta upp igen i Uppsala.

 

[ekra]

Skriver gärna anonymt i den här tråden, jag ber om ursäkt för att det här kanske blir rörigt.

Jag har varit tjock hela mitt liv, även som barn. Inte "fet" som liten men överviktig. Har vaga minnen av att jag gick hos dietist i lågstadiet så jag måste ha haft problem med mat redan då även om jag inte riktigt minns det.

Blev mobbad i skolan för min vikt vilket har lett till ett totalt decimerat självförtroende för hela livet vilket jag tror än en stor orsak till att problemen blivit värre med åren.

Jag var som sagt alltid överviktig som ung men jag var aktiv. När jag gick i mellan och högstadiet simtränade jag två gånger i veckan och red två gånger, motionerade även på fritiden. Jag minns inte så mycket men visst tyckte jag om godis även då. Jag vet att jag och en kompis ofta kunde gå efter skolan och köpa 8 kit-kat eller 2 pringles som vi åt på en lekpark. Hennes problem försvann men mina blev värre.

När jag gick i 8an skaffade vi egen häst. Jag slutade med simningen men gick eller cyklade till stallet fram och tillbaka varje dag (några kilometer) samt red ju osv. Andra året på gymnasiet svalnade hästintresset av ja jag minns inte vilken anledning längre faktiskt.. Jag tror att jag fram till den här punkten kunde hålla vikten i schack då jag ändå varit så pass aktiv men här började det skena iväg.

Ärligt talat är den mesta tiden som ett töcken. Jag har mått extremt dåligt, varit deprimerad till och från. Fick antidepressiva ett tag vilket gjorde att jag gick upp ännu mer i vikt. Idag är jag drygt 30 år och väger över 200 kilo. Jag vet inte exakt hur mycket för det finns ingen våg jag kan väga mig på. Jag är en fånge i min egen kropp, har artros i ett knä och mitt liv är extremt begränsat. ÄNDÅ kan jag inte sluta äta. Det är så sjukt. Har varit till vården och även till dietist men det är samma vanliga, "motionera mer". Jag önskar att någon som säger så skulle kunna få prova på hur det faktiskt känns i kroppen att gå en promenad när man är så tung, det gör fruktansvärt ont. Jag ses som lat som inte vill men det är för att det är smärtsamt. Gymmet vågar jag inte gå till, rädd för att bli uttittad.

Ärligt talat vet jag inte varför jag äter. Det är inte för att jag är ledsen eller glad utan det är bara så det är, så jag alltid gjort. Jag har aldrig varit med om något stort trauma, jag var inte deprimerad förrän tonåren och då var det viktrelaterat.

När jag var 20 eller något provade jag cambridgekuren med en släkting. Jag fixade det inte utan det slutade med att jag en eller två dagar i veckan vräkte i mig skräpmat i hemlighet för att sedan svälta mig och faktiskt inte äta något alls på tre dagar bara för att vikten inte skulle ha ökat till nästa invägning.

Jag provade att räkna kalorier ett tag vilket fungerade ett par veckor men sedan orkade jag inte hålla på. Jag gick i KBT i ett par månader men jag tyckte inte det gav något. Det sades direkt att min "kurator" inte kunde något alls om ätrelaterade åkommor men vi skulle prova ändå. Jag tror inte jag försökte ärligt talat.

På ett sätt känns det som att jag provat allt men samtidigt känns det som att jag inte provat något. Jag tror inte jag faktiskt har KÄMPAT för att gå ner i vikt än enda gång utan slutar alltid när det blir jobbigt och jag vet inte varför. Det är som att hjärnan går på autopilot, jag köper och äter onyttig mat och godis och det är som att jag innerst inne vet att det är fel men jag liksom kopplar bort den delen av hjärnan, trycker ner det och bara gör.

Vården har nästan bara pratat om en gastric bypass. Jag var faktiskt på en sådan träff när jag var ~20-något men då konstaterade läkaren att mitt BMI var för högt och att jag skulle behöva gå ner 40 kg på egen hand. Jag tänkte att klarar jag det kan jag ju lika gärna fortsätta.

Ärligt talat är jag livrädd för en operation. Jag vet att det inte är logiskt men jag vill inte förstöra min kropp. Min kropp är ju redan förstörd.. Jag har bara läst så mycket om folk som fått så många problem. En kollega gjorde en sådan för många år sedan och har fruktansvärda magproblem efter det. Jag känner att vad är kampen värt om jag sitter där i slutändan smal men med en trasig kropp. Det känns som att det ändå är en förbättring från hur det är nu men jag vet inte. Jag känner att det måste finnas ett annat sätt.

Samtidigt läser jag hela tiden i bloggar som hos lady damer, i kommentarsfält osv där det pratats om kroppspositivism hur överviktiga inte kan gå ner i vikt och att det är vetenskapligt bevisat. Att kroppen lär sig att vara tjock och vill vara det, att fettceller aldrig försvinner utan bara töms. Att jag som nu är så fet kan glömma min dröm om att någonsin bli normalviktig för det är fysiskt omöjligt. Att jag skulle behöva leva i svält för resten av mitt liv. Jag vet inte om de här jävla idioterna tror att de gör tjocka en tjänst eller får dem att må bättre men jag vet hur det får mig att känna, som att jag kan väl fan lika gärna dö då. Varför börja en kamp jag inte kan vinna.

Jag är fortfarande oskuld, lär aldrig bli av med den. Kommer aldrig att hitta någon som kan älska det här. För jävligt ful är jag ju.

Jag har så otroligt mycket ångest. Minns hur jag stod på vågen när jag var yngre och såg hur min vikt gått upp till 80, hur det var för mycket. Minns hur jag kände mig fet och var övertygad om att jag aldrig skulle hitta någon i högstadiet. Jag vet ju nu hur jag såg ut då, ja jag var överviktig men det var ju ingen katastrof, inte som nu. Någonstans på vägen slutade jag bara bry mig helt enkelt och kopplade på autopiloten.

För ett par år sedan konstaterades det att jag har hypotyreos. Jag har testats för det innan både som barn och när jag började med cambridgekuren efter jag slutat gymnasiet men då kunde inget fel hittas. Idag vet jag inte om det är så att jag alltid haft det och det bara missats eller om det är något som utvecklas. Jag tycker själv när jag tänker tillbaka att jag borde varit smalare med tanke på hur aktiv jag var men samtidigt minns jag inte mitt ätande lika väl från den tiden.

Det är först det senaste som min dos enligt läkare ska vara okej. Jag har också insett nu att dåliga värden bortsett från viktuppgång även ger symptomen trötthet och framförallt depression.

Jag har spenderat så mycket tid på att fundera på om min hypo är den stora anledningen till att jag varit så deprimerad och inte min vikt. Om jag hade fått behandling tidigare, hade det aldrig blivit såhär? Hela min tankeverksamhet går till ånger. Ånger över vad jag gjort, vad jag inte gjort, att jag inte tagit tag i detta, om jag ändå kunde spola tillbaka tiden. Mitt liv har varit bortkastat, jag har missat allt. Alla drömmar och ambitioner är krossade och allt är för sent.

Jag har blivit kallad lat hela mitt liv. Nu vet jag inte. Är jag lat? eller var jag bara sjuk? Är jag lat nu? eller är jag för rädd, för feg? Är det för att jag bara gett upp?

Vet ni hur det känns att alltid behöva tacka nej till att göra saker ute med jobbet eller släkt? För man vet inte vad det finns för stolar där, vet inte om jag får plats att sitta. Det här är så fruktansvärt pinsamt att man kan ju inte prata om det utan det blir alltid ursäkter. Nej jag är upptagen då, nej jag är sjuk osv osv. Jag ses som tråkig, blyg, dryg och udda. Jag vill inget hellre än att följa med egentligen. Men antingen kan jag inte för jag vet hur det ser ut där, eller så vågar jag inte för jag vet inte.

Det känns som att jag sitter fast. Jag vill inte ha hjälp men jag vill lösa problemet. Jag vill inte gå till fler läkare, kuratorer, dietister osv som inte lyssnar eller inte förstår att jag kan motionera på samma sätt som en normalviktig.

Jag önskar att jag hade en vän. Som var som mig, lika tjock som mig, som kunde förstå på riktigt. Att vi kunde jobba på detta ihop kanske. Att vi kunde ses och umgås och det var på samma premisser. Att jag inte var så jävla ensam.

Jag ser att det är ett gammalt inlägg. Men en så fruktansvärd situation du befinner dig i! Jag hoppas verkligen att du lyckas få bra hjälp och att du kommer i kontakt med personer som verkligen kan stötta dig och hjälpa dig att komma tillbaka till ett liv du trivs med. (Och en vikt du trivs med)

Angående vad Lady Dahmer skrivit så tror jag att du tolkar det för bokstavligt. Det finns ju livs levande exempel på personer med kraftig övervikt som faktiskt gått ned och inte återgått till extremerna.

 

[stjarnhimmel]

Imorgon har jag en tid till psykiatrin i min kommun. På ätstörningsmottagningen har man inte någon psykolog eller psykiatriker utan det är mest fokus på att få rutiner på maten. Men då jag bad om det så skickade de en remiss.Jag hade tur och fick en tid på två veckor.

Men nu är jag stressad igen. Haha.. så fort jag ska till någon mottagning eller nåt sånt så blir jag stressad och vill inte. Börjar bli så trött på att lämna ut sig själv. Det tar så mkt energi.

Samtidigt vet jag att jag behöver hjälp. Jag tror jag har en depression, ångest och kanske mer saker. Är en riktigt tuff period nu men jag antar att behöver gå igenom den. Har en period av sorg och förvirring över vem jag är om jag inte längre är lugn och trygg pga att jag äter mig sån.

 

[Sel]

Imorgon har jag en tid till psykiatrin i min kommun. På ätstörningsmottagningen har man inte någon psykolog eller psykiatriker utan det är mest fokus på att få rutiner på maten. Men då jag bad om det så skickade de en remiss.Jag hade tur och fick en tid på två veckor.

Men nu är jag stressad igen. Haha.. så fort jag ska till någon mottagning eller nåt sånt så blir jag stressad och vill inte. Börjar bli så trött på att lämna ut sig själv. Det tar så mkt energi.

Samtidigt vet jag att jag behöver hjälp. Jag tror jag har en depression, ångest och kanske mer saker. Är en riktigt tuff period nu men jag antar att behöver gå igenom den. Har en period av sorg och förvirring över vem jag är om jag inte längre är lugn och trygg pga att jag äter mig sån.

Jag vill bara ge en stöttande putt och säga att du är inspirerande. Får mig att fundera på att ta tag i mina egna problem. Tack!

 

[mandalaki]

Har en period av sorg och förvirring över vem jag är om jag inte längre är lugn och trygg pga att jag äter mig sån.

Även om det känns skitjobbigt med psykiatrin så tror jag att tajmingen är nästan perfekt, med tanke på just det där.

Du är starkare och modigare än du själv förstår.

Lycka till i morgon!

 

[stjarnhimmel]

Jag vill bara ge en stöttande putt och säga att du är inspirerande. Får mig att fundera på att ta tag i mina egna problem. Tack!

Men tack
Vad fint att du också har börjat fundera på det. Även om det är en tuff resa så tänker jag att det måste vara värt den resan, det måste finnas lättare sätt att leva på.

 

[Petruska]

Men tack
Vad fint att du också har börjat fundera på det. Även om det är en tuff resa så tänker jag att det måste vara värt den resan, det måste finnas lättare sätt att leva på.

Av allt bra, klokt, tungt, personligt, privat, modigt och vettigt du har skrivit i den här tråden, så är det just nu det citerade som gör mig så himla GLAD!

Det finns lättare sätt att leva på! Och du vågar visa att du vågar se det!