Vad gör vi? del 2 - Kids Edition

[Blyger]

Jag smälter! Beställde världens sötaste tröja till dottern På framsidan finns Grogu från Mandalorien och texten "Don't make me use the force"

Älskar tröjor med öron

 

[Mirre]

Älskar tröjor med öron

Jag också. Hade den funnits i vuxenstorlek hade jag köpt en till mig själv

 

[FeatherCloud]

Morgonkaffe på trappan, storebror klättrar i ett av äppelträden. Lillasyster sitter bredvid mig och undersöker ett gäng ekollon som storebror samlat in och upprepar olika ord jag säger. "Hatt", "E klättrar", "hoppa!"

Så tacksam över några extra sommardagar

 

[Nordthor]

Försöker ladda inför ensamvecka tre (av vad som nu ganska så säkert verkar bli 14). Inte alls peppad, känner mig inte ens utvilad efter helgen. Hemskt ledsen för att jag återkommande piper om detta som faktiskt bara är tillfälligt. Hoppas att jag kan återfå lite jävlaranamma över natten. Vi har dessutom en rolig vecka framför oss med en hel del planer.

 

[Bexzor]

Jag vill tacka alla som svarade i min tråd om intyg för glutenfri kost för särskilda skäl. Sonen har nu ett intyg till skolan som sträcker sig till nästa sommar, sen gör vi ett nytt test för celiaki.

 

[Bexzor]

Nu rullar det på med möten för fullt, och klockan 14 idag har sonen nästa möte. Min deltidslön kommer vara obefintlig snart med alla korta möten hit och dit. Men men sonen får äntligen hjälp

 

[Madde_padde]

Försöker ladda inför ensamvecka tre (av vad som nu ganska så säkert verkar bli 14). Inte alls peppad, känner mig inte ens utvilad efter helgen. Hemskt ledsen för att jag återkommande piper om detta som faktiskt bara är tillfälligt. Hoppas att jag kan återfå lite jävlaranamma över natten. Vi har dessutom en rolig vecka framför oss med en hel del planer.

Å jag har precis samma känsla här hemma de går så segt just nu. Sambon har varit borta 8 dagar och har bara 5 dagar kvar innan han kommer hem! Har också massa inplanerat den här veckan så de borde gå fort

 

[Nordthor]

Å jag har precis samma känsla här hemma de går så segt just nu. Sambon har varit borta 8 dagar och har bara 5 dagar kvar innan han kommer hem! Har också massa inplanerat den här veckan så de borde gå fort

Å, hejaheja! Det underlättar verkligen att ha saker planerat.

 

[Marris]

För en tid sedan berättade en bekant att hon slitit upp ett barnlås på sin kökslucka i ren frustration en dag och jag tänkte att ja, det var ju sofistikerat… Låt säga att jag inte dömer längre, för jag har varit bra nära några gånger själv nu när låset inte släpper och jag är inne på min sista nerv Idag har båda barnen skrikit mig i varsitt öra största delen av dagen. Diskmaskinen är fortfarande trasig och huset ser ut som ett bombnedslag. Hörni, det är tufft det här? Är det bara jag som upplever mödraskapet det (förhoppningsvis) tuffaste man gör i livet?

Jag känner igen mig så mycket i detta Det blev så mycket, och jag skulle öppna och stänga skåpet under diskohon hela tiden här jag städade, och tillslut så rök låset. Men min man satte upp nya, som man kan sätta i öppet läge nu, för att förhindra framtida utbrott

 

[vemsomhelst123]

Försöker ladda inför ensamvecka tre (av vad som nu ganska så säkert verkar bli 14). Inte alls peppad, känner mig inte ens utvilad efter helgen. Hemskt ledsen för att jag återkommande piper om detta som faktiskt bara är tillfälligt. Hoppas att jag kan återfå lite jävlaranamma över natten. Vi har dessutom en rolig vecka framför oss med en hel del planer.

Planera saker är jättebra! Jag var ensam månadsvis från 6 mån-1år under pandemin, det var ju i realiteten bara 3 månader och sen en månads återhämtning där jag kunde jobba en del och få mycket egentid, men det var tre låånga månader där så mycket ställdes in pga lite snuva . Jag är fortfarande ensam varannan månad men upplever helgerna likadana när vi är själva, måste ha planerat att träffa någon annan vuxen helst båda dagarna. Ni kan inte åka med sambon någon vecka?

 

[Nordthor]

Planera saker är jättebra! Jag var ensam månadsvis från 6 mån-1år under pandemin, det var ju i realiteten bara 3 månader och sen en månads återhämtning där jag kunde jobba en del och få mycket egentid, men det var tre låånga månader där så mycket ställdes in pga lite snuva . Jag är fortfarande ensam varannan månad men upplever helgerna likadana när vi är själva, måste ha planerat att träffa någon annan vuxen helst båda dagarna. Ni kan inte åka med sambon någon vecka?

Det dumma är att jag har hela min familj på sambons studieort . Tanken var från början att hänga där en hel del. Dels för att umgås med familjen och dels för att han inte skulle missa så mycket tid med Lilleman. Dock så krävde det att vi kunde lämna bort hunden ett par dagar då och då men när de enda hundvakterna vi hade lite oplanerat fick en egen hund så fick vi också ändra våra planer. Som tur är tar sig min familj hit istället men det är tråkigt för sambon.
Att vara föräldraledig under covid låter som att det var helt fruktansvärt! Eller i alla fall väldigt tråkigt. Det verkar ha satt sina spår enligt den kontakt jag haft på familjehälsan.

 

[zassoo]

Att vara föräldraledig under covid låter som att det var helt fruktansvärt! Eller i alla fall väldigt tråkigt. Det verkar ha satt sina spår enligt den kontakt jag haft på familjehälsan.

Ja det var verkligen inte roligt. Jag var föräldraledig hela 2020 med första barnet och det fanns inga aktiviteter alls och jättesvårt att träffa nya människor. Och vid minsta snuva skulle alla stanna hemma. Det blev väldigt ensamt.

 

[zassoo]

Jag är så glad i mina barn just nu jag älskar dem alltid mer än jag kan beskriva men nu mår jag bra i mig själv och barnen har blivit större och jag har äntligen andrum. En helg ensam med dem var något jag bävade inför för ett år sen, nu var det bara mysigt. De fyller snart 2 och 4 och det har verkligen lättat, jag är en så mycket bättre förälder nu. Min stressnivå var skyhög kan jag se såhär i efterhand, minsta grej fick mig att spinna iväg, bryta ihop, överreagera, bli arg. Ofta en känsla av vanmakt och sen skam. Nu har jag mer frihet OCH jag har jobbat mycket med mig själv vilket gör att jag har bättre förmåga att ta ansvar för mina känslor och agerande i samspel med barnen. De är så fina och jag älskar att vara med dem

Det är fortfarande utmanande situationer såklart, men jag tacklar dem mycket bättre nu och kan många gånger gå stärkt ur dem istället för fylld av ångest. Och ibland gör jag fel men det är mänskligt och jag ber om ursäkt.

Lång utläggning men jag har tänkt ett tag på att skriva av mig om det här. Någon kanske känner igen sig

 

[julgrisen]

Jag är så glad i mina barn just nu jag älskar dem alltid mer än jag kan beskriva men nu mår jag bra i mig själv och barnen har blivit större och jag har äntligen andrum. En helg ensam med dem var något jag bävade inför för ett år sen, nu var det bara mysigt. De fyller snart 2 och 4 och det har verkligen lättat, jag är en så mycket bättre förälder nu. Min stressnivå var skyhög kan jag se såhär i efterhand, minsta grej fick mig att spinna iväg, bryta ihop, överreagera, bli arg. Ofta en känsla av vanmakt och sen skam. Nu har jag mer frihet OCH jag har jobbat mycket med mig själv vilket gör att jag har bättre förmåga att ta ansvar för mina känslor och agerande i samspel med barnen. De är så fina och jag älskar att vara med dem

Det är fortfarande utmanande situationer såklart, men jag tacklar dem mycket bättre nu och kan många gånger gå stärkt ur dem istället för fylld av ångest. Och ibland gör jag fel men det är mänskligt och jag ber om ursäkt.

Lång utläggning men jag har tänkt ett tag på att skriva av mig om det här. Någon kanske känner igen sig

Jag känner precis samma! För ett år sen var det hemskt att natta dem själv och skulle min sambo bort över natten försökte jag se till att åka till mina föräldrar, nu ser jag typ fram emot att han åker iväg ibland så vi får egentid . Mina är snart 3 nu, tycker massor har hänt bara sen i våras.

 

[Libbsticka]

Nu är ni i the golden years enligt mig. Tiden man är barnens favoritperson samtidigt som de är stora nog att göra roliga saker med. Även om man fortfarande drabbas av impulser att defenestrera dem ibland. Så klart. Men tror många äldre minns dessa år som de bästa i ens liv.

 

[Blyger]

Defenestrera används ju alldeles för sällan ,blir alltid glad av det ordet

Nu är ni i the golden years enligt mig. Tiden man är barnens favoritperson samtidigt som de är stora nog att göra roliga saker med. Även om man fortfarande drabbas av impulser att defenestrera dem ibland. Så klart. Men tror många äldre minns dessa år som de bästa i ens liv.

 

[FeatherCloud]

Jag är så glad i mina barn just nu jag älskar dem alltid mer än jag kan beskriva men nu mår jag bra i mig själv och barnen har blivit större och jag har äntligen andrum. En helg ensam med dem var något jag bävade inför för ett år sen, nu var det bara mysigt. De fyller snart 2 och 4 och det har verkligen lättat, jag är en så mycket bättre förälder nu. Min stressnivå var skyhög kan jag se såhär i efterhand, minsta grej fick mig att spinna iväg, bryta ihop, överreagera, bli arg. Ofta en känsla av vanmakt och sen skam. Nu har jag mer frihet OCH jag har jobbat mycket med mig själv vilket gör att jag har bättre förmåga att ta ansvar för mina känslor och agerande i samspel med barnen. De är så fina och jag älskar att vara med dem

Det är fortfarande utmanande situationer såklart, men jag tacklar dem mycket bättre nu och kan många gånger gå stärkt ur dem istället för fylld av ångest. Och ibland gör jag fel men det är mänskligt och jag ber om ursäkt.

Lång utläggning men jag har tänkt ett tag på att skriva av mig om det här. Någon kanske känner igen sig

Så härligt! Jag känner väldigt lika med mina tanken på att jag tidigare nästan fått panik vid tanken på att sova med mina barn, vara själv med dem en helg, undvikit att natta båda samtidigt eller åka iväg med dem själv känns avlägsen. Nu har jag ju inget "val" länge pga separation men helt klart har jag hittat verktyg som gör mig till en bättre förälder även när saker strular, och barnen börjar växa upp. I allmänhet känns mitt förhållande med dem framförallt roligt, busigt och harmoniskt. De är fantastiska!

 

[cherie]

Usch, finns inget som gör mer ont i en än oro för sitt barn. Framförallt liksom lite sådär generell oro över framtiden när tankarna spinner iväg.

När min partner hämtade på förskolan idag hade en pedagog på nya avdelningen (storbarnsavdelning nu) uttryckt att vår dotter alltid är utmanande för pedagogerna då hon inte kan landa i någon aktivitet. De beskrev att hon blir klar med allt oerhört fort, inte har någon uthållighet eller fokus i aktiviteterna, lätt tröttnar osv. Jag vet förstås exakt vad de ser, för det är ju exakt sån vår dotter är och har varit sen 3 månaders ålder i princip... Vi VET att hon har jättesvårt att landa i aktiviteter och göra något mer än någon minut eller två. Hon är intensiv.

Jag blev bara så ledsen över att pedagogen uttryckte sig som att hon blir ett problem för dem, framför henne.

Jag blev också lite ledsen över min dotters oförmåga/svårigheter kring detta märks i så många miljöer. Även logopeden har lyft att vår dotter kräver väldigt högt tempo i uppgifter, har svårt att vänta in osv. Det gör mig orolig inför framtiden och hur det ska påverka henne framåt, framförallt hur andra ska uppleva henne. Det är nog min värsta rädsla att hon ska bli illa omtyckt av t.ex. pedagoger i förskola och skola - jag vet att det inte brukar bli så bra för de barnen sen då det är så viktigt med vuxna som ser på barn med "snälla ögon".

Min älskade skruttunge. Hon är ju så fin, rolig, klok, busig, påhittig och duktig på så mycket. Hon har jättemycket styrkor och någonstans tror jag att det kommer bli bra för henne i slutändan. Det gör bara så ont i mig när någon uttrycker att hon är till besvär för dem.

 

[KarinStarfighter]

Usch, finns inget som gör mer ont i en än oro för sitt barn. Framförallt liksom lite sådär generell oro över framtiden när tankarna spinner iväg.

När min partner hämtade på förskolan idag hade en pedagog på nya avdelningen (storbarnsavdelning nu) uttryckt att vår dotter alltid är utmanande för pedagogerna då hon inte kan landa i någon aktivitet. De beskrev att hon blir klar med allt oerhört fort, inte har någon uthållighet eller fokus i aktiviteterna, lätt tröttnar osv. Jag vet förstås exakt vad de ser, för det är ju exakt sån vår dotter är och har varit sen 3 månaders ålder i princip... Vi VET att hon har jättesvårt att landa i aktiviteter och göra något mer än någon minut eller två. Hon är intensiv.

Jag blev bara så ledsen över att pedagogen uttryckte sig som att hon blir ett problem för dem, framför henne.

Jag blev också lite ledsen över min dotters oförmåga/svårigheter kring detta märks i så många miljöer. Även logopeden har lyft att vår dotter kräver väldigt högt tempo i uppgifter, har svårt att vänta in osv. Det gör mig orolig inför framtiden och hur det ska påverka henne framåt, framförallt hur andra ska uppleva henne. Det är nog min värsta rädsla att hon ska bli illa omtyckt av t.ex. pedagoger i förskola och skola - jag vet att det inte brukar bli så bra för de barnen sen då det är så viktigt med vuxna som ser på barn med "snälla ögon".

Min älskade skruttunge. Hon är ju så fin, rolig, klok, busig, påhittig och duktig på så mycket. Hon har jättemycket styrkor och någonstans tror jag att det kommer bli bra för henne i slutändan. Det gör bara så ont i mig när någon uttrycker att hon är till besvär för dem.

 

[KarinStarfighter]

Men, åh. Jag förstår precis hur du menar.

Min pojk har ju svårt på förskolan, med att han triggar andra barn vid måltiderna och blir uppspelt. Hans ansvarspedagog är tydlig med att de får jobba för att få ner honom MEN varje gång berättar hon också om någon styrka hos honom ( typ ”idag car vi och plockade svamp. Det tycker han är spännande”)och det tycker jag är viktigt. För då vet jag att de ser både och liksom.

Har ni haft utvecklingssamtal?