Vad hände med spontanbesök?

[Sel]

Redan som barn (född på 1980-talet) ringde jag och mina vänner och frågade om det passade bra att endera komma över eller träffas utomhus någonstans.

Som stillsamt barn som hatade högljudda klasskamrater gillade jag redan då ordning och reda, planering och struktur. Samt lugn och ro hemma de dagar jag ville ta det lugnt utan sällskap.

Hos oss förekom nog både och. Ofta fick en ju frågan direkt i skolan men då kunde en alltid köra med: "Jag måste fråga först."
Jag var varken stillsam eller ordningssam, mer vild än tam... men jag föredrog ofta att leka själv i skogen eller utforska gamla lador. Introverter är ju inte heller likadana allihop.

 

[Nahar]

Jag har svårt att se det som en total inkompatibilitet eftersom jag inte tror att det säger något alls om någon grundläggande egenskap. Om man har tusen andra saker gemensamt och så ska det falla på det?

Alltså jag menar att jag kan inte se att man är totalt inkompatibel med ett helt land om man flyttar och är van vid andra seder. Eller, jag vill inte se det för det känns otroligt deppigt för otroligt många människor om vi inte kan göra utrymme för olikheter.

Och med göra utrymme för olikheter, för tydlighetens skull, menar jag inte att folk ska lida i tysthet om de får ovälkomna besök. Utan kanske en approach som jag beskrivit i tidigare inlägg.

"ett helt land" är väl ändå att dra det till ytterligheter? De som svarar i tråden är ju både glada i spontanbesök och inte glada i dem, och både boende i Sverige och boende utomlands. Kultur är inte enbart nationell - som jag skrivit finns det t.ex. fortfarande stora skillnader mellan stad och landsbygd - och även inom Sverige och inom olika orter och inom olika grupperingar och så vidare.

Jag ser det som extremt grundläggande för en vänskap att personerna har samma idéer kring personliga gränser, hänsyn, privata utrymmen och liknande. Det är för mig en grundläggande egenskap huruvida du frågar om lov innan du gör saker som kan ha negativ påverkan på en annan person eller inte, som står över eventuella gemensamma intressen. Om någon börjar ta sig friheter med mina personliga gränser är det mer jobb än det är värt. Om någon som redan är en nära vän gör det, eller någon som jag inte kan avsluta med (typ vänners partners eller familj), då får jag försöka säga ifrån - men en random bekant som jag inte känner så väl som börjar plinga på så fort de är i närheten? Nej, då hade jag sett det som en grundläggande inkompatibilitet, ja. Det finns ju uppenbarligen många som tycker det är trevligt, låt de umgås istället

Det är helt enkelt inte värt mödan att försöka uppfostra/förändra andra människor. Jag skulle snarare se det som ett övertramp från min sida att börja säga till andra hur de ska vara. Det är varken vänskapligt eller kärleksfullt imo.

 

[Enya]

Nej, det tror jag absolut inte men jag tror inte att det är ovanligt heller. De flesta barn är ju snälla och vill inte såra sina kompisar, vilket är en påtaglig risk om man helt enkelt säger "nej jag har inte lust/jag vill inte leka med dig idag.". För ett barn som inte har de känslorna utan enkelt kan komma med en allmänt accepterad ursäkt som "jag måste plugga." är det nog betydligt lättare.


Jag har ingen aning.

Jag har som sagt inte funderat på det tidigare, inte stött på det bland vänner eller barn heller. Inte mer än någon gång man fick komma på någon ursäkt när det var en enträgen person man inte ville umgås med just då som inte kunde ta ett nej tex.

Jag upplever barn som mer raka "nej det går inte i dag för vi ska till mormor" tex och där mottagandet inte heller blir något konstigt.

Jag har ingen aning heller, tyckte bara det var intressant eftersom vi står lite på olika sidor, om vi sett olika sidor från barndomen också

 

[Enya]

Förstår inte ens problemet vill dom spontanbesöka folk får dom väl göra det. Men att börja leta fel på oss som inte uppskattar spontanbesök är ju bara dumt.

Det är väl ändå ingen som letar fel? Du känner inte att du överdriver det lite nu, en smula?!

 

[Sel]

Jag har som sagt inte funderat på det tidigare, inte stött på det bland vänner eller barn heller. Inte mer än någon gång man fick komma på någon ursäkt när det var en enträgen person man inte ville umgås med just då som inte kunde ta ett nej tex.

Jag upplever barn som mer raka "nej det går inte i dag för vi ska till mormor" tex och där mottagandet inte heller blir något konstigt.

Jag har ingen aning heller, tyckte bara det var intressant eftersom vi står lite på olika sidor, om vi sett olika sidor från barndomen också

Antingen har du samlat på dig likasinnade som vänner eller också tycker de också att det är jobbigt att kommunicera liknande saker med folk tänker jag.
Numera är jag rätt dramatisk och öppnar inte ens dörren. Jag lät inte min vän komma in och använda toaletten ens en gång, när hon kom förbi för att vi skulle gå ut med hundarna.

"Idag ska vi till mormor!" är ju en helt legit ursäkt som inte sårar någon, men att som barn stå och säga till en kompis att man inte har lust att leka med dem idag, det är svårare. Barn kan också ha låg social energi, och åtminstone som yngre är det svårt att hitta på vita lögner.

 

[Enya]

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit det tidigare, men jag tycker att det vilar på den "offensiva" parten att kolla av så att det är okej. Det är alltså kramarens ansvar att fråga om någon vill ta emot en kram, inte mottagarens ansvar att protestera när kramen väl initieras.
Alltså besökarens ansvar att stämma av om det är okej att komma förbi, inte mottagarens ansvar att efter faktum informera om att det inte var önskvärt.

Sedan kan jag visst informera om sådant i förväg, det beror lite på hur mycket och hur ofta man träffat människan innan de står på tröskeln. Diskussioner om textning, chatt, telefonsamtal och sådant kommer ju upp ibland i random samtal och jag brukar vara mycket tydlig med att jag är en skitdålig textare och ibland inte svarar i telefon. Då kan även preferenserna runt annat umgänge komma upp - men jag skulle verkligen må dåligt av att möta någon som står vid min ytterdörr och vill komma in, och förklara för dem att jag avskyr spontanbesök och nu får de gå hem. I min bok låter det som att talar jag om för dem att de inte är välkomna, och det är inte artigt eller snällt. Alternativt använder jag mildare ordalag och det resulterar i att de tror att det bara inte passar "just nu" och så händer det igen.

Fast du är inte oartig när du säger att det inte passar. Det är inte otrevligt att säga att du inte riktigt orkar med sällskap just i kväll.

Det är det här jag har lite svårt för hos en del personer jag möter. Det är inte oartigt eller otrevligt att på ett vänligt sätt vara ärlig. Att kommunicera istället för att den personen man möter ska förstå hinten osv.

 

[Enya]

Antingen har du samlat på dig likasinnade som vänner eller också tycker de också att det är jobbigt att kommunicera liknande saker med folk tänker jag.
Numera är jag rätt dramatisk och öppnar inte ens dörren. Jag lät inte min vän komma in och använda toaletten ens en gång, när hon kom förbi för att vi skulle gå ut med hundarna.

"Idag ska vi till mormor!" är ju en helt legit ursäkt som inte sårar någon, men att som barn stå och säga till en kompis att man inte har lust att leka med dem idag, det är svårare. Barn kan också ha låg social energi, och åtminstone som yngre är det svårt att hitta på vita lögner.

Det kan nog ha varit likasinnade, man har ju en tendens till det ändå.

 

[Sel]

Fast du är inte oartig när du säger att det inte passar. Det är inte otrevligt att säga att du inte riktigt orkar med sällskap just i kväll.

Det är det här jag har lite svårt för hos en del personer jag möter. Det är inte oartigt eller otrevligt att på ett vänligt sätt vara ärlig. Att kommunicera istället för att den personen man möter ska förstå hinten osv.

Fast jag Känner mig oartig, obekväm och ovänlig, precis som jag känner mig obekväm om någon plötsligt omfamnar mig och jag tvingas vara den som säger ifrån. Det finns utan tvekan människor som antingen envisas med fraserna som nämnts innan "Men vi är ju ändå här/bara några minuter/kanske bara en kopp kaffe?", och de som avviker men sedan mumlar och muttrar. "What's her deal?" typ.
Till och med att tacka nej till jobbträffar och liknande anses ju fortfarande ofta lite märkligt och asocialt - och det kommer inte i närheten av att avvisa ett vänligt besök i dörren.
Om folk bara frågar innan istället för att ta folk på sängen undviker en väldigt många missförstånd.

 

[Enya]

Fast jag Känner mig oartig, obekväm och ovänlig, precis som jag känner mig obekväm om någon plötsligt omfamnar mig och jag tvingas vara den som säger ifrån. Det finns utan tvekan människor som antingen envisas med fraserna som nämnts innan "Men vi är ju ändå här/bara några minuter/kanske bara en kopp kaffe?", och de som avviker men sedan mumlar och muttrar. "What's her deal?" typ.
Om folk bara frågar innan istället för att ta folk på sängen undviker en väldigt många missförstånd.

Jag menar bara att du inte alls ska behöva känna så eftersom du ju inte är oartig eller så.

Självklart ska man respektera och fråga dig när du ju inte vill ha spontana besök.

 

[Nytant]

"ett helt land" är väl ändå att dra det till ytterligheter? De som svarar i tråden är ju både glada i spontanbesök och inte glada i dem, och både boende i Sverige och boende utomlands. Kultur är inte enbart nationell - som jag skrivit finns det t.ex. fortfarande stora skillnader mellan stad och landsbygd - och även inom Sverige och inom olika orter och inom olika grupperingar och så vidare.

Jag ser det som extremt grundläggande för en vänskap att personerna har samma idéer kring personliga gränser, hänsyn, privata utrymmen och liknande. Det är för mig en grundläggande egenskap huruvida du frågar om lov innan du gör saker som kan ha negativ påverkan på en annan person eller inte, som står över eventuella gemensamma intressen. Om någon börjar ta sig friheter med mina personliga gränser är det mer jobb än det är värt. Om någon som redan är en nära vän gör det, eller någon som jag inte kan avsluta med (typ vänners partners eller familj), då får jag försöka säga ifrån - men en random bekant som jag inte känner så väl som börjar plinga på så fort de är i närheten? Nej, då hade jag sett det som en grundläggande inkompatibilitet, ja. Det finns ju uppenbarligen många som tycker det är trevligt, låt de umgås istället

Det är helt enkelt inte värt mödan att försöka uppfostra/förändra andra människor. Jag skulle snarare se det som ett övertramp från min sida att börja säga till andra hur de ska vara. Det är varken vänskapligt eller kärleksfullt imo.

Jag ser inte att vara lik mig som meriterande i sig, eller som tyngstvägande, helt enkelt, utan andra egenskaper som till exempel värme, generositet, en vilja att visa mig hänsyn och lära känna mig, intellektuellt och kulturellt och emotionellt utbyte. Humor.

Massor med saker kan ha en negativ påverkan på andra människor och det är omöjligt att kartlägga. Var någons personliga gränser går lär man sig till stor del efter hand. Och ja, man träder försiktigt i början just därför, men man kan ändå råka trampa fel. Jag tänker att vi är olika, vi klantar oss, en bra relation består oftast av människor som uppskattar en massa olika saker hos varandra och som också är beredda att acceptera olikheter samtidigt, även på nära håll, och reparera när det blir fel.

Eftersom jag varit den där familjen som kommer och ringer på med hembakt från hemlandet, som inte kan språket, som inte förstår sederna, som försöker att göra rätt men som gör fel, som anstränger sig för att hitta kontakt, och eftersom mitt hjärta klappar extra för människor som även i sin egen hemkultur tänker annorlunda än alla andra så tycker jag helt enkelt det finns ett värde i att ge folk en chans. Även chansen att förstå och göra om. Rätt vad det är är man själv tacksam för samma chans. Det handlar inte om att uppfostra folk utan om att skapa närhet. Den ackumulerade smärtan av att gång på gång uppleva relationer som fallerar utan att man förstod varför och vad man gjorde fel är inte lätt att hantera. Men. Du kan absolut säga att det inte är din skyldighet att förklara för nån som inte fattar att du inte tycker det är trevligt på riktigt, och så är det ju, du har ingen sådan skyldighet. Du har såklart inte heller någon skyldighet att umgås med folk som du inte mår bra av att umgås med eller upplever som givande att umgås med.

Nu tänker jag tacka för mig i den här diskussionen. Har inte mer att tillföra och en klagande Whippish bredvid mig.

 

[nullo-modo]

"ett helt land" är väl ändå att dra det till ytterligheter? De som svarar i tråden är ju både glada i spontanbesök och inte glada i dem, och både boende i Sverige och boende utomlands. Kultur är inte enbart nationell - som jag skrivit finns det t.ex. fortfarande stora skillnader mellan stad och landsbygd - och även inom Sverige och inom olika orter och inom olika grupperingar och så vidare.

Jag ser det som extremt grundläggande för en vänskap att personerna har samma idéer kring personliga gränser, hänsyn, privata utrymmen och liknande. Det är för mig en grundläggande egenskap huruvida du frågar om lov innan du gör saker som kan ha negativ påverkan på en annan person eller inte, som står över eventuella gemensamma intressen. Om någon börjar ta sig friheter med mina personliga gränser är det mer jobb än det är värt. Om någon som redan är en nära vän gör det, eller någon som jag inte kan avsluta med (typ vänners partners eller familj), då får jag försöka säga ifrån - men en random bekant som jag inte känner så väl som börjar plinga på så fort de är i närheten? Nej, då hade jag sett det som en grundläggande inkompatibilitet, ja. Det finns ju uppenbarligen många som tycker det är trevligt, låt de umgås istället

Det är helt enkelt inte värt mödan att försöka uppfostra/förändra andra människor. Jag skulle snarare se det som ett övertramp från min sida att börja säga till andra hur de ska vara. Det är varken vänskapligt eller kärleksfullt imo.

Tycker det är att dra det till väldigt extremt.
En av mina bästa vänner jag hade som bästa vän i 20 år tyckte inte om spontanbesök och det var inget mer med det och hon fick inget heller. Hon vet att jag inte tycker om att kommunicera med text fram och tillbaka så inga problem med det hon visste det och valde att ringa och inget mer med det.

 

[Sel]

Jag menar bara att du inte alls ska behöva känna så eftersom du ju inte är oartig eller så.

Självklart ska man respektera och fråga dig när du ju inte vill ha spontana besök.

Men det gör jag ändå, och andra med mig. Det är SVÅRT att säga nej rätt i ansiktet på folk utan att ha en "normal" och praktisk ursäkt.

Ja, och det tror jag de allra flesta är villiga att göra när de vet om det. Det som argumenteras om är ju det där att det inte är lämpligt att dyka upp på tröskeln hos någon för att ta reda på om människan är pigg på besök eller inte. Med fördel frågar man Innan man dyker upp... tycker jag, så slipper människan i hemmet bli obekväm och människan på tröskeln känna sig/bli avvisad.

 

[Cambrie]

För min del är det rätt tacksamt att vara introvert. Kommer man på spontanbesök hos mig blir man inte insläppt, och jag har faktiskt inga problem att sitta i soffan och titta på en serie och låta dem knacka sig blå. Jag öppnar inte. Samma med den introverta dottern, hennes vänner brukar visserligen ringa eller skicka sms först, vi har ingen vän direkt inpå. Vill hon inte umgås svarar hon inte.

 

[Motacilla]

Traditionellt sett har god ton (sk etikett) i Nordeuropa utgått från att man i umgänget med andra personer har dem och deras trevnad som utgångspunkt och inte sig själv och sin trevnad.

Dvs: tror man /vet man att personen uppskattar oväntade besök, ja då är det mer korrekt att dyka upp oanmäld än om man vet/tror/anar att personen kanske inte gör det, oavsett hur många ton bullar, tårtor och vinflaskor man än medför.

Min amatöranalys är att det är här det kanske skär sig också, och att en del kallas "konflikrädda" "mesiga" för att de (vi) försöker efterleva den uppfostran som inbankats i oss - dvs att man ska sätta andra människor före sig själv om man får besök. Det är inte speciellt trevligt att hälsa på hemma hos någon som fortsätter titta på sitt tv-program, talar ett längre telefonsamtal eller gör något annat som uppenbart visar att man som gäst inte är speciellt intressant.

Givetvis kan ju då den som gör sånt kontra med att gästen "är en del av vardagen" eller "får ta mig som jag är". Men hemma hos mig betyder gäster att jag fokuserar på gästen och slutar med det jag höll på med /inte gör det jag hade tänkt göra, vilket kan medföra besvikelse över en förspilld ledig kväll utan andra människor.

Jag menar inte att det ena eller det andra är mer rätt, men att det handlar om olika perspektiv på saken.

 

[EmmaBovary]

Jag förstår verkligen! Och tycker inte det är konstigt alls, utan helt legitimt.

Nä, och jag tycker i sak inte att det är märkligt att tycka om spontanbesök. Däremot tycker jag att det är lite ledsamt när ens preferenser inte respekteras, särskilt inte när de är uttalande. Tråden avspeglar ju båda sidor, och många som uppskattar spontanbesöks-fenomenet tycks bli stötta över att kallas gränslösa etc. (även om ingen väl kallat någon i tråden just det . Vi är nog många som faktiskt sagt ifrån om att vi kanske mår direkt dåligt av det, men ändå slutar det inte vara en förväntning av omgivningen som bara tolkar det som att man är lite svår och asocial, typ.

 

[Nahar]

Jag ser inte att vara lik mig som meriterande i sig, eller som tyngstvägande, helt enkelt, utan andra egenskaper som till exempel värme, generositet, en vilja att visa mig hänsyn och lära känna mig, intellektuellt och kulturellt och emotionellt utbyte. Humor.

Massor med saker kan ha en negativ påverkan på andra människor och det är omöjligt att kartlägga. Var någons personliga gränser går lär man sig till stor del efter hand. Och ja, man träder försiktigt i början just därför, men man kan ändå råka trampa fel. Jag tänker att vi är olika, vi klantar oss, en bra relation består oftast av människor som uppskattar en massa olika saker hos varandra och som också är beredda att acceptera olikheter samtidigt, även på nära håll, och reparera när det blir fel.

Eftersom jag varit den där familjen som kommer och ringer på med hembakt från hemlandet, som inte kan språket, som inte förstår sederna, som försöker att göra rätt men som gör fel, som anstränger sig för att hitta kontakt, och eftersom mitt hjärta klappar extra för människor som även i sin egen hemkultur tänker annorlunda än alla andra så tycker jag helt enkelt det finns ett värde i att ge folk en chans. Även chansen att förstå och göra om. Rätt vad det är är man själv tacksam för samma chans. Det handlar inte om att uppfostra folk utan om att skapa närhet. Den ackumulerade smärtan av att gång på gång uppleva relationer som fallerar utan att man förstod varför och vad man gjorde fel är inte lätt att hantera. Men. Du kan absolut säga att det inte är din skyldighet att förklara för nån som inte fattar att du inte tycker det är trevligt på riktigt, och så är det ju, du har ingen sådan skyldighet. Du har såklart inte heller någon skyldighet att umgås med folk som du inte mår bra av att umgås med eller upplever som givande att umgås med.

Nu tänker jag tacka för mig i den här diskussionen. Har inte mer att tillföra och en klagande Whippish bredvid mig.

Men jag har ju redan skrivit att det är stor skillnad på att knacka på som ny i grannskapet en gång, och att komma på upprepade spontanbesök utan att fråga om lov. Jämför skillnaden mellan att knacka någon på axeln för deras uppmärksamhet första gången i ett samtal, och att konstant ta på dem under samtalets gång.

Och det är ju just det jag säger: att visa hänsyn. Det är inte omöjligt att kartlägga om du frågar folk. Att komma på spontant besök hos någon när du har möjlighet att fråga är ju inte särskilt hänsynsfullt. Det finns olikheter, och så finns det olägenheter. Det finns närhet, och så finns det utnyttjande. Jag har haft alldeles för många människor i mitt liv som misstar min vänlighet och öppenhet för att de känner mig utan och innan, som om ett leende är en inbjudan för dem att ta på min kropp, rota i mina skåp, göra anspråk på min tid, plocka mina blommor, äta min mat - allt utan att fråga om lov. Så visst blir vi färgade av våra erfarenheter på olika sätt.

Ditt hjärta klappar extra för människor som tänker annorlunda även i sin egen hemkultur, men inte när det går emot så som du vill ha det? Angående hembesök då.

Tycker det är att dra det till väldigt extremt.
En av mina bästa vänner jag hade som bästa vän i 20 år tyckte inte om spontanbesök och det var inget mer med det och hon fick inget heller. Hon vet att jag inte tycker om att kommunicera med text fram och tillbaka så inga problem med det hon visste det och valde att ringa och inget mer med det.

Vad exakt är det du tycker är väldigt extremt? Om jag har vänner som gillar spontanbesök men som inte spontanbesöker mig så är det ju jättebra. Det skulle jag inte ha något emot.

 

[EmmaBovary]

Men det gör jag ändå, och andra med mig. Det är SVÅRT att säga nej rätt i ansiktet på folk utan att ha en "normal" och praktisk ursäkt.

Ja, och det tror jag de allra flesta är villiga att göra när de vet om det. Det som argumenteras om är ju det där att det inte är lämpligt att dyka upp på tröskeln hos någon för att ta reda på om människan är pigg på besök eller inte. Med fördel frågar man Innan man dyker upp... tycker jag, så slipper människan i hemmet bli obekväm och människan på tröskeln känna sig/bli avvisad.

Ja, och inte bara grejen att det isf blir rätt i ansiktet på tolk. Man får ju också lite extra förväntan på sig när personen faktiskt gjort sig besväret att ta sig till ens hem, och då känns det ännu jobbigare än att säga nej via text eller i telefon (eller om man ses i tex. affären av en slump).

 

[Sel]

Ja, och inte bara grejen att det isf blir rätt i ansiktet på tolk. Man får ju också lite extra förväntan på sig när personen faktiskt gjort sig besväret att ta sig till ens hem, och då känns det ännu jobbigare än att säga nej via text eller i telefon (eller om man ses i tex. affären av en slump).

Precis. De har gjort sig omaket, och när jag säger nej talar jag i affekt om för dem att de får vända om hem igen och att de gjort resan i onödan. Så jag är inte bara oartig, jag uppskattar inte deras ansträngning heller.

 

[Nytant]

Ditt hjärta klappar extra för människor som tänker annorlunda även i sin egen hemkultur, men inte när det går emot så som du vill ha det? Angående hembesök då.

Det där är bara orättvist. Läs det jag skrivit bl.a. som svar på EmmaBovarys inlägg.

 

[Görel]

För mig är grunden att kunna läsa av andra människor, inte att endast umgås med de som fungerar som jag. Vissa vänner vill planera dagar i förväg, andra kan man messa och fråga om de vill göra något om en halvtimme. Jag känner av hur just den här vännen vill umgås. Själv är jag öppen för många olika former, så länge jag slipper spontanbesök. Hör man av sig och frågar om man kan komma om tio minuter brukar det gå bra, men inte bara stå utanför dörren och ringa på, det tycker jag är påträngande och påträngande personer har jag inte mycket till övers för.