Vad hände med spontanbesök?

[Nahar]

Är ju därför jag tycker att kommunicera är så viktigt. Är ju jättesvårt att veta om någon inte säger något om hur just den föredrar.

Precis som att du inte kan veta om att jag inte tycker om att kommunicera i text om jag inte säger det och lika lite kan jag veta att du inte vill att någon knackar på utan förvaring om du inte kommunicera ut det.

Men du kan inte på något sätt se att det är ett större intrång i någons privatliv att knacka på deras dörr än att skicka ett textmeddelande?

 

[nullo-modo]

Men du kan inte på något sätt se att det är ett större intrång i någons privatliv att knacka på deras dörr än att skicka ett textmeddelande?

Textmeddelanden blottar mig och mina svårigheter på ett sådant som jag inte alltid vill dela med mig till personer jag kanske inte känner så väl.
Så betydligt mer intrång på mig som person och mitt privata med text än någon som knackar på.

 

[Voeux]

Jag förstår verkligen inte problemet med att stämma av först. Om det nu inte är uttalat att person X älskar just spontanbesök så är det ju världens enklaste grej att lyfta luren. Jag och en vän var föräldralediga samtidigt och bodde nära varandra, vi kunde dra iväg ett mess om man var ute på barnvagnspromenad i närheten. Det var ju jättetrevligt, då kunde man bjuda in eller komma ut på 10 min varsel. Jag hade aldrig gått upp och bara plingat på. Hon kanske sover, som folk och framför allt bebismammor gör ibland mitt på dagen. Eller så lägger hon barnet. Minns en gång när vår fastighetsskötare plingade på helt oväntat och jag satt lättklädd och ammade och hunden började skälla som en galning så bebis började skrika, och jag kom farande i nattlinne och kunde knappt höra vad han sa för allt oväsen.

Sen tänkte jag på det där med stök. Det finns ju olika form av stök. Om man hälsar på mig idag kommer man in på nedervåningen och ja, vi har barn så stökigt är det överallt. Men det är kök och vardagsrum. Det känns inte så privat. Det är sällan folk går upp på övervåningen under ett besök, där sovrummen är. När vi bodde i liten lägenhet var liksom allt på samma plats. Smutsiga kläder, träningskläder som hängde på tork, obäddad säng, nattlinnen. Det känns privat när någon kommer rakt in i den sortens stök. Så det beror också kanske lite på hur man bor. Vi har vårt privatliv på övervåning och umgängesytor nere, vilket är superskönt vid alla former av besök.

 

[Nahar]

Textmeddelanden blottar mig och mina svårigheter på ett sådant som jag inte alltid vill dela med mig till personer jag kanske inte känner så väl.
Så betydligt mer intrång på mig som person och mitt privata med text än någon som knackar på.

Men du menar alltså att en ska informera om sitt föredragna kommunikationssätt? För det kan jag gå med på. Men i min mening hade det varit väldigt underligt att behöva säga till folk att de inte ska komma förbi oanmälda, från ingenstans. En sak att säga "kom gärna förbi", men om jag inte säger något förutsätter jag att folk förstår att det är ohyfsat att komma förbi utan att stämma av. Det har ju varit så alltid, även innan mobiler. Telefon har vi ju haft väldigt länge. Det är bara på landet jag blivit våldgästad upprepade gånger, en kultur jag också ser är på väg bort då de flesta här ringer eller smsar innan.

 

[Voeux]

Vi har 2-3 gårdstomtar som alltid är välkomna på spontana besök, i och med att de hjälper oss så pass mycket på gården och tycker det är roligt. Då är dörren alltid öppen, kaffet varmt och maten färdig. Övriga göre sig icke besvär utan minst femtioelva dagars förvarning som skola ske medelst brevnotis och som endast svaras med brev (ofta med "Nej" ikryssat).

Det låter som föräldrar och svärföräldrar är för min del just nu Tar ni barnet? Välkomna in! Då kan jag brygga en kaffe till dem som jag själv tar i farten när jag äntligen får andra saker gjorda någon timme. Perfekt. Kom helst varje dag, vi har sjukt mycket att göra med huset. Förväntar du dig min fulla uppmärksamhet, ett städat hem och ett kylt glas vin? Boka tack. Och köp gärna med dig vin själv för jag vette tusan när jag var på bolaget sist

 

[skiesabove]

Jag har efter mycket om och men fått alla släktingar och vänner att smsa/ringa före de kommer.

Om jag skulle ta in en ny vän (vilket jag faktiskt vill, hästvän som gillar att åka som fotfolk på clinics och andra aktiviteter sökes), så skulle jag i början av relationen fråga om sånt. För jag vill att relationer ska innehålla samtycke gällande alla interaktioner.

"Vad tycker du om spontanbesök?"
"Bara så du vet, jag kan vara riktigt seg på att svara på sms och sånt - men ibland gillar jag att chatta långa stunder. Ta inte illa upp, det är bara så jag funkar."
"Vad tycker du om kramar?"

Etc.

 

[tanten]

En fundering...
Jag blir obekväm med plötsliga besök för jag har så stökigt.- och skäms för det. Men när folk faktiskt är här, tycker jag det är roligt!

"Förr" fanns det en hemmafru i husen som kunde hålla efter så det inte grodde igen fullständigt. Då var det väl inga bekymmer att ta emot oväntade besök.

På gården fattade alla att vi hade fullt upp och röjde sig en plats i kökssoffan bara.

Men nu när jag är heltidssjukskriven så inbillar jag mig att alla tror att jag har hela dagarna, och full ork, för att hålla allt skinande.

 

[Nahar]

Jag har efter mycket om och men fått alla släktingar och vänner att smsa/ringa före de kommer.

Om jag skulle ta in en ny vän (vilket jag faktiskt vill, hästvän som gillar att åka som fotfolk på clinics och andra aktiviteter sökes), så skulle jag i början av relationen fråga om sånt. För jag vill att relationer ska innehålla samtycke gällande alla interaktioner.

"Vad tycker du om spontanbesök?"
"Bara så du vet, jag kan vara riktigt seg på att svara på sms och sånt - men ibland gillar jag att chatta långa stunder. Ta inte illa upp, det är bara så jag funkar."
"Vad tycker du om kramar?"

Etc.

Ja, sådana frågor ställer jag också. I min värld är det regel att fråga "vill du ha en kram?" innan kramen, varje gång. En person som generellt gillar att kramas kanske inte är på humör just den dagen, och det måste vara okej.

 

[Tranan]

Ja, sådana frågor ställer jag också. I min värld är det regel att fråga "vill du ha en kram?" innan kramen, varje gång. En person som generellt gillar att kramas kanske inte är på humör just den dagen, och det måste vara okej.

oj jag kan inte ge kramar utan ok!
älskar att bli kramad men vänta på att jag är redo!

 

[hastflicka]

Men jag kan ju vara på väg nånstans, ha planer, tänkte umgås med min familj och prata om dagen, på väg till stallet, köra barnet till aktivitet, mataffären, eller behöver slappa lite och få lite ensamtid? Jag har dessutom inte bullar/kex/fika hemma speciellt ofta. Vad tycker du att du har rätt störa mig i mitt liv just vid en tidpunkt som du valt för att den passar dig utan höra med mig om den passar mig?

Da oppnar man dorren och sager att det tyvarr inte passar. Man kan ocksa lagga till att jag textar/ringer/skickar roksignaler nar jag har tid sa du kan komma over en stund.

Nej, det är vad som händer efter att dom kommit in som är problemet.

Dom vill skvallra (jag tycker illa om det)
Dom påpekar om det är stökigt (otroligt oförskämt)
Dom vräker ur sig osköna åsikter som jag inte frågat efter (typ rasism)
Dom bryr sig inte om hur jag mår (tillexempel att jag är för trött av att rodda ett vuxenliv för att orka ägna mig åt att underhålla dom när dom vill)

Spontanbesöken sker när det passar DOM. Inte mig. Jag har inte blivit tillfrågad. Jag vill inte släppa in vem som helst i mitt hus, närsomhelst. Det här är enda platsen jag får vara jag.

Om jag levt längre ut på landet och levt som man gjorde för hundra år sen, hade det nog varit mer uppskattat. Jag hade gärna pratat om vädret och det kommande odlingsåret.

Jag vill inte prata om Granne Bs nya husvagn eller SDs politik eller huruvida jag borde uppdatera min servis.

Jag har aldrig skvallrat men gillar spontanbesok. Inte heller papekar jag om det ar stokigt, eller ar rasist, och jag bryr mig om hur mina vanner mar.

Men herregud, på riktigt? Skiljer så fundamentalt mycket att man inte ens kan vara vänner genom att prata ärligt om en (1) sak? Måste man vara exakt lika för att kunna vara vänner? Jag blir mörkrädd av dessa resonemang.

Här är förslag på en enkel lösning som ni skulle kunna använda exempelvis på mig efter att jag gjort missbedömningen att ha kommit på spontant besök. Det är nämligen inget fundamentalt behov jag har som gör mig väsensskild från er.
”Det var jättetrevligt att ni kom hit idag! Framöver skulle jag dock vilja att vi bestämmer innan eftersom spontana besök inte funkar för mig.” ”Jaha! Ja okej, självklart.” Done.

Exact sa. Tala om hur ni vill ha det sa blir det inga mer spontanbesok.

Numera har jag ju telefon och textar till vanner och slakt om jag ar i narheten och har tid for ett besok och de gor lika dant. det blir nagra minuters forberedelse i alla fall och atminstone med mina vanner fungerar det utmarkt. Sager man att det inte passar sa passar det inte. Ingen behover forklara, det kan ju bara vara sa att man ar pa daligt humor och inte vill umgas den dagen och det sa jag innan mobilens tid nar vanner stod vid dorren ocksa. (fast jag kallade det att jag inte madde bra om jag bara var pa daligt humor och vissa vanner slappte jag in i alla fall och jag madde genast battre.)

 

[Lumos_Nox]

Ja, sådana frågor ställer jag också. I min värld är det regel att fråga "vill du ha en kram?" innan kramen, varje gång. En person som generellt gillar att kramas kanske inte är på humör just den dagen, och det måste vara okej.

Jag hatar kramar och sånt. Blev anklagad av en person för att vara "som en tegelvägg att krama."
No shit Sherlock! Jag ville ju inte!!

 

[Nahar]

Numera har jag ju telefon och textar till vanner och slakt om jag ar i narheten och har tid for ett besok och de gor lika dant. det blir nagra minuters forberedelse i alla fall och atminstone med mina vanner fungerar det utmarkt. Sager man att det inte passar sa passar det inte. Ingen behover forklara, det kan ju bara vara sa att man ar pa daligt humor och inte vill umgas den dagen och det sa jag innan mobilens tid nar vanner stod vid dorren ocksa. (fast jag kallade det att jag inte madde bra om jag bara var pa daligt humor och vissa vanner slappte jag in i alla fall och jag madde genast battre.)

Men det är ju precis det folk i tråden är emot.

 

[Sel]

Jag tänker på det som när jag var barn och tonåring och gick till kompisar och frågade om vi kunde leka/"va". antingen blev det ett ja och jag släpptes in elelr så var vi ute och gjorde något eller så blev det ett "nej, jag måste plugga till ett prov/ mormor kommer/jag måste städa rummet har mamma sagt" osv. Ok liksom och man gick hem igen, utan några övergivenhetskänslor eller något konstigt alls, samma om man var den som blev tillfrågad och var tvungen att säga nej just då.

kl

Jag trodde jag var osocial och ogillade folk, var lite folkskygg, men den här tråden tar ju det till en annan nivå! Det är ju helt normalt att äta middag, lägga barn, ha stökigt hem, otvättat hår, behöva duscha, ha soppåsar vid dörren man ska gå ut med nästa runda man går ut osv. ALLA har det så. Jag gillar det naturliga hos folk, vill umgås helt naturligt med folk, inte sitta på ett fik bara. Det är kul att göra ibland, men att sitta i soffan med en öl (alkoholfri för min del) efter en arbetsvecka och bara snacka skit är precis lika viktigt, om inte viktigare. Kravlöst.

Det gäller då rakt verkligen att hitta rätt bland sin vän- och familjekrets så man inte tolkas som gränslös och ohyfsad! Och det är väl det som är hela grejen egentligen att man gör så med sina likar.

Fast jag tyckte redan som barn att det var svårt och obekvämt att säga nej till folk. Vet inte hur många gånger mamma fick vara stand in och neka istället, ibland för att jag bad henne och ibland för att hon kunde läsa in att jag egentligen inte ville.

 

[Enya]

Fast jag tyckte redan som barn att det var svårt och obekvämt att säga nej till folk. Vet inte hur många gånger mamma fick vara stand in och neka istället, ibland för att jag bad henne och ibland för att hon kunde läsa in att jag egentligen inte ville.

Tror du det är så för alla barn generellt?
Min upplevelse är att det visst fanns/finns sådana barn och även sådana situationer man själv hamnade i då och då, men generellt upplever jag inte att barn överlag har de svårigheterna. Jag säger inte att det är så, har aldrig funderat på vilket som på något vis är vanligast egentligen, förrän nu med den här tråden och ditt inlägg.

Vad är din uppfattning från när du var barn, och från barn i dag? Kände de flesta som du?

 

[Enya]

Men det är ju precis det folk i tråden är emot.

Jag har missat inlägg där någon skrivit att de är emot det? bara att det är en diskussion om varför man föredrar det ena och det andra.

Jag själv har skrivit att det är så jag gör tex.

 

[nullo-modo]

Men du menar alltså att en ska informera om sitt föredragna kommunikationssätt? För det kan jag gå med på. Men i min mening hade det varit väldigt underligt att behöva säga till folk att de inte ska komma förbi oanmälda, från ingenstans. En sak att säga "kom gärna förbi", men om jag inte säger något förutsätter jag att folk förstår att det är ohyfsat att komma förbi utan att stämma av. Det har ju varit så alltid, även innan mobiler. Telefon har vi ju haft väldigt länge. Det är bara på landet jag blivit våldgästad upprepade gånger, en kultur jag också ser är på väg bort då de flesta här ringer eller smsar innan.

Om en har starka preferenser om hur det ska se ut så ja. Mycket bättre än att låta andra vara tankeläsare.
Är själv tidig med att säga till folk att jag inte är en skicka meddelande person för jag tycker det är jobbigt att skriva fram och tillbaka hela tiden.

 

[Nahar]

Om en har starka preferenser om hur det ska se ut så ja. Mycket bättre än att låta andra vara tankeläsare.
Är själv tidig med att säga till folk att jag inte är en skicka meddelande person för jag tycker det är jobbigt att skriva fram och tillbaka hela tiden.

Jag skulle inte säga att jag har starka preferenser till den graden att jag ser ett behov av att informera. Jag är nåbar på alla möjliga sätt, även ringa på dörren i rätt kontext. Vill inte att någon av mina vänner ska känna sig begränsade på det sättet. Det enda jag kan tänka mig är väl att jag ibland säger ifrån om folk inte respekterar min arbetstid. I övrigt handlar det för mig om kompatibilitet och att ge varandra frihet, det vill säga om ditt kommunikationssätt inte passar ihop med mitt så ger jag dig friheten att vara närmre vän med andra än med mig

 

[nullo-modo]

Jag skulle inte säga att jag har starka preferenser till den graden att jag ser ett behov av att informera. Jag är nåbar på alla möjliga sätt, även ringa på dörren i rätt kontext. Vill inte att någon av mina vänner ska känna sig begränsade på det sättet. Det enda jag kan tänka mig är väl att jag ibland säger ifrån om folk inte respekterar min arbetstid. I övrigt handlar det för mig om kompatibilitet och att ge varandra frihet, det vill säga om ditt kommunikationssätt inte passar ihop med mitt så ger jag dig friheten att vara närmre vän med andra än med mig

Frågan är ju då vad rätt kontext är? Kan tänka mig att det är olika för olika människor.
För mig är det ingen stort om någon inte vill ha spontanbesök utan är jaha nähä och inget mer med det och lika mycket så hoppas jag att andra inte bryr sig så mycket om att jag inte är någon skicka meddelandeperson fram och tillbaka.

Själv har jag inte så lätt att hitta vänner så jag kan vara hur kräsen som helst bara för att det inte passar som handen i handsken.

 

[Nahar]

Frågan är ju då vad rätt kontext är? Kan tänka mig att det är olika för olika människor.
För mig är det ingen stort om någon inte vill ha spontanbesök utan är jaha nähä och inget mer med det och lika mycket så hoppas jag att andra inte bryr sig så mycket om att jag inte är någon skicka meddelandeperson fram och tillbaka.

Själv har jag inte så lätt att hitta vänner så jag kan vara hur kräsen som helst bara för att det inte passar som handen i handsken.

Rätt för mig. Jag har hellre få vänner än dåliga vänner (dåliga på det sättet att de inte passar mig).

 

[Lillo]

Tror du det är så för alla barn generellt?
Min upplevelse är att det visst fanns/finns sådana barn och även sådana situationer man själv hamnade i då och då, men generellt upplever jag inte att barn överlag har de svårigheterna. Jag säger inte att det är så, har aldrig funderat på vilket som på något vis är vanligast egentligen, förrän nu med den här tråden och ditt inlägg.

Vad är din uppfattning från när du var barn, och från barn i dag? Kände de flesta som du?

Men ja självklart är det lika vanligt med barn som inte älskar tjo och tjim.
Förstår inte att det ska vara så svårt för dig och några till här i tråden att acceptera att alla inte fungerar som er