Vad hände med spontanbesök?

... vänta nu, så du tycker inte att entusiastiskt samtycke ska vara grunden för alla relationer 😲?

Det är så enkelt att ställa frågan. Och sen vet man. Svaret kan ju vara:
"Ja, jag älskar spontanbesök, var inte rädd för att svänga förbi"

Då har den mottagande parten samtyckt och det är fritt fram att spontanbesöka.
Gäller det "bara" spontanbesök eller även ringa eller skicka meddelande också?
Ställa frågan alltså.
 
Jag tycker om spontanbesök, under vissa för mig skrivna regler 😄 som dom flesta som vi känner mig/oss vet om och förhåller sig till. Vill inte ha någon som direkt står å knackar på dörren utan vill ha fått minst en "varning" först på helst inte mindre än ca 15 min. Är vi i sommarhuset så kan folk komma förbi när som.. men är vi inne i stan så bara på helger, vill inte ha något spontant besök i en hektisk vardag, då vill jag kunna planlägga ordentligt först men samtidigt är helgerna mer flytande, då tror jag egentligen vi bara har spontana planer, så då får folk gärna komma förbi. Så jaaa, kanske våra spontana besök egentligen inte är så spontana när jag fått tänka mig om 😅
 
Det beror, för mig, på VEM som spontanbesöker. En familjemedlem? Helt ok! Random bekanta? Absolut inte! Sms:a åtminstone först!

Jag jobbar hemifrån och spontanbesök sker ofta under dagen dvs min arbetstid. Jag kan ju inte precis stänga dörren framför näsan på dem och säga -Nä tack, jag JOBBAR! Dessutom stannar spontanbesöken ofta rätt länge, flera timmar. Inte en snabbis för fika och prat, utan halva dagen.
Oj, har inte varit med att spontanbesök har varat mer än 15 till 30 min om det inte varit något väldigt speciellt vi kommit in på. Halva dagen låter som väldigt mycket planerat från ena sidan.
 
Gäller det "bara" spontanbesök eller även ringa eller skicka meddelande också?
Ställa frågan alltså.

I början av en relation är det ju bra att diskutera hur man föredrar att kommunicera :).

Jag tillexempel, gillar inte att ringas heller. Långa telefonsamtal gör jag bara med mina allra närmaste, och oregelbundet. Men eftersom du inte gillar att smsa så skulle jag svara om du ringer. Men jag skulle kanske inte vara intresserad av långa telefonsamtal ofta - och du inte av långa chattkonversationer.

Men det är ok, alla vänner måste man inte ha till allting :). Vi skulle kunna ringas och planera att ses någonstans. Jag har andra vänner jag kan långchatta med, och du har säkert andra vänner du kan långringa med.
 
... vänta nu, så du tycker inte att entusiastiskt samtycke ska vara grunden för alla relationer 😲?

Det är så enkelt att ställa frågan. Och sen vet man. Svaret kan ju vara:
"Ja, jag älskar spontanbesök, var inte rädd för att svänga förbi"

Då har den mottagande parten samtyckt och det är fritt fram att spontanbesöka.
Varför skulle jag inte tycka det? Det är ju helt absurt och jag tar riktigt illa upp över att du anklagar mig för något så vidrigt bara för att jag har ett annat perspektiv. Usch vad trött jag blir på den här diskussionen. Jag menar att ibland krockar olika normer och perspektiv och då är double empathy en bra grej för att lösa det. Jesus. Jag tycker nog jag förklarat ganska väl vad jag menar. Jag ser bristande theory of mind på båda sidor här.
 
Håller inte med om att det handlar om en syn på samtycke utan om en kulturell norm.

Jag tycker det är absurt att inte kunna föreställa sig ett scenario där ett besök är vänligt menat. Sorry. Men jag har som sagt inget mer att tillföra den här diskussionen. Jag har inga problem med att se och respektera behoven och perspektiven hos de som inte uppskattar spontana besök.
Kan du förklara vad du menar, jag förstår faktiskt inte.

Normer varierar mellan grupper och över tid.

Givetvis ska man gärna försöka hålla en positiv tolkning av en väns agerande, och inte alltid tänka det värsta om folk.

Men om vi återgår till den traditionella etiketten, den där utgångspunkten är DEN ANDRA personen och dess trevnad och inte man själv och ens behov av underhållning.
Kan du då se att ditt perspektiv med "vänlig gest" att oanmält ringa på dörren och önska dig bullar och kaffe kanske krockar med personen som har en tight deadline för en rapport som ska finnas i chefens inkorg imorgon kl 0900?
 
Kan du förklara vad du menar, jag förstår faktiskt inte.

Normer varierar mellan grupper och över tid.

Givetvis ska man gärna försöka hålla en positiv tolkning av en väns agerande, och inte alltid tänka det värsta om folk.

Men om vi återgår till den traditionella etiketten, den där utgångspunkten är DEN ANDRA personen och dess trevnad och inte man själv och ens behov av underhållning.
Kan du då se att ditt perspektiv med "vänlig gest" att oanmält ringa på dörren och önska dig bullar och kaffe kanske krockar med personen som har en tight deadline för en rapport som ska finnas i chefens inkorg imorgon kl 0900?
Om du läser om mina inlägg i den här tråden kommer du finna svar på din fråga. Tycker för övrigt det är helt oacceptabelt att lägga ord i mun på något som du gör och missrepresentera ”mitt” perspektiv på det viset.
 
Senast ändrad:
Jag menar att ibland krockar olika normer och perspektiv och då är double empathy en bra grej för att lösa det. Jesus. Jag tycker nog jag förklarat ganska väl vad jag menar. Jag ser bristande theory of mind på båda sidor här.

Ja, jag har svårt att förstå ditt sätt att se på sociala interaktioner.

Ska jag ha empati för den som går över mina gränser? För den som inte respekterar mitt nej? För den som skadar mig, och sen försöker gaslighta mig med "äsch det är inte så farligt, det här är helt normalt?"

Jag förstår att jag är "känslig", men det är för att jag har varit med om många stora och små gränsöverskridningar från människor jag litat på. Jag älskade dom, men dom skadade mig. När det hänt många gånger misstänker jag att man känsligare för att känna igen mönstret, och jag jobbar på att minska min triggerkänslighet.

Men det grundläggande kvarstår ju ändå... I en relation mellan två vuxna människor, på fritiden, finns det inga som helst måsten. Man kan lägga bort de normer som är skadliga för en eller båda i relationen. Om man kommunicerar ordentligt med varandra, så kan man bygga en relation på samtycke och empati.

Och det är ett ganska nytt koncept. Ganska peak västvärldens individualism, men för mig det klivet vi ska ta för att komma tillbaks hela vägen runt till ett socialt sammanhang som är starkt och hälsosamt för alla individerna i det. Vi kan vara tillsammans, trots att vi är olika och föredrar olika. Det är faktiskt inte så svårt.

Vi frågar först. Båda ska entusiastiskt samtycka till varandras närvaro och aktioner. Till beröring. Till vilka ämnen som det pratas om. Till hur man pratar med varandra. Till vad man kan förvänta sig av varandra.

Det jag försöker säga är att vi kommer alla att tjäna oerhört på att bygga konstruktiva relationer till varandra. Det kan kännas stelt i början, men det blir så otroligt mycket tryggare och avslappnat sen.
 
Om du läser om mina inlägg i den här tråden kommer du finna svar på din fråga.
Jag har läst dina svar men jag förstår fortfarande inte vad du menar.
Däremot tolkar jag dig som att du och dina impulser att umgås är viktigast, så viktiga att du räknar med att den som inte vill träffa dig visar var gränsen går.

Personligen föredrar jag en försiktigare framtoning där man inte är så pushy eftersom jag ogillar folk som tränger sig på.
Jag har inga problem med att dra gränser och säga nej, men min erfarenhet är att det sällan är speciellt uppskattat att man tvingas be vuxna människor upphöra med ett visst beteende.
 
Ja, jag har svårt att förstå ditt sätt att se på sociala interaktioner.

Ska jag ha empati för den som går över mina gränser? För den som inte respekterar mitt nej? För den som skadar mig, och sen försöker gaslighta mig med "äsch det är inte så farligt, det här är helt normalt?"

Jag förstår att jag är "känslig", men det är för att jag har varit med om många stora och små gränsöverskridningar från människor jag litat på. Jag älskade dom, men dom skadade mig. När det hänt många gånger misstänker jag att man känsligare för att känna igen mönstret, och jag jobbar på att minska min triggerkänslighet.

Men det grundläggande kvarstår ju ändå... I en relation mellan två vuxna människor, på fritiden, finns det inga som helst måsten. Man kan lägga bort de normer som är skadliga för en eller båda i relationen. Om man kommunicerar ordentligt med varandra, så kan man bygga en relation på samtycke och empati.

Och det är ett ganska nytt koncept. Ganska peak västvärldens individualism, men för mig det klivet vi ska ta för att komma tillbaks hela vägen runt till ett socialt sammanhang som är starkt och hälsosamt för alla individerna i det. Vi kan vara tillsammans, trots att vi är olika och föredrar olika. Det är faktiskt inte så svårt.

Vi frågar först. Båda ska entusiastiskt samtycka till varandras närvaro och aktioner. Till beröring. Till vilka ämnen som det pratas om. Till hur man pratar med varandra. Till vad man kan förvänta sig av varandra.

Det jag försöker säga är att vi kommer alla att tjäna oerhört på att bygga konstruktiva relationer till varandra. Det kan kännas stelt i början, men det blir så otroligt mycket tryggare och avslappnat sen.
Nu har jag sagt flera gånger att jag inte vill diskutera mer. Dvs. jag har sedan ett bra tag tillbaka inte längre samtyckt och definitivt inte entusiatiskt.
 
Håller inte med om att det handlar om en syn på samtycke utan om en kulturell norm.

Jag tycker det är absurt att inte kunna föreställa sig ett scenario där ett besök är vänligt menat. Sorry. Men jag har som sagt inget mer att tillföra den här diskussionen. Jag har inga problem med att se och respektera behoven och perspektiven hos de som inte uppskattar spontana besök.
Klart det är vänligt menat men behöver inte vara uppskattat för det men huvudsaken är ju att man umgås med människor som uppskattar ungefär samma saker i livet :)
 
I början av en relation är det ju bra att diskutera hur man föredrar att kommunicera :).

Jag tillexempel, gillar inte att ringas heller. Långa telefonsamtal gör jag bara med mina allra närmaste, och oregelbundet. Men eftersom du inte gillar att smsa så skulle jag svara om du ringer. Men jag skulle kanske inte vara intresserad av långa telefonsamtal ofta - och du inte av långa chattkonversationer.

Men det är ok, alla vänner måste man inte ha till allting :). Vi skulle kunna ringas och planera att ses någonstans. Jag har andra vänner jag kan långchatta med, och du har säkert andra vänner du kan långringa med.
Frågan är ju hur en frågar första gången? Åker förbi och lägger en lapp i brevlådan om hur den andra vill bli kontaktad?
 
Frågan är ju hur en frågar första gången? Åker förbi och lägger en lapp i brevlådan om hur den andra vill bli kontaktad?

Haha jag förstår hur du menar, lite raljerande sådär, men antagligen så har väl vänskapen etablerats antingen via fysiska eller digitala träffar där man pratat med varandra.

Jag brukar ta det snacket i samband med att man säger att man gillar varandra, "ska vi ses någon dag", och byter telefonnummer/användarnamn. Dvs i början av en relation.
 
Frågan är ju hur en frågar första gången? Åker förbi och lägger en lapp i brevlådan om hur den andra vill bli kontaktad?

Jag tänker att det kan vara mindre intrusivt att e-posta, ringa eller smsa eller helst se till att fråga när man ändå träffas i ett annat sammanhang. Det kan också vara okej att ringa på/knacka på för att tydligt uttala sin önskan om att göra något tillsammans någon gång (kanske ta en fika, promenad eller whatever) , men här börjar vi närma oss problemgränsen. Här måste man vara försiktig om man inte vet hur personen tycker om det hela. Ett tydligt tecken är att de inte öppnar alls, antingen för att de inte är hemma eller inte vill. Då är inte rätt metod att envisas. Absolut inte envisas med att besöket ska ske alldeles precis nu, bara för att man flyttat sin fysiska person till denna persons hemkoordinat - och upprepas det utan samtycke har man definitivt gått över min gräns. Absolut inte ifrågasätta ett nej.

Man tar sig faktiskt oinbjuden in i denna människas privata hemsfär, utan att alls känna till vad hen tycker om det, och då gäller största möjliga försiktighet. När man lärt känna varandra och varandras preferenser blir det annorlunda.
 
Frågan är ju hur en frågar första gången? Åker förbi och lägger en lapp i brevlådan om hur den andra vill bli kontaktad?
Det går ju bra att ringa eller sms:a och ställa frågan: "Hej, jag är i närheten, är det okej om jag kommer förbi en liten stund? Jag kan köpa fikabröd på vägen!" Då har den potentiella värden möjlighet att svara "javisst, jättetrevligt!" eller "Tyvärr passar det inte just nu, jag har en deadline som jag sitter och jobbar mot. Vi kanske kan bestämma en annan dag och tid att ses?" Jag tycker att det är en artighet mot sin potentiella besöksvärd att inte bara oanmäld dyka upp utan fråga först om det är okej!
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har haft besvär med riklig mens, pms, mellanblödningar och mensvärk i några år nu. Tidigare hade jag noll besvär. Jag har bokat in...
Svar
17
· Visningar
516
Senast: FrDrake
·
Kropp & Själ Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och...
2
Svar
21
· Visningar
1 102
Senast: Cattis_E
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
6 223
Senast: Jahaja
·
Fritid Finns det bukefalister som kan Visby? Ja. kommer ha en dag i Visby (ja, den där kryssningen ja) nästa vecka tillsammans med min mamma...
2 3
Svar
54
· Visningar
1 757
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Offentliga verksamheter
  • Kall lägenhet
  • Vad gör vi? Del CCV

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp