Utbruten - Vem äger gemensamt boende?

[Mabuse]

Jag skulle inte leva i ett sånt förhållande i så fall. "OM du inte städar nu så kastar jag ut dig på gatan". Är det typ vad du menar ? Det låter helt sjukt om man skulle säga nåt sånt.

Snarare ”Det är slut, ta ditt pick och pack och dra!”

 

[Hero]

Snarare ”Det är slut, ta ditt pick och pack och dra!”

Eller "Det är slut, men du får bo kvar här tills du hittat eget boende".

 

[kevina]

Eller "Det är slut, men du får bo kvar här tills du hittat eget boende".

När folk är sårade besvikna eller känner sig orättvist behandlade vid en separation är det många som ändrar hur de brukar bete sig är min erfarenhet.

 

[Hero]

När folk är sårade besvikna eller känner sig orättvist behandlade vid en separation är det många som ändrar hur de brukar bete sig är min erfarenhet.

Mmm, det är ju bra att ta med i beräkningen.

 

[Hyacinth]

Eller låta bli att flytta ihop med en person som inte kan tänka sig att gemensamt äga bostaden.

Eller hur. Vi äger lika mycket av vår bostad. Men det är bara en av oss som betalar lån och månadsavgift.
Men det är viktigt för balansen i förhållandet, och separerar vi ska båda klara sig.

Man kan bli sjuk, arbetslös, vara lågavlönad. Så jävla lätt är det inte att bygga upp en buffert. Det är ju det som gör att ingen nånsin släpper en hyresrätt utan hyr ut i andra hand istället.

 

[Hyacinth]

...och jag sätter mig aldrig igen i sitsen att investera tid och pengar i en bostad jag sen bara ska lämna. Har man gjort det resonerar man nog som många i tråden, att äga sitt hem blir viktigt. En sak att bo i andrahand som 20-ish, men två små barn inte lika enkelt.

 

[tanten]

Det där är lite spännande! Vet du att det är så generellt, eller är det mer ett mönster du ser omkring dig? Jag tycker mig se det, och då begränsar det sig inte till personer som äger ett hus, utan gäller bostäder mer generellt.

Jag har överlag en känsla av att folk i typ medelåldern - den ålder då barnen vanligen har flugit ut - som bildar nya förhållanden, gör det på mycket friare och mer varierade vis än vad som är vanligt före familjebildningen. Att tex då båda parter har en bostad de vill behålla, och då gör det, istället för att få en relationskris över att de vill olika saker. De vill ju inte ens olika saker, de vill samma: behålla sin bostad.

Det är ett mönster jag sett bland människor jag känner till. Kvinnor som separerat eller blivit änkor 50-60-åren. I de fall de hittat nya partners så är de särbor. Antingen bor de omväxlande hos varann eller så hälsar de bara på hos varann eller gör saker tillsammans.

Med ålder kommer ofta en säkerhet, och självständighet man inte hade som ung. Man väljer den relationsform som passar. Inte den som ev omgivningen förväntar.

 

[escodobe]

Det är ett mönster jag sett bland människor jag känner till. Kvinnor som separerat eller blivit änkor 50-60-åren. I de fall de hittat nya partners så är de särbor. Antingen bor de omväxlande hos varann eller så hälsar de bara på hos varann eller gör saker tillsammans.

Med ålder kommer ofta en säkerhet, och självständighet man inte hade som ung. Man väljer den relationsform som passar. Inte den som ev omgivningen förväntar.

Samma här!
Jag tycker egentligen att särbo är den ultimata relationsformen.

Jag är nu sambo och har bostadsrätt av praktiska skäl, Men drömmen vore två lägenheter i samma hus typ.

Det spelar ingen roll hur länge jag och sambon kommer vara ihop och hur mycket bostadsrätt vi har, mina köpoäng på boplats kommer jag hålla så hårt i att de får försöka bända loss dom från mina kalla döda händer..

Jag kommer ALDRIG sätta mig i en sån sits att jag får lämna jobb, djur och sådant och flytta hem till mamma igen.

(Trots att jag ägde halva huset)

 

[Mabuse]

Eller "Det är slut, men du får bo kvar här tills du hittat eget boende".

Det kan man ju hoppas på. Men det är ju verkligen inte sagt. Äger man bostaden så kan det inte hända.

 

[Hero]

Det kan man ju hoppas på. Men det är ju verkligen inte sagt. Äger man bostaden så kan det inte hända.

Fast det finns ju andra aspekter också...
Jag skulle inte vara främmande för att köpa ett gemensamt boende om jag träffade rätt tjej. Men att sälja ett hus kan ta längre tid och är enklast på sommaren. Sen nästa aspekt, att hitta ett drömboende kan ta ÅR. Så under tiden får man i så fall hitta en lösning som fungerar båda. OM det i så fall är särbo eller att man kan komma överens ändå beror helt på vem man träffar...

 

[Miiikaela_]

När folk är sårade besvikna eller känner sig orättvist behandlade vid en separation är det många som ändrar hur de brukar bete sig är min erfarenhet.

Precis det som hände mig. Den där snälla karln som jag trodde jag skulle dela mitt liv med vände på en 5-öring och visade sidor jag aldrig trodde fanns. Från "det är slut, du får bo kvar tills du hittar något såklart" till inom loppet på 1,5 vecka säga "Har du hittat någonstans att bo, detta är ohållbart och du måste flytta". Ja men Tjena jag har absolut hittat något i vår närområde med bostadsbrist deluxe på 1,5 vecka som dessutom var över jul det kan gå fort även om man aldrig förväntade sig att ens separera!

 

[Mabuse]

Fast det finns ju andra aspekter också...
Jag skulle inte vara främmande för att köpa ett gemensamt boende om jag träffade rätt tjej. Men att sälja ett hus kan ta längre tid och är enklast på sommaren. Sen nästa aspekt, att hitta ett drömboende kan ta ÅR. Så under tiden får man i så fall hitta en lösning som fungerar båda. OM det i så fall är särbo eller att man kan komma överens ändå beror helt på vem man träffar...

Ett vanligt sätt att lösa det är ju helt enkelt att den ena till en början flyttar hem till den andre, säljer sitt tidigare boende, och köper halva den bostad man flyttar till. Om man sen vill bo någon annanstans, så säljer man den numer gemensamma bostaden och köper en ny tillsammans.

Många vill ju leva tillsammans med sin partner, och då är man ju i praktiken inte särbo annat än på pappret, eftersom man ändå är tillsammans hela tiden. Såvida inte båda har helt likvärdiga boenden, så är en vanlig konsekvens att den ena, mindre/opraktiskare bostaden helt enkelt står tom nästan hela tiden, eftersom man är hos den andre hela tiden. Och i nåt läge kan det ju då kännas lite onödigt att ha kvar den bostaden, om den bara står tom och kostar pengar.

Särbo där man verkligen har två separata hem bygger ju ofta på att man inte sover tillsammans sju dagar i veckan, utan var och en lever sitt liv, och så ses man en del kvällar.

 

[Lingon]

Snarare med erfarenheten av hur jobbigt det kan bli när man separerar och hur den person som man från början tyckte var vettig plötsligt beter sig på orimliga sätt samt en medvetenhet om att relationer inte alltid varar för evigt. För mig är det en lättnad att veta att jag kan gå när jag vill, då blir det ett val att stanna kvar.

Så då tycker du att man bör ha en egen bostad även om man bor ihop med någon? Eller ska bara den ena i förhållandet ha den säkerheten? Eller ska man bara tänka på sig själv? Jag, jag, mitt, mitt och dubbeltboende på det.

 

[Raderad medlem 68338]

Det där är lite spännande! Vet du att det är så generellt, eller är det mer ett mönster du ser omkring dig? Jag tycker mig se det, och då begränsar det sig inte till personer som äger ett hus, utan gäller bostäder mer generellt.

Jag har överlag en känsla av att folk i typ medelåldern - den ålder då barnen vanligen har flugit ut - som bildar nya förhållanden, gör det på mycket friare och mer varierade vis än vad som är vanligt före familjebildningen. Att tex då båda parter har en bostad de vill behålla, och då gör det, istället för att få en relationskris över att de vill olika saker. De vill ju inte ens olika saker, de vill samma: behålla sin bostad.

Det var och är vanligt även i min umgängeskrets, tänk folk runt 30. Man vill ha sitt eget liksom. De flesta jag känner som har förhållanden har egen bostad var för sig.

 

[kryddelydd]

De flesta jag känner som har förhållanden har egen bostad var för sig.

Oj, så det skiljer sig!
Antingen geografiskt eller socio-kulturellt (knäppt ord men jag kunde inte hitta på något som beskriver mer).
De flesta (i stort sett alla) jag känner som har förhållanden, lever tillsammans med sin partner och har en gemensam bostad.

 

[cirkus]

Jag är helt säker på att om jag och sambon skulle separera så skulle jag aldrig vilja bo ihop med någon annan igen. Särbo - javisst, men sambo - nejtack.

 

[Petruska]

Det var och är vanligt även i min umgängeskrets, tänk folk runt 30. Man vill ha sitt eget liksom. De flesta jag känner som har förhållanden har egen bostad var för sig.

Ja, det kan jag tänka mig. Jag kan iofs också tänka mig att några av de lite över 30 rätt snart gör ett ryck med familjebildning. Då blir det väl när de/ni är sådär 55-60 som utrymmet för mer solitärt liv uppstår nästa gång.

 

[Petruska]

Jag är helt säker på att om jag och sambon skulle separera så skulle jag aldrig vilja bo ihop med någon annan igen. Särbo - javisst, men sambo - nejtack.

Nej, herregud. Nuvarande är min sista sambo vare sig hen blir kvar eller inte. Fy fan vad jobbigt att bo ihop sig med någon annan nu.

 

[Raderad medlem 68338]

Ja, det kan jag tänka mig. Jag kan iofs också tänka mig att några av de lite över 30 rätt snart gör ett ryck med familjebildning. Då blir det väl när de/ni är sådär 55-60 som utrymmet för mer solitärt liv uppstår nästa gång.

Jag är 36, har inget intresse av familjebildning, gäller de flesta jag känner mellan 30-45 (och äldre )
Har ett par vänner som har barn, men ändå har egen bostad. De är alltså särbos med barn.

 

[athena_arabians]

Jag förstår din syn.
Utifrån min syn är det inte ens säkert att den man träffar bor i samma ort som mig. Så då det blir svårt att bygga en långvarig relation på distans med separata boenden.

Nej. Jag har varit ihop med särbon i 8 år nu och det är fortfarande 54 mil mellan oss.

Jag kommer aldrig att flytta ihop med honom, jag trivs för bra på egen hand (också). Möjligtvis att jag skulle överväga att flytta närmare när jag blir äldre.