Jag studerar för att slå ihjäl tid, för att få någon slags utbildning och för att slippa piskan från af. Jag har fått dispens från kravet att söka jobb medan jag studerar.
Jag var tvungen då jag vantrivdes i hyrd bostad. Och jag hade inte råd att köpa i Stockholms län. Så jag hade inget val.
Vi har inga tentor alls. Skolarbetet är alltså ingen anledning till att ses. Många i klassen har inte heller körkort, eller är rädd för att köra bil, så det är nog inte så enkelt att få någon att komma över bara för att äta eller något.
Det spelar väl ingen roll att du gör det av dom anledningarna? Du gör det fortfarande och klarar av det och det är det som betyder någonting.
När jag är hemma (och har distansstudier) lägger jag mig ofta när vi har rast. Sover dock inte. I skolan finns inte den möjligheten att koppla av.
Jo, det är en motgång att inte vara frisk nog att klara sig själv.
Nej, det är inte en motgång att behöva hjälp, det är inte en motgång att vara sjuk eller skör eller vad det nu är man är. Det gör livet lite tuffare absolut men motgång är det inte.
Håller inte med.
Märker det, jag tror att med den attityden du har och som du inte verkar alls ens vilja ändra på så tror jag att du kan ha det mest perfekta livet och ändå vara missnöjd och se problem och se dig själv som en person med ett liv fullt av motgångar.
Det spelar nog ingen roll vilken typ av terapi du försöker med när du samtidigt inte gör mer för att ändra ditt mindset. I år efter år och tråd efter tråd har du ju talat om för oss (och framförallt för dig själv) hur värdelös du är, hur dåligt allting är, hur mycket ångest du har, hur obefintlig din ork är, etc. Med den grundinställningen är det klart att allt blir hopplöst och rentav omöjligt att försöka bli bättre via terapi. Terapeuten kan ju inte göra det jobbet åt dig, hen kan bara ge dig verktygen.
Samma här? En del har jag umgåtts i par med för att de mest umgås "tillsammans", eller att
Jag har tyvärr också sett likande beteende som @pepp. Håller dock med dig helt om att i min bok är det väldigt märkligt och jag hade aldrig orkat leva så själv. För mig är det jätteviktigt att man har egna grejer och ett eget umgänge utanför parrelationen, och att göra saker även var och en för sig.
Samma här! Varken under min uppväxt eller i mitt eget umgänge nu som vuxen har man endast umgåtts parvis. Om någon är singel är man väl än mer noga med att bjuda in dem. Jag fick lika mycket inbjudningar då jag var singel.
Jag menade främst helt informellt så där om man vill komma på middag, hitta på ngt, förfest/hänga med ut etc.
Ok. Det är inget jag känner till, varken då jag haft en partner eller varit singel. Har aldrig ätit middagar med folk eller hittat på något.
