Svika sin partner eller svika sig själv

[Vallmo]

@Vallmo det känns som du har gjort ett jättehopp framåt i allt. Du har blivit klarsynt

Och ja, det är klart man kan svara ärligt om någon frågar hur det är. Vill de inte veta kan de låta bli att fråga.

Tack!
Och tack vare dig, dessutom!

 

[Miran]

@Vallmo det känns som du har gjort ett jättehopp framåt i allt. Du har blivit klarsynt

Och ja, det är klart man kan svara ärligt om någon frågar hur det är. Vill de inte veta kan de låta bli att fråga.

Ja, du blir allt svårare att sätta sig på @Vallmo - vad härligt!!!

Och jag förstår precis hur du kände det när du pratade med din syster, tror jag i alla fall. TVÅ av mina ex har flyttat hem till min MAMMA (!!!) när jag har gjort slut med dem. Hon tyckte så synd om dem ... Och då kände jag att antingen "förtalar" jag dem genom att berätta varför de blev ex eller så låter jag bli.

 

[Raderad medlem 6459]

TVÅ av mina ex har flyttat hem till min MAMMA (!!!) när jag har gjort slut med dem. Hon tyckte så synd om dem ...

Vänta nu.. va? Till DIN mamma?? Inte deras egna mammor? What the actual fuck???

 

[Miran]

Vänta nu.. va? Till DIN mamma?? Inte deras egna mammor? What the actual fuck???

Ja, eller hur?! Nu var det länge sen, men ändå. Men vissa saker borde man kanske reagerat mer på när det hände, känner jag nu. Då var jag bara glad över att bli av med dem. Men det är klart att jag kände det lite som en anklagelse att jag varit elak eftersom hon tog hand om dem ... Hade jag talat om för henne vad de gjort mot mig skulle hon ju inte gjort så, men jag gjorde alltså inte det. Känner nu att jag nog borde gjort det. Mycket man borde gjort.

 

[Raderad medlem 6459]

@Miran Oavsett vad du berättade eller inte berättade, förlåt (inget ont om din mamma) men det är jättemärkligt att låta dotterns ex (plural!) flytta in hos en.

Jag förstår att du kände som du gjorde, det satte ju dig i en jättesvår sits! Varför var det så himla synd om dem då, enligt din mamma alltså?

 

[Vallmo]

Det där är ju knepigt. Om alla alltid pratar om hur problemfria relationerna är kan det ju leda till att det blir väldigt pinsamt att outa problem och få tips om hur man ska se på dessa. Vissa har, genom att berätta om problem här på forumet, insett att deras relationer är kass och gjort något åt det vilket ju är positivt. Kanske har de inte sett eller velat erkänna hur stora problemen är. Vissa kanske behöver andras reaktioner för att inse att de lever i en dålig relation och att de antingen måste börja prata med varandra eller lämna.

Jag är ju en av dom som fått mig en ögonöppnare här.

Jag hade jättesvårt att se vad som var jag, han, min sårbarhet och hans svagheter.
För mig blev det väldigt tydligt att det min sambo gör med mig, mot mig och i förlängningen mot barnen inte är ok.
Jag liksom han skyllde ju på min emotionella instabila personlighetsstörning och han tyckte snarare att han "guidade" mig när han underminerade mig inför barnen.
Han har ju rätt eftersom jag är sjuk (i huvudet).

Problemet var bara att jag blev frisk och då blev det ju lite svårare för honom att fortsätta i samma stil.....

 

[Miran]

@Miran Oavsett vad du berättade eller inte berättade, förlåt (inget ont om din mamma) men det är jättemärkligt att låta dotterns ex (plural!) flytta in hos en.

Jag förstår att du kände som du gjorde, det satte ju dig i en jättesvår sits! Varför var det så himla synd om dem då, enligt din mamma alltså?

Mamma har väl ungefär lika svårt som jag att hantera ledsna människor. Det enda elaka jag gjort var att att inte vilja leva tillsammans med dem längre. Inte helt utan anledning heller.

 

[Raderad medlem 6459]

@Miran Men shit alltså. Inte konstigt att du tycker att det känns helt fel och illojalt att prata om en ev partner på ett negativt sätt, om det är det där du fått med dig hemifrån.

När någon jag varit ihop med har gjort något som jag upplever på gränsen till oförlåtligt och jag känt ett intensivt behov av att ventilera det för att få perspektiv - då har jag aldrig gjort det. Jag har skylt över och skyddat den jag är ihop med, oavsett vad.

Det där fick jag ont i magen av att läsa kan jag säga.

 

[Hyacinth]

Mamma har väl ungefär lika svårt som jag att hantera ledsna människor. Det enda elaka jag gjort var att att inte vilja leva tillsammans med dem längre. Inte helt utan anledning heller.

Och det är inte elakt att inte vilja leva med någon. Oavsett orsak.

 

[Petruska]

Fast det är klart - det gäller ju förstås att ha den typen av personer omkring sig. Och det är ju inte alla som har.

Jag tänker även att man verkar vara lite olika benägen att se till att ha sådana personer omkring sig. Det kommer nog inte helt av sig självt för någon. Jag kan inte se mig i en livssituation som jag själv uppfattar som att den funkar, och den där sortens människor inte finns där. (Inte enbart eller ens i första hand för att jag ska ha någon att prata med när partner är dum, förstås, men ändå. Människor för vilka mitt liv inte är hemligt, sådana måste jag ha i mitt liv.)

 

[Miran]

@Miran Men shit alltså. Inte konstigt att du tycker att det känns helt fel och illojalt att prata om en ev partner på ett negativt sätt, om det är det där du fått med dig hemifrån.


Det där fick jag ont i magen av att läsa kan jag säga.

Ja, ont i magen var väl det jag också fick när jag började tänka på saker jag förträngt. Därav den här tråden.

Fick plötsligt upp ögonen för ett nytt perspektiv. Ni behöver inte oroa er eller uppröras å mina vägar. Det där är överspelat nu, men man kan behöva sortera i sina minnen ibland och lära sig saker.

 

[Miran]

Människor för vilka mitt liv inte är hemligt, sådana måste jag ha i mitt liv.)

Det var väl just det där som drabbade mig på något sätt.

 

[MiniLi]

Om jag varit i din sits där hade jag nog tänkt att problemet inte varit att min partner berättat för sin kompis utan att jag fått veta. Jag hade nog tagit för givet att han delat det med någon (eftersom det påverkat honom med) men jag hade inte velat veta vem eller vad.

Det var åartnern själv som berättade att han pratat om det, kom alltså inte fram på omvägar.

Annorlunda hur? Om jag var i en relation med en man som var impotent till exempel så absolut, det skulle jag behöva tala med mina närmaste vänner om. Utifrån hur jag mår i den situationen då alltså. Och jag förstår att det skulle vara jobbigt för mannen själv men det skulle inte hindra det faktum att jag skulle behöva ventilera det.

Sen ska det ju göras på ett respektfullt sätt såklart. Men jag kan inte se att man kan förvänta sig att ens partner inte ska prata om saker som kan vara pinsamma/privata för en själv så länge de faktiskt påverkar partnern också.

Jag tänker att man förmodligen känner varandra så väl att man vet vart gränsen går.
I mitt fall kändes det helt enkelt inte ok just då, jag hade föredragit att han pratat med mig INNAN om att han behövde få ventilera just detta. Då hade jag inte känt mig så blottad.

Så nej, jag tycker inte man pratar om vad som helst bara för att man själv är berörd. lite feeling för folks gränser är fint.

 

[Raderad medlem 6459]

@MiniLi Så en kvinna som lever med en impotent man ska aldrig någonsin prata om sina känslor kring det med en vän? Om mannen känner sig obekväm med det?

Alltså jag kan verkligen sätta mig in i dina känslor där och din sits men vänder jag på det och sätter mig i en sits där jag lever med en impotent snubbe skulle det kännas helvridet att inte få prata med vänner om det. Det skulle ju påverka mitt liv hur mycket som helst!?

Jag litar på att min partner alltid är respektfull när han pratar med sina vänner om mig så jag känner faktiskt att han kan prata om precis vad han vill med dem. Han behöver inte hålla nåt inne för min skull. Oavsett vad det gäller. Hans känslor är hans, hans liv är hans och hans relationer är hans. Jag känner inte att jag kan gå in och peta i det.

 

[MiniLi]

@MiniLi Så en kvinna som lever med en impotent man ska aldrig någonsin prata om sina känslor kring det med en vän? Om mannen känner sig obekväm med det?

Alltså jag kan verkligen sätta mig in i dina känslor där och din sits men vänder jag på det och sätter mig i en sits där jag lever med en impotent snubbe skulle det kännas helvridet att inte få prata med vänner om det. Det skulle ju påverka mitt liv hur mycket som helst!?

Jag litar på att min partner alltid är respektfull när han pratar med sina vänner om mig så jag känner faktiskt att han kan prata om precis vad han vill med dem. Han behöver inte hålla nåt inne för min skull. Oavsett vad det gäller. Hans känslor är hans, hans liv är hans och hans relationer är hans. Jag känner inte att jag kan gå in och peta i det.

Nu var ju inte jag motsvarande impotent så tycker inte riktigt liknelsen håller. Och jag hade inte haft problem med att han pratade om att vi inte hade sex så ofta som han önskade, men han gick över gränsen för mig.
Jag tänker att om en kvinna skulle leva med en impotent man och veta att detta var oerhört privat och inget som någon annan visste om så kanske man får respektera det. Man kan prata med varandra och om det är viktigt att få berätta för vännerna så får man väl försöka komma överens om det.

 

[Vallmo]

L

Ja, du blir allt svårare att sätta sig på @Vallmo - vad härligt!!!

Och jag förstår precis hur du kände det när du pratade med din syster, tror jag i alla fall. TVÅ av mina ex har flyttat hem till min MAMMA (!!!) när jag har gjort slut med dem. Hon tyckte så synd om dem ... Och då kände jag att antingen "förtalar" jag dem genom att berätta varför de blev ex eller så låter jag bli.

Fy, fan vilken obehaglig situation. Bakbundna händer, liksom.

 

[Raderad medlem 6459]

Nu var ju inte jag motsvarande impotent så tycker inte riktigt liknelsen håller.

Nej den kanske inte är perfekt, jag försökte bara hitta nåt att jämföra med. Oavsett så spelar det ju ingen roll, det handlar ju inte om VAD partnern anser vara privat utan ATT partnern känner så.

Jag menar, det går ju att applicera på vad som helst.

 

[MiniLi]

Nej den kanske inte är perfekt, jag försökte bara hitta nåt att jämföra med. Oavsett så spelar det ju ingen roll, det handlar ju inte om VAD partnern anser vara privat utan ATT partnern känner så.

Jag menar, det går ju att applicera på vad som helst.

Man får väl ha lite omdöme helt enkelt. Att en partner tycker det är "privat" att hen misshandlat den andre ska ju inte få styra, men det finns ju ändå situationer som kanske kan hanteras annorlunda. Iaf för stunden tills partnern känner sig lite tryggare.
Jag menar, jag berättade efter ett tag för mina vänner. När JAG kände mig bekväm. Och även om det såklart var jobbigt för honom att jag hade problem så var det ju för fasen jag som led mest av det. Det var ju jag som fick ont och som kände mig sjukt misslyckad.
Jag tänker att den fikyiva impotenta mannen nog är den som lider mest likaså..

 

[Wysiwyg]

Jag tänker att man förmodligen känner varandra så väl att man vet vart gränsen går.
I mitt fall kändes det helt enkelt inte ok just då, jag hade föredragit att han pratat med mig INNAN om att han behövde få ventilera just detta. Då hade jag inte känt mig så blottad.

Så nej, jag tycker inte man pratar om vad som helst bara för att man själv är berörd. lite feeling för folks gränser är fint.

Jag tänker att allt sånt blir lättare om en tänker att partnern delar sin egen upplevelse med sin vän istället för att hen delar ens egen upplevelse. Om jag berättar om en sådan grej för mina vänner är det ju jag och min upplevelse som står i centrum. Berättar min partner för sin vän är det ju han och hans upplevelse som är grejen, inte jag och mitt problem egentligen.

Jag o andra sidan föredrar att inte veta om min partner ventilerar saker som har med mig att göra med sina vänner. Med min vetskap blir det isf som att jag delar min upplevelse med partnerns vän också och det vill jag inte. Så jag känner mig mindre blottad om min partner inte berättar för mig vad han delar med sina vänner.

 

[Raderad medlem 6459]

@MiniLi Jag förstår hur du menar men som sagt, jag håller inte med. Den fiktiva impotente mannen mår säkert jättedåligt, men det kan även hans partner göra. Och då måste partnern kunna tala med sina vänner om sina känslor, sin upplevelse.

Jag har ärligt talat ingen aning om vad min man talar med sina vänner om när det gäller mig. Jag är inte så brydd över det. Han vet att jag delar allt med min syster och han har uttryckligen sagt flera gånger att han aldrig någonsin vill att jag censurerar mig gentemot min syster. Sen ska ju allt ske med respekt - ber han mig att inte berätta något specifikt för någon så gör jag ju inte det på pin kiv såklart utan försöker respektera det. Men det har aldrig hänt så för mig blir det väldigt hypotetiskt.