Svika sin partner eller svika sig själv

[Lampan]

Att prata om svårigheter och missförstånd i relationen, tycker jag bara är bra om det görs för att en vill ha en lösning och råd angående problemet. Det är bra om båda parter kan prata med någon de litar på.
Det som inte är okey är att sitta och snacka skit och gnälla om sin partner, utan att försöka få till en förändring och att en är helt blind för vad en själv gör fel.

 

[Petruska]

Jag tar min senaste upplevelse från kollegernas diskussion häromveckan för att illustrera vad jag menar med bristande respekt. Kollegerna i mitt exempel skrattade gott åt att de var tacksamma över att de var närsynta. För då slapp de se sina fula partners så tydligt innan de hunnit raka/sminka sig.

Det upplevde jag som illojalt om vi nu ska använda det uttrycket och något de gott kunde behållit för sig själva. Av respekt för sig själva och för sina respektive.

Alltså, det där är ju bara djävligt ohyfsat rakt igenom. Förutom att det är svårt att tro att deras fruar skulle uppskatta skämtet, så gör de sig ju själva till åtlöje.

Sådant säger aldrig någonsin jag om min partner, aldrig, men det känns som att det handlar mer om att jag försöker uppföra mig som folk, än om mitt förhållande med min partner.

 

[Petruska]

Ja, men allt har ju inte med ojämställdhet att göra.

Jag försöker rannsaka mig nu om det någonsin har funnits ett uttalat eller outtalat krav - eller om det är någonting jag lagt på mig själv, helt enkelt. Och i så fall varför?

Att säga något till någon har känts som en omöjlighet - om jag inte redan har bestämt mig för att separera - och då har det ju inte behövts, för då har jag redan bestämt mig. Det är ju just i förvirrande och förtvivlansfasen som behovet finns, jag snackar alltså inte om allmängnäll.

Ja, jag pratar även i faser av förvirring och förtvivlan. Med personer som jag kan tänka mig att prata med sådana svåra saker om, då. Om jag håller tyst, så är det för att jag inte klarar av att prata om det eller liknande. Jag skulle aldrig av hänsyn till partnern helt undvika sådana samtal med andra.

Och jag vill tro att jag med samma personer skulle kunna prata om samma tillkortakommanden som de jag tillskriver min partner, om jag tillskrev mig själv dem. Dvs berättar jag "han har bedragit mig, jag står inte ut", så ska det vara för personer där jag kan säga, om jag behöver "jag har bedragit honom, jag står inte ut".

Jag tänker också mycket att jag ju inte väntar mig att folk är särskilt perfekta, inte min partner heller. Vänner med samma inställning, funkar det att prata om den sortens saker med, tycker jag. När det är mänskligt att fela.

Jämfört med om mitt exempel på jämmer ovan skulle följas av en moralkaka. Varför skulle jag prata med sådana personer?

 

[Petruska]

Jag försöker rannsaka mig nu om det någonsin har funnits ett uttalat eller outtalat krav - eller om det är någonting jag lagt på mig själv, helt enkelt. Och i så fall varför?

Han jag tänker sa åt mig att inte berätta att han hade slagit mig när jag dumpade honom, för då skulle det ju typ skada hans anseende.

 

[MiniLi]

Jag tar min senaste upplevelse från kollegernas diskussion häromveckan för att illustrera vad jag menar med bristande respekt. Kollegerna i mitt exempel skrattade gott åt att de var tacksamma över att de var närsynta. För då slapp de se sina fula partners så tydligt innan de hunnit raka/sminka sig.

Det upplevde jag som illojalt om vi nu ska använda det uttrycket och något de gott kunde behållit för sig själva. Av respekt för sig själva och för sina respektive.

Men alltså, illojalt?
Snarare sjukt otrevligt och jävligt grisigt beteende. Säger ju mer om dem själva än om partnern.
Det där handlar ju inte alls om lojalitet utan om värderingar och att bete sig normalt.
Om det är någon de "outar" så är det väl sig själva och deras sunkiga människosyn..

 

[Miran]

Han jag tänker sa åt mig att inte berätta att han hade slagit mig när jag dumpade honom, för då skulle det ju typ skada hans anseende.

Ja, eller hur? Medan jag i den situationen då skulle ha fattat det själv och inte behövts sägas åt ...

 

[Miran]

Ja, jag pratar även i faser av förvirring och förtvivlan. Med personer som jag kan tänka mig att prata med sådana svåra saker om, då. Om jag håller tyst, så är det för att jag inte klarar av att prata om det eller liknande. Jag skulle aldrig av hänsyn till partnern helt undvika sådana samtal med andra.

Och jag vill tro att jag med samma personer skulle kunna prata om samma tillkortakommanden som de jag tillskriver min partner, om jag tillskrev mig själv dem. Dvs berättar jag "han har bedragit mig, jag står inte ut", så ska det vara för personer där jag kan säga, om jag behöver "jag har bedragit honom, jag står inte ut".

Jag tänker också mycket att jag ju inte väntar mig att folk är särskilt perfekta, inte min partner heller. Vänner med samma inställning, funkar det att prata om den sortens saker med, tycker jag. När det är mänskligt att fela.

Jämfört med om mitt exempel på jämmer ovan skulle följas av en moralkaka. Varför skulle jag prata med sådana personer?

Fast det är klart - det gäller ju förstås att ha den typen av personer omkring sig. Och det är ju inte alla som har.

 

[Amha]

Jag tar min senaste upplevelse från kollegernas diskussion häromveckan för att illustrera vad jag menar med bristande respekt. Kollegerna i mitt exempel skrattade gott åt att de var tacksamma över att de var närsynta. För då slapp de se sina fula partners så tydligt innan de hunnit raka/sminka sig.

Det upplevde jag som illojalt om vi nu ska använda det uttrycket och något de gott kunde behållit för sig själva. Av respekt för sig själva och för sina respektive.

Men fy! stackars partners..

 

[MiniLi]

Jag tycker absolut att man måste få prata om sin partner med vänner. Såklart då också med något slags omdöme kring att vissa saker är privata och inte är ens egen sak att dela.

Jag har tex haft vestibulit som yngre, detta berättade jag inte ens för mina närmsta vänner i början då det var så privat för mig. En dag fick jag veta att min dåvarande sagt detta till sin kompis (utifrån hur han mådde dåligt i situationen) och det kändes jättejobbigt för mig. Som ett exempel där det kanske varit lämpligt att hantera saken annorlunda.

Däremot att berätta om partnerns beteende, om otrohet eller vad som helst måste vara ok. Framförallt till nära vänner!
Den där perfekta fasaden ställer bara till med besvär!

 

[escodobe]

Jag gnäller absolut på min sambos oförmåga att passa tider och minnas datum. Det driver mig till vansinne ibland. Men det är ju även något vi tillsammans diskuterar och handlar inte om att klanka ner på honom som person för att klanka ner på honom sim person utan minst lika mycket om min egen oförmåga att hantera det (men jag blir bättre).

Men det är heller inget exklusivt för vårt förhållande, hans tidspassning (eller snarare brist på) är ökänd hos hela hans släkt och hans vänner.

Vad svårt det är att sätta ord på sådant här. Jag tycker uppsåtet är hemskt viktigt tror jag. Varför säger man det man gör?

Ja jag gnällskojar ibland om min partners handfallenhet i hushållet. Gnället är berättigat men jag tror att det är uppenbart för åhöraren att det är kärleksfullt roat.
Det ÄR ju hysteriskt komiskt att en person med 1.9 på högskoleprovet i princip har svårt att klara av att förstå ett recept på hur man kokar gröt...

Jag är helt övertygad om att fler än ett par av hans vänner har fått höra hur han sammanbitet konstaterar att han aldrig tidigare hört golv benämnas som "horisontell garderob" innan han träffade mig. Och hur han håller på att slå ihjäl sig om han ska gå upp på natten eftersom golvet är fullt av hundar, böcker och elektronik.

Men däremot försöker jag undvika att lämna ut saker av mer privat natur.

 

[lil-sis]

Ja jag gnällskojar ibland om min partners handfallenhet i hushållet. Gnället är berättigat men jag tror att det är uppenbart för åhöraren att det är kärleksfullt roat.
Det ÄR ju hysteriskt komiskt att en person med 1.9 på högskoleprovet i princip har svårt att klara av att förstå ett recept på hur man kokar gröt...

Jag är helt övertygad om att fler än ett par av hans vänner har fått höra hur han sammanbitet konstaterar att han aldrig tidigare hört golv benämnas som "horisontell garderob" innan han träffade mig.

Men däremot försöker jag undvika att lämna ut saker av mer privat natur.

Ja känsliga saker är inget jag sprider runt mig och jag skulle inte berätta något jag fått höra i förtroende (av någon). Min sambo skulle nog i motsvarande situation ta upp min oförmåga att hålla ordning på typ allt annat än just tider och datum.

Det handlar nog om för mig att vi är mänskliga. Vi har ju fler bra och dåliga sidor än de här, såklart. Och den totala summan överväger den dåliga tidspassningen flera gånger om

 

[Petruska]

Fast det är klart - det gäller ju förstås att ha den typen av personer omkring sig. Och det är ju inte alla som har.

Olika saker är ju olika möjliga att prata med om olika saker. Så är det ju. Jag ser ingen lösning på det. Det är ju omöjligt att prata om fel saker med fel personer.

 

[clusia]

Jag kan ventilera mig för mina vänner eller nära kollegor om tjafs jag och min sambo haft. För att få en second opinion och oftast inse hur bisart tjafset var. Jag är gravid och är stor nog att inse att jag kan bli lack på saker som kanske inte alltid är helt rättfärdigat. Jag är helt övertygad om att min sambo gör samma sak med sina vänner och det stör mig inte.
Jag skulle däremot inte sitta och beskriva i detalj på ett öppet forum om saker han gör som jag stör mig på. Jag skulle bli ledsen om han gjorde det om mig och undra varför han inte känner att han kan ta upp det med mig direkt.

 

[Vallmo]

Läste en sak @Petruska skrev i en helt annan tråd ( @Hyacinth s om jämställdhet och barn) som jag har grubblat över halva natten och sedan drömt om. Det gnager och skaver i mig och jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig. Så jag hoppas att det är okej att starta en ny tråd för att diskutera just det här?

Hur förhåller ni er till att berätta (negativa) saker om er partner för andra? Ser ni det som ett svek mot er partner eller som en självklar rättighet att få tala öppet om ert eget liv? Jag skulle verkligen vilja höra er åsikt om det här.

Har bara läst rubriken.....
Det här känns verkligen som en lovande tråd och ett jätteviktigt ämne. Jag har också tänkt på det sen @Petruska skrev det där. Fick en liten sån upplevelse igår när jag hade halva släkten här på middag och då tänkte jag också på det här, så den gär tråden känns verkligen passande....
Nu ska jag läsa tråden också.

 

[Wysiwyg]

Jag tänker att den dagen jag har en partner vars "anseende" jag måste skydda bland mina vänner genom att inte berätta vad han gör - den dagen har jag en partner jag inte ska vara med och borde i alla högsta grad informera alla jag känner. Tror det är farligt om en börjar "jamen det kanske verkar konstigt/elakt/whatever i dina ögon men du känner honom inte som jag/älskar honom inte/vet inte hur trött han var" etc. De vännerna jag ventilerar mina relationer med (gäller även vänskapsrelationer) är kloka och förståndiga personer som jag helt klart litar på skulle se förbi "en dålig dag" eller dylikt.

Andra saker såsom drömmar, rädslor och förhoppningar tänker jag inte är mina att dela med mig av i alla fall (och hur intressant är sådant att höra för någon annan?). Är det sådant som påverkar mig i den grad att jag behöver ventilera det, ja då litar jag som sagt på vännernas omdöme, som någon annan tidigare i tråden varit inne på.

 

[Vallmo]

Jag tycker att man ska kunna ventilera sin partners både bra och dåliga sidor med sina vänner. Jag skulle inte basunera ut det öppet, men i samtal med en vän helt klart.
Det där blev extra tydligt när min partner gick bort. Då pratade alla bara om hans bra sidor, och nästan glorifierade honom i vissa avseenden. Många tillskrev honom bra saker som inte var sanna också, som att han var en hängiven pappa. När jag då dementerade att visst, han var en bra pappa utåt, men han sa själv att han var barnvakt till sin dotter när jag inte hade henne, då fick jag många onda blickar. Men det var ju jag som levde med honom, inte vännerna. Jag säger fortfarande att jag saknar honom som person, men jag saknar inte att leva med honom. Det är också tabu enligt många. Så ja, jag tror att det är viktigt att man ventilerar bra och dåliga sidor hos en partner/i ett förhållande. Både med vänner för att få utlopp för sina egna känslor, men också med sin partner för att kunna göra dåliga saker bättre.

Jag tycker du är jättemodig som vågar stå upp för dig och dina åsikter trots att situationen är mycket känslig i och med att han har dött.
Jag kan tänka mig att hans släktingar kanske glorifierar honom samtidigt som du var den som levde med honom och visste hur han var.
Du beskriver dessutom honom väldigt nyanserat och antagligen är din beskrivning av honom som människa ganska korrekt.
Du verkar ha hanterat situationen jättebra, helt enkelt!

 

[Raderad medlem 6459]

Som ett exempel där det kanske varit lämpligt att hantera saken annorlunda.

Annorlunda hur? Om jag var i en relation med en man som var impotent till exempel så absolut, det skulle jag behöva tala med mina närmaste vänner om. Utifrån hur jag mår i den situationen då alltså. Och jag förstår att det skulle vara jobbigt för mannen själv men det skulle inte hindra det faktum att jag skulle behöva ventilera det.

Sen ska det ju göras på ett respektfullt sätt såklart. Men jag kan inte se att man kan förvänta sig att ens partner inte ska prata om saker som kan vara pinsamma/privata för en själv så länge de faktiskt påverkar partnern också.

 

[Wysiwyg]

Jag har tex haft vestibulit som yngre, detta berättade jag inte ens för mina närmsta vänner i början då det var så privat för mig. En dag fick jag veta att min dåvarande sagt detta till sin kompis (utifrån hur han mådde dåligt i situationen) och det kändes jättejobbigt för mig. Som ett exempel där det kanske varit lämpligt att hantera saken annorlunda.

Om jag varit i din sits där hade jag nog tänkt att problemet inte varit att min partner berättat för sin kompis utan att jag fått veta. Jag hade nog tagit för givet att han delat det med någon (eftersom det påverkat honom med) men jag hade inte velat veta vem eller vad.

 

[Vallmo]

Hade delar av familjen hemma igår på middag.
Pratade lite med min syrra och hon frågade hur det var. Jag sa att det var jobbigt och att jag inte var särskilt nöjd med min partner för tillfället.
På direkten tog hon honom i försvar och sa "att så kan du ju inte säga, han är ju så bra med barnen, typ"

Jag anser däremot att det kan jag säga och det bör jag säga.
Jag har varit tyst alldeles för länge och hållet honom bakom ryggen fast han haft det här beteendet mot mig under 5-6 år och dessutom har det eskalerat snabbt bara senaste tiden.
Min partner underminerar mig, sviker mig gång på gång, håller inte löften osv.
Han deltar inte heller i hushållssysslor utan går och lägger sig och sover när jag städar, tittar på tv när jag diskar och "jobbar" när jag nattar barnen.

Bland annat hade jag bett honom att åka till tippen med gamla plankor som han hade tagit bort när han fixade taket på förrådet i juli.
Detta sa jag att jag specifikt ville att han skulle göra före den här träffen eftersom jag ville visa trädgården också. Det var han ok med och sa att han skulle göra. Jag gav honom alltså en framförhållning på 6-7 veckor. Han har inte gjort det utan skräpet ligger alltså kvar.
När jag nämner det för syrran så säger hon "äsch, det gör väl inget"

Två gånger har min syrra då bagatelliserat vad jag har berättat om honom och slätat över hans tillkortakommanden.
Jag är i en situation där jag är ganska utsatt, för att använda ett starkt uttryck så lutar hans beteende mot ett ganska osunt passivt-aggressivt förhållningssätt där han är ickebekräftande, bryr sig inte om mig eller mina önskemål och han underminerar mig öppet och återkommande inför barnen.

Sen sitter vi och pratar om feminism.
Min pappas nya fru har ett yrke där många såna frågor är i fokus. Vill inte berätta exakt vad hon gör, för hon är lite halvoffentlig och jag vil inte outa henne.
Diskussionen är väldigt givande och vi pratar mycket och min syster har ganska starka åsikter för feminism, även jag och pappas fru och syrrans tonårsdotter. Man kan säga att diskussionen höll väldigt hög nivå och att det feministiska perspektivet måste föras fram mer osv, osv

Och ÄNDÅ när det kommer till kritan så står min syrra och försvarar min sambos MANSGRISIGA och nedvärderande beteende mot mig och faktiskt bagatelliserar när jag försöker signalera att "nej, det är inte så bra".

Måste flika in att pappa och hans fru förstår allvaret i min situation och båda har öppet gett mig sitt stöd både igår och tidigare.

Jag var väldigt medveten om hela processen eftersom jag har läst och skrivit om det här på Buke nu de närmaste dagarna. Och det skavt i mig också och det har gjort mig väldigt mycket mer medveten.
Och jag tänkte att, fan när man bryter ner det på familjenivå, ja då ska man låtsas som allt är bra. Det är fel att klaga på sin partner. Jag gjorde fel som klagade på honom, enligt syrran.

Men det går bra att klaga på kristdemokraterna, det får bra att klaga på hur kvinnorna i Afghanistan lever. Det får bra att klaga på kvinnlig omskärelse.
Men när det kommer till den egna familjen - ja då ska man låtsas att allt är så bra.
För om jag erkänner att min man inte är jämställd och snäll, ja då kanske det uppdagas att hon har problem med sin man också. Och det vill man inte se. Istället tystas det ner.

Men det är väl för fan i hemmet man SKA börja med jämställdhet, att behandla sin partner respektfullt, att hjälpa varandra och visa uppskattning, kärlek och bekräftelse mot varandra.

Min slutsats blir att snacka går bra i teorin, men att klaga på sin egen partner är tabu.
Det gör man inte för då är man illojal.
Jag bara undrar, hur ska man göra då om man faktiskt inte har det så bra?

 

[Hyacinth]

@Vallmo det känns som du har gjort ett jättehopp framåt i allt. Du har blivit klarsynt

Och ja, det är klart man kan svara ärligt om någon frågar hur det är. Vill de inte veta kan de låta bli att fråga.