Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

[tanten]

Samma här! Varken under min uppväxt eller i mitt eget umgänge nu som vuxen har man endast umgåtts parvis. Om någon är singel är man väl än mer noga med att bjuda in dem. Jag fick lika mycket inbjudningar då jag var singel.
Sen umgås ju jag och sambo med våra vänner/familj utan varann också. Det ser jag som självklart.

Fast jag kan relatera.

När jag lämnade exet så upphörde i stort sett det umgänge vi haft. Både med mina och hans vänner. Vi brukade träffas och äta tillsammans och umgås nån kväll. Jag försökte bjuda in till mig men det rann ut i sanden.
Mitt sociala liv efter skilsmässan ser helt annorlunda ut än innan.

Men med det sagt - jag är verkligen inte utan umgänge. det ser bara annorlunda ut.

 

[Tonto]

Detta känns inte jättevanligt (åtminstone inte här uppe)
Sen jag blev singel blir jag knappt inbjuden på nånting överhuvudtaget, utan får själv ta initiativ osv.

Jag bor också nära Stockholm och har åkt på massor med konstiga events där folk känns otroligt välkomnande osv. Men har helt klart åkt på saker jag trodde att jag inte skulle vara intresserad av bara för att säga ja till saker som drar iväg mig på möjligheter att träffa folk. Så det är ju så att jag förstå åkt på events där jag sedan träffat random personer som har andra events och då blivit bjuden.

 

[pepp]

Jag bor också nära Stockholm och har åkt på massor med konstiga events där folk känns otroligt välkomnande osv. Men har helt klart åkt på saker jag trodde att jag inte skulle vara intresserad av bara för att säga ja till saker som drar iväg mig på möjligheter att träffa folk. Så det är ju så att jag förstå åkt på events där jag sedan träffat random personer som har andra events och då blivit bjuden.

Ja jag hade klart åkt på events.
Om det var några

 

[tuaphua]

Ok. Det är inget jag känner till, varken då jag haft en partner eller varit singel. Har aldrig ätit middagar med folk eller hittat på något.

Har du provat bjuda in andra på middag?
Kanske kolla med klassen om de vill käka ihop någon kväll? Om det blir för dyrt att bjuda kan du ju föreslå knytis eller att ”Magiana fixar sallad/potatissallad/whatever och ni tar med er vad ni vill grilla”.
När jag flyttat till nytt ställe brukar jag ofta vara den som bjuder in folk först. Dumt att gå miste om att få träffa skönt folk och ha kul och bara vänta på att de ska agera. De kanske inte vågar, inte vill tränga sig på etc, så som du känner.
Vill jag inte vara ensam så jobbar jag för att slippa vara det.

Om jag träffar en person ett par ggr utan att vi liksom stämt träff/redan har ett umgänge och känner att jag gärna skulle hänga mer med den säger jag det. Liksom att ”Jag tycker du är störtskön! Har du lust att hitta på ngt/göra ditten eller datten”.

 

[Wille]

Märker det, jag tror att med den attityden du har och som du inte verkar alls ens vilja ändra på så tror jag att du kan ha det mest perfekta livet och ändå vara missnöjd och se problem och se dig själv som en person med ett liv fullt av motgångar.

Man måste ta kontroll över sina tankar och negativa tankar försvinner inte av sej självt, man måste kämpa med att vilja tänka annorlunda och på det sättet få mer kontroll över livet. Gör man inte ett aktivt val så förgås man tillslut av tankarna.

Känner att du hånar en när man kämpar för att kunna ha ett fungerande liv eller ens må någotsånär bra. Det är fan motgång när man måste kämpa hela tiden och livet suger.

Har du provat bjuda in andra på middag?
Kanske kolla med klassen om de vill käka ihop någon kväll? Om det blir för dyrt att bjuda kan du ju föreslå knytis eller att ”Magiana fixar sallad/potatissallad/whatever och ni tar med er vad ni vill grilla”.
När jag flyttat till nytt ställe brukar jag ofta vara den som bjuder in folk först. Dumt att gå miste om att få träffa skönt folk och ha kul och bara vänta på att de ska agera. De kanske inte vågar, inte vill tränga sig på etc, så som du känner.
Vill jag inte vara ensam så jobbar jag för att slippa vara det.

Om jag träffar en person ett par ggr utan att vi liksom stämt träff/redan har ett umgänge och känner att jag gärna skulle hänga mer med den säger jag det. Liksom att ”Jag tycker du är störtskön! Har du lust att hitta på ngt/göra ditten eller datten”.

Jag tänkte tanken att bjuda in grannarna när jag flyttade hit men det blev inte av i allt flyttkaos.

Visst kan jag bjuda klassen. Haken är inte vad det kostar. Haken är att orka rodda det, att fixa och dona med alla förberedelser. Jag har liksom noll ork. Och det finns inte plats för hela klassen inne. Och vädret suger nu.

 

[Saija]

Fast @Grazing har ju rätt, det blir ju en självuppfyllande profetia när man väljer att se ALLT som motgångar, och ignorerar medgångar.

 

[tanten]

Känner att du hånar en när man kämpar för att kunna ha ett fungerande liv eller ens må någotsånär bra. Det är fan motgång när man måste kämpa hela tiden och livet suger.

.

Nu gör du sådär igen!
Ingen hånar dig!

Alla försöker ge andra perspektiv och uppmuntra dig i ditt kämpande. Tror inte det finns nån enda här som inte unnar dig att må bra. Ingen förminskar dina problem.

Men kan det inte vara vettigt/nyttigt att få andras perspektiv på ditt liv, och deras liv?

Du har ingen aning om hur mycket andra kämpar. Folk som kämpat försöker ge dig perspektiv. Ur egen erfarenhet.

 

[Grazing]

Känner att du hånar en när man kämpar för att kunna ha ett fungerande liv eller ens må någotsånär bra. Det är fan motgång när man måste kämpa hela tiden och livet suger.

Eller så kan du välja att se det positivt att få råd från en som kämpat och kämpar också hela tiden med måendet och se det som en bra grej, att det faktiskt finns en möjlighet att jobba med sig själv och ändra om sitt liv och sitt sätt att se på det.

När jag kom in till akuten häromdagen med ett leende och var glad att jag, mitt i den faktiskt ganska väldiga hopplösheten, lyckades samla mig och styra tankarna rätt så att armen klarade sig såpass bra som den gjorde eftersom att jag annars skulle få galna problem att bära kameran vilket just nu är en stor del av mitt liv. Visst jag kan se det som ett misslyckande och som att jag är världens mest värdelösa person som föll tillbaka så extremt och behövde hjälp eller så kan jag vara glad att jag faktiskt lyckades tänka mig ur ångestattacken och ta mig ur tankarna jag hade och se det som en positiv grej att jag faktiskt samma natt kom hem igen och kunde hämta min hund på morgonen. Det har faktiskt gjort den händelsen till en delvis positiv händelse, jag lyckades ta kontroll.

Sen så vet jag att jag kommer falla tillbaka igen för det kommer jag alltid att göra men förhoppningsvis så blir kontrollen bättre och bättre och framförallt så blir kanske viljan att ha den kontrollen bättre och bättre. För ibland vill man inte kämpa emot och vill bara ge upp. Vilket också är helt normalt och helt okej.

Jag skrev i min dagbok när jag var liten redan som typ 10 åring som motto att "För att överleva måste man bit för bit förinta sig själv" och det är först dom senare åren nu som jag har tänkt till att det mottot inte är särskilt bra eller sunt även om det är så livet är för mig. Jag vet hur det är att inte vilja vara med i det här livet och jag vet också att ingenting blir bättre när man inte väljer att ändra sin attityd till saker och ting.

Det går att förändra livet och tankarna, finns det ingen terapi som fungerar så får man hitta och leta någon annanstans, jag har valt att lyssna på andra som har gått igenom liknande och försökt ta efter hur dom har lärt sig att tänka och på så sätt sakta men säkert ändra om sitt sätt att se på saker och ting. Jag känner dock fortfarande långt ifrån alltid en livslust men jag förbiser det och kämpar på ändå så gott det går för jag väljer att leva det här livet och väljer att försöka se positivt på saker och ting. Man måste nånstans välja att leva, det är ett val varje person gör själv även om det är sjukdomar inblandat.

 

[Wille]

Fast @Grazing har ju rätt, det blir ju en självuppfyllande profetia när man väljer att se ALLT som motgångar, och ignorerar medgångar.

Är det ingen som fattar hur det är att kämpa hela tiden? Hur kan man få det till att man inte har motgång? Att man klarar något p.g.a. att man inte är död kan ju knappast räknas som medgång. Man klarar ju de där sakerna bara för att man kämpar.

Jag saknar liksom livsgnista och har gjort det sedan jag totalkraschade för snart fyra år sedan. Utmattad. Deprimerad. Jag klarade inte mitt jobb längre. Jag hade ett liv som pågick, men som jag plötsligt inte längre klarade av. Det var hemskt att inte längre klara sitt liv. Jag såg mig själv som en kapabel och handlingskraftig människa, men plötsligt var jag inget av det där. Och en person jag trodde var min vän orkade inte med min depression så vi har ingen kontakt längre. Jag borde enligt henne ha ryckt upp mig, som om det hade varit möjligt.

Att inte se kraschen och den efterföljande kampen som en motgång är ett hån. Jag är fortfarande väldigt långt från att må bra. Jag tänker ofta att det vore bättre om jag vore död.

 

[parellikusken]

Eller så kan du välja att se det positivt att få råd från en som kämpat och kämpar också hela tiden med måendet och se det som en bra grej, att det faktiskt finns en möjlighet att jobba med sig själv och ändra om sitt liv och sitt sätt att se på det.

När jag kom in till akuten häromdagen med ett leende och var glad att jag, mitt i den faktiskt ganska väldiga hopplösheten, lyckades samla mig och styra tankarna rätt så att armen klarade sig såpass bra som den gjorde eftersom att jag annars skulle få galna problem att bära kameran vilket just nu är en stor del av mitt liv. Visst jag kan se det som ett misslyckande och som att jag är världens mest värdelösa person som föll tillbaka så extremt och behövde hjälp eller så kan jag vara glad att jag faktiskt lyckades tänka mig ur ångestattacken och ta mig ur tankarna jag hade och se det som en positiv grej att jag faktiskt samma natt kom hem igen och kunde hämta min hund på morgonen. Det har faktiskt gjort den händelsen till en delvis positiv händelse, jag lyckades ta kontroll.

Sen så vet jag att jag kommer falla tillbaka igen för det kommer jag alltid att göra men förhoppningsvis så blir kontrollen bättre och bättre och framförallt så blir kanske viljan att ha den kontrollen bättre och bättre. För ibland vill man inte kämpa emot och vill bara ge upp. Vilket också är helt normalt och helt okej.

Jag skrev i min dagbok när jag var liten redan som typ 10 åring som motto att "För att överleva måste man bit för bit förinta sig själv" och det är först dom senare åren nu som jag har tänkt till att det mottot inte är särskilt bra eller sunt även om det är så livet är för mig. Jag vet hur det är att inte vilja vara med i det här livet och jag vet också att ingenting blir bättre när man inte väljer att ändra sin attityd till saker och ting.

Det går att förändra livet och tankarna, finns det ingen terapi som fungerar så får man hitta och leta någon annanstans, jag har valt att lyssna på andra som har gått igenom liknande och försökt ta efter hur dom har lärt sig att tänka och på så sätt sakta men säkert ändra om sitt sätt att se på saker och ting. Jag känner dock fortfarande långt ifrån alltid en livslust men jag förbiser det och kämpar på ändå så gott det går för jag väljer att leva det här livet och väljer att försöka se positivt på saker och ting. Man måste nånstans välja att leva, det är ett val varje person gör själv även om det är sjukdomar inblandat.

Tack för ditt inlägg, det kändes. ❤

 

[sjoberga]

Är det ingen som fattar hur det är att kämpa hela tiden? Hur kan man få det till att man inte har motgång? Att man klarar något p.g.a. att man inte är död kan ju knappast räknas som medgång. Man klarar ju de där sakerna bara för att man kämpar.

Jag saknar liksom livsgnista och har gjort det sedan jag totalkraschade för snart fyra år sedan. Utmattad. Deprimerad. Jag klarade inte mitt jobb längre. Jag hade ett liv som pågick, men som jag plötsligt inte längre klarade av. Det var hemskt att inte längre klara sitt liv. Jag såg mig själv som en kapabel och handlingskraftig människa, men plötsligt var jag inget av det där.

Att inte se kraschen och den efterföljande kampen som en motgång är ett hån. Jag är fortfarande väldigt långt från att må bra. Jag tänker ofta att det vore bättre om jag vore död.

Men det är inte ett hån. Av dina inlägg kan man tro att du tror att det bara är du som kämpar, att alla andra glider på räkmackor. Och det är en felaktig verklighetsbild, som är lite frustrerande att se bara fortleva. Allt som händer är inte motgångar. Allt som inte är idealt är inte motgångar.

Det är hemskt att inse att man har behov man inte själv kan sörja helt för. Men det är verkligen inte unikt eller ens ovanligt. Vi kämpar. Vi jobbar. Vi gläds åt det lilla. Vi förväntar oss inte massor. Vi lever. I olika grad av behov och förmågor.

 

[Wille]

Är det ingen som fattar hur det är att kämpa hela tiden? Hur kan man få det till att man inte har motgång? Att man klarar något p.g.a. att man inte är död kan ju knappast räknas som medgång. Man klarar ju de där sakerna bara för att man kämpar.

Jag saknar liksom livsgnista och har gjort det sedan jag totalkraschade för snart fyra år sedan. Utmattad. Deprimerad. Jag klarade inte mitt jobb längre. Jag hade ett liv som pågick, men som jag plötsligt inte längre klarade av. Det var hemskt att inte längre klara sitt liv. Jag såg mig själv som en kapabel och handlingskraftig människa, men plötsligt var jag inget av det där. Och en person jag trodde var min vän orkade inte med min depression så vi har ingen kontakt längre. Jag borde enligt henne ha ryckt upp mig, som om det hade varit möjligt.

Att inte se kraschen och den efterföljande kampen som en motgång är ett hån. Jag är fortfarande väldigt långt från att må bra. Jag tänker ofta att det vore bättre om jag vore död.

Tillägg: Jag yogade, mediterade, gick promenader och i mån av ork red jag. Men inget jag gjorde fick mig att må bättre. Man tappar liksom sugen när man försöker och försöker utan att få något slags resultat.

 

[gammalek]

Känner att du hånar en när man kämpar för att kunna ha ett fungerande liv eller ens må någotsånär bra. Det är fan motgång när man måste kämpa hela tiden och livet suger.

Du vet inget om hur andra kämpar eller vilka svårigheter de har. Det

Är det ingen som fattar hur det är att kämpa hela tiden? Hur kan man få det till att man inte har motgång? Att man klarar något p.g.a. att man inte är död kan ju knappast räknas som medgång. Man klarar ju de där sakerna bara för att man kämpar.

Jag saknar liksom livsgnista och har gjort det sedan jag totalkraschade för snart fyra år sedan. Utmattad. Deprimerad. Jag klarade inte mitt jobb längre. Jag hade ett liv som pågick, men som jag plötsligt inte längre klarade av. Det var hemskt att inte längre klara sitt liv. Jag såg mig själv som en kapabel och handlingskraftig människa, men plötsligt var jag inget av det där. Och en person jag trodde var min vän orkade inte med min depression så vi har ingen kontakt längre. Jag borde enligt henne ha ryckt upp mig, som om det hade varit möjligt.

Att inte se kraschen och den efterföljande kampen som en motgång är ett hån. Jag är fortfarande väldigt långt från att må bra. Jag tänker ofta att det vore bättre om jag vore död.

Läs det @Grazing skrev. Och det finns fler. Det finns - tyvärr - många som kämpar och har svårigheter. Och som ändå försöker hjälpa andra genom att dela med sig av sina erfarenheter.

 

[Wille]

Men det är inte ett hån. Av dina inlägg kan man tro att du tror att det bara är du som kämpar, att alla andra glider på räkmackor. Och det är en felaktig verklighetsbild, som är lite frustrerande att se bara fortleva. Allt som händer är inte motgångar. Allt som inte är idealt är inte motgångar.

Det är hemskt att inse att man har behov man inte själv kan sörja helt för. Men det är verkligen inte unikt eller ens ovanligt. Vi kämpar. Vi jobbar. Vi gläds åt det lilla. Vi förväntar oss inte massor. Vi lever. I olika grad av behov och förmågor.

Hur skulle du själv definiera "motgång"?

 

[EmmaBovary]

Är det ingen som fattar hur det är att kämpa hela tiden? Hur kan man få det till att man inte har motgång? Att man klarar något p.g.a. att man inte är död kan ju knappast räknas som medgång. Man klarar ju de där sakerna bara för att man kämpar.

Jag saknar liksom livsgnista och har gjort det sedan jag totalkraschade för snart fyra år sedan. Utmattad. Deprimerad. Jag klarade inte mitt jobb längre. Jag hade ett liv som pågick, men som jag plötsligt inte längre klarade av. Det var hemskt att inte längre klara sitt liv. Jag såg mig själv som en kapabel och handlingskraftig människa, men plötsligt var jag inget av det där.

Att inte se kraschen och den efterföljande kampen som en motgång är ett hån. Jag är fortfarande väldigt långt från att må bra. Jag tänker ofta att det vore bättre om jag vore död.

Jo, jag fattar. Samtidigt så förstår jag också att man många gånger gynnas av att ändra tankesätt och att acceptera ens egna utgångspunkt/förutsättningar. Men det är banne mig inte lätt, och jag själv har många gånger upplevt det som ett rent hån när någon säger åt en att rycka upp sig etc. Många gånger stämmer ju rådet, men ibland så blir det kontraproduktivt och innebär en extra börda av arbete som måste läggas på att förändra sig själv som person. Gällande det sistnämnda så menar jag att det finns en nivåskillnad i hur mycket man behöver förändra sin attityd för att uppnå en förändring i beteende och mående, jämfört med att göra avkall på sin personlighet.

 

[MJLee]

Och jag som lantis tycker det är jättetrevligt att hälsa på vänner i storstaden och gå på museer, restauranger osv... och är sedan lika glad när jag kommer hem till mitt lilla hus. Det ena utesluter ju inte det andra och mina vänner är ju inte mina vänner pga var vi råkar bo. Vännerna givetvis välkomna hit också och är säkert lika glada som jag när de kommit hem till sig från ett besök på bonnalandet

Myggor!

 

[sjoberga]

Hur skulle du själv definiera "motgång"?

Sånt som går emot, trots att man gjort allt vad man kan för att det inte ska bli så. Livet är fullt av såna. Sen är det fullt av medgångar också, sånt som blir som man vill. Som att man fick sova och vaknar pigg, att frukostägget smakar bra och salladen man sått gick att skörda till middagen. Att bussen gick i tid, att det fanns precis den salladen man ville köpa i affären, att verkstadspersonalen uppskattade skämtet man drog. Nånstans kan man välja att fokusera på det bättre eller det sämre. Valmöjligheten kan såklart biaseras kraftigt av sjukdomar.

 

[bettysmatte]

Sen är det fullt av medgångar också, sånt som blir som man vill. Som att man fick sova och vaknar pigg, att frukostägget smakar bra och salladen man sått gick att skörda till middagen. Att bussen gick i tid, att det fanns precis den salladen man ville köpa i affären, att verkstadspersonalen uppskattade skämtet man drog. Nånstans kan man välja att fokusera på det bättre eller det sämre.

Precis så.

 

[Fruentimber]

Är det ingen som fattar hur det är att kämpa hela tiden? Hur kan man få det till att man inte har motgång? Att man klarar något p.g.a. att man inte är död kan ju knappast räknas som medgång. Man klarar ju de där sakerna bara för att man kämpar.

Jag saknar liksom livsgnista och har gjort det sedan jag totalkraschade för snart fyra år sedan. Utmattad. Deprimerad. Jag klarade inte mitt jobb längre. Jag hade ett liv som pågick, men som jag plötsligt inte längre klarade av. Det var hemskt att inte längre klara sitt liv. Jag såg mig själv som en kapabel och handlingskraftig människa, men plötsligt var jag inget av det där. Och en person jag trodde var min vän orkade inte med min depression så vi har ingen kontakt längre. Jag borde enligt henne ha ryckt upp mig, som om det hade varit möjligt.

Att inte se kraschen och den efterföljande kampen som en motgång är ett hån. Jag är fortfarande väldigt långt från att må bra. Jag tänker ofta att det vore bättre om jag vore död.

Jag läser ditt inlägg snarare som ett hån mot alla de andra som också kämpar. Som att du skulle vara ensammast i världen att ha det motigt, när det är så otroligt långt från sanningen. Snarare är du mer fungerande och har det mer privilegierat än många andra, men du väljer att se det fullständigt nattsvart.

Och jag förstår din vän. Jag har själv avslutat en relation på grund av hur denne valde att hantera sin depression. Jag ville vara sambo och flickvän, men slutade som mamma, sjuksköterska och sambo. Långt ifrån hållbart i en relation och drog även ner mig själv i skiten. Fullständigt destruktivt.

 

[Thaliaste]

Är det ingen som fattar hur det är att kämpa hela tiden? Hur kan man få det till att man inte har motgång? Att man klarar något p.g.a. att man inte är död kan ju knappast räknas som medgång. Man klarar ju de där sakerna bara för att man kämpar.

Jag saknar liksom livsgnista och har gjort det sedan jag totalkraschade för snart fyra år sedan. Utmattad. Deprimerad. Jag klarade inte mitt jobb längre. Jag hade ett liv som pågick, men som jag plötsligt inte längre klarade av. Det var hemskt att inte längre klara sitt liv. Jag såg mig själv som en kapabel och handlingskraftig människa, men plötsligt var jag inget av det där. Och en person jag trodde var min vän orkade inte med min depression så vi har ingen kontakt längre. Jag borde enligt henne ha ryckt upp mig, som om det hade varit möjligt.

Att inte se kraschen och den efterföljande kampen som en motgång är ett hån. Jag är fortfarande väldigt långt från att må bra. Jag tänker ofta att det vore bättre om jag vore död.

Nog tycker jag att du haft motgångar i livet. Du har haft motgångar OCH medgångar. Det är ju inte antingen eller, livet är inte svart eller vitt utan oftast rätt grått i olika nyanser.

För att orka kämpa sig igenom motgångarna är det viktigt att man också lägger lite möda på att se det som blir av och notera det som faktiskt inte känns överjävligt. Det finns ju sådana stunder också, och målar man allt i svart med en bred pensel så kommer de ljusare stunderna att dränkas i de svarta penseldragen. Och då känns allt dystrare än det skulle behöva göra, om man lär sig att använda även den ljusa penseln.

Det är skitsvårt och jobbigt att ändra sina tankemönster, men väldigt viktigt för ens mående. Du har ju gått till en terapeut, har ni uppehåll nu under sommaren? Ska du fortsätta gå under hösten?