Sambon körde oss till Strömsholm för lämnande av hunden till kremering. Det känns så ofattbart att det kunde gå så fort. Hon var ju inte sjuklig eller så gammal. Ena stunden brister hjärtat och andra fattar man ingenting.
Det är så otroligt tomt här hemma. Hon var ju med mig 24/7 och Max 50 cm bort. Oftast på eller mot mig. Älskade hjärtat, så här skulle det ju inte bli!
Det var så fruktansvärt att se henne försvinna och inte kunna hjälpa henne.
Sambo och uppfödaren sa att det var väl iofs bra att hon fick sluta fort och i mattes trygga famn hemma och inte bland en massa petande, främmande veterinärer. Men att inte kunna hjälpa henne... Den paniken glömmer jag aldrig.