Tycker ni om att vara själva?

[Bison]

”Partners” beter sig ju inte direkt på samma sätt. Sådär är det inte hos oss

Inte hos oss heller, det där hade gjort mig galen

 

[manda]

Men åh, ja! Jag har aldrig bott i kollektiv men kan ibland tänka att det hade kunnat vara typ det optimala. Jag (eller min hjärna) är ganska extremt tudelad i frågan. Jag har absolut ett ganska stort behov av egentid och att få vara helt för mig själv, men det samtidigt som jag i grund och botten har ett ganska stort socialt behov.

Det som jag tycker kan vara bland det jobbigaste som ensamstående är att typ all social kontakt (utöver på jobbet etc.) blir ju liksom på förhand planerad och villkorad tid specifikt för att UMGÅS (även om det såklart kan se väldigt olika ut, allt från ”hej vill du komma över ikväll så kör vi hämtmat och chillar i soffan” till ”förbered det och det så vi ses på plats x kl y uppklädda till tänderna för middag eller whatever aktivitet”).

Den sociala kontakt jag saknar mest är liksom att bara ha någon annan nära. Någon som kanske fixar med sitt någonstans i bakgrunden, men som man vid tillfälle kan ha spontana samtal med, villkorslöst chilla med framför en film i soffan tills någon part kanske tröttnar (liksom utan den där låsningen ”NU HAR VI TID FÖR ATT UMGÅS HÄR”) eller rentav få eller ge en spontan kram när man behöver. De där små sakerna, liksom.

Samtidigt som den sortens samboförhållande där båda ”ska” hänga ihop hela tiden och som i princip aldrig skulle ge utrymme för egentid hade tärt för mycket åt andra hållet.

Det där är nog den grej jag uppskattar mest med att bo i kollektiv. Att samvaron är så kravlös och spontan. Lite familjeartat gissar jag, men samtidigt större möjlighet att gå ifrån. Fast treåringen här hemma säger att hon har ”jättemånga mammor” och listar oss fyra som bor här och bonusmamma hos pappa, så är ju biologiska mamman den som gäller, framför allt när det är kris. Så skönt! Får lite av det mysiga med barn men slipper allt det jobbiga och kan gå ifrån när jag är trött.

med det sagt så älskar jag när huset är helt tomt (utom jag då) och jag väljer vilka ljud som finns och dessutom blir jag mer fri att bara vara. Fattar att det är något personligt och kanske delvis en svaghet. Ändå är det skönare för mig att spela instrument när bara jag är hemma, eller ta med middagen till soffan o ha den och datorn på magen och kolla idol med datorns dåliga ljud. Liksom jag sänker mitt perfektionskrav när jag är själv. Fast jag inte medvetet har ett annars heller.

 

[Kiwifrukt]

Jo, men det blir ju lite märkligt om din slutsats blir att alla som vill ha flera ensamdygn hemma ibland borde vara särbos för att du specifikt inte skulle fixa att sova borta?

Ska jag vara helt ärlig hade jag faktiskt inte hört ett enda sammanboende par som gör så i verkligheten innan jag läste den här tråden, och det färgade så klart mitt svar som jag skrev tidigare till @athena_arabians. De par jag känner är antingen såna som precis har träffats och fortfarande har varsitt boende att dra sig tillbaka till om de skulle vilja, de som aktivt gjort valet att vara särbo med varsitt separat boende eller ett par som bor ihop och bor ihop alltid, frånsett om någon är bortrest med jobbet/jobbar natt/enstaka kompisresa. Men det kanske är vanligare än jag trodde att folk som lever i en parrelation faktiskt gör så här, och då tar jag tillbaka det jag skrev. Huvudsaken är ju att det funkar för alla och att inte den ena känner att den blir utkörd ur sitt hem (för det hade jag faktiskt gjort om min partner hade frågat om jag kunde sova någon annanstans).

Och så hoppas jag att jag aldrig träffar en kille som vill ha det så/att han i så fall är så rak att han säger det med en gång, för jag hade nog inte klarat av att vara sambo med någon som på hyfsat regelbunden basis tycker att jag ska sova borta. Men jag upprepar det jag skrev innan, det är enbart min åsikt för mig och är det här något som funkar för andra så strunta i vad jag skrev tidigare. Jag hade verkligen noll erfarenhet av att man gör så.

 

[Buzzter]

Sitter och dricker te och klappar på hunden. Mannen är iväg och spelar golf, och varje år när golfsäsongen startar är det någon som skämtar om att jag inte kommer få se mycket av honom närmsta halvåret. ”Åh nej!” skämtar jag tillbaks men ärligt talat, att få dagarna själv på helgerna är extremt skönt. Jag tränar, pysslar hemma, myser med hunden, plöjer någon serie som han inte gillar. Ibland åker jag även till stugan på helgerna ensam.

Men jag vet att det är oerhört många som inte tycker om att vara själva någon längre tid. Ensamhet förstår jag, det är en sak, men att liksom vara i sitt eget sällskap en halv dag, en dag eller flera. En av mina närmsta vänner är så. Har vi bestämt att vi ska ses så ses hon gärna flera timmar tidigare, för hon blir så rastlös hemma.

Hur är ni?

Älskar att vara själv. Kan vara det länge och ofta. Till och med så att jag ser fram emot det och pustar ut när sambon åker bort eller till jobbet. Har alltid varit så med och förstått mer av behovet sedan jag insåg tt jag är högkänslig. Men jag sitter inte bara framför TVn eller paddan , även om jag gör det med, utan går kurser, läser intressanta faktaböcker, tränar, har olika projekt-finns alltid saker att göra om jag vill, håller på med djuren etc

 

[nightcrawler]

Jag hade en period tidigt i mitt vuxna liv där jag inte klarade av tanken på att leva själv. Alltså det var inga problem att vara själv kortare perioder i väntan på nån att leva med. Men tanken på att inte hitta någon att leva med var skrämmande. Men nånstans så hände det nått. Jag kom på att det var skönt att vara själv och till slut så kom jag på att jag vill leva själv. Det finns bara en person som är undantagen. Men blir vi tillsammans igen så är det särbo som gäller.

Jag har även upptäckt att det är lättare att sova själv. Mycket skönare. Sover jag med nån så måste den gå och lägga sig samtidigt annars har jag svårt att somna. Och jag har ändå svårt att somna för jag har så lång insomningstid och blir störd av den som somnat före mej. Det är till och med så att jag drar mej för att ta med nån hem för att jag sover så illa när dom är där. Bättre med sex och sen får han gå hem direkt. Det är helt i min smak. Förutom med mitt undantag. Det är den enda människan som får mej att slappna av och som det funkar att sova med

 

[Voeux]

Ska jag vara helt ärlig hade jag faktiskt inte hört ett enda sammanboende par som gör så i verkligheten innan jag läste den här tråden, och det färgade så klart mitt svar som jag skrev tidigare till @athena_arabians. De par jag känner är antingen såna som precis har träffats och fortfarande har varsitt boende att dra sig tillbaka till om de skulle vilja, de som aktivt gjort valet att vara särbo med varsitt separat boende eller ett par som bor ihop och bor ihop alltid, frånsett om någon är bortrest med jobbet/jobbar natt/enstaka kompisresa. Men det kanske är vanligare än jag trodde att folk som lever i en parrelation faktiskt gör så här, och då tar jag tillbaka det jag skrev. Huvudsaken är ju att det funkar för alla och att inte den ena känner att den blir utkörd ur sitt hem (för det hade jag faktiskt gjort om min partner hade frågat om jag kunde sova någon annanstans).

Och så hoppas jag att jag aldrig träffar en kille som vill ha det så/att han i så fall är så rak att han säger det med en gång, för jag hade nog inte klarat av att vara sambo med någon som på hyfsat regelbunden basis tycker att jag ska sova borta. Men jag upprepar det jag skrev innan, det är enbart min åsikt för mig och är det här något som funkar för andra så strunta i vad jag skrev tidigare. Jag hade verkligen noll erfarenhet av att man gör så.

Jag tror, utan att veta, att egentiden ofta kommer naturligt i samborelationer (utan barn). Det är någon konferens ibland, åka och hälsa på föräldrar över någon natt, grabb/tjejhelger eller svensexa/möhippa osv. Jag och min man kanske ett normalt år sover ifrån varandra åtminstone 15 nätter. Sen utöver det så spenderar vi ju inte alltid dagarna ihop, utan han är på någon middag medan jag är hemma en lördagskväll osv. Så jag skulle gissa att det är vanligare att man helt enkelt får lite egentid på ett enkelt sätt än att den behöver planeras in.

Men, sen är jag också en förespråkare av att planera in den om den behövs. Framför allt småbarnsåren. Jag ser framför mig att mannen skulle kunna gå en golfrunda en lördag i sin ensamhet medan jag har lillan på dagen, och vi umgås på kvällen. Eller att jag kör ett dagspa ensam på en lördag. Nu vet jag att både prioriteringar och logistik kan bli annorlunda än vad man tänkt sig sen, men just nu tänker jag att egentid och egenvård kommer att vara fortsatt viktigt. Både för sin egen skull men också för att faktiskt kunna vara en närvarande och kärleksfull förälder och partner. Det spelar ju ingen roll om man har full närvaro om man börjar bli trött, sliten och tjurig i sin familjs närvaro. Bättre att vila upp sig, dela upp sig, och få mer kvalitativ tid tillsammans. Såklart allt ovan utifrån hur jag själv fungerar och tänker, vi är alla olika.

 

[Kiwifrukt]

Jag tror, utan att veta, att egentiden ofta kommer naturligt i samborelationer (utan barn). Det är någon konferens ibland, åka och hälsa på föräldrar över någon natt, grabb/tjejhelger eller svensexa/möhippa osv. Jag och min man kanske ett normalt år sover ifrån varandra åtminstone 15 nätter. Sen utöver det så spenderar vi ju inte alltid dagarna ihop, utan han är på någon middag medan jag är hemma en lördagskväll osv. Så jag skulle gissa att det är vanligare att man helt enkelt får lite egentid på ett enkelt sätt än att den behöver planeras in.

Men, sen är jag också en förespråkare av att planera in den om den behövs. Framför allt småbarnsåren. Jag ser framför mig att mannen skulle kunna gå en golfrunda en lördag i sin ensamhet medan jag har lillan på dagen, och vi umgås på kvällen. Eller att jag kör ett dagspa ensam på en lördag. Nu vet jag att både prioriteringar och logistik kan bli annorlunda än vad man tänkt sig sen, men just nu tänker jag att egentid och egenvård kommer att vara fortsatt viktigt. Både för sin egen skull men också för att faktiskt kunna vara en närvarande och kärleksfull förälder och partner. Det spelar ju ingen roll om man har full närvaro om man börjar bli trött, sliten och tjurig i sin familjs närvaro. Bättre att vila upp sig, dela upp sig, och få mer kvalitativ tid tillsammans. Såklart allt ovan utifrån hur jag själv fungerar och tänker, vi är alla olika.

Jag är ju verkligen för egentid, och stallet bidrar väl i allra högsta grad till att både jag och en potentiell partner skulle få mycket egentid på daglig basis eftersom jag lägger väldigt mycket tid där. Det var just nätter jag hade inte hade hört någon som på regelbunden basis är ensam, om det inte är av såna anledningar som de du räknar upp.

 

[Voeux]

Jag är ju verkligen för egentid, och stallet bidrar väl i allra högsta grad till att både jag och en potentiell partner skulle få mycket egentid på daglig basis eftersom jag lägger väldigt mycket tid där. Det var just nätter jag hade inte hade hört någon som på regelbunden basis är ensam, om det inte är av såna anledningar som de du räknar upp.

Nej att planera in att sova ensam för sakens skull är nog inte väldigt vanligt. Jag gör det ibland när jag åker upp till stugan med hunden. Men då är det ju en kombination av att jag vill ut från stan, känna lite lantluft, uppleva tystnaden och ha ett dygn för mig själv. Så det är ju fler värden än just att vara ensam. Nu åker jag aldrig ensam till stugan om mannen själv inte har några planer. Det är ju inte så att han ligger hemma och slappar och jag slappar själv i stugan, då vill jag ju hellre ha med honom för att det är sjukt mysigt att toffla runt där uppe ihop. Men om han exempelvis har en golfrunda eller middag inplanerad och ändå inte kan följa med, så händer det att jag drar upp ensam och passar på att få lite egentid.

 

[inverterad]

Jag är ju verkligen för egentid, och stallet bidrar väl i allra högsta grad till att både jag och en potentiell partner skulle få mycket egentid på daglig basis eftersom jag lägger väldigt mycket tid där. Det var just nätter jag hade inte hade hört någon som på regelbunden basis är ensam, om det inte är av såna anledningar som de du räknar upp.

Att längta efter helt ensamma nätter kanske är vanligare i barnfamiljer, om jag får gissa...

 

[Fruentimber]

Ska jag vara helt ärlig hade jag faktiskt inte hört ett enda sammanboende par som gör så i verkligheten innan jag läste den här tråden, och det färgade så klart mitt svar som jag skrev tidigare till @athena_arabians. De par jag känner är antingen såna som precis har träffats och fortfarande har varsitt boende att dra sig tillbaka till om de skulle vilja, de som aktivt gjort valet att vara särbo med varsitt separat boende eller ett par som bor ihop och bor ihop alltid, frånsett om någon är bortrest med jobbet/jobbar natt/enstaka kompisresa. Men det kanske är vanligare än jag trodde att folk som lever i en parrelation faktiskt gör så här, och då tar jag tillbaka det jag skrev. Huvudsaken är ju att det funkar för alla och att inte den ena känner att den blir utkörd ur sitt hem (för det hade jag faktiskt gjort om min partner hade frågat om jag kunde sova någon annanstans).

Och så hoppas jag att jag aldrig träffar en kille som vill ha det så/att han i så fall är så rak att han säger det med en gång, för jag hade nog inte klarat av att vara sambo med någon som på hyfsat regelbunden basis tycker att jag ska sova borta. Men jag upprepar det jag skrev innan, det är enbart min åsikt för mig och är det här något som funkar för andra så strunta i vad jag skrev tidigare. Jag hade verkligen noll erfarenhet av att man gör så.

Men det är väl ingen som skrivit att man tvingar ut sitt partner ur huset? Är det jag som behöver ensamtid/ensamnatt, så kan ju lika väl jag åka iväg hemifrån om nu sambon inte har en inplanerad övernattning någon annanstans i närtid.

Du får det att låta så tvingande och konfliktfyllt.

 

[Kiwifrukt]

Men det är väl ingen som skrivit att man tvingar ut sitt partner ur huset? Är det jag som behöver ensamtid/ensamnatt, så kan ju lika väl jag åka iväg hemifrån om nu sambon inte har en inplanerad övernattning någon annanstans i närtid.

Du får det att låta så tvingande och konfliktfyllt.

Jag hade upplevt det både tvingande och konfliktfyllt. Men vi släpper det om folk verkligen gör så här, jag antar att ingen här tänker tvinga mig till att ta in på hotell.

 

[inverterad]

Ska jag vara helt ärlig hade jag faktiskt inte hört ett enda sammanboende par som gör så i verkligheten innan jag läste den här tråden, och det färgade så klart mitt svar som jag skrev tidigare till @athena_arabians. De par jag känner är antingen såna som precis har träffats och fortfarande har varsitt boende att dra sig tillbaka till om de skulle vilja, de som aktivt gjort valet att vara särbo med varsitt separat boende eller ett par som bor ihop och bor ihop alltid, frånsett om någon är bortrest med jobbet/jobbar natt/enstaka kompisresa. Men det kanske är vanligare än jag trodde att folk som lever i en parrelation faktiskt gör så här, och då tar jag tillbaka det jag skrev. Huvudsaken är ju att det funkar för alla och att inte den ena känner att den blir utkörd ur sitt hem (för det hade jag faktiskt gjort om min partner hade frågat om jag kunde sova någon annanstans).

Och så hoppas jag att jag aldrig träffar en kille som vill ha det så/att han i så fall är så rak att han säger det med en gång, för jag hade nog inte klarat av att vara sambo med någon som på hyfsat regelbunden basis tycker att jag ska sova borta. Men jag upprepar det jag skrev innan, det är enbart min åsikt för mig och är det här något som funkar för andra så strunta i vad jag skrev tidigare. Jag hade verkligen noll erfarenhet av att man gör så.

Oavsett hur vanligt eller inte vanligt det är så är det väl ganska onödigt att påstå att folk som lever på ett visst vis i sina relationer "borde vara särbos". Så länge det funkar för alla inblandade i just den relationen så är det väl bra, eller?

 

[inverterad]

Men det är väl ingen som skrivit att man tvingar ut sitt partner ur huset? Är det jag som behöver ensamtid/ensamnatt, så kan ju lika väl jag åka iväg hemifrån om nu sambon inte har en inplanerad övernattning någon annanstans i närtid.

Du får det att låta så tvingande och konfliktfyllt.

Ja exakt, eller så diskuterar en med sin partner om att en har önskemål om en ensamnatt i huset, och om partnern då tycker det är noll problematiskt att boka in något på annat ställe över natten när det passar så är ju problemet löst. Kommunicera sina behov osv osv osv. Som du säger, det behöver ju inte vara ett enda uns konflikt i en sån diskussion.

 

[Fruentimber]

Jag hade upplevt det både tvingande och konfliktfyllt. Men vi släpper det om folk verkligen gör så här, jag antar att ingen här tänker tvinga mig till att ta in på hotell.

Nej, precis, varför skulle någon tvinga dig till det? Jag förstår ju att just du personligen har svårt för tanken, men då kanske man får gå bortom sig själv och sina egna känslor om man ska skriva om det mer generellt. Jag förstår liksom inte alls varför jag ska behöva vara särbo, eller kasta ut sambon ur hemmet, bara för att jag uppskattar ensamtid.

 

[the_connemara]

Jag tar tillbaka mitt svar efter messengerfailet igår Det kändes så ensamt. Jag hatar sms Efter 1 h kändes det som att jag var ensam kvar i hela världen

Umgås uppenbarligen ganska mycket mer än jag trodde via den där appen

 

[Nahar]

Jag tar tillbaka mitt svar efter messengerfailet igår Det kändes så ensamt. Jag hatar sms Efter 1 h kändes det som att jag var ensam kvar i hela världen

Umgås uppenbarligen ganska mycket mer än jag trodde via den där appen

Och jag tyckte det var sååå sköönt och önskade att hela skiten med messenger och insta skulle försvinna för alltid

 

[escodobe]

Och jag tyckte det var sååå sköönt och önskade att hela skiten med messenger och insta skulle försvinna för alltid

Men varför avinstallerar du inte det då? Min partner vägrar sociala medier. Man får ringa eller skicka sms. Det går det med.

 

[Nahar]

Men varför avinstallerar du inte det då? Min partner vägrar sociala medier. Man får ringa eller skicka sms. Det går det med.

Många olika anledningar, men framför allt för att många i min närhet inte skulle ringa eller smsa om jag avinstallerade, och jag skulle tappa kontakten med dem helt

 

[the_connemara]

Och jag tyckte det var sååå sköönt och önskade att hela skiten med messenger och insta skulle försvinna för alltid

Jag har hela mitt sociala liv där tror jag. Perfekt, bara att lägga undan när jag inte orkar

 

[honung]

Jag blir alldeles stressad av att läsa om era ensamnätter i era parförhållanden.

Jag skulle inte stå ut med begränsad ensamtid! Att kunna fisa runt hemma när jag vill, hur mycket jag vill, inte titta mig I spegeln på flera dagar, städa naken, ha bylsiga urtvättade t-shirts och gräsliga mjukisbyxor med noppror på, otvättat hår/kunna duscha 3 gånger i timmen, strunta i disk/städ - ha städmaraton flera dagar i sträck - BARA FÖR ATT JAG KAN! - det är riktig ensamtid för mig. Har mycket svårt att tänka mig leva i ett förhållande där mina stänga-in-mig-hemma-i-flera-dagar offras för ett liv fullt av kompromisser. Nä, jag är i chapter jaggörvadjagvillnärjagvillellerintevill-fasen av livet, och gud vad jag uppskattar det!