Vad hände med spontanbesök?

Tror du det är så för alla barn generellt?
Min upplevelse är att det visst fanns/finns sådana barn och även sådana situationer man själv hamnade i då och då, men generellt upplever jag inte att barn överlag har de svårigheterna. Jag säger inte att det är så, har aldrig funderat på vilket som på något vis är vanligast egentligen, förrän nu med den här tråden och ditt inlägg.

Vad är din uppfattning från när du var barn, och från barn i dag? Kände de flesta som du?
Nej, det tror jag absolut inte men jag tror inte att det är ovanligt heller. De flesta barn är ju snälla och vill inte såra sina kompisar, vilket är en påtaglig risk om man helt enkelt säger "nej jag har inte lust/jag vill inte leka med dig idag.". För ett barn som inte har de känslorna utan enkelt kan komma med en allmänt accepterad ursäkt som "jag måste plugga." är det nog betydligt lättare.


Jag har ingen aning.
 
Nej, det tror jag absolut inte men jag tror inte att det är ovanligt heller. De flesta barn är ju snälla och vill inte såra sina kompisar, vilket är en påtaglig risk om man helt enkelt säger "nej jag har inte lust/jag vill inte leka med dig idag.". För ett barn som inte har de känslorna utan enkelt kan komma med en allmänt accepterad ursäkt som "jag måste plugga." är det nog betydligt lättare.


Jag har ingen aning.


Förstår inte ens problemet vill dom spontanbesöka folk får dom väl göra det. Men att börja leta fel på oss som inte uppskattar spontanbesök är ju bara dumt.
 
Förstår inte att det ska vara så svårt för dig och några till här i tråden att acceptera att alla inte fungerar som er 😅
Jag tycker just det varit min poäng. Att människor är olika, har olika preferenser och olika föreställningar, ibland också olika kulturella bakgrunder, olika neurotyper. Just därför tycker jag det är så sorgligt att läsa ännu en tråd där folk dels tolkar skillnad i hur man beter sig som en fundamental karaktärsbrist och/eller att man medvetet uppför sig illa, och dels är beredda att avsluta relationer utan att vid något tillfälle kommunicerat hur de känner. Så fort folk inte tänker exakt som man själv får de liksom inte en chans. Jag tänker på den där tråden om att dela på lottovinst och diskussionen där.
 
Förstår inte ens problemet vill dom spontanbesöka folk får dom väl göra det. Men att börja leta fel på oss som inte uppskattar spontanbesök är ju bara dumt.
Men varför måste det vara fel på någon över huvud taget? Det är inte konstigt att inte uppskatta spontanbesök. Det är heller inte nödvändigt att tolka dem som något annat än genuina försök att ta kontakt/umgås, om än enligt andra normer än de egna.
 
Jag tycker just det varit min poäng. Att människor är olika, har olika preferenser och olika föreställningar, ibland också olika kulturella bakgrunder, olika neurotyper. Just därför tycker jag det är så sorgligt att läsa ännu en tråd där folk dels tolkar skillnad i hur man beter sig som en fundamental karaktärsbrist och/eller att man medvetet uppför sig illa, och dels är beredda att avsluta relationer utan att vid något tillfälle kommunicerat hur de känner. Så fort folk inte tänker exakt som man själv får de liksom inte en chans. Jag tänker på den där tråden om att dela på lottovinst och diskussionen där.

Varför ska jag ha en relation jag inte får ut något av jag är inte till för att behaga andra?

Och nej jag orkar inte försöka förklara och förändra folk. Folk är som dom är väldigt få kommer att ändra personlighet i vuxen ålder.
 
Men varför måste det vara fel på någon över huvud taget? Det är inte konstigt att inte uppskatta spontanbesök. Det är heller inte nödvändigt att tolka dem som något annat än genuina försök att ta kontakt/umgås, om än enligt andra normer än de egna.
Flera personer i tråden har sökt förklaringar till varför vi inte vill ha spontanbesök när sanningen är att många av oss bara inte tycker det är något trevligt.
 
Varför ska jag ha en relation jag inte får ut något av jag är inte till för att behaga andra?

Och nej jag orkar inte försöka förklara och förändra folk. Folk är som dom är väldigt få kommer att ändra personlighet i vuxen ålder.
Ingen har sagt något av det där.

Jag tycker det är en förutsättning i alla relationer att man kommunicerar. Och det i sin tur är bådas ansvar. Konstigare än så är det inte. Jag ser inte detta som ett oföränderligt personlighetsdrag, utan helt enkelt som något man kan göra eller inte göra. Både personen och relationen består ju förhoppningsvis av ganska mycket mer än denna enda lilla aspekt.
 
Ingen har sagt något av det där.

Jag tycker det är en förutsättning i alla relationer att man kommunicerar. Och det i sin tur är bådas ansvar. Konstigare än så är det inte. Jag ser inte detta som ett oföränderligt personlighetsdrag, utan helt enkelt som något man kan göra eller inte göra. Både personen och relationen består ju förhoppningsvis av ganska mycket mer än denna enda lilla aspekt.
Fast varför tror du jag inte kommunicerar med mina vänner?
Jag har alltid haft mycket vänner och känner till olika människotyper och vet att i 9 av 10 fall hänger olika egenskaper samman med varandra och människor som ägnar sig åt spontanbesök har andra egenskaper som inte fungerar ihop med mina. Inget fel på varken det ena eller andra men jag föredrar att ungås med folk där man redan från början klickar och förståe varandras grundläggande egenskaper.
 
Jag hatar kramar och sånt. Blev anklagad av en person för att vara "som en tegelvägg att krama."
No shit Sherlock! Jag ville ju inte!!
Haha, jag har fått höra liknande många gånger. Avskyr artighetskramar och egentligen kramar överlag om det inte är med någon som jag är amoröst intresserad av/tillsammans med.
 
Jag kommer inte ihåg om jag skrivit det tidigare, men jag tycker att det vilar på den "offensiva" parten att kolla av så att det är okej. Det är alltså kramarens ansvar att fråga om någon vill ta emot en kram, inte mottagarens ansvar att protestera när kramen väl initieras.
Alltså besökarens ansvar att stämma av om det är okej att komma förbi, inte mottagarens ansvar att efter faktum informera om att det inte var önskvärt.

Sedan kan jag visst informera om sådant i förväg, det beror lite på hur mycket och hur ofta man träffat människan innan de står på tröskeln. Diskussioner om textning, chatt, telefonsamtal och sådant kommer ju upp ibland i random samtal och jag brukar vara mycket tydlig med att jag är en skitdålig textare och ibland inte svarar i telefon. Då kan även preferenserna runt annat umgänge komma upp - men jag skulle verkligen må dåligt av att möta någon som står vid min ytterdörr och vill komma in, och förklara för dem att jag avskyr spontanbesök och nu får de gå hem. I min bok låter det som att talar jag om för dem att de inte är välkomna, och det är inte artigt eller snällt. Alternativt använder jag mildare ordalag och det resulterar i att de tror att det bara inte passar "just nu" och så händer det igen.
 
Jag tycker just det varit min poäng. Att människor är olika, har olika preferenser och olika föreställningar, ibland också olika kulturella bakgrunder, olika neurotyper. Just därför tycker jag det är så sorgligt att läsa ännu en tråd där folk dels tolkar skillnad i hur man beter sig som en fundamental karaktärsbrist och/eller att man medvetet uppför sig illa, och dels är beredda att avsluta relationer utan att vid något tillfälle kommunicerat hur de känner. Så fort folk inte tänker exakt som man själv får de liksom inte en chans. Jag tänker på den där tråden om att dela på lottovinst och diskussionen där.
Det fetade: Det är inte nödvändigtvis varken brist eller medvetet. Däremot en total inkompatibilitet. Hyfs är ju kulturellt betingat, inte något universellt, och du kan vara ohyfsad utan att vara medveten om det. Det är ju en av anledningarna till att jag inte skulle visa mina negativa känslor för spontanbesöket, eftersom jag vet att personen troligtvis inte menar något illa och inte förstår hur det påverkar mig.

Och angående att avsluta relationer: Varför ska vi gå runt och vara vänner med människor som vi inte mår bra av? Varför ska vi försöka förändra människor istället för att acceptera att de är som de är? Låt mig citera geniet Fiona Apple: "We can still support each other, all we've got to do is avoid each other."
 
Fast varför tror du jag inte kommunicerar med mina vänner?
Jag har alltid haft mycket vänner och känner till olika människotyper och vet att i 9 av 10 fall hänger olika egenskaper samman med varandra och människor som ägnar sig åt spontanbesök har andra egenskaper som inte fungerar ihop med mina. Inget fel på varken det ena eller andra men jag föredrar att ungås med folk där man redan från början klickar och förståe varandras grundläggande egenskaper.
Jag tror ingenting sådant om dig, jag känner ju inte dig alls. Jag pratar i allmänhet. Och så förutsätter jag kanske nånstans att man upplevt en vänskap som intressant eller eftersträvansvärd bortsett från besöksfrågan.

Men jag har väldigt svårt att se människor i de två kategorierna ”ägnar sig åt spontanbesök” och ”ägnar sig inte åt spontanbesök” och att en mängd andra fundamentala egenskaper skulle hänga ihop med denna grundläggande väsensskillnad. Jag har helt enkelt svårt för att döma ut folk för en arbiträr faux-pas, särskilt om den var genuint vänligt menad.

Liksom, nästa gång är det man själv som klantar sig enligt den andres måttstockar, och då kanske man tycker det är skönt om det finns lite utrymme för det? Lite generositet och välvilja och, well, kommunikation i form av ”snälla gör inte så, jag gillar inte det” och ”okej då gör jag inte så” och ett ”ska vi göra såhär istället?”
 
Det fetade: Det är inte nödvändigtvis varken brist eller medvetet. Däremot en total inkompatibilitet. Hyfs är ju kulturellt betingat, inte något universellt, och du kan vara ohyfsad utan att vara medveten om det. Det är ju en av anledningarna till att jag inte skulle visa mina negativa känslor för spontanbesöket, eftersom jag vet att personen troligtvis inte menar något illa och inte förstår hur det påverkar mig.

Och angående att avsluta relationer: Varför ska vi gå runt och vara vänner med människor som vi inte mår bra av? Varför ska vi försöka förändra människor istället för att acceptera att de är som de är? Låt mig citera geniet Fiona Apple: "We can still support each other, all we've got to do is avoid each other."
Jag har svårt att se det som en total inkompatibilitet eftersom jag inte tror att det säger något alls om någon grundläggande egenskap. Om man har tusen andra saker gemensamt och så ska det falla på det?

Alltså jag menar att jag kan inte se att man är totalt inkompatibel med ett helt land om man flyttar och är van vid andra seder. Eller, jag vill inte se det för det känns otroligt deppigt för otroligt många människor om vi inte kan göra utrymme för olikheter.
 
Alltså jag menar att jag kan inte se att man är totalt inkompatibel med ett helt land om man flyttar och är van vid andra seder. Eller, jag vill inte se det för det känns otroligt deppigt för otroligt många människor om vi inte kan göra utrymme för olikheter.
Och med göra utrymme för olikheter, för tydlighetens skull, menar jag inte att folk ska lida i tysthet om de får ovälkomna besök. Utan kanske en approach som jag beskrivit i tidigare inlägg.
 
Jag är förresten uppvuxen med föräldrar som ofta umgicks sådär, med spontanbesök och mycket av vårt umgänge med släkt/vänner gjordes på det viset. Men redan då tyckte jag att det liksom var en inneboende stress, tänk om de vi skulle besöka inte ens var hemma? Eller tänk om det ringde på dörren helt oväntat när man var upptagen med något annat?

Min pappa är fortsatt likadan, och bla. min kusin som jag ändå umgåtts med ibland i vuxen ålder är också så. Men... när någon säger "jag kanske kommer förbi någon gång" eller dylikt så stressar jag upp mig enormt inför det potentiella besöket, som jag inte vet när det kommer. Kan hända att jag avstår ifrån att göra faktiska planer för att jag blir som på nålar. Och... om det spontant ringer på dörren så tror jag per automatik att det hänt något och blir uppjagad. Visst, vore skönt att inte vara så katastroftänkande, men bortsett från det så har jag begränsade resurser och ork i och med kronisk sjukdom och... jag föredrar helt enkelt att planera in att ses, om man nu ska göra det.
 
Fast jag tyckte redan som barn att det var svårt och obekvämt att säga nej till folk. Vet inte hur många gånger mamma fick vara stand in och neka istället, ibland för att jag bad henne och ibland för att hon kunde läsa in att jag egentligen inte ville. :)
Redan som barn (född på 1980-talet) ringde jag och mina vänner och frågade om det passade bra att endera komma över eller träffas utomhus någonstans.

Som stillsamt barn som hatade högljudda klasskamrater gillade jag redan då ordning och reda, planering och struktur. Samt lugn och ro hemma de dagar jag ville ta det lugnt utan sällskap.
 
Jag är förresten uppvuxen med föräldrar som ofta umgicks sådär, med spontanbesök och mycket av vårt umgänge med släkt/vänner gjordes på det viset. Men redan då tyckte jag att det liksom var en inneboende stress, tänk om de vi skulle besöka inte ens var hemma? Eller tänk om det ringde på dörren helt oväntat när man var upptagen med något annat?

Min pappa är fortsatt likadan, och bla. min kusin som jag ändå umgåtts med ibland i vuxen ålder är också så. Men... när någon säger "jag kanske kommer förbi någon gång" eller dylikt så stressar jag upp mig enormt inför det potentiella besöket, som jag inte vet när det kommer. Kan hända att jag avstår ifrån att göra faktiska planer för att jag blir som på nålar. Och... om det spontant ringer på dörren så tror jag per automatik att det hänt något och blir uppjagad. Visst, vore skönt att inte vara så katastroftänkande, men bortsett från det så har jag begränsade resurser och ork i och med kronisk sjukdom och... jag föredrar helt enkelt att planera in att ses, om man nu ska göra det.
Jag förstår verkligen! Och tycker inte det är konstigt alls, utan helt legitimt.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har haft besvär med riklig mens, pms, mellanblödningar och mensvärk i några år nu. Tidigare hade jag noll besvär. Jag har bokat in...
Svar
17
· Visningar
516
Senast: FrDrake
·
Kropp & Själ Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och...
2
Svar
21
· Visningar
1 102
Senast: Cattis_E
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
6 223
Senast: Jahaja
·
Fritid Finns det bukefalister som kan Visby? Ja. kommer ha en dag i Visby (ja, den där kryssningen ja) nästa vecka tillsammans med min mamma...
2 3
Svar
54
· Visningar
1 757
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp