Vad gör vi? del 2 - Kids Edition

[nejlica]

Har också barnen i sovrummet, fyraåringen har en egen juniorsäng bredvid våran stora men brukar hamna på tvären mellan oss med fötterna i mitt ansikte... Bebisen sover i sin spjälsäng med ena långsidan bortplockad på andra sidan sängen men hon brukari alla fall hålla sig där!

Skulle nog gärna ha dem i sitt rum så småningom även om det är mysigt, men fyraåringen vill inte sova själv och då behöver hon såklart inte Hon längtar dock tills lillasyster sover hela natten så att de kan sova tillsammans i sitt rum, då ska de ha en våningssäng har hon bestämt

 

[BusBarro]

Jag är så glad i mina barn just nu jag älskar dem alltid mer än jag kan beskriva men nu mår jag bra i mig själv och barnen har blivit större och jag har äntligen andrum. En helg ensam med dem var något jag bävade inför för ett år sen, nu var det bara mysigt. De fyller snart 2 och 4 och det har verkligen lättat, jag är en så mycket bättre förälder nu. Min stressnivå var skyhög kan jag se såhär i efterhand, minsta grej fick mig att spinna iväg, bryta ihop, överreagera, bli arg. Ofta en känsla av vanmakt och sen skam. Nu har jag mer frihet OCH jag har jobbat mycket med mig själv vilket gör att jag har bättre förmåga att ta ansvar för mina känslor och agerande i samspel med barnen. De är så fina och jag älskar att vara med dem

Det är fortfarande utmanande situationer såklart, men jag tacklar dem mycket bättre nu och kan många gånger gå stärkt ur dem istället för fylld av ångest. Och ibland gör jag fel men det är mänskligt och jag ber om ursäkt.

Lång utläggning men jag har tänkt ett tag på att skriva av mig om det här. Någon kanske känner igen sig

Va härligt att läsa detta Det ger mig hopp!

Jag har fortfarande i perioder skräcktankar när jag är själv med dom. Ibland går det så bra och allt rullar på men ibland är det bara kaos. Största problemet är att snart två-åringen kräver 100% uppmärksamhet för han är överallt och stora hittar bara på massa bus. Ibland sticker han när vi är ute och det största problemet är att han inte lyssnar.

 

[BusBarro]

Förlåt för gnällinlägg men var precis på "plask & lek" med stora killen. Tagit ledigt från jobbet för att kunna göra detta för honom. Där inne träffar jag en kompis barn som gått med sin farmor. Jag blir så himla provocerad över detta just för att vi har så svårt att få hjälp och måste vrida ut och in på oss för att få till saker med barnen.

Sen kom jag på att jag skulle behöva ringa till barnens farmor och farfar och be om hjälp. Det gäller var tredje torsdag i 2 timmar, att dom kan komma hit och vara här med en av oss föräldrar och vår minsta son för då går stora killen på gympa i grannsamhället och vi har beredskap på räddningstjänsten var tredje vecka. Så vi slipper släpa med lillebror till gympan.
Nej då kan dom inte såklart för dom har MASSOR med annat i sin kalender, dom ska dit och hit osv.... JAG BLIR SÅ TRÖTT. Vi ber nästan aldrig om hjälp. Sista gången jag ringde dom kan jag säga. Dom är så ovilliga att hjälpa till. Träffar knappt sina barnbarn.
Det jobbigaste är att stora sonen frågar efter dom ofta numera men jag vet inte vad jag ska säga. Dom vill ju inte träffa oss.

 

[Blyger]

Förlåt för gnällinlägg men var precis på "plask & lek" med stora killen. Tagit ledigt från jobbet för att kunna göra detta för honom. Där inne träffar jag en kompis barn som gått med sin farmor. Jag blir så himla provocerad över detta just för att vi har så svårt att få hjälp och måste vrida ut och in på oss för att få till saker med barnen.

Sen kom jag på att jag skulle behöva ringa till barnens farmor och farfar och be om hjälp. Det gäller var tredje torsdag i 2 timmar, att dom kan komma hit och vara här med en av oss föräldrar och vår minsta son för då går stora killen på gympa i grannsamhället och vi har beredskap på räddningstjänsten var tredje vecka. Så vi slipper släpa med lillebror till gympan.
Nej då kan dom inte såklart för dom har MASSOR med annat i sin kalender, dom ska dit och hit osv.... JAG BLIR SÅ TRÖTT. Vi ber nästan aldrig om hjälp. Sista gången jag ringde dom kan jag säga. Dom är så ovilliga att hjälpa till. Träffar knappt sina barnbarn.
Det jobbigaste är att stora sonen frågar efter dom ofta numera men jag vet inte vad jag ska säga. Dom vill ju inte träffa oss.

Förstår att det är jättejobbigt, framför allt vad man ska säga till barnet som frågar....
Nu vet jag inte hur gamla era barn är men finns det någon dagiskompis föräldrar eller granne som kanske kan hjälpa?

Vi har ingen hjälp i "vardagen" förutom av min mans mormor (80+). Hans föräldrar jobbar fortfarande och mina bor fyra timmar bort (hjälper gärna till när de kan, men ja, kortare grejer funkar ju inte). Får ont i magen bara av tanken att bli utan gammis både för att hon varit helt ovärderlig hjälp och för att hon och grabben har en så nära relation..

 

[BusBarro]

Förstår att det är jättejobbigt, framför allt vad man ska säga till barnet som frågar....
Nu vet jag inte hur gamla era barn är men finns det någon dagiskompis föräldrar eller granne som kanske kan hjälpa?

Vi har ingen hjälp i "vardagen" förutom av min mans mormor (80+). Hans föräldrar jobbar fortfarande och mina bor fyra timmar bort (hjälper gärna till när de kan, men ja, kortare grejer funkar ju inte). Får ont i magen bara av tanken att bli utan gammis både för att hon varit helt ovärderlig hjälp och för att hon och grabben har en så nära relation..

Barnen är snart 2 år och 4,5 år.

Ja jag har ingen aning om vad jag ska säga till honom. Jag ljuger för honom nu för jag vill inte säga att de inte vill träffa oss.
Dom är pensionärer och har all tid i världen, bor 20 min från oss. Men nej det ska planeras in i flera månader i förväg om ni någonsin ska få hjälp. Frågade om de ville komma hit och äta i helgen, nej då är dom hundvakt och dom vågar inte åka någonstans med hunden. SUCK.

Jag vet inte vi kanske kan få till det med någon annan men kan ändå tycka att dom kan ställa upp för det är inte så mycket begärt. Dom behöver inte ens vara själv med barnet om vi inte får larm just under den tiden dom är här.

 

[Blyger]

Barnen är snart 2 år och 4,5 år.

Ja jag har ingen aning om vad jag ska säga till honom. Jag ljuger för honom nu för jag vill inte säga att de inte vill träffa oss.
Dom är pensionärer och har all tid i världen, bor 20 min från oss. Men nej det ska planeras in i flera månader i förväg om ni någonsin ska få hjälp. Frågade om de ville komma hit och äta i helgen, nej då är dom hundvakt och dom vågar inte åka någonstans med hunden. SUCK.

Jag vet inte vi kanske kan få till det med någon annan men kan ändå tycka att dom kan ställa upp för det är inte så mycket begärt. Dom behöver inte ens vara själv med barnet om vi inte får larm just under den tiden dom är här.

Ja det låter ju som att de bara är sämst
Vad hände med livets efterrätt liksom?

 

[BusBarro]

Ja det låter ju som att de bara är sämst
Vad hände med livets efterrätt liksom?

Livets efterrätt för dom är resa och gå på teater, inte behöva bry sig.

Man vet i alla fall nu hur man inte vill behandla sina barn i framtiden. :/

 

[nejlica]

Gjorde leverpastejmackor på smörgåsrån till sjumånaders-bebisen för första gången nu när vi kom hem med storasyster från förskolan. Satte henne med dem i sin stol bredvid mitt skrivbord. Storasyster fick också smörgåsrån, och satte sig med dem i soffan.

Nu har jag jobbat typ en halvtimma utan avbrott?! Lifehack!

 

[Kilauea]

En till som oftast har två barn i sängen på nätterna här.
Lillasyster, 3 år, kan ibland sova hela natten i sin säng, men oftast ropar hon så man får hämta (trots nattlampa och trots att hon tidigare gick in till oss själv).
Storebror 5 år kommer in varje natt. Pappan provade lämna tvn på en natt när han var själv hemma med dom och då hade han sovit hela natten i sin säng (han sover skavfötters med lillasyster).

Nu i veckan har jag faktiskt nattat dom i vår säng (pappa jobbar i grannlandet) för att slippa behöva hämta barn mitt i natten. Rätt mysigt ändå.

 

[soom]

Min dotter har också svårt med kompisar.
Hon är den äldsta i gruppen nu och tar hand om dom nya mindre barnen och hjälper dom. Hon säger att hon trivs och har roligt och det stämmer nog men jag tycker att ngt saknas. Hon har aldrig haft en kompis från Kindergarten hemma för lek. Snart fyller hon år och när jag frågade vem hon ville bjuda kom hon bara på en granne och ett av dom små barnen från Kindergarten.

Hon är väldigt öppen, social och pratar med allt och alla. Men jag får ibland känslan av att hon i utvecklingen är längre än dom andra barn och att hon därför har svårt att leka. Hemma har hon bara kontakt med äldre barn (grannar och 3 storasystrar) förutom sin lillebror.

När jag skrev det här insåg jag precis att jag beskrev mig själv som barn. Jag "umgicks" hellre med äldre eller mkt mindre barn. I stallet var jag mest med vuxna eller hjälpte små barn med hästarna. Jämnåriga hade jag inte mkt gemensammt med.

Igenkänning på att beskriva barnet och inse att hon är precis som jag var som barn.
Hur stort är utbudet på jämnåriga? Är det inte så många så kan det ju vara en faktor, att där inte är nån hon klickar med.

Aj i hjärtat
Sonen är ju ganska jämngammal med din dotter och har genomgående lekt mest med 2017-barnen. Han gick igenom samma sak när hela hans grupp fick börja storbarnsavdelningen utom just han. Nu har hans bästis mfl börjat förskoleklass men jag tror han tagit det ganska bra, pedagogerna började redan för något år sedan och tussade ihop årskullarna lite mer med varandra, bland annat som för att inte det där skulle hända. Men han kan också säga att han saknar x och y, eller prata om att förskolan inte är lika rolig längre. Och flera av hans bästa pedagoger har slutat senaste 1,5 året, en av dem pratar han om ibland och frågar mig om jag tror att hon kommer hälsa på ibland Det är fruktansvärt jobbigt att se barnen vara så ledsna

Åh. Varför kunde dom inte bara vara födda 2017?
Här blir det lite extra salt i såren för att det enda som skiljer förskolegården från skolgården är ett staket, så hon kan stå där och se sina kompisar leka med varandra men inte kunna delta. En ständig påminnelse.

Mormor hämtade dottern på förskolan igår. Hon går ju på samma avdelning som min brorson så de lyckades smussla ut hennes kläder så brorsonen inte såg att hans farmor var där. Det gick bra, men så fort hon stängt dörren bakom sig så stod såklart andra brorsonen där på gården. ”Hej farmor!” Han och dottern verkar älska varandra och de sprang fram och kramades. Efter en stund sa hon lite försiktigt att de skulle gå men kunde mötas upp sen när pappa hämtat. Då tittar han ner i backen och säger ”Men… det är ingen som vill leka med mig här..” (Min) mamma kunde såklart inte gå då utan frågade pedagogerna om det var okej om de var kvar på gården och lekte tills han blev hämtad en timme senare, och de fick de absolut. Och mycket riktigt kunde hon ju se att de andra barnen gick ifrån honom. Det är så oerhört hjärtskärande när ett litet barn inte har kompisar.

Men lilla vännen. Lyft det med förskolan, det måste dom jobba med!

 

[zassoo]

Här sover vi alla tillsammans, barnen har inte ens egna sängar det ska vi väl fixa inom det närmaste året typ, men sen om de kommer sova där det är en annan sak

 

[Imogen]

Här sover vi alla tillsammans, barnen har inte ens egna sängar det ska vi väl fixa inom det närmaste året typ, men sen om de kommer sova där det är en annan sak

Det är väl där man lägger alla gosedjur

 

[zassoo]

Det är väl där man lägger alla gosedjur

Åh det kan jag se framför mig Just nu ska katten, sköldpaddan, älgen, hajen, nallen och den lilla enhörningsbollen följa med i sängen och bäddas ner. De ska helst ha en egen plats med kudde och täcke och ”pappa får INTE ligga där”

 

[PathOfClovers]

När ska det här med tuffa lämningar på förskolan bli bättre?

Hon börjar nu gråta tidigare och tidigare för varje gång. Nu börjar hon redan hemma när vi säger vart vi ska..Så hjärtskärande att behöva säga hejdå när hon stortjuter. Sen går det enligt personalen över rätt snabbt och det funkar bra på dagarna där. Men sen samma visa nästa dag..bara gått 4 veckor med lite avbrott för feber, så kanske inte är konstigt ändå? Eller?

 

[Voeux]

Men hjälp så hjärtskärande Stackars liten
Vad gör personalen för att barnet ska få kompisar?

Men lilla vännen. Lyft det med förskolan, det måste dom jobba med!

Jag skulle anta att mamma har berättat det för bror och att de frågar förskolan. Det är ju så svårt med så små barn och när man bara kommer i en situation helt plötsligt. Det kan ju vara ett mönster men det kan ju också varit bara just den leken just då, men oavsett ska ju alla få vara med! Som tur är så har har inte hört eller sett någonting tidigare om att han inte skulle ha kompisar, så jag hoppas verkligen att det var en engångsgrej.

 

[Voeux]

Nej hörni, jag skulle vilja radera den senaste veckan ur mitt minne. Det började ju med att jag redan gick på knäna efter allt som varit den här sommaren. Tappade humöret inför barnen. Så blev dottern väldigt sjuk, jag satt uppe fredag kväll med maken och sa att jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara såhär. Vi måste planera den här hösten så vi orkar. Hunden åkte in på djursjukhuset i söndags och jag kom hem, berättade att nu är jag helt slut. Kritiskt. Så kom magsjukan som ett brev på posten måndag morgon, då hade den redan tagit maken och dottern veckan innan. Oj vad sjuk jag blev. Jag har sovit bort nästan hela veckan. Inte kunnat stå eller gå själv i perioder. I onsdags kväll var vi nära att behöva tillkalla vården. Igår flyttade dottern hem till mormor en natt. Jag tänkte att nu har väl den här sjukdomen passerat hela familjen men vi hade ju en kvar.. minstingen som fick feber, diarré och kräkningar igår kväll.

Nu ligger jag kvar i sängen och solen kikar in lite. Maken är på nedervåningen med sonen som håller humöret uppe trots allt. Vi har fått mycket hjälp, även om det såklart blir lite begränsat eftersom vi inte kan släppa in någon i hemmet. Utöver det har vi ställt in en del planer närmsta tiden. Jag vill bara vara hemma och plåstra om oss. Planera för en vecka i taget.

 

[Dorinda]

Nej hörni, jag skulle vilja radera den senaste veckan ur mitt minne. Det började ju med att jag redan gick på knäna efter allt som varit den här sommaren. Tappade humöret inför barnen. Så blev dottern väldigt sjuk, jag satt uppe fredag kväll med maken och sa att jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara såhär. Vi måste planera den här hösten så vi orkar. Hunden åkte in på djursjukhuset i söndags och jag kom hem, berättade att nu är jag helt slut. Kritiskt. Så kom magsjukan som ett brev på posten måndag morgon, då hade den redan tagit maken och dottern veckan innan. Oj vad sjuk jag blev. Jag har sovit bort nästan hela veckan. Inte kunnat stå eller gå själv i perioder. I onsdags kväll var vi nära att behöva tillkalla vården. Igår flyttade dottern hem till mormor en natt. Jag tänkte att nu har väl den här sjukdomen passerat hela familjen men vi hade ju en kvar.. minstingen som fick feber, diarré och kräkningar igår kväll.

Nu ligger jag kvar i sängen och solen kikar in lite. Maken är på nedervåningen med sonen som håller humöret uppe trots allt. Vi har fått mycket hjälp, även om det såklart blir lite begränsat eftersom vi inte kan släppa in någon i hemmet. Utöver det har vi ställt in en del planer närmsta tiden. Jag vill bara vara hemma och plåstra om oss. Planera för en vecka i taget.

Så tufft det låter! Tur det är helg nu och du låter så klok som ställer in planer och försöker ta hand om er

 

[Voeux]

När ska det här med tuffa lämningar på förskolan bli bättre?

Hon börjar nu gråta tidigare och tidigare för varje gång. Nu börjar hon redan hemma när vi säger vart vi ska..Så hjärtskärande att behöva säga hejdå när hon stortjuter. Sen går det enligt personalen över rätt snabbt och det funkar bra på dagarna där. Men sen samma visa nästa dag..bara gått 4 veckor med lite avbrott för feber, så kanske inte är konstigt ändå? Eller?

Usch vad jobbigt det låter. Har ni pratat någonting med förskolan om det? Tänkte om de kanske har någon idé om hur de kan underlätta. När jag lämnar dottern kommer jag ibland samtidigt som andra föräldrar så då brukar jag vänta med att gå tills de lämnat först. Så då ser jag ju barn nästan varje dag som blir avgrundsledsna när föräldrarna går, för att sedan leka helt oberört några minuter senare. Men det klart det låter tufft att hon blir ledsen så tidigt Jag hade nog rådfrågat lite med förskolan eller kanske BVC också. Kan man ändra rutinen på nåt sätt på morgonen, gå en annan väg dit eller leka lite i parken innan eller nåt? Tänker att det kanske kan vara bra att bryta mönstret på nåt sätt?

 

[PathOfClovers]

Usch vad jobbigt det låter. Har ni pratat någonting med förskolan om det? Tänkte om de kanske har någon idé om hur de kan underlätta. När jag lämnar dottern kommer jag ibland samtidigt som andra föräldrar så då brukar jag vänta med att gå tills de lämnat först. Så då ser jag ju barn nästan varje dag som blir avgrundsledsna när föräldrarna går, för att sedan leka helt oberört några minuter senare. Men det klart det låter tufft att hon blir ledsen så tidigt Jag hade nog rådfrågat lite med förskolan eller kanske BVC också. Kan man ändra rutinen på nåt sätt på morgonen, gå en annan väg dit eller leka lite i parken innan eller nåt? Tänker att det kanske kan vara bra att bryta mönstret på nåt sätt?

Jo det har vi gjort. De tycker ändå att det är inom det "normala" och eftersom hon släpper det rätt fort och äter och sover bra där osv är det bara att kämpa på, att det kommer gå över. Men ja det är ju jobbigt..

Vi bor på landet så oftast är det ju bil, sambon brukar cykla med henne i cykelvagn. Hon fattar ju dock redan hemma vart vi ska, vi säger också vart vi ska. Vill ju inte liksom lura henne heller.. försökte härom dagen att titta på saker ute på gården jag vet att hon gillar (och brukar fastna vid när vi hämtar..), men då var hon inte mottaglig...

 

[Trollunge]

Igår tog jag och barnen tåget 45 minuter ner till Helsingborg för att möta upp en vän och hitta på lite kul. Först gick vi på en utställning för barn på Dunkers kulturhus (jättefin!) sen en glass och kollade på båtar och sen en lekplats. Sen tåget hem igen! Hade alltså en snart 5-åring och en snart 1-åring med mig Var helt slut när vi kom hem men det gick SÅ bra! Tåget hem var lite kaos pga spårbyte i sista minut och trasig hiss (hade barnvagn med mig) sen extremt mkt folk på tåget så fick stå upp med bebis i sele medan 5-åringen satt på golvet. Men alla höll humöret uppe och hem kom vi Toppendag!

Slog mig häromdagen att det faktiskt är höst nu och att jag ska vara föräldraledig hela denna hösten och vintern och det känns så lyxigt. Sista föräldraledigheten för mig