Även om frågan inte var till mig så kan jag svara för min egen del, jag har också haft anorexi. Jag blev sjuk under gymnasiet och var riktigt dålig under många år. Ang kompisar så har jag aldrig haft ett stort kompisgäng där alla känner alla, jag har haft smågrupper här och där. Och några få riktigt nära vänner. De nära vännerna har jag kvar, en har jag tappat under sjukdomsåren men vi hade nog glidit isär oavsett. Vår relation övergick från bästisskap till att bara bero på att jag höll ihop det, och när jag slutade med det rann det ut i sanden. Jag ser det inte som en direkt följd av min sjukdom utan mer som att det blev ett avslut i och med den. De ytligare bekantskaperna har fallit bort men jag tänker att lite så är det ju oavsett under livets gång, jag har många jag umgåtts med via stallet, studier osv som fallit bort tex då jag bytt stall eller flyttat. Det är inte värre än så. Det kommer nya bekantskaper.
Mina vänner hade lite olika förhållningssätt till min sjukdom. För att ta några exempel:
En av dem var helt öppen med att hon visste att jag var sjuk och att hon inte tänkte delta i nåt tassande runt det. Hon har behandlat mig likadant innan, under och efter min sjukdomstid. Inte alltid den smidigaste men jag har alltid vetat vart jag haft henne, hon har alltid bett mig följa med på saker och tex bjudit mig på samma fika som alla andra och inte tagit nån speciell hänsyn. Det har varit upp till mig om jag deltagit, ätit eller ej.
En annan har varit mer avvaktande. Hon har vetat om allting och aldrig låtsas nåt annat heller, men hon har heller aldrig gått emot mig utan mest flutit med och låtit mig greja med mitt. Jag förstår givetvis att det varit jobbigt för henne att se hur sjuk jag varit och veta att jag riskerat att dö när vi gått långpromenader osv under min värsta tid. Men samtidigt har hennes jobb varit att vara min vän och inte min behandlare.
Jag måste säga att jag är imponerad över mina vänners förhållningssätt till mig under min sjukdomstid, oavsett hur de tacklat det. Jag förstår varför människor kan dra sig undan osv, för en är verkligen inte lätt att förhålla sig till när en är så sjuk. De vet nog helt enkelt inte hur de ska bete sig.
Jag tänker om mina vänner på så vis att deras jobb är inget annat än att vara vänner, och det är dom som fortsatt vara bara vänner med mig som är kvar efteråt. Om nån tar på sig en annan roll, tex att tro att de kan hjälpa och stötta, så bränner det lätt ut relationen. Jag kunde tex inte alls vara bland folk som skulle försöka "bota" eller "diskutera" med mig. Jag drog mig undan.
Nu låter det om att dessa relationer redan är lite över med de vänner du nämner, men jag tänker att det kanske kan vara användbart för dig att tänka lite som så att de kompisar/bekanta du möter kanske skulle må bra av att höra detta? Människor vet inte alltid hur de ska bete sig, och det får en ju förlåta dem för. Nämn för dem tex att du vet att du är sjuk och att det kan kännas obehagligt för dem, men att du inte väntar dig nånting speciellt av dem, mer än att ni kan umgås kring vanliga saker? De behöver liksom inte bete sig på nåt speciellt vis, tänka på vad du vill äta/inte äta osv. Utan bara umgås, se nån film, dricka kaffe, pyssla etc vad ni nu kan tänkas ägna er åt. Jag vet själv att då jag kommit till den insikten om min sjukdom, att det inte längre var tabu att vidröra ämnet, så var det en lättnad för mina vänner att höra från mig att tex "Jag vet hur det kan kännas/vara att se mig såhär men jag har inga andra förhoppningar om vår relation än att vi ska kunna umgås. Var bara min kompis. Vill du fråga så fråga och det är inget jag har problem att tala om, eller så talar vi inte alls om det. Det spelar ingen roll"