Vad hände med spontanbesök?

Jag hade aldrig nekat någon i min dörr även om det vore jobbigt. Att skicka iväg någon om jag inte faktiskt är på väg ut? Nope. Men är vi vänner förväntar jag mig att en " såå trevligt att träffa dig men hör gärna av dig innan nästa gång, jag behöver lite tid innan för att känna mig bekväm" faller väl ut :)

Men förväntar mig också att de ska vara ärliga med mig om jag gör något som de tycker är jobbigt som är lätt att åtgärda. Det är verkligen tråkigt när man gör något pga vana och en annan person inte står ut... när saken aldrig var viktig för en själv. Anpassar mig gärna.
 
Hur? Det är det för mig. Jag får inga Buke-notiser på min lockscreen. Men att få ett sms innebär: En ljud/ljus/vibrationssignal bryter min uppmärksamhet från det jag höll på med och jag behöver processa text, fundera över alternativa scenarier, välja om jag ska svara nu eller senare (i så fall fundera över hur pass senare dvs när det blir för sent, komma ihåg att svara senare) titta i min kalender, tänka igenom planeringen runtomkring, formulera en potentiell plan, lägga på ett socialt lager ovanpå den faktiska informationen och temperera det sociala lagret, sen skicka, sen hålla mig på halv stand-by för att jag vet att människan kanske svarar strax igen med ”nej det funkar tyvärr inte för mig, kan du torsdagen därpå istället?” och då har två grejer torsdagen därpå som kanske blir av men om den ena inte blir av kanske jag kan men en annan person måste svara först och jag vet inte när hen svarar så att…

Till skillnad från: det ringer på dörren, jag öppnar och får en kram.
*kl*
Tycker det är tråkigt att det blir så jäkla värderande ordalag åt ena hållet. Som sagt, jag förstår preferenserna och kan ibland dela dem, men inte alltid, och jag sätter inget så värderande perspektiv på hur andra gör. Tänker bara att de är vana vid annat/var spontana den dagen, och att vi säkert kan hitta bra sätt att umgås på. Liksom jag kommer ju inte försöka spontanbesöka Nahar en andra gång om han inte verkar glad för besöket första gången.

Hade en plan om att knacka på hos våra nya grannar med något hembakt och presentera oss sen när vi flyttar men nu blir jag väldigt osäker på om det är en god idé 😅
Som nyinflyttad tänkte jag lite som du, söka lite kontakt med några grannar, liksom följa psykologens råd "ta kontakt med folk runt dig så du inte är ensam, sök kontakt, fånga upp kontakt...". Frågan är om det är det jag ska göra? Kanske ska sätta upp en anslagstavla på området och skriva att jag kan träffas nästa torsdag kl 17.25 om någon vill ses utanför förråden, så blir det inte något intrång hos någon, inga kränkta gränser osv....:rofl:
 
Lite tråkigt att vissa antar att alla som inte vill ha spontanbesök är rädda eller har problem av olika slag.
Inte för det är något fel på att ha social ångest men vi är en hel del som bara vill vara ifred hemma som inte är intresserade av spontant umgänge oavsett hur mycket vi tycker om personen.
Lika trist är det att de som gillar spontanbesökandet kallas för gränslösa och ohyfsade och "tror du att din tid är viktigare än min" typ.
Inget av det är ju fel. Vare sig att meddela innan eller bara dyka upp, inte egentligen.
 
Hade någon spontanbesökt mig gång på gång hade jag låtit den vänskapen rinna ut om vi inte har något alldeles unikt för övrigt :)
Jag hade istället berättat för personen att jag inte gillar spontanbesök, om så var fallet. Det går ju faktiskt att prata om saker istället för att låta det ligga i luften.
 
Hade en plan om att knacka på hos våra nya grannar med något hembakt och presentera oss sen när vi flyttar men nu blir jag väldigt osäker på om det är en god idé 😅
Det hade jag absolut uppskattat! Kanske med en lapp från vem (med adress/lägenhetsnr så det låter mer trovärdigt än förgiftning haha) om de inte öppnar så det går att ställa utanför eller i brevlådan. Jag öppnar alltid för mina grannar OM jag kan/orkar då de ringer på för hjälp med diverse men mina grannar vill jag inte egentligen se så att missa dom skulle inte störa mig :P Att veta åtminstone vem en av ens grannar är känns som en trygghet, att man pratat tidigare om något skulle hända :)
 
Jag tänker på det som när jag var barn och tonåring och gick till kompisar och frågade om vi kunde leka/"va". antingen blev det ett ja och jag släpptes in elelr så var vi ute och gjorde något eller så blev det ett "nej, jag måste plugga till ett prov/ mormor kommer/jag måste städa rummet har mamma sagt" osv. Ok liksom och man gick hem igen, utan några övergivenhetskänslor eller något konstigt alls, samma om man var den som blev tillfrågad och var tvungen att säga nej just då.

kl

Jag trodde jag var osocial och ogillade folk, var lite folkskygg, men den här tråden tar ju det till en annan nivå! Det är ju helt normalt att äta middag, lägga barn, ha stökigt hem, otvättat hår, behöva duscha, ha soppåsar vid dörren man ska gå ut med nästa runda man går ut osv. ALLA har det så. Jag gillar det naturliga hos folk, vill umgås helt naturligt med folk, inte sitta på ett fik bara. Det är kul att göra ibland, men att sitta i soffan med en öl (alkoholfri för min del) efter en arbetsvecka och bara snacka skit är precis lika viktigt, om inte viktigare. Kravlöst.

Det gäller då rakt verkligen att hitta rätt bland sin vän- och familjekrets så man inte tolkas som gränslös och ohyfsad! Och det är väl det som är hela grejen egentligen att man gör så med sina likar.

Nej, mina föräldrar och släktingar har skammat mig hela livet om inte allt är in i minsta detalj perfekt. Jag tycker vi har det jättefint hemma nu, men då går framförallt pappa runt och letar efter något att kritisera.

Jag har blivit upplärd att man ska skämmas om det in är perfekt hemma. Skam är en svår känsla att jobba bort. Jag är nu på nivån att det bara är stress, för jag vet att det är orimligt att skämmas för att det syns att man lever i sitt hem. Men den där stressen blir dyr för mig, den tar på mina knappa resurser.

Jag är också rädd för att säga nej för att då har jag blivit tillsagd att inte vara osocial, att jag kommer tycka det är kul, att jag kommer bli piggare av det, eller att det är oartigt. Även i vuxen ålder!

Och kravlöst umgänge finns inte för mig med 99% av alla människor jag mött, och det är många, för jag är faktiskt social och har bott i fleta olika länder. Det är jättemånga krav inblandade i socialt umgänge som inte alls är valfria/går att prioritera bort. "Snacka skit" är jag tillexempel inte alls intresserad av, tycker det är jobbigt/pinsamt/inautentiskt. Men det är en förväntning som besökare har, att de ska få lov att i princip traumadumpa på mig eller mobba någon annan utan minsta tanke på hur jag mår av att motta det. Skvaller är det värsta jag vet, jag har varit mobbad under en period i skolan och blir triggad och ledsen om person A vill snacka skit om person B som vi båda känner. Stackars B liksom, jag vill inte delta i sånt.
 
Lika trist är det att de som gillar spontanbesökandet kallas för gränslösa och ohyfsade och "tror du att din tid är viktigare än min" typ.
Inget av det är ju fel. Vare sig att meddela innan eller bara dyka upp, inte egentligen.

Det har att göra med hur nejet mottas.

Jag tror/hoppas att alla i den här tråden som tycker om att göra spontanbesök också är helt avslappnade med/okej med att personen säger "Jaha hej, det passar inte med besök just nu. Men tack för att du kom förbi" och stänger dörren.

En del personer blir sura av nejjet och snackar sen skit om den som sa nej till andra. Eller har svårt att acceptera det, och börjar försöka komma runt det med "men jag ska bara vara här i tio minuter, en kaffe hinner du väl med?" och så måste man säga nej igen, och dra igen dörren framför ansiktet på dom. Och sen blir man anklagad för att vara oartig.

Det jag vill säga är, fråga kan man alltid, men gör det lätt för personen att säga nej, var lättsam.
 
Nej, mina föräldrar och släktingar har skammat mig hela livet om inte allt är in i minsta detalj perfekt. Jag tycker vi har det jättefint hemma nu, men då går framförallt pappa runt och letar efter något att kritisera.

Jag har blivit upplärd att man ska skämmas om det in är perfekt hemma. Skam är en svår känsla att jobba bort. Jag är nu på nivån att det bara är stress, för jag vet att det är orimligt att skämmas för att det syns att man lever i sitt hem. Men den där stressen blir dyr för mig, den tar på mina knappa resurser.

Jag är också rädd för att säga nej för att då har jag blivit tillsagd att inte vara osocial, att jag kommer tycka det är kul, att jag kommer bli piggare av det, eller att det är oartigt. Även i vuxen ålder!

Och kravlöst umgänge finns inte för mig med 99% av alla människor jag mött, och det är många, för jag är faktiskt social och har bott i fleta olika länder. Det är jättemånga krav inblandade i socialt umgänge som inte alls är valfria/går att prioritera bort. "Snacka skit" är jag tillexempel inte alls intresserad av, tycker det är jobbigt/pinsamt/inautentiskt. Men det är en förväntning som besökare har, att de ska få lov att i princip traumadumpa på mig eller mobba någon annan utan minsta tanke på hur jag mår av att motta det. Skvaller är det värsta jag vet, jag har varit mobbad under en period i skolan och blir triggad och ledsen om person A vill snacka skit om person B som vi båda känner. Stackars B liksom, jag vill inte delta i sånt.
Tråkigt att du haft det så och upplever det så. idioter finns tyvärr och trist att din familj är så dömande och krävande.

Rent faktiskt så ser jag det som att du bara är en person som säger till personen i dörren att det inte funkar just nu och så har du den kommunikationen med dina vänner och nära att du inte gillar spontanbesök- för min del hade det inte alls varit konstigare än att du inte gillar röda tröjor, kantareller eller SAABar. Det hade varit något jag hade respekterat utan att ifrågasätta.

Det är också så jag upplever det har varit med de jag haft spontanbesök med. De har accepterat nej och själv sagt nej och ingen har misstolkat, snackat skit eller surat åt något håll. De som vill ha förvarning innan har fått det i form av telefonsamtal tex. Umgänget har fungerat ändå trots att någon är spontanbesökare och den andra avskytt det. Man slår en pling och frågar "vill du ha besök?" och inga surar miner om svaret är "nä orkar faktiskt inte nu".

Men å andra sidan krävs det ju kommunikation, svenskars oerhörda konflikträdsla är ett ofog när det kommer till det. Man ler och låtsas vara glad utåt, svär inombords och dumpar vännen som man anser gjort fel, utan att tala om det för den.
 
Frågan är om det är det jag ska göra? Kanske ska sätta upp en anslagstavla på området och skriva att jag kan träffas nästa torsdag kl 17.25 om någon vill ses utanför förråden, så blir det inte något intrång hos någon, inga kränkta gränser osv....:rofl:
Men varför måste det göras narr av att några (många enligt den här tråden) vill att man skickar ett snabbt meddelande innan man dyker upp? Majoriteten i dagens samhälle har ju med sig mobilen.

Är det inte att kompromissa? Att de som vill göra spontanbesök kollar läget först och ger de som vill ha förvarning en förvarning. Då får ju båda sidor sin del av kakan. Besöket blir ju inte mindre spontant för att du kollar om de har tid via mobilen eller via dörren?
 
Det har att göra med hur nejet mottas.

Jag tror/hoppas att alla i den här tråden som tycker om att göra spontanbesök också är helt avslappnade med/okej med att personen säger "Jaha hej, det passar inte med besök just nu. Men tack för att du kom förbi" och stänger dörren.

En del personer blir sura av nejjet och snackar sen skit om den som sa nej till andra. Eller har svårt att acceptera det, och börjar försöka komma runt det med "men jag ska bara vara här i tio minuter, en kaffe hinner du väl med?" och så måste man säga nej igen, och dra igen dörren framför ansiktet på dom. Och sen blir man anklagad för att vara oartig.

Det jag vill säga är, fråga kan man alltid, men gör det lätt för personen att säga nej, var lättsam.
För mig är det som att skicka sms elelr ringa eller som man när man var barn frågade en kompis om man kunde leka. Finns ingakänslor inblandade, ibland kom man in och ibland inte. Så är det med SMS, samtal och spontanbesök också. Det ska ju inte övertalas, då blir det inte ett trevligt möte ens.... Att tvinga sig på någon känns ju som gjort för att dumpas som vän liksom!
 
Usch, jag hatar spontana besök. Känner aldrig att jag har städat nog och är inte ett dugg intresserad att ha folk här jag inte bett om och har aldrig någonsin fika eller ens kaffe hemma att bjuda på.. Med mobiltelefoner och internet behöver vi inte heller vara så spontana idag och jag tror vi varit på väg mot ett icke spontant samhälle länge men tack och lov en god sak som kom i ljuset med pandemin (liksom att det idag inte alls är självklart att behöva ta i andra människor, läs skaka hand, för att hälsa i Sverige).

Tack och lov är mina vänner lika upptagna som mig och så pass respektfulla att de skickar ett sms eller meddelande om de har vägarna förbi.
 
Vem har sagt det? Självklart frågar besökaren om det passar, självklart försöker hen känna av stämningen. Men det är ju omöjligt att göra om den ofrivillige värden lägger all krut på att låtsas att det är trevligt och sedan bittert antecknar att det är ett besök mindre kvar till den oundvikliga dumpningen.
Jag hade tagit en sån fråga som en ren artighet som jag är tvungen att svara ja på för att inte vara oartig. Känna av stämningen är det tyvärr inte så många som är bra på, inte på den nivån att de ser igenom det artiga. Och alltså, jag vill ju vara artig och trevlig, det är liksom inget jag gör "för att en ska" utan för att jag tycker om människor och är snäll. Och för mig ingår det i snällheten att höra av sig innan besök. Gör personen inte det så kommer hela relationen bli skev, eftersom jag kommer gå runt och sätta den andre i första rummet hela tiden, medan den inte kommer göra det för mig. Så det är inget "räkna ner till dumpning", bara ett konstaterande om att vi inte är kompatibla. Jag har haft alldeles för många relationer där jag förväntas hålla gränser som en krigare för andras antaganden om att jag ska säga till så fort en gräns passeras, det orkar jag inte med, särskilt inte när det finns människor som ser till att de aldrig passerar mina gränser.
Fast var går gränsen? Ringa, sms, e post, brev eller skicka genom andra appar?

Ja jag ser det som mitt ansvar att säga till att jag hellre blir uppringd än stressar med att skicka massa sms fram och tillbaka tillexempel.
Andra är inte tankeläsare.
Det är klart att en kommunicerar sitt valda kommunikationssätt med sina vänner, men det kräver ju att vännen i fråga öppnar upp för det och inte bara kör på ett antagande (som till exempel att knacka på dörren är).
 
Det har att göra med hur nejet mottas.

Jag tror/hoppas att alla i den här tråden som tycker om att göra spontanbesök också är helt avslappnade med/okej med att personen säger "Jaha hej, det passar inte med besök just nu. Men tack för att du kom förbi" och stänger dörren.

En del personer blir sura av nejjet och snackar sen skit om den som sa nej till andra. Eller har svårt att acceptera det, och börjar försöka komma runt det med "men jag ska bara vara här i tio minuter, en kaffe hinner du väl med?" och så måste man säga nej igen, och dra igen dörren framför ansiktet på dom. Och sen blir man anklagad för att vara oartig.

Det jag vill säga är, fråga kan man alltid, men gör det lätt för personen att säga nej, var lättsam.
Hakar på ditt bra inlägg.

Att man kan säga nej utan "rätt" orsak också. Jag är trött eller vill inte måste accepteras utan att man måste försöka hitta på ursäkter om att man ska bort, man måste plugga, städa osv.
Tycker ofta personer svarar med "man jag då stannar jag inte så länge", eller "lite sällskap är väl trevligt då".
 
Men varför måste det göras narr av att några (många enligt den här tråden) vill att man skickar ett snabbt meddelande innan man dyker upp? Majoriteten i dagens samhälle har ju med sig mobilen.

Är det inte att kompromissa? Att de som vill göra spontanbesök kollar läget först och ger de som vill ha förvarning en förvarning. Då får ju båda sidor sin del av kakan. Besöket blir ju inte mindre spontant för att du kollar om de har tid via mobilen eller via dörren?
Det stör inte mig alls. Den enda jag rent faktiskt numera gör spontanbesök numera till är min mamma.

Däremot är det störande att det verkar allmänt vara ok att galla spontanbesökare för gränslösa och hyfsade, använda ord som kränkning och intrång. För att någon knackar på dörren liksom. Personligen har jag inga problem med att skicka ett sms till de som vill ha det så- det kallas respekt, men att se spontanbesökare som något illa och oförskämt är att ta i.
 
Hakar på ditt bra inlägg.

Att man kan säga nej utan "rätt" orsak också. Jag är trött eller vill inte måste accepteras utan att man måste försöka hitta på ursäkter om att man ska bort, man måste plugga, städa osv.
Tycker ofta personer svarar med "man jag då stannar jag inte så länge", eller "lite sällskap är väl trevligt då".

Samtycke är ett koncept som behöver bli mer spritt i alla sociala interaktioner tycker jag...

För interaktioner med samtycke älskar jag!
 
Det stör inte mig alls. Den enda jag rent faktiskt numera gör spontanbesök numera till är min mamma.

Däremot är det störande att det verkar allmänt vara ok att galla spontanbesökare för gränslösa och hyfsade, använda ord som kränkning och intrång. För att någon knackar på dörren liksom. Personligen har jag inga problem med att skicka ett sms till de som vill ha det så- det kallas respekt, men att se spontanbesökare som något illa och oförskämt är att ta i.

Så vitt jag läst i tråden har vi som inte vill ha besökt blivit kallade kränkta, fega, fåniga, enstöringar och gjorts narr av. Det respektlösa går åt båda håll.
 
Känns som jag mest maler på om samma sak, sorry buke men detta fick mig att tänka på en situation som jag haft under hösten. En av mina grannar som ofta varit ute runt lägenhetshuset och ringt på ibland och där vår relation gjorde att det faktiskt var helt ok att ringa på vid behov fick hälsoproblem, äldre person. Inget som jag är insatt i men har numera hjälpinsatser och då blev det lite hackigt i vad som var ok. Jag har inte ringt på hos grannen för att jag helt enkelt inte vill störa ens med kakor men försökte att hålla koll och öppna om denne ringer på hos mig vilket hände nyligen.

Denne ringde förövrigt på hos mig när jag var nyinflyttad och gav mig en rullgardin, hade uppskattat kakor också men tanken var fin då det var mycket sol och jag hade fått panikkasta upp lakan pga hade ej gardiner:D Så all kontakt är inte av ondo, social grannar som vill prata i dörren undanbedes dock haha
 
Det är klart att en kommunicerar sitt valda kommunikationssätt med sina vänner, men det kräver ju att vännen i fråga öppnar upp för det och inte bara kör på ett antagande (som till exempel att knacka på dörren är).
Är ju därför jag tycker att kommunicera är så viktigt. Är ju jättesvårt att veta om någon inte säger något om hur just den föredrar.

Precis som att du inte kan veta om att jag inte tycker om att kommunicera i text om jag inte säger det och lika lite kan jag veta att du inte vill att någon knackar på utan förvaring om du inte kommunicera ut det.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har haft besvär med riklig mens, pms, mellanblödningar och mensvärk i några år nu. Tidigare hade jag noll besvär. Jag har bokat in...
Svar
17
· Visningar
519
Senast: FrDrake
·
Kropp & Själ Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och...
2
Svar
21
· Visningar
1 103
Senast: Cattis_E
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
6 223
Senast: Jahaja
·
Fritid Finns det bukefalister som kan Visby? Ja. kommer ha en dag i Visby (ja, den där kryssningen ja) nästa vecka tillsammans med min mamma...
2 3
Svar
54
· Visningar
1 757
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp