Var får man hjälp för ätstörningar.

[stjarnhimmel]

Knäppgökar, rent ut sagt.
Glöm dem så fort du kan tycker jag.

Hm... jo...
Jag är fortfarande med i vissa Facebookgrupper för sockerberoende. Jag har tänkt att gå ur.
Men samtidigt är det skönt att ibland läsa inlägg om andra som också tycker det är svårt med mat. Jag är också med i vissa grupper för folk med ätstörningar/hetsätning.

 

[Hyacinth]

Hm... jo...
Jag är fortfarande med i vissa Facebookgrupper för sockerberoende. Jag har tänkt att gå ur.
Men samtidigt är det skönt att ibland läsa inlägg om andra som också tycker det är svårt med mat. Jag är också med i vissa grupper för folk med ätstörningar/hetsätning.

Det måste finnas bättre grupper.

 

[stjarnhimmel]

För mig låter det helt galet. Det skulle innebära att man fortfarande är fixerad, fortfarande måste tänka oavbrutet på vad man äter/inte äter. För så är det ju när man har en ätstörning - man är fixerad och en enorm del av ens vardagstankar kretsar kring mat, ätande, eller (i mitt fall) fastande etc. Det man vill nå fram till är ju ett avslappnat förhållande till mat, där man kan äta när man är hungrig, sluta när man är mätt och däremellan inte fundera på saken utan sysselsätta sitt liv med annat. Det är väl det som är målet och det stora Befrielsen. Inte att byta ut (eller komplettera, snarare) sin besatthet med ännu en, en som man också får ångest av.

Ja det var mkt så jag tänkte. Att man bara ändrar sin besatthet. Man blir ju inte fri från att vara fokuserad på mat. Det blir bara åt ett annat håll.

 

[Crossline]

Jag tänker ibland att ingen ska få inbilla mig att ett äpple är farligt. Inte heller en morot eller potatis. Grönsaker/rotfrukter och frukt är BRA för mig. Punkt.

Och ändå kan det fortfarande vara så otroligt triggande.

 

[Petruska]

De tänker att man ska sluta dvs man ska sluta äta viss mat dvs all mat med mkt socker och snabba kolhydrater. Dvs man ska äta protein, fett och vissa grönsaker och inget annat. Då är man abstinent om man gör det.
De ser ju inte att man har ätstörningar utan det är själva livsmedlen/socker som främst är problemet. Sen tycker de också att man ska prata om varför man äter men framförallt är grunden att vara abstinent.
De ser det som man för alltid är tvungen att undvika vissa livsmedel om man är sockerberoende.

Jo, jag vet i stora drag hur de resonerar och jag vet vilken typ av mat de förespråkar. Men det finns ju kritik mot hela den idén, både mot de bakomliggande idéerna om "sockerberoende" och mot den diet de förespråkar som botemedel.

Om man faktiskt är ätstörd, så verkar det ju vara en dålig idé att lägga problemet hos själva livsmedlen (oavsett vilka) och så förbjuda sig att äta dem. Jag kan inte se hur det kan bli annat än att (om det "lyckas") kontrollera en ätstörning med hjälp av en annan.

 

[Petruska]

Jag tänker ibland att ingen ska få inbilla mig att ett äpple är farligt. Inte heller en morot eller potatis. Grönsaker/rotfrukter och frukt är BRA för mig. Punkt.

Och ändå kan det fortfarande vara så otroligt triggande.

Jag tror att snacket om sockerberoende bidrar till att just söta livsmedel upplevs som extra triggande. Precis som jag tror att snacket om "nyttig mat" bidrar till att sådant som anses vara "onyttig mat" upplevs som triggande.

 

[Qelina]

Herregud så DUMT !

Ätstörningsvården är besatt av att analysera, att man ska grotta ner sig i allt, jag förstår att dom vill veta för att hjälpa men det finns olika bra sätt tänker jag.

I en av dagvårdsverksamheterna skulle man vid matbordet sitta och berätta för alla andra hur man uppfattade måltiden, efter varje måltid. Det hjälpte ju ingen när alla satt och bara berättade att det var för mycket mat, att dom hade massor av ångest och liknande. Ingen skulle ju ens våga säga att det var lagom för då skulle man bland alla andra sjuka vara "glupsk" eller inte sjuk på riktigt

På sista behandlingshemmet fick vi papper som vi skulle bära med oss överallt hela dagen för att skriva ner hur det kändes. Det viktigaste var dock att man hade pappret med vid matbordet så att man i realtid skulle skriva vad man tänkte och kände och hur man skulle tänka istället, samtidigt som vi skulle äta på dom där 30 minuterna skulle vi alltså sitta och skriva och analysera och komma på alternativa tankar. Sen skulle man gå igenom varje dags blanketter dom dagarna man träffade sin psykolog. Inte hjälpte det heller att personalen gick från att sitta och äta med oss och kommentera hur vi satt på stolen, höll i smörgåsen, åt bullen ,hur vi blandade eller inte blandade maten och inte gjorde det så värst trevligt att äta till att dom gick till att istället ha en personal som stod upp mitt emellan borden och bara hade som uppgift att kontrollera hur vi åt, ändå in på hur man höll i gaffeln till om man satt med båda fötterna på marken vilket jag aldrig gör. Dom kommenterade ALLT!

Har liksom fört matdagbok sen 2007 där man ska skriva precis allt man äter och hur det känns. Jag har aldrig trivts med det. Det var lite det som triggade igång min ätstörning, vi gjorde det i skolan 2005 och sen satte idrottsläraren betyg på oss efter hur "nyttigt" vi åt

Jag blev besatt och sen dess förde jag egen dagbok och sen i vården. Det kan nog trigga många, att se det man äter nedskrivet och att sen behöva gå igenom det vecka efter vecka, känna det som en prestation med "lyckanden" och "misslyckanden". Nu för jag ingen matdagbok skriftligen utan jag och dietisten går igenom det muntligt varje vecka. Inte alls så detaljerat och inte alls lika dömande, att prata med henne hjälper tvärtom mig till att vilja förändra.

Om du känner att du mår dåligt av något ta den känslan på allvar. En del saker behöver man prova ett tag för att se vad det ger/inte ger men jag känner till exempel nu att vill dom ha en skriftlig matbok igen så kommer jag protestera just för att det inte hjälper mig och det där med chokladen är ju bara det ett tecken på att det triggar.

 

[mandalaki]

@Qelina Det var inte ätstörningsvården inläggen gällde, utan en kurs för de som anser sig sockerberoende. Skulle tro att ätstörningsvården tar starkt avstånd från sådant.

 

[Qelina]

@Qelina Det var inte ätstörningsvården inläggen gällde, utan en kurs för de som anser sig sockerberoende. Skulle tro att ätstörningsvården tar starkt avstånd från sådant.

Aha, jag tänkte att kursen var en del av en behandling. Men det är alltså någon privatperson eller kedja som håller i dom? Är det typ viktväktarna? Viktväktarna tycker jag är triggande, dom spelade en stor om inte allra största rollen i att jag började räkna kalorier. Började med det då mina föräldrar gick på viktväktarna, det var jag och min två år yngre bror som började med det då vi fattade att man kunde räkna på mat och gradera den på olika sätt när våra föräldrar räknade points, innan dess hade mat bara varit mat, man visste på ett ungefär vad man kunde äta normalt sätt. Men när vi såg att det i deras ögon inte var så och våra föräldrar fick så mycket beröm och förändrades då ville vi också veta och hittade kalorierna som har följt mig sen dess.

Min mormor blev i princip ätstörd av viktväktarna, besatt av att plocka bort allt som hon ansåg "onyttigt" och åt minimala portioner.Och jag har följt min moster genom hela livet och hon har provat varenda diet som finns men inget har fungerat för att dom varit så kortsiktiga, med bara fokus på vikten och hon har inte kunnat leva normalt för hur normalt är det att på påsklunchen inte kunna äta för att man måste vänta en timme till innan hon fick ta nästa måltidsersättnings drink? Även om man är frisk tror jag det kan vara marigt med dieter och det @stjarnhimmel behöver är ju hjälp med det psykiska. Inte alls med VAD eller HUR mycket. Så det är nog viktigt @stjarnhimmel att du håller dig borta från att läsa alla dessa löpsedlar och gå kurser av folk utanför vården så att du kan få hjälp med grundproblemen för det jag läser är en tjej som lider stort och som jag bara vill krama om.

 

[mandalaki]

@Qelina Privatpersoner som skriver böcker och håller kurser om att socker är farligt och att man behöver avgifta sig som det.

 

[stjarnhimmel]

Aha, jag tänkte att kursen var en del av en behandling. Men det är alltså någon privatperson eller kedja som håller i dom? Är det typ viktväktarna? Viktväktarna tycker jag är triggande, dom spelade en stor om inte allra största rollen i att jag började räkna kalorier. Började med det då mina föräldrar gick på viktväktarna, det var jag och min två år yngre bror som började med det då vi fattade att man kunde räkna på mat och gradera den på olika sätt när våra föräldrar räknade points, innan dess hade mat bara varit mat, man visste på ett ungefär vad man kunde äta normalt sätt. Men när vi såg att det i deras ögon inte var så och våra föräldrar fick så mycket beröm och förändrades då ville vi också veta och hittade kalorierna som har följt mig sen dess.

Min mormor blev i princip ätstörd av viktväktarna, besatt av att plocka bort allt som hon ansåg "onyttigt" och åt minimala portioner.Och jag har följt min moster genom hela livet och hon har provat varenda diet som finns men inget har fungerat för att dom varit så kortsiktiga, med bara fokus på vikten och hon har inte kunnat leva normalt för hur normalt är det att på påsklunchen inte kunna äta för att man måste vänta en timme till innan hon fick ta nästa måltidsersättnings drink? Även om man är frisk tror jag det kan vara marigt med dieter och det @stjarnhimmel behöver är ju hjälp med det psykiska. Inte alls med VAD eller HUR mycket. Så det är nog viktigt @stjarnhimmel att du håller dig borta från att läsa alla dessa löpsedlar och gå kurser av folk utanför vården så att du kan få hjälp med grundproblemen för det jag läser är en tjej som lider stort och som jag bara vill krama om.

Ja det är som sagt privata företag och personer och inte genom vården. De har ju en syn på att det är själva livsmedlen som är problemet.
Ofta är de kritiska mot vanliga vården. Jag kan tycka att en viss del av deras kritik är befogad men jag tycker de går alldeles för långt i den.

 

[stjarnhimmel]

Jaha....
Jag var glad ett tag då det kändes som hetsätningen minskat senaste veckan. Men glädjen var visst kort..
Känner att jag nu börjar få kontrollkänslor igen. Jag känner när de börjar komma krypande. Det är i perioder när min matlust minskar. Och jag blir rädd för att falla tillbaka till hetsätning.
Det är konstigt det här. Något så naturligt som mat. Varför kan inte kroppen och hjärnan bara sköta det själv så det funkar ... det är märkligt

 

[mandalaki]

Hoppas du kan tillåta dig lite fram och tillbaka utan att gräva ner dig i känslan!

 

[stjarnhimmel]

Hoppas du kan tillåta dig lite fram och tillbaka utan att gräva ner dig i känslan!

Ja jag försöker hålla det på rätt nivå.
Tyvärr är det lite förrädiskt, i början kan man känna att det är skönt att ha kontroll och sen rusar det på.

 

[mandalaki]

Ja jag försöker hålla det på rätt nivå.
Tyvärr är det lite förrädiskt, i början kan man känna att det är skönt att ha kontroll och sen rusar det på.

Förstår det. Mekanismerna i den där sjukdomen verkar vara väldigt försåtliga.

 

[stjarnhimmel]

Förstår det. Mekanismerna i den där sjukdomen verkar vara väldigt försåtliga.

Ja det är lite skumt.
Varför gör man saker för att förstöra sig själv och saker som gör att man typ får ont i magen fast man inte vill...

 

[mandalaki]

Ja det är lite skumt.
Varför gör man saker för att förstöra sig själv och saker som gör att man typ får ont i magen fast man inte vill...

Ja, varför är man inte perfekt?

 

[stjarnhimmel]

Idag har jag rensat min Facebook. Kör lite KonMari- metod där. Är detta något som tillför något positivt? Så bort med Facebookgrupper om att gå ned i vikt och sockerberoende.
Så i flödet blev det mer kattbilder, pyssel och feminism.

 

[Hyacinth]

Idag har jag rensat min Facebook. Kör lite KonMari- metod där. Är detta något som tillför något positivt? Så bort med Facebookgrupper om att gå ned i vikt och sockerberoende.
Så i flödet blev det mer kattbilder, pyssel och feminism.

Bra där!

 

[Qelina]

Idag har jag rensat min Facebook. Kör lite KonMari- metod där. Är detta något som tillför något positivt? Så bort med Facebookgrupper om att gå ned i vikt och sockerberoende.
Så i flödet blev det mer kattbilder, pyssel och feminism.

Jag använder inte Facebook alls, skaffade der bara för att kunna köpa pärlor till mitt pyssel genom grupper där. Men jag gick in en gång och blev så ledsen. Kompisarna som aldrig hör av sig, som inte svarar på sms från mig osv umgås visst fortfarande men jag får inte vara med. Jag kände mig så himla ensam.

Där är det troligen anorexin som spelar roll, för hur länge står man ut med en sjuk människa? Tydligen inte så pass att man ställer upp när någon mår dåligt över en längre tid. Vissa har aktivt berättat att dom inte klarar av att se mig må dåligt, att det är jobbigt att inte veta hur man bemöter mig. Sen har jag inte orkat allt som dom gör men jag har försökt. Jag har fortfarande inte fått svar på ett sms till en av mina bästisar jag haft från att jag var 6 år och hon har inte svarat på 4 år... Och detta trots att jag verkligen försöker tänka på vad jag säger, att inte prata om anorexin mer än att svara typ att det är lite kämpigt men att jag hänger i om någon frågar,

Har du märkt om vänner liksom försvinner eller inte orkar med att hantera ätstörningen?