Tycker ni om att vara själva?

[Red_Chili]

För mig är det väldigt stor skillnad på om jag väljer att vara själv eller tvingas till det.

Tex nu så umgås jag med killen jag träffar i princip varje dag och har så gjort läänge nu (med mina mått mätt). Jag vet att han gärna umgås med mig mycket, samt har bekantingar och vänner som absolut hittar på saker när det passar osv. Då behöver jag ensamtid ibland. Då blir det antingen skogspromenad med hundarna, sitta vid datorn och pilla med bilder, eller något annat.

När jag inte haft något annat val än att vara själv pga obefintlig bekantskapskrets så har det inte varit lika kul. Jag har fortfarande älskat mina skogspromenader med hundarna, fotografering och bildfix osv men det har känts tomt och tråkigt. Jag vill ha både de delarna och någon att prata med om hur dagen varit, någon att spela lite med eller träna med, glo på en film tillsammans och så. Det behöver absolut inte vara en partner, en "vanlig vän" duger absolut lika bra, men just att få vara social på något sätt och känna att någon bryr sig är ändå viktigt för mig.

 

[manda]

Jag uppskattar både och. Efter att ha bott i ashram i Indien i sju år där jag i stort sett hela tiden hade rumskompis(ar), som också varierade med bara någon dags varsel nu och då, så har jag verkligen älskat att bo själv och vara själv. Med knackig hälsa har jag uppskattat att ha någon i närheten mer än innan. Både för att det är tryggt och för att ”låna” deras socialiserande. Att ligga och höra att andra har det trevligt i en annan del av huset fyller mitt behov ganska bra. Jag tror närvaro av någon annan är viktigare än social samvaro för mig, även om jag uppskattar båda.

 

[Eurydome]

Jag tycker om att vara för mig själv. Har absolut ingen behov av att umgås med folk på min fritid
De helger som dottern är hos sin pappa och min pojkvän jobbar är ljuvliga för då kan jag och katten roa oss själva

Har du inga vänner?

 

[Sel]

Har du inga vänner?

Oj, var kom den kommentaren ifrån?

 

[Hippocampus]

Jag gillar att jag vara själv. Vill absolut inte ha nån att bo med. Jag jobbar med mycket människor och sen tränar jag fotboll (och har hästar). Jag orkar inte vara social annars, pratar med några vänner kanske men ses på helger väldigt sällan, kanske ett par gånger om året.

 

[Kiwifrukt]

Har du inga vänner?

Alla har inte det, i alla fall inte som man umgås med. Jag har inte det, och det är inget jag direkt lider av. Jag har min familj och en del nära släktingar som jag umgås med på hyfsat regelbunden basis (absolut närmaste familjen dagligen) och före pandemin träffade jag kollegor varje vardag. Pratar med kollegor (i telefon eller chatt) flera, flera gånger om dagen och kommer behöva vara på kontoret typ två dagar i veckan när ”det nya normala” är här fullt ut. Det räcker gott och väl för mig.

Har utöver det typ två personer som jag skulle kalla vänner (personer som finns kvar sen grundskolan) och vi träffas ibland, med betoning på ibland. Det är kanske nån gång varannat år, men jag vet att om jag verkligen skulle behöva dem finns de där och vice versa. Jag har inte umgåtts med ”vänner” regelbundet sen mellanstadiet och så länge jag inte lider av det tycker jag inte det är konstigt?

 

[Lovisaleonora]

Jag gillar att vara själv och göra saker själv. Jag har varit ensam större delen av livet, även om jag varit i förhållanden har jag långt vägrat samboskap och när så har skett har vi ofta varit iväg på vars ett håll.

Tycker det är bra när en har nya intryck att komma hem med, något att diskutera och berätta om.

 

[lil-sis]

Själv är guld. Och nödvändigt för min psykiska hälsa.

(Och det har varit så sedan jag var barn).

 

[Bison]

Har du inga vänner?

Jag har gott om vänner men inget behov av att träffa dem särskilt ofta.

 

[Snowball]

Har du inga vänner?

Alla har inte det

 

[FengurLaugar]

Jag älskar att vara själv! Stort behov av det för att fungera som människa. Jag har hemmakontor och är därmed ensam rätt mycket.

Men jag har man och två barn och har egentligen att tvingats vara ensam mot min vilja. Så hade jag varit singel utan barn kanske jag hade känt annorlunda. Men som mitt liv är nu så värdesätter jag högt att få vara ensam ibland.

 

[Eurydome]

Oj, var kom den kommentaren ifrån?

Från att @LadyCovergirl skrev att hon absolut inte hade något behov av att av att umgås med folk på sin fritid. Det stod i det jag citerade. Jag känner nog ingen som inte har något behov av att någon gång träffa vänner, upplever det som ganska ovanligt, därav min fråga.

Varför undrar du?

 

[Eurydome]

Alla har inte det

Det vet jag.

 

[Eurydome]

Alla har inte det, i alla fall inte som man umgås med. Jag har inte det, och det är inget jag direkt lider av. Jag har min familj och en del nära släktingar som jag umgås med på hyfsat regelbunden basis (absolut närmaste familjen dagligen) och före pandemin träffade jag kollegor varje vardag. Pratar med kollegor (i telefon eller chatt) flera, flera gånger om dagen och kommer behöva vara på kontoret typ två dagar i veckan när ”det nya normala” är här fullt ut. Det räcker gott och väl för mig.

Har utöver det typ två personer som jag skulle kalla vänner (personer som finns kvar sen grundskolan) och vi träffas ibland, med betoning på ibland. Det är kanske nån gång varannat år, men jag vet att om jag verkligen skulle behöva dem finns de där och vice versa. Jag har inte umgåtts med ”vänner” regelbundet sen mellanstadiet och så länge jag inte lider av det tycker jag inte det är konstigt?

Det viktiga är att man trivs naturligtvis.

 

[BernT]

Jag gillar att vara själv emellanåt. Har dock aldrig varit själv hemma i vår lägenhet. Min sambo har varit det eftersom jag ibland åker bort och tar med dotter. (Tex att jag haft ledigt och inte han, då kanske vi åkt och hälsat på mina föräldrar) men åker min sambo till sina föräldrar tar han inte med sig dottern, för att de ofta ska göra saker hon inte kan vara med på.

Min sambo jobbar dessutom alltid hemifrån (även innan pandemi) så är jag hemma sjuk eller vabbar är han också hemma, jag hade tyckt det hade varit skönt att få vara själv nån gång iaf hemma. Att vara själv på ett hotellrum när jag är iväg på jobb är inte samma sak.

 

[honung]

Jag orkar inte med folk, har mycket och stort uttalat behov av egen tid. Har inget problem med, eller känsla av att vara "ensam". Har ett stort socialt nätverk dock, men inget större behov av att umgås mycket på min lediga tid. Arbetar natt, och har så gjort i större delen av mitt liv och med det, helt naturligt så lever de flesta av mina vänner lever också på andra sidan av dagsljuset. Det innebär också att man inte alltid arbetar samma nätter och man har mycket större behov av återhämtning vid nattarbete - det blir alltså helt naturligt att man inte är en social människa. Arbetar man också med människor så får man tillräcklig dos av 'andra människor' där.

 

[Eurydome]

För att svara på startinlägget så har jag inget emot att vara själv när det är självvalt. T ex om jag har en partner som en bortrest en helg så kan jag tycka det är rätt mysigt att vara hemma själv och bara pyssla med mitt.

 

[Lindon]

Jag är gärna själv, funderar ibland på att checka in på hotell ensam för att vara ensam. Förr var det min värsta skräck. Jag har heller aldrig bott själv, flyttade hemifrån direkt ihop med mitt ex och sen direkt ihop med min man.

Nu med man och en son, hund, katt får, två jobb och känslan att alla jämt vill nåt av mig så kommer känslan ofta att jag behöver ensamtid.

 

[Kiwifrukt]

Det vet jag.

Fast @LadyCovergirl har ju både pojkvän och dotter, plus att hon garanterat träffar folk på sitt jobb och i stallet. Hon är ju inte en eremit?

Hade jag haft partner hade jag varit ännu mer ointresserad av att träffa andra personer än han, familj och påtvingat sällskap i form av kollegor. De personerna träffar man ju jämnt.

 

[Sasse]

Jag älskar att vara själv. Har inget behov av att träffa folk på min fritid (eller på jobb heller). Är i princip alltid själv och trivs som sagt bra med det.