Uppdateringstråd 31

[Tonto]

Man kan ge cellgifter såklart, men det kommer alltid tillbaka. Ibland förr, ibland senare.
Jättetråkigt oavsett, inte fel att låta honom få somna.

Hur mycket tid köper det och hur mår hunden under tiden? På veterinären så lät det som att det inte fanns så mycket att göra. Han mår inte bra av att bli sövd, utan blir aggressiv och förvirrad under uppvak, men det kanske inte är något som behövs göras för cellgifter. Vi vet inte hur utbrett det är heller, men skulle gissa på att det inte ser bra ut.

 

[Motacilla]

Som f.d hanhundsägare börjar t.om jag bli knäpp på hanhundsägare.

Tiken löper och många promenader, nästan alla börjar det kännas som, har blivit "fly undan hanhundsägare". Hanar drar och sliter sig efter henne och ägarna verkar glatt låta dom göra det, även när jag försöker smyga förbi eller dra henne undan, en t.om joggade (!) efter mig med "men han vill ju bara hälsa lite!" "Nej, hon löper!" "Åh, jaha!" Det finns en anledning till att jag smyger förbi och försöker hålla henne undan? Varför är så många hanhundsägare såhär?

Ni borde ha en sån granne som vi, en pensionerad yrkesmilitär. Han har 3 hundar själv, och drar sig inte för att uppfostra andra hundägare och ungar i kvarteret

Även cyklister som kommer farande som ett jehu kan få sig en åthutning om han råkar vara ute.

 

[Malibu_Stacy]

Hur mycket tid köper det och hur mår hunden under tiden? På veterinären så lät det som att det inte fanns så mycket att göra. Han mår inte bra av att bli sövd, utan blir aggressiv och förvirrad under uppvak, men det kanske inte är något som behövs göras för cellgifter. Vi vet inte hur utbrett det är heller, men skulle gissa på att det inte ser bra ut.

Cellgifter ges vaket. Det finns olika protokoll som kan innebära både tabletter och injektioner. Vissa som ges hemma och vissa som ges på klinik. Man behöver dock vara beredd att ta sig till onkolog eftersom det inte görs av ”vanliga” veterinärer, de växer tyvärr inte på träd och sällan ute på landet.
Överlevnaden när cellgifter ges är oftast 10-14 månader i snitt. Vissa längre än så. Utan behandling pratar vi om några få månader i överlevnad.
Cellgifter ges inte i så höga doser som till människor där syfte är att ta död på varenda tumörcell, dvs hunden ska må bra under behandlingen (jämfört med människor som ju ofta mår rejält dåligt när de får cellgifter).
@Red_Chili har ju tyvärr erfarenhet av lymfom och cellgiftsbehandling hos hund och kanske vill delge sina erfarenheter ur ett djurägarperspektiv.

 

[Tonto]

Cellgifter ges vaket. Det finns olika protokoll som kan innebära både tabletter och injektioner. Vissa som ges hemma och vissa som ges på klinik. Man behöver dock vara beredd att ta sig till onkolog eftersom det inte görs av ”vanliga” veterinärer, de växer tyvärr inte på träd och sällan ute på landet.
Överlevnaden när cellgifter ges är oftast 10-14 månader i snitt. Vissa längre än så. Utan behandling pratar vi om några få månader i överlevnad.
Cellgifter ges inte i så höga doser som till människor där syfte är att ta död på varenda tumörcell, dvs hunden ska må bra under behandlingen (jämfört med människor som ju ofta mår rejält dåligt när de får cellgifter).
@Red_Chili har ju tyvärr erfarenhet av lymfom och cellgiftsbehandling hos hund och kanske vill delge sina erfarenheter ur ett djurägarperspektiv.

Tack för svar. Uppskattas verkligen. Vi får se vad veterinären säger när dom återkommer med resultatet. Det har gått extremt fort och det märks att han inte mår helt bra. Tyvärr.

 

[Malibu_Stacy]

Tack för svar. Uppskattas verkligen. Vi får se vad veterinären säger när dom återkommer med resultatet. Det har gått extremt fort och det märks att han inte mår helt bra. Tyvärr.

Ja usch det brukar komma jättefort tyvärr. Så fort man sätter in behandling brukar de må bättre men jag förstår att cellgifter inte är för alla och det är helt okej. Finns flera aspekter att ta hänsyn till såklart.
Vill man inte ge cellgifter men köpa sig lite, lite mer tid kan man alltid ge kortison. Hunden mår snabbt mycket bättre och kan få göra det tills man själv hunnit smälta allt.

 

[_Zacke_]

@Tonto Vad tråkigt hur gammal är han?

 

[Red_Chili]

Idag har Tonto varit hos veterinären, dom senaste dagarna har han varit lite trött och hostat och mamma och pappa hittade svullnader på halsen. Troligtvis Malignt lymfom. Dom har tagit prover, och vi skulle få svar imorgon, men veterinären var rätt säker och sa att det inte finns så mycket att göra. Ska försöka åka upp så snart som möjligt, men gissningsvis så får han somna in nästa veckan om han inte blir akut dålig.

Han som skulle bli minst 16. För några veckor sedan så betedde han sig som att han fortfarande var 3 år gammal.

Om det nu är så illa så kommer nog Floki flytta upp till mina föräldrar, som köpt hus på landet, så att han slipper bo i stan med en miljard hundar som han hatar, så då är det nästan hundlöst med en liten Bog här hemma.

Hur mycket tid köper det och hur mår hunden under tiden? På veterinären så lät det som att det inte fanns så mycket att göra. Han mår inte bra av att bli sövd, utan blir aggressiv och förvirrad under uppvak, men det kanske inte är något som behövs göras för cellgifter. Vi vet inte hur utbrett det är heller, men skulle gissa på att det inte ser bra ut.

Aysu fick ju lymfom, och jag valde att behandla med cellgifter just för att hon var så löjligt enkel hos veterinären och alltid hade läkt bättre än väntat från alla skador osv. Nu minns jag inte på rak arm hur mycket extra tid vi fick, men det var nog ungefär 4-6 månader.

Skulle någon av mina hundar i framtiden drabbas, då hade jag gett kortison en kort tid (det lades också fram som ett alternativ av veterinären) för att säga hejdå, inte mer än så. Aysu svarade löjligt bra på cellgifterna, men nej, jag kommer inte låta en hund genomgå det igen.

 

[AraSlei]

Nu har jag bokat kastrering i alla fall. Har funderat länge och väl och blivit både rådd och avrådd. Tror inte att det löser alla problem, men hoppas på att det kanske kan ta udden av något i alla fall. Det är inte så kul att gå kurs och behöva stå på avstånd och titta på medan de andra tränar, försöka få lite kontakt vid sidan av och sedan åka hem. Det är inte heller kul att försöka vända så snart vissa andra hundar närmar sig på promenaden, eller försöka heja lite glatt på mötande hundägare stående i en buske fem meter från gångbanan med ett stadigt tag i halsbandet. Inte heller så kul att hunden vägrar äta ett par gånger och sedan får ont i magen när man ger en liten klick skonsam blötmat. Nej, jag tror inte att kastrering är en universallösning, jag är fullt medveten om att jag behöver träna och det är också min plan. Jag vill bara att det ska kunna fungera något lite lättare än det hittills gjort runt andra hundar (när vi gör saker själva på hemmaplan går det superbra, men det är svårare att bibehålla motivation och fantasi på egen hand).

Ska du kastrera kirurgiskt eller med chip först?

Jag hade en privatkursare igår som kastrerat pga samma anledning som du, men där var det en osäkerhet i botten och det blev tyvärr betydligt sämre av kastrering.

 

[AraSlei]

Vad ledsamt att höra @Tonto

 

[ii-ssa]

Hur söt får man vara denna herre är fortsatt missnöjd över regn, blött och lera
Han vet tyvärr inte om att de är så de är att bo här i Sverige
Vi båda hade hellre haft snö, den älskade han.

 

[Ginne]

Ska du kastrera kirurgiskt eller med chip först?

Jag hade en privatkursare igår som kastrerat pga samma anledning som du, men där var det en osäkerhet i botten och det blev tyvärr betydligt sämre av kastrering.

Kirurgiskt tänkte jag

 

[Puffindog]

Ni borde ha en sån granne som vi, en pensionerad yrkesmilitär. Han har 3 hundar själv, och drar sig inte för att uppfostra andra hundägare och ungar i kvarteret

Även cyklister som kommer farande som ett jehu kan få sig en åthutning om han råkar vara ute.

Ja, en sådan behöver varenda kvarter tycker jag! Nolltolerans för trams. Känns som många hundar här liksom får göra lite som dom vill. Rätt så nyligen sprang en lös hund upp mot en kopplad och provocerade den, och ägaren verkade inte riktigt helt förstå varför det inte uppskattades av ägaren till den kopplade hunden.

 

[hastflicka]

Som f.d hanhundsägare börjar t.om jag bli knäpp på hanhundsägare.

Tiken löper och många promenader, nästan alla börjar det kännas som, har blivit "fly undan hanhundsägare". Hanar drar och sliter sig efter henne och ägarna verkar glatt låta dom göra det, även när jag försöker smyga förbi eller dra henne undan, en t.om joggade (!) efter mig med "men han vill ju bara hälsa lite!" "Nej, hon löper!" "Åh, jaha!" Det finns en anledning till att jag smyger förbi och försöker hålla henne undan? Varför är så många hanhundsägare såhär?

Det var helt klart en fordel att ha en loptik som var rottweiler. Det hande bara en gang undet tva tikars liv att nagon slappte fram en aggressive hanhund till den ena av mina rottisar. Det var en Jackrussel och nar jag med ganska hog rost vid en turistanlaggning i Canada ropade till agaren att min hund skulle ata upp henne's lilla aggressiva hund om hon inte halade in honom. Alla som stod runt omkring tittade mellan hundarna och nickade nar jag sagt mitt.

Forst papekade hon att det var en hanhund och han gillade min tik ... Jag tittade pa min (stora och klart "substantial") rottis tik som satt mycket snallt vid min sida och tittade pa hanhunden som "betedde sig" (Det kanndes helt klart lite besvarligt att fa nagon som inte kunde nagonting om hundar att forsta att tiken formodligen skulle forsvara sig om hon blev pahoppad nar hon satt sa snallt vid min sida).

Jag tittade upp pa kvinnan och sa att forst och framst ar din hund aggressive, han vill inte hasa pa min hund och inte heller leka med min hund ... for det andra sa ar min hund mycket valuppfostrad, men det hindrar inte att hon skulle forsvara sig om din hund kommer for nara, och det skulle med storsta sannorlikhet ske innan din hund hinner bita min. Kvinnan halade in sin Jack Russel medan hon sa att han inte alls var aggressive pa riktigt, han var bara "lek aggressive". Och ungefar samtidigt tog alla som stor runt om ett par steg ivag fran Rottweilern som har sa ofortjant daligt rykte som jag tyvarr hjalpte till att spada pa.

 

[AraSlei]

Kirurgiskt tänkte jag

Ok
Bara en tanke att det kan vara värt att testa med chip, om man inte är säker på att det inte sitter en osäkerhet i grunden. Chipet går ju ur efter ett tag, kirurgiskt är oåterkalleligt.

 

[Tonto]

@Tonto Vad tråkigt hur gammal är han?

Han är 10 år.

 

[Motacilla]

Ja, en sådan behöver varenda kvarter tycker jag! Nolltolerans för trams. Känns som många hundar här liksom får göra lite som dom vill. Rätt så nyligen sprang en lös hund upp mot en kopplad och provocerade den, och ägaren verkade inte riktigt helt förstå varför det inte uppskattades av ägaren till den kopplade hunden.

Ja don't get me started. Tacka vet jag grannens bestämda tillsägelser.

Jag förstår ju att man ibland/någon gång kan gå i egna tankar och göra ett misstag, men då ber man ju om ursäkt och SKÄMS om ens hund gör något olämpligt.

Men vissa är verkligen nötter som förtjänar en barsk tillsägelse Kan ju säga att jag aldrig sett eller hört någon som vågat bjäbba tillbaks när de fått "feedback" på sitt beteende

 

[Ginne]

Ska du kastrera kirurgiskt eller med chip först?

Jag hade en privatkursare igår som kastrerat pga samma anledning som du, men där var det en osäkerhet i botten och det blev tyvärr betydligt sämre av kastrering.

Blir nyfiken: Kan du beskriva vilken anledningen var för denna person? Och, mer specifikt, vad blev sämre efter kastreringen? Vad hade personen gjort för att komma tillrätta med problemen innan beslutet om kastrering? Vilka förväntningar hade hen på hur hunden skulle bli efter? Hur hanterade personen hunden efteråt?

 

[tanten]

Ok
Bara en tanke att det kan vara värt att testa med chip, om man inte är säker på att det inte sitter en osäkerhet i grunden. Chipet går ju ur efter ett tag, kirurgiskt är oåterkalleligt.

Instämmer.
Min egen inställning är att kastrering kan ge effekter man inte hade tänkt sig. Om än inte så vanliga. Och som sagt - kirirgiskt är oåterkalleligt.

Chipar man så får man alla förändringarna men de går över. Dvs sker nåt du inte ville ha så går det över.

 

[Bulldoozer]

Vi har ju kastrerat Tay för några månader sen kirurgiskt. För oss var chip aldrig aktuellt då man inte får tävla på chip och det sex månaders karens efter man tagit ut det.
För vår del ät det gnissel mellan Tay och de andra hundarna (mest Spock) som ledde till beslutet. Alternativet hade varit att omplacera till ett hem utan hund och med mycket jobb men han är husses hund och väldigt älskad. Han har haft lite kort stubin och hetsigt temperament ihop med en viss skärpa. Alla som träffat har tyckt att han ser ju så snäll och beskedlig ut.. Problemen var inte jätte-omfattande utan mer ett irritations moment i vardagen och vi vill ha ett så roligt hundliv som möjligt och han var ändå inte aktuell för avel.

Sen kastreringen har vi märkt att topparna på hans humör till stor del skalats av, skärpan har minskat och vi börjar få en mer harmonisk flock.
Nackdelen är att pälsen antagligen kommer bli ful (tycker jag ser försämring redan) och han som alltid varit kräsen blivit jätte-hungrig och vi kommer behöva jobba på att han inte ska bli en köttbulle.

Han var fyra år vid kastreringen och det var inte ett qvick fix för uppfostran då folk som sett honom inte alls märkte av hans beteenden då han är väluppfostrad och vi alltid haft koll på honom ute bland folk. Vi ville mest slippa ha koll på honom hela tiden hemma, Alternativet hade som sagt varit att omplacera men husse vill inte omplacera sin hund och jag vill inte omplacera min hund. Samt att jag orkar verkligen inte dela av huset för att hundarna inte riktigt alltid drar jämt, jag vill ha ett roligt hundliv där alla trivs.

Jag tycker inte man ska kastrera i onödan eller ta till kastrering istället för uppfostran eller slentrianmässigt. Sen är det inte fel att kastrera om det underlättar för en själv och hunden men man bör ha rimliga förväntningar på vad det kan lösa samt beakta att avelsbasen snävas in.
Samt att en hund som har rädslor eller osäkerhet inte bör kastraras då dessa kan förvärras.

 

[AraSlei]

Blir nyfiken: Kan du beskriva vilken anledningen var för denna person? Och, mer specifikt, vad blev sämre efter kastreringen? Vad hade personen gjort för att komma tillrätta med problemen innan beslutet om kastrering? Vilka förväntningar hade hen på hur hunden skulle bli efter? Hur hanterade personen hunden efteråt?

Främsta anledningen var problem med utfall vid hundmöten, speciellt mot andra hanar. Innan kastrering testade de olika instruktörer utan framgång och blev där till slut rekommenderade att kastrera hunden.
Efter kastrering har utfallen kommit oftare och nu mot alla hundar, samt cyklister.

Eftersom grunden till problemet inte var en för hög testosteronproduktion utan en osäkerhet, blev försämringen tydligt märkbar när det lilla modet som testosteronet hjälpte till med försvann.

Nu tror jag att vi kan få ordning på det till stor del ändå, men jag tror han hade haft mer nytta av att ha sina kulor kvar.

Jag är absolut inte emot kastrering, jag har en hane jag har kastrerat hemma för att han hade en för kort stubin för att fungera hemma i flocken i vardagen. Var ganska trygg med att det inte grundades i någon osäkerhet eftersom jag fött upp honom själv, haft honom hela tiden sedan han föddes här hemma och han alltid har haft en kort stubin. Valde ändå att chippa först och blev väldigt nöjd med resultatet, och gjorde sedan en kirurgisk kastrering när chippet började gå ur. Han har heller inte fått de klassiska biverkningarna med större matlust och dålig päls, så jag är mer än nöjd.
Men hade chippet inte gett önskad verkan hade jag varit glad för att jag haft en prövoperiod som var återkallelig