Det jag själv har märkt är att jag fått bättre självförtroende, vilket kan liknas med att reparera sprickorna i glaset, men så kommer det gånger när det händer något litet så rasar självförtroendet tillbaka till ruta ett - sprickan kommer tillbaka.
Och jag anser det vara en gnällspik så vi får enas om att vi inte tänker lika.
Det där var som en kniv rätt in i hjärtat.
Även om jag inte tänkt på det på det sättet så ligger det något i det.
Jag var aldrig den som blev sedd när jag växte upp, stundtals fortfarande känns det nog så, kanske har jag själv fastnat i det på något sätt.
Jag minns när jag växte upp så verkade det som att min mamma brydde sig mer om mina syskon, minns att jag hotade många gånger med att ta livet av mig, minns lite vagt att mamma ibland sa "men gör det då", för hon visste nog att jag inte skulle göra det. Minns jag blev ledsen när jag inte fick det reaktionen jag ville ha.
Det är nog fortfarande så lite grann om inte på samma sätt, men jag kan ha fel, har haft fel förut så det vore inte första gången i så fall.
Sen tror jag inte att alla som maskerar sig bakom glada texter på nätet verkligen är glada. Det verkar nästan lite tabu-belagt att skriva öppet om sina känslor/tankar på sistone. Livet är inte alltid på topp, även om man mår bra, så finns det alltid någon som inte mår bra, ska inte den också få chans att göra sig hörd?
Varför är det så svårt att bara ignorera det man inte vill läsa/se/höra utan att skriva onödiga kommentarer?
Jag skriver inte öppet om mina känslor för att jag vill ha medhåll eller mothugg, jag vill bara skriva av mig och lätta mitt hjärta av saker som tynger mig för stunden, men det känns som det inte är så populärt det heller.
Vi var väldigt många som stod på din sida o hejade på när den där svinaktiga slyngeln på ditt jobb gjorde dig ledsen.
Men det är väl det man kallar tack för stödet?!
Men ignorera istället då?! @RedHyuuga är inte skyldig dig ett DUGG precis som att du ju såklart inte behöver ge stöd eller peppa eller nånting. Men hur i hela friden är du funtad när du bestämmer dig för att sitta och skriva så elaka saker till en människa som uppenbart mår dåligt? Du har ett jättelätt val - låt bli att skriva nåt till henne om du känner att inga råd tas på allvar. Plättlätt. Du kan till och med ignorera henne så slipper du ens se hennes poster.Vi var väldigt många som stod på din sida o hejade på när den där svinaktiga slyngeln på ditt jobb gjorde dig ledsen.
Och vad gjorde du då? Jo du gjorde om samma sak igen
Ser du problemet? Japp,jag är sur,grinig och inte ett dugg pedagogisk eller psykologisk.
Ja det kan du vara lugn för!! JAG vill inte ha den...
Ja, jag håller med. Bara för att jag inte vräker ur mig vad jag har för eventuella problem betyder ju inte det att jag har en "fasad". Bara att vissa saker är privata och jag har inget behov alls av att diskutera det på nätet. Saker och ting får faktiskt vara privata utan att det räknas som att man försöker ha nån form av fasad.
Men kan du inte bara sluta? Vad känner du att du vinner på det här?
Varför inte?Ja det kan du vara lugn för!! JAG vill inte ha den...
För att det är fredagkväll och jag sitter i favoritfåtöljen och har det mysigt... inte vill väl jag bli påhoppad av en jobbmotivation DÅ heller
För att det är fredagkväll och jag sitter i favoritfåtöljen och har det mysigt... inte vill väl jag bli påhoppad av en jobbmotivation DÅ heller
Ja, det verkar så, fast jag tror det även är så i verkligheten också, märker ofta om någon frågar hur man mår, så ska man svara "bra". Svarar man hur man egentligen mår, så vet de inte hur de ska bemöta det.. så då blir frågan när man få göra utlopp för sitt mående egentligen?Förvarning om wall of text.
Så har jag alltid sett dina inlägg. Som en önskan om att bli sedd.
Det är absolut tabu att skriva om sin psykiska ohälsa! Det finns massa studier om det och massa litteratur som tar upp ämnet också. Men, det är oerhört viktigt att lyfta det tabut o våga prata om psykisk ohälsa. Mycket på nätet handlar om att visa upp en fasad...den måste man våga se emellan o faktiskt inse att det kan vara en energitjuv. Alla människor har sina bekymmer oavsett fasad. Det om inte annat kan vi se här på buke. Trådar från människor som inte vågar skriva under sina "riktiga" nick utan gör anonyma...bara för att prata om sitt mående.
Jag ser det, oavsett nick (ej riktat till dig), att är jag inte intresserad av någons inlägg så lägger jag dem på ignore. Enkelt, lätt o väldigt användbart. Har dock märkt att en del triggas av att människor mår dåligt o bara måste trycka till, slå ned eller på något sätt göra den människan illa. Jag tror det grundar sig i att få människor faktiskt vet hur de ska bemöta en människa i dåligt psykiskt mående samt att det kanske slår an någon liten sträng inom den människan som den känner igen. O den känslan kan göra ont o kanske inte alltid så trevlig. Någon form av försvar.
När du upplever ett uppsving...hur går tankarna då? Tänkte du att du inte är värd att må bättre? För det kan jag tycka kategorisera som en feltanke. Det är du visst! Jag gick en gång i tiden i KBT (kognitiv beteendeterapi) och det jag bland annat har tagit med mig är mina "röda zooner", det innebär att mina gamla tankebanor återupprepas o jag vet instinktivt vart jag hamnar. Det gäller att lära sig att veta om de röda zoonerna för att inte gå den vanliga, väl upptrampade stigen. Det är tricket.
Typ så.
