Vad hände med spontanbesök?

[Gnist]

Vare sig jag eller mina vänner förutsätter (vilket förvånansvärt många i tråden tydligen gör) att folk sitter hemma, totalt sysslolösa, pillar navelludd och rullar tummarna = man checkar av att folk är hemma och att besök passar innan man dyker upp.

 

[et_flickan]

Jag har inga problem att låta folk vända i dörren om jag inte vill ha besök. Dyker man upp här utan att ha hört av sig innan får man räkna med det. Jag vet inte hur många gånger jag sagt nej till makens bror och sen förklarat att jag vill att han hör av sig innan. Men han fortsätter dyka upp ändå och ofta har han sitt barn med sig. Vi kan vara sjuka, trötta eller osociala.

Att vänner kan komma på spontana besök har jag inget emot. Speciellt på sommaren kan det vara trevligt att bjuda på en kopp kaffe eller tee.

 

[stjarnhimmel]

Jag skulle egentligen inte ha problem att få spontanbesök. Problemet är bara att de flesta (inte alla) som gjort det hos mig har inte varit så lyhörda. De har alltså inte kännt av när det inte passar.
Jag var tex med om att en granne kom förbi och jag förstod att personen ville komma in. Jag satt och kollade på os i skidor vilket jag verkligen sett fram emot. Jag sa att personen fick komma in men att jag kollade på os. Personen kom in och fick kaffe.
Problemet var bara att denne pratade massor och förväntade sig svar när jag satt med ena ögat mot tvn. Efter en stund sa personen lite småsurt att jag kanske ska gå - du kanske inte vill ha mig här?


Och det är sånt som jag ogillar med spontanbesök- om jag inte genast ger dig min uppmärksamhet så är det jag som är otrevlig. Om personen istället hade varit lyhörd hade jag kunnat säga att om en timme passar det mig.

 

[_Elly_]

Jag umgicks en period med en sån där människa som jag fick ta över från en annan vän som inte orkade.
Den människan kunde komma och banka på eller ringa ett tiotal gånger om man inte svarade tror jag orkade en vecka med henne sen gick jag under jorden.

Ja vi alla kan stöta på såna gränslösa människor genom livet men det betyder inte att någon som vill komma förbi spontant bankar på ständigt eller ringer 10 ggr om man inte svarar. Det blir väldigt generaliserande. Ett sånt beteende är inte OK för de flesta och motiverar absolut att låta en vänskap rinna ut i sanden men då är personen antagligen mer en bekant. En vän ska man kunna prata med om detta om denna i övrigt passar en, kan vara en vanesak som är lätt att åtgärda.

 

[Lillo]

Ja vi alla kan stöta på såna gränslösa människor genom livet men det betyder inte att någon som vill komma förbi spontant bankar på ständigt eller ringer 10 ggr om man inte svarar. Det blir väldigt generaliserande. Ett sånt beteende är inte OK för de flesta och motiverar absolut att låta en vänskap rinna ut i sanden men då är personen antagligen mer en bekant. En vän ska man kunna prata med om detta om denna i övrigt passar en, kan vara en vanesak som är lätt att åtgärda.

Jag geniraliserade tillbaka bara

 

[stjarnhimmel]

Jag har inte så stora problem med spontanbesök så länge det är respektfullt.

Men jag kan förstå de som inte gillar det och tycker att det också lätt i denna diskussion blir att ansvaret för att säga till eller säga nej hamnar på den andra personen. Dvs vill du inte ha spontanbesök ska du säga till när personen står I dörren eller ta upp det med vänner. Gör man inte det så är man oärlig eller feg. Istället för att den som vill komma först frågar. Är det inte bättre att be om ett ja istället för att lägga ansvaret på den andra att säga nej?

 

[Lumos_Nox]

Jag har inte så stora problem med spontanbesök så länge det är respektfullt.

Men jag kan förstå de som inte gillar det och tycker att det också lätt i denna diskussion blir att ansvaret för att säga till eller säga nej hamnar på den andra personen. Dvs vill du inte ha spontanbesök ska du säga till när personen står I dörren eller ta upp det med vänner. Gör man inte det så är man oärlig eller feg. Istället för att den som vill komma först frågar. Är det inte bättre att be om ett ja istället för att lägga ansvaret på den andra att säga nej?

 

[Nytant]

Jag har inte så stora problem med spontanbesök så länge det är respektfullt.

Men jag kan förstå de som inte gillar det och tycker att det också lätt i denna diskussion blir att ansvaret för att säga till eller säga nej hamnar på den andra personen. Dvs vill du inte ha spontanbesök ska du säga till när personen står I dörren eller ta upp det med vänner. Gör man inte det så är man oärlig eller feg. Istället för att den som vill komma först frågar. Är det inte bättre att be om ett ja istället för att lägga ansvaret på den andra att säga nej?

Jag tänker att det är ganska rimligt att det är ett delat ansvar, relationen igenom, att kommunicera vad som funkar för en i relationen och vara mottaglig för sådan kommunikation.

 

[Nahar]

Det finns absolut artighet, men är man genuint intresserad av en genuin relation till en annan människa börjar man balansera det med att visa vad man verkligen tycker och känner. Helt omöjligt att närma sig varandra annars ju.

Men om personen är en sådan som går över mina gränser är jag inte intresserad av att närma mig den något.

Ja, det har du rätt i, men om de som inte vill ha spontana besök kommer bete sig som om de ville det, och inte ens efter många många års vänskap kommer avslöja att de faktiskt aldrig uppskattade de där spontana besöken, då är det svårt att urskilja dessa.

Vem har sagt något om många års vänskap? Vänskapen finns inte mer om vi visar oss vara inkompatibla, varför skulle jag lägga energi på den då?

Ja fast det är här som jag tycker det går snett. Kommer nån på spontanbesök kan man förvänta sig allt från stängd dörr till timmars häng, vadhelst som det passar värden

Och om det passar mig bäst att du inte ens svänger upp på min väg? Ska jag behöva sätta upp skylt eller grind för att mitt privatliv ska respekteras?

Men herregud, på riktigt? Skiljer så fundamentalt mycket att man inte ens kan vara vänner genom att prata ärligt om en (1) sak? Måste man vara exakt lika för att kunna vara vänner? Jag blir mörkrädd av dessa resonemang.

Här är förslag på en enkel lösning som ni skulle kunna använda exempelvis på mig efter att jag gjort missbedömningen att ha kommit på spontant besök. Det är nämligen inget fundamentalt behov jag har som gör mig väsensskild från er.
”Det var jättetrevligt att ni kom hit idag! Framöver skulle jag dock vilja att vi bestämmer innan eftersom spontana besök inte funkar för mig.” ”Jaha! Ja okej, självklart.” Done.

Det handlar inte om något fundamentalt behov, men du har uppenbarligen visat att du inte respekterar min tid och mitt självbestämmande, genom att inte ge mig möjligheten att säga nej. För mig känns det som en parallell till att tafsa utan att fråga först; visst kan jag säga nej när du gör det, men du har redan gått över gränsen.

Och tycker det är underligt att du säger att det är svenskt. Tror det är helt andra saker som spelar in, typ upplevelse av modern teknologi, stad/landsbygd etc.

Om sms inte fungerar för dig som icke-störande så finns ju insta, messenger etc, som många använder för ännu mindre viktiga meddelanden.

Jag tänker att det är ganska rimligt att det är ett delat ansvar, relationen igenom, att kommunicera vad som funkar för en i relationen och vara mottaglig för sådan kommunikation.

Och det går jättebra att göra innan du går över mina gränser. Gör du något utan att fråga vet jag redan att du inte är lyhörd för andras behov (men enstaka missförstånd är såklart okej). Jag hoppas att mina vänner är tillräckligt empatiska för att förstå att spontanbesök inte är min grej även om jag är artig, alternativt så kompatibla med mig att de får komma och gå som de vill eftersom de inte stör något ens när de är här.

 

[nullo-modo]

Förstår inte hur svårt det kan vara att kommunicera med varandra och säja om en tycker om spontanbesök eller inte precis som det är lämpligt att kommunicera om någon vill ha sms och stämma av om det är okej att ringa eller vad som helst.

 

[Tonto]

Jag tänker att det är ganska rimligt att det är ett delat ansvar, relationen igenom, att kommunicera vad som funkar för en i relationen och vara mottaglig för sådan kommunikation.

Fast ansvaret hamnar på personen som måste berätta och säga ifrån när folk bara gör som dom vill och tänker ”dom får säga till om jag gör fel, inte mitt ansvar att fatta eller fråga om det är ok med spontanbesök”

 

[Nytant]

Fast ansvaret hamnar på personen som måste berätta och säga ifrån när folk bara gör som dom vill och tänker ”dom får säga till om jag gör fel, inte mitt ansvar att fatta eller fråga om det är ok med spontanbesök”

Vem har sagt det? Självklart frågar besökaren om det passar, självklart försöker hen känna av stämningen. Men det är ju omöjligt att göra om den ofrivillige värden lägger all krut på att låtsas att det är trevligt och sedan bittert antecknar att det är ett besök mindre kvar till den oundvikliga dumpningen.

 

[nullo-modo]

Fast ansvaret hamnar på personen som måste berätta och säga ifrån när folk bara gör som dom vill och tänker ”dom får säga till om jag gör fel, inte mitt ansvar att fatta eller fråga om det är ok med spontanbesök”

Fast var går gränsen? Ringa, sms, e post, brev eller skicka genom andra appar?

Ja jag ser det som mitt ansvar att säga till att jag hellre blir uppringd än stressar med att skicka massa sms fram och tillbaka tillexempel.
Andra är inte tankeläsare.

 

[stjarnhimmel]

Vem har sagt det? Självklart frågar besökaren om det passar, självklart försöker hen känna av stämningen. Men det är ju omöjligt att göra om den ofrivillige värden lägger all krut på att låtsas att det är trevligt och sedan bittert antecknar att det är ett besök mindre kvar till den oundvikliga dumpningen.

Problemet är ju att det inte alls är självklart för besökare att känna av om det är lämpligt. Jag utgår från att du är lyhörd och trevlig och gör så... Men för andra är det inte självklart.
Inte heller är det självklart att kunna ta ett nej utan att bli sur.

 

[Nytant]

Men om personen är en sådan som går över mina gränser är jag inte intresserad av att närma mig den något.

Vem har sagt något om många års vänskap? Vänskapen finns inte mer om vi visar oss vara inkompatibla, varför skulle jag lägga energi på den då?

Och om det passar mig bäst att du inte ens svänger upp på min väg? Ska jag behöva sätta upp skylt eller grind för att mitt privatliv ska respekteras?

Det handlar inte om något fundamentalt behov, men du har uppenbarligen visat att du inte respekterar min tid och mitt självbestämmande, genom att inte ge mig möjligheten att säga nej. För mig känns det som en parallell till att tafsa utan att fråga först; visst kan jag säga nej när du gör det, men du har redan gått över gränsen.

Och tycker det är underligt att du säger att det är svenskt. Tror det är helt andra saker som spelar in, typ upplevelse av modern teknologi, stad/landsbygd etc.

Om sms inte fungerar för dig som icke-störande så finns ju insta, messenger etc, som många använder för ännu mindre viktiga meddelanden.


Och det går jättebra att göra innan du går över mina gränser. Gör du något utan att fråga vet jag redan att du inte är lyhörd för andras behov (men enstaka missförstånd är såklart okej). Jag hoppas att mina vänner är tillräckligt empatiska för att förstå att spontanbesök inte är min grej även om jag är artig, alternativt så kompatibla med mig att de får komma och gå som de vill eftersom de inte stör något ens när de är här.

Ja, jag har förstått att du tycker att det är en kränkning att komma hem till dig utan att ha bestämt i förväg. Då har man redan gått över din gräns på ett så pass allvarligt sätt att fortsatt kontakt ej är av intresse.

 

[stjarnhimmel]

En av anledningarna till att jag skulle ha svårt att inte släppa in någon som ringer på är att jag vet ju inte hur den mår eller vad den vill prata om. Personen kanske mår riktigt dåligt och verkligen behöver sällskap. Därför har jag svårt att säga nej innan jag kollat att personen är okej.

 

[Nahar]

Ja, jag har förstått att du tycker att det är en kränkning att komma hem till dig utan att ha bestämt i förväg. Då har man redan gått över din gräns på ett så pass allvarligt sätt att fortsatt kontakt ej är av intresse.

Och allt annat jag skriver för att förklara ståndpunkten är inte av intresse då?

 

[Enya]

Men man går dit för att kolla om den andre vill umgås. Som att skicka ett sms med samma fråga, bara in person. Man utgår inte ifrån att den andre inte har något bättre för sig eller förväntar sig att personen ska kasta omkull sina planer. Man ser om det passar, helt enkelt. Gör det inte det så gör det inte det.

Jag tänker att man har en norm i sina kretsar och då ingår i den normen förhoppningsvis (rimligtvis) att det är så okej att säga ”nej tack det passar inte” att det verkligen inte är mer med det än att säga samma sak via sms.

Tänker också att det kanske är att dra det lite för långt när man tolkar folks vilja att umgås med en som gränslöshet och allmänt ohyfs Påminner mig om den där kvinnan som ville stämma en annan kvinna för att denne lett mot henne.

Jag tänker på det som när jag var barn och tonåring och gick till kompisar och frågade om vi kunde leka/"va". antingen blev det ett ja och jag släpptes in elelr så var vi ute och gjorde något eller så blev det ett "nej, jag måste plugga till ett prov/ mormor kommer/jag måste städa rummet har mamma sagt" osv. Ok liksom och man gick hem igen, utan några övergivenhetskänslor eller något konstigt alls, samma om man var den som blev tillfrågad och var tvungen att säga nej just då.

kl

Jag trodde jag var osocial och ogillade folk, var lite folkskygg, men den här tråden tar ju det till en annan nivå! Det är ju helt normalt att äta middag, lägga barn, ha stökigt hem, otvättat hår, behöva duscha, ha soppåsar vid dörren man ska gå ut med nästa runda man går ut osv. ALLA har det så. Jag gillar det naturliga hos folk, vill umgås helt naturligt med folk, inte sitta på ett fik bara. Det är kul att göra ibland, men att sitta i soffan med en öl (alkoholfri för min del) efter en arbetsvecka och bara snacka skit är precis lika viktigt, om inte viktigare. Kravlöst.

Det gäller då rakt verkligen att hitta rätt bland sin vän- och familjekrets så man inte tolkas som gränslös och ohyfsad! Och det är väl det som är hela grejen egentligen att man gör så med sina likar.

 

[stjarnhimmel]

Själv skulle jag tycka det var jobbigare att göra ett spontanbesök än att få ett. Att ringa på och inse att man kommer mitt i ett bråk eller att familjen sitter och pratar om något jobbigt eller en tonåring som mår dåligt. Och så kommer jag där och säger "hej ska vi dricka vin!" Eller "jag har med mig kanelbullar!" Skulle kännas lite dumt...

Eller att någon öppnar dörren i morgonrock och rufsigt hår och säger att den är sjuk eller att man förstår att andra aktiviteter pågår...

Nä...

 

[Filura]

Jag tycker att folk som gillar att spontanbesöka andra, ska utgå från att "alla" inte vill ha oanmälda besök. Tycker att det är det upp till spontanbesökaren att fråga om det är okej att hälsa på utan förvarning, om man har vägarna förbi eller annat.