Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

[Happimess]

För mig skaver den här listan lite på ngt vis.

Om jag ska definiera vad jag vill ha ut av vänskap är det annat som kommer högst. Att man har kul ihop, att personen är intressant, att man kan mötas på ngt sätt etc.

Jag fattar att du också så klart vill det!
Men för mig framhålls de här sakerna i citatet lite väl mkt på ngt vis.

Och jag tror att väldigt få vänskapsrelationer ser ut så.
Jag är lycklig nog att ha fina vänner som ger mig mkt positivt. Vissa fyller vissa behov och andra fyller andra behov. Jag har en rätt brokig skara vänner IOM det. Och alla tillför ju saker.
Det är väldigt få som jag säger exakt allt till, som jag vet backar upp när som helst och hur som helst. Och många, många har inte sådana tighta relationer öht.

Jag håller helt med, den listan gör mig väldigt konfunderad. Det är bonusartefakter som (kanske!) uppstår efter en längre tids vänskap, inte saker som jag skulle drömma om att ha som motivation till varför jag sökte nya vänskapsrelationer.

TS, det suger att känna sig ensam. Men jag tror att du kommer ha fortsatt väldigt svårt att skapa nära band med människor om du inte ser en initial vänskap som ett tvåvägsutbyte - något jag inte ser att du gör i de beskrivningar du lämnat.

 

[Wille]

Om du försöker få någon att umgås med efter skola i stan då? Då blir det senare du kommer hem men du får sällskap. Eller är det bara hemma du vill ha sällskap?

Har gjort det någon gång. Men det är väldigt utmattande. Jag föredrar nog mest att umgås på hemmaplan och under helger.

Ok. Hur skulle du vilja ha det om du fick välja? Dvs när vill du träffa någon, hur ofta etc?

Vet inte. Men inte flera månader emellan i alla fall.

Då bor du på ett för dig fel ställe. Tyvärr.

Jag är inte stadsmänniska och det är inte alls säkert att jag hittar min typ av människor i stan. Jag vill att folk jag umgås med ska ha likartade intressen som jag.

Jahapp. Så synd då.

Jag kan ju annonsera efter vänner på lokala anslagstavlor. Men sen tror jag att jag provat allt.

När du skriver att det "fungerat" vad menar du då?

Det har inte blivit något varaktigt resultat eller förändring till det bättre.

Jag tror att det är vanligare i storstäderna att ha lite andra julfiranden än det ”klassiska”.
Vi har också ofta haft någon vän med på julfirande och det är inte svårt att hitta julfiranden på restauranger och hotell.

Bor man dock i en håla eller på landet så tror jag inte att det alltid finns så mycket alternativ tyvärr.

Jag provade att fira jul på en herrgård en gång, men var den enda som kom dit ensam. Alla andra kom dit i sällskap. Så jag blev sittande ensam.

 

[Lingon]

Jag är inte stadsmänniska och det är inte alls säkert att jag hittar min typ av människor i stan. Jag vill att folk jag umgås med ska ha likartade intressen som jag.

Så egentligen vill du bo på landet med precis rätt personer nära? I hus på landet utan restid till stan?

Om man bor på landet där det inte bor så många (för att det är där man trivs bäst) så får man ju vara beredd att åka en bit. Det är orealistiskt att förvänta sig att ens vänner alltid ska åka hem till en. Man måste ju ge och ta. Ibland är man hos vännen, ibland hemma hos sig och ibland kan man träffas på annan plats. Många tycker nog precis som du att det är rätt skönt att slippa åka iväg och att vännerna kommer hem till en.

Jag bor i stan just för att jag vill slippa resa långt överallt. För mig är det frihet att kunna låta bilen stå och ta cykeln till stan, affärerna, restauranger och caféer.

 

[Raderad medlem 68338]

En vänskap måste ge något till båda parter, om ena partnern vill att den andra ska ställa upp jämt och lyssna måste det ju ge något till den som ska ta emot allt. Jag har själv varit en sådan vänskapsrelation. Från början ville hon gärna umgås på sina egna villkor och kunde tycka att det var självklart att andra skulle anpassa sig efter hennes omständigheter. Sen blev det mer och mer att hon pratade av sig om det som var viktigt för henne, men när jag ville få prata lite om det som var viktigt för mig var hon trött. Ringde jag svarade hon sällan, men hon kunde bli sur om jag inte svarade henne på arbetstid.
När detta pågått månad efter månad utan att mina behov fick ta någon plats började jag må allt sämre över att få vara slasktratt, och det var en lättnad att komma fram till att jag inte skulle ta kontakt med henne något mer

Detta!
Nu känner jag inte dig @Wille men fundera lite på vad du kan och är beredd att erbjuda till en vän kontra vilka krav du ställer på vännen. Är det ett hyfsat jämnt utbyte liksom? Balans tror jag är viktigt i en vänskap.

 

[Nahar]

Det har inte blivit något varaktigt resultat eller förändring till det bättre.

Jag funderar väl mest på om du har någon förväntning om att din ångest ska försvinna av behandlingen? För det gör den i min erfarenhet inte. Det är bara verktyg för att kunna göra saker trots ångest, som oftast finns där ändå. Strategier runt problemet, snarare än att riva hela hindret, liksom.

 

[athena_arabians]

Så egentligen vill du bo på landet med precis rätt personer nära? I hus på landet utan restid till stan?

Om man bor på landet där det inte bor så många (för att det är där man trivs bäst) så får man ju vara beredd att åka en bit. Det är orealistiskt att förvänta sig att ens vänner alltid ska åka hem till en. Man måste ju ge och ta. Ibland är man hos vännen, ibland hemma hos sig och ibland kan man träffas på annan plats. Många tycker nog precis som du att det är rätt skönt att slippa åka iväg och att vännerna kommer hem till en.

Jag bor i stan just för att jag vill slippa resa långt överallt. För mig är det frihet att kunna låta bilen stå och ta cykeln till stan, affärerna, restauranger och caféer.

Och jag som lantis tycker det är jättetrevligt att hälsa på vänner i storstaden och gå på museer, restauranger osv... och är sedan lika glad när jag kommer hem till mitt lilla hus. Det ena utesluter ju inte det andra och mina vänner är ju inte mina vänner pga var vi råkar bo. Vännerna givetvis välkomna hit också och är säkert lika glada som jag när de kommit hem till sig från ett besök på bonnalandet

 

[nullo-modo]

Jag provade att fira jul på en herrgård en gång, men var den enda som kom dit ensam. Alla andra kom dit i sällskap. Så jag blev sittande ensam.

Julbord är något jag förknippar att göra med jobbet, i föreningen eller sällskap och inte något för att träffa folk om det inte är ett sällskap med att träffa andra tex singelträff eller liknande.

 

[Raderad medlem 68338]

Och jag som lantis tycker det är jättetrevligt att hälsa på vänner i storstaden och gå på museer, restauranger osv... och är sedan lika glad när jag kommer hem till mitt lilla hus. Det ena utesluter ju inte det andra och mina vänner är ju inte mina vänner pga var vi råkar bo. Vännerna givetvis välkomna hit också och är säkert lika glada som jag när de kommit hem till sig från ett besök på bonnalandet

Kan intyga detta

 

[Lingon]

Och jag som lantis tycker det är jättetrevligt att hälsa på vänner i storstaden och gå på museer, restauranger osv... och är sedan lika glad när jag kommer hem till mitt lilla hus. Det ena utesluter ju inte det andra och mina vänner är ju inte mina vänner pga var vi råkar bo. Vännerna givetvis välkomna hit också och är säkert lika glada som jag när de kommit hem till sig från ett besök på bonnalandet

Ja, men då är du helt ok med att resa/köra en bit för det. Vinsterna med att bo på landet är för dig större än kostnaden (avståndet till vänner, stan osv). Då bor du ju på rätt plats.

 

[Wille]

Så egentligen vill du bo på landet med precis rätt personer nära? I hus på landet utan restid till stan?

Om man bor på landet där det inte bor så många (för att det är där man trivs bäst) så får man ju vara beredd att åka en bit. Det är orealistiskt att förvänta sig att ens vänner alltid ska åka hem till en. Man måste ju ge och ta. Ibland är man hos vännen, ibland hemma hos sig och ibland kan man träffas på annan plats. Många tycker nog precis som du att det är rätt skönt att slippa åka iväg och att vännerna kommer hem till en.

Jag bor i stan just för att jag vill slippa resa långt överallt. För mig är det frihet att kunna låta bilen stå och ta cykeln till stan, affärerna, restauranger och caféer.

Det finns ju andra alternativ än att åka till stan. Finns ju folk i näraliggande byar också. För övrigt är jag inte intresserad av att umgås med vem som helst. Jag vill ha likartade intressen. De med likartade intressen bor nog inte i stan.

Detta!
Nu känner jag inte dig @Wille men fundera lite på vad du kan och är beredd att erbjuda till en vän kontra vilka krav du ställer på vännen. Är det ett hyfsat jämnt utbyte liksom? Balans tror jag är viktigt i en vänskap.

Folk säger jag är vänlig, trevlig, hjälpsam, rolig, så tror att jag är rätt ok att umgås med. Och jag kan fejka att jag mår bra. Har förstått att folk vill det.

Jag funderar väl mest på om du har någon förväntning om att din ångest ska försvinna av behandlingen? För det gör den i min erfarenhet inte. Det är bara verktyg för att kunna göra saker trots ångest, som oftast finns där ändå. Strategier runt problemet, snarare än att riva hela hindret, liksom.

Vad är det för vits om ångesten inte försvinner och man måste fortsätta kämpa hela tiden? Man kan ju bli utmattad för mindre. Orkar liksom inte leva med ångest hela tiden.

 

[Kiwifrukt]

Fast nej. Har inte alls samma uppfattning. Nu firar jag inte jul på det sättet men jag har aldrig haft problem att hänga med folk på julafton. Brukar vara ute och äta och det är alltid en stor mix av allt från familjer, par, kompisar och solo-personer. Har ibland också fått erbjudande om att haka på div familjerelaterade tillställningar. En gång hamnade jag på en stor iransk släktfest på julafton. Jag tror att den där fasta familje-traditionen kring jul blivit allt mer uppluckrad.

Jag tänker att det trots allt är vanligare att man firar just jul med släkt och familj och att det kan vara svårare att hitta vänner som vill fira jul tillsammans än andra högtider/hitta vänner överlag. Men det är som folk jag känner firar, säger inte att alla gör det.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tänker att det trots allt är vanligare att man firar just jul med släkt och familj och att det kan vara svårare att hitta vänner som vill fira jul tillsammans än andra högtider/hitta vänner överlag. Men det är som folk jag känner firar, säger inte att alla gör det.

Ja jag tror att det är väldigt olika helt enkelt Jag reagerade på att din beskrivning av julen var ganska generaliserande. Som att det var självklart att fira på ett visst sätt. Det är massvis av folk som inte firar jul av en uppsjö av olika anledningar även om du kanske inte har så många av dessa just i din bekantskapskrets

 

[Wille]

Det finns ett ordspråk som säger "medgång gör vänner, motgångar prövar dem".

Tufft för mig som nästan alltid haft motgång i mitt liv. För några år sedan fick jag 2-3 friska år efter min panikångest som hindrade mig i min vardag, till att jag kraschade i en utmattningsdepression. Jag får fan aldrig ha den där medgången.

 

[tanten]

Det finns ett ordspråk som säger "medgång gör vänner, motgångar prövar dem".

Tufft för mig som nästan alltid haft motgång i mitt liv. För några år sedan fick jag 2-3 friska år efter min panikångest som hindrade mig i min vardag, till att jag kraschade i en utmattningsdepression. Jag får fan aldrig ha den där medgången.

De gånger du "fejkar att du är glad" tillsammans med andra - är du verkligen inte bättre till mods de stunderna? Du äger att du pratar och skrattar. Är du inte glad när du skrattar? Om ens den lilla stunden?

Många av oss har ganska mångfacetterade liv. Jag kan vara glad, deppad, likgiltig och lycklig i en brokig blandning varje dag. Men det är inte en enda av de känslorna som helt definierar mitt mående. Jag har alltihop.

Även i perioder när jag varit långvarigt sänkt så hade det funnits glimtar och fina stunder. Sånt jag kunna njuta av mitt i eländet. Och så har jag kunnat samla kraft från de stunderna och kava vidare.

 

[Raderad medlem 68338]

Det finns ett ordspråk som säger "medgång gör vänner, motgångar prövar dem".

Tufft för mig som nästan alltid haft motgång i mitt liv. För några år sedan fick jag 2-3 friska år efter min panikångest som hindrade mig i min vardag, till att jag kraschade i en utmattningsdepression. Jag får fan aldrig ha den där medgången.

Nu låter jag säkert ganska klyschig. Men min erfarenhet är att medgång inte alltid är ngt en ”får” bara sådär utan ofta får en kämpa för den. Och kanske verkligen jobba hårt för att hitta den där lilla “medgången” bland ibland stora motgångar. Så har det iaf varit för mig många gånger.

 

[Raderad medlem 120709]

Vad är det för vits om ångesten inte försvinner och man måste fortsätta kämpa hela tiden? Man kan ju bli utmattad för mindre. Orkar liksom inte leva med ångest hela tiden.

Vitsen är att när man arbetat in de rätta verktygen så är det inte lika mycket av en kamp precis hela tiden. Man kan lära sig att hantera det såpass att det inte är överväldigande, och går att leva med. Du har ju fått det att funka förut, varför skulle du inte kunna göra det igen? Jag ska inte säga att man kan bli helt frisk från ångest för det tror jag inte, men man kan absolut lära sig att leva med det utan att det hänger över en som ett konstant mörker.

Och vadå fejka att må bra? Det kan jag inte se att någon i tråden har uppmuntrat. Däremot så ska man passa sig för att låta vänner och bekanta bli ens obetalda terapeuter genom att man ventilerar för mycket om sitt mående. Jag kör med ärlighet och talar oftast om när jag har en låg period, men bara lite kort så att de fattar att min opeppade attityd inte är deras fel.

Jag tycker att det är skitvidrigt att träffa nya människor, men gör mitt bästa för att gå in i det utan förbehåll. Huvudsaken är att försöka, även om jag bara orkar vara med en kort stund så har jag i alla fall tagit mig ur huset och träffat lite folk. Och jag kan absolut le, skratta och ha roligt den stunden fast det innerst inne känns som gråsten. Det gäller att ta till vara de små fina ögonblicken medan de pågår, inte köra fast i att de tar slut.

Den där djupa typen av vänskap som du beskrivit är sällsynt, och något man upptäcker med tiden om man har turen att träffa någon det flyter på såpass bra med. Det är bättre att fokusera på att hitta folk du har gemensamma intressen med, snacka lite och se ifall det ger mersmak. Och för all del, begränsa dig inte till att det måste vara fysiska träffar. Du ser väl vilket engagemang dina trådar får här på Buke? Det är väl ändå inte fy skam, fast det "bara" är online?

 

[Nahar]

Vad är det för vits om ångesten inte försvinner och man måste fortsätta kämpa hela tiden? Man kan ju bli utmattad för mindre. Orkar liksom inte leva med ångest hela tiden.

Ju mer en häst hoppar hinder ju bättre blir den på att hoppa - men hindren trollas inte bort. Det blir lite lättare med tiden, och du kan göra alla de där sakerna du vill göra - trädgård, vänner, livet - och njuta lite av det mellan all ångest. Livet är inte svartvitt.

Och har du tur så blir ångesten mindre och mindre. Sen kanske du river nåt hinder igen och får börja om, men oavsett hur jobbigt det är att hoppa så är det mycket mer givande än att bara stå och se hela banan som oöverkomlig.

 

[tuaphua]

Det finns ju andra alternativ än att åka till stan. Finns ju folk i näraliggande byar också. För övrigt är jag inte intresserad av att umgås med vem som helst. Jag vill ha likartade intressen. De med likartade intressen bor nog inte i stan.

Folk säger jag är vänlig, trevlig, hjälpsam, rolig, så tror att jag är rätt ok att umgås med. Och jag kan fejka att jag mår bra. Har förstått att folk vill det.

Vad är det för vits om ångesten inte försvinner och man måste fortsätta kämpa hela tiden? Man kan ju bli utmattad för mindre. Orkar liksom inte leva med ångest hela tiden.

Jag tror inte du ska utesluta att det finns likasinnade i stan. De kan ju älska odling tex men bara inte ha möjlighet att äga hus och kunna odla.
Ett ex till mig hade föräldrar som bodde på inne Söder(Sthlm) i lght. Mamman var miljö-människa politiskt på ngt vis inom EU. Hon älskade att åka och odla och pyssla på sin kolonilott. Och pysslade med olika hantverk etc.
Jag vet ju fler liknande.

Ang ångest och terapi så kan man absolut få den dämpad eller t.o.m. löst med rätt terapi. Men du får också verktyg att hantera den ångest som kanske blir kvar eller om någon ny situation tvingar fram liknande känslor.
Jag hade också både sprut/nål-fobi och blodfobi. För mig är det helt borta. Tvärtom tycker jag nästan det är intressant.
Det känns ju som att dina fobier hindrar dig väldigt. Och att de äter upp energi för dig.
Jag undvek gärna saker som det förut. Men idag är jag kompulsiv vad gäller att göra saker jag är rädd för just för att jag inte vill bli begränsad och kunna leva fritt.
Det är fantastiskt vad modig man kan bli när man väl börjat.

 

[Wille]

De gånger du "fejkar att du är glad" tillsammans med andra - är du verkligen inte bättre till mods de stunderna? Du äger att du pratar och skrattar. Är du inte glad när du skrattar? Om ens den lilla stunden?

Många av oss har ganska mångfacetterade liv. Jag kan vara glad, deppad, likgiltig och lycklig i en brokig blandning varje dag. Men det är inte en enda av de känslorna som helt definierar mitt mående. Jag har alltihop.

Även i perioder när jag varit långvarigt sänkt så hade det funnits glimtar och fina stunder. Sånt jag kunna njuta av mitt i eländet. Och så har jag kunnat samla kraft från de stunderna och kava vidare.

Jag noterar aldrig någon glädje när jag fejkar.

Nu låter jag säkert ganska klyschig. Men min erfarenhet är att medgång inte alltid är ngt en ”får” bara sådär utan ofta får en kämpa för den. Och kanske verkligen jobba hårt för att hitta den där lilla “medgången” bland ibland stora motgångar. Så har det iaf varit för mig många gånger.

Du anar inte vad jag har fått kämpa. Det är det hela mitt liv gått ut på.

Vitsen är att när man arbetat in de rätta verktygen så är det inte lika mycket av en kamp precis hela tiden. Man kan lära sig att hantera det såpass att det inte är överväldigande, och går att leva med. Du har ju fått det att funka förut, varför skulle du inte kunna göra det igen? Jag ska inte säga att man kan bli helt frisk från ångest för det tror jag inte, men man kan absolut lära sig att leva med det utan att det hänger över en som ett konstant mörker.

Och vadå fejka att må bra? Det kan jag inte se att någon i tråden har uppmuntrat. Däremot så ska man passa sig för att låta vänner och bekanta bli ens obetalda terapeuter genom att man ventilerar för mycket om sitt mående. Jag kör med ärlighet och talar oftast om när jag har en låg period, men bara lite kort så att de fattar att min opeppade attityd inte är deras fel.

Jag tycker att det är skitvidrigt att träffa nya människor, men gör mitt bästa för att gå in i det utan förbehåll. Huvudsaken är att försöka, även om jag bara orkar vara med en kort stund så har jag i alla fall tagit mig ur huset och träffat lite folk. Och jag kan absolut le, skratta och ha roligt den stunden fast det innerst inne känns som gråsten. Det gäller att ta till vara de små fina ögonblicken medan de pågår, inte köra fast i att de tar slut.

Den där djupa typen av vänskap som du beskrivit är sällsynt, och något man upptäcker med tiden om man har turen att träffa någon det flyter på såpass bra med. Det är bättre att fokusera på att hitta folk du har gemensamma intressen med, snacka lite och se ifall det ger mersmak. Och för all del, begränsa dig inte till att det måste vara fysiska träffar. Du ser väl vilket engagemang dina trådar får här på Buke? Det är väl ändå inte fy skam, fast det "bara" är online?

Jag har haft 4-5 perioder av panikångest och har mellan dessa varit till synes normalfungerande, men ångesten har alltid kommit tillbaka. Och den panikångest jag fick när den åter kom tillbaka är det överjävligaste jag någonsin varit med om. I början tänkte jag att det inte var några problem. Jag kunde hantera det, tyckte jag. Men det blev övermäktigt till slut och jag hamnade på psykakuten.

Jag skulle absolut inte vilja att vänner är obetalda terapeuter. Jag önskar bara lite tålamod och förståelse när jag inte är på topp. Och har jag en panikattack så vill jag prata om trevliga saker, så som t.ex. trädgård och hästar, så att jag får annat att tänka på.

 

[Kiwifrukt]

Ja jag tror att det är väldigt olika helt enkelt Jag reagerade på att din beskrivning av julen var ganska generaliserande. Som att det var självklart att fira på ett visst sätt. Det är massvis av folk som inte firar jul av en uppsjö av olika anledningar även om du kanske inte har så många av dessa just i din bekantskapskrets

Ärligt talat har jag aldrig träffat någon som inte firar jul med någon form av släkt, om det inte är så att de inte firar jul alls. Men precis som någon annan skrev så är det säkert avhängigt på vart man bor och vad som är normen där. Jag tänker bara att TS inte ska låsa sig vid att träffa en vän som automatiskt innebär att hon kan fira högtider och så med den, hon kan ju träffa en jättefin vän men som har sitt ”traditionella” julfirande och då är det ju synd att missa den vännen för att det inte blir precis allt i en enda vän? Men jag vill inte tjafsa, du har säkert rätt i att det ser helt annorlunda ut på andra ställen i Sverige. Men jag hade faktiskt inte en tanke på att det skulle vara generaliserande när jag skrev texten.