Svika sin partner eller svika sig själv

[Vallmo]

Jag kände en kvinna vars make kallade henne för "ingenting". Inte namn, inte mamma utan bara ingenting. Hon tog sig loss men det kostade år av misär och lidande. Och hennes barn levde mitt i detta. Med en mamma som var "ingenting" i vardagen hemma.
Hon tog sig loss.

Ditt värde som människa mäts inte i kilon. Ditt människovärde är okränkbart. Du är en viktig person i dina barns liv. Oavsett hur barnens far behandlar dig. Ditt värde bestäms inte av honom eller någon annan.

Vad fruktansvärt!
Min sambo brukar oftast bara behandla mig som luft eller ge mig en utskällning om jag säger något olämpligt.
Det har blivit så mycket värre de senaste veckorna.
Tror han känner att han kan ge sig på mig mer när jag inte går hos terapeuten längre.

 

[Saija]

Vad fruktansvärt!
Min sambo brukar oftast bara behandla mig som luft eller ge mig en utskällning om jag säger något olämpligt.
Det har blivit så mycket värre de senaste veckorna.
Tror han känner att han kan ge sig på mig mer när jag inte går hos terapeuten längre.

Finns det något vi kan hjälpa dig med för att du ska kunna lämna så snart som möjligt? Stort som smått.

 

[Vallmo]

Finns det något vi kan hjälpa dig med för att du ska kunna lämna så snart som möjligt? Stort som smått.

Jag vet inte....det är en process....
Jag känner att det går snabbare i mitt huvud än vad verkligheten gör.
Jag jobbar för fullt med att komma ikapp mentalt, tror jag.

Jag tror det var @mandalaki som skrev en gång till mig att saker kommer till en när man är mogen för det eller liknande. Kom inte ihåg ordagrant.
Men det har jag tänkt mycket på och jag tror det stämmer väldigt väl.

Det som händer nu har hänt länge, länge......
Jag har bara inte fattat det.

 

[Hyacinth]

Vad fruktansvärt!
Min sambo brukar oftast bara behandla mig som luft eller ge mig en utskällning om jag säger något olämpligt.
Det har blivit så mycket värre de senaste veckorna.
Tror han känner att han kan ge sig på mig mer när jag inte går hos terapeuten längre.

Kan han känna att du distanserat dig? Allt som rör sig i ditt huvud måste ju märkas utåt i viss mån.
Kan vi göra något?

 

[Squie]

Varje dag sen jag började "prata" om det här så har avslutat dagen med att läsa en sida på internet om verbal misshandel för att övertyga mig själv igen.
För varje dag glider jag in i.....det kan inte stämma......så illa är det inte.
Varje dag har jag tvivel, trots att det jag läser beskriver honom ordagrant.
Varje dag har jag tvivel, trots det ni säger till mig.
Och det sorgligaste av allt är, att varje dag har jag tvivel, trots att allt har tagits ifrån mig, mina barn, min kropp, min psykiska hälsa och mitt liv.

Acceptansen måste jag säga är bland det tuffaste man kan göra. Det är ju på något vis ett erkännande att läget inte alls är bra. O på något vis måste man ju erkänna o acceptera att läget inte är bra. Dock...det man måste komma ihåg är att det är så här "JUST NU". Det kommer inte alltid att vara så här...det är bara så här just nu. Att ta sig loss, att sträva framåt är tufft, situationen är tuff...just nu. Just nu betyder inte att det alltid kommer att vara så här...bara just nu.

 

[Hyacinth]

Kan han känna att du distanserat dig? Allt som rör sig i ditt huvud måste ju märkas utåt i viss mån.
Kan vi göra något?

Förtydligande: jag tänker att om han märker att du distanserar dig kan detta vara ett sätt att försöka återta kontrollen. Känner du att du inget duger till kommer du inte heller ta dig därifrån.
Alltså: att han reagerar kan vara ett tecken på att du gör helt rätt.

 

[mandalaki]

@Vallmo nu blir det rätt mycket korspostning och korsläsning av din historia. Vad tror du om att hålla det till en tråd? Om inte annat för att det blir väldigt tjatigt för dig själv att svara på samma frågor i två trådar.

 

[Vallmo]

Kan han känna att du distanserat dig? Allt som rör sig i ditt huvud måste ju märkas utåt i viss mån.
Kan vi göra något?

Jo, det märker han nog.
Eller rättare sagt, det är jag övertygad om. Han är ganska känslig för stämningslägen, säger han själv.

Grejen är att det är ju ingenting han kan ta på eller sätta igång och bråka om.
Jag ser ju till att hela tiden vara medveten om vad jag säger och hur jag bemöter honom och barnen.
Han verkar frustrerad till och från, faktiskt.
Det går ut rätt mycket över vår stora kille som har Aspergers. Tidigare har det varit tvärtom. Jag har blivit mer irriterad på sonen och sambon har ju naturligtvis gått på mig ganska mycket om det i flera år.

Men sen sonen fick diagnosen så har det blivit lättare för mig att hantera honom. Dels vet jag ju vad det är och så kan jag ju använda mig av mina yrkeskunskaper och det funkar ofta ganska bra.
Nu ikväll skulle sambon försöka få honom i säng, vilket inte alls funkade.
Jag sa bara att jag kunde fixa det och det gjorde jag.
Jag hoppar inte på min sambo, är noga med hur jag säger det osv så han inte kan hoppa på mig för att jag försöker vara bäst eller något.
Kan säga att i dom allra flesta fallen går det så mycket bättre för mig att hantera barnen nu för tiden.

Det är ingen tävling, men det ger mig en liten gnutta självkänsla och stärker banden till mina barn och jag känner att det är det som håller mig uppe just nu.

Idag fick han dock en reaktion som han kunde hoppa på mig om.
Jag inser hur lite det behövs och hur mycket jag anstränger mig för att undvika allt sånt. Jag blev helt slut av det och inser hur negativt det påverkar mig.
Det är verkligen så värt att inte försöka hamna där.
Tidigare kunde jag ju försöka diskutera allt, men jag har ju läst på dom där sidorna att det är absolut ingen ide så då gör jag inte det.

 

[Vallmo]

@Vallmo nu blir det rätt mycket korspostning och korsläsning av din historia. Vad tror du om att hålla det till en tråd? Om inte annat för att det blir väldigt tjatigt för dig själv att svara på samma frågor i två trådar.

Jo, det är nog bra!
Jag har ärligt talat ingen koll vilken tråd jag är i ens.

Hur ska jag göra, tycker du?
Fortsätta här, eller i tråden på förälder (är det den du menar? ) eller starta en egen?
Jag tror jag behöver lite hjälp med strukturen, ärligt talat. Så välkommen med förslag.

 

[Vallmo]

Finns det något vi kan hjälpa dig med för att du ska kunna lämna så snart som möjligt? Stort som smått.

Kan han känna att du distanserat dig? Allt som rör sig i ditt huvud måste ju märkas utåt i viss mån.
Kan vi göra något?

Ni gör massor redan!
Ni återkopplar, kommer med tips, tankar idéer och bekräftelse.
Det är guld värt!
Det är ju ni som fått mig inse hur han är och att bli mer medveten själv.
Helt ärligt kan jag säga att det här funkar bättre än terapi eller åtminstone i stort sett lika bra.

 

[vallhund]

Jo, det är nog bra!
Jag har ärligt talat ingen koll vilken tråd jag är i ens.

Hur ska jag göra, tycker du?
Fortsätta här, eller i tråden på förälder (är det den du menar? ) eller starta en egen?
Jag tror jag behöver lite hjälp med strukturen, ärligt talat. Så välkommen med förslag.

Jag föreslår att du startar en egen, o som bakgrund kan du hänvisa länka till @Hyacinth s tråd o till denna.
Om du vill kan du skriva en kort beskrivning/summering som bakgrund.

Du fårr gärna skylla på mig att det blev så rörigt eftersom det var jag som ställde till det.

 

[Hyacinth]

Jo, det är nog bra!
Jag har ärligt talat ingen koll vilken tråd jag är i ens.

Hur ska jag göra, tycker du?
Fortsätta här, eller i tråden på förälder (är det den du menar? ) eller starta en egen?
Jag tror jag behöver lite hjälp med strukturen, ärligt talat. Så välkommen med förslag.

Skapa en Separationstråd på förälder?

 

[Vallmo]

Acceptansen måste jag säga är bland det tuffaste man kan göra. Det är ju på något vis ett erkännande att läget inte alls är bra. O på något vis måste man ju erkänna o acceptera att läget inte är bra. Dock...det man måste komma ihåg är att det är så här "JUST NU". Det kommer inte alltid att vara så här...det är bara så här just nu. Att ta sig loss, att sträva framåt är tufft, situationen är tuff...just nu. Just nu betyder inte att det alltid kommer att vara så här...bara just nu.

Ja, så är det!
Det är just det som är mest fruktansvärt.
Att bara vara i det och försöka hantera situationen är uthärdligt så länge jag inte begår några "misstag".

Jag har försökt få tag på min läkare i flera dagar utan att hon har ringt tillbaka.
Jag känner mig lite desperat.
På något vis känner jag att jag måste börja och få hjälp därifrån, återuppta terapin eller i värsta fall inläggning om det så skulle behövas. Fast helst inte.

Min handläggare från FK ringde igår och jag pratade faktiskt med henne angående detta.
Och ja, jag har tur som fått en vettig sådan. Vi har gjort upp en plan i alla fall men hon är fullt medveten om hur bräcklig jag är.
Ska försöka ringa läkaren imorgon igen. Det känns ganska akut faktiskt.
Jag vetat det finns risk för att jag flippar ur totalt. Jag kan bli impulsiv och även om det inte känns så just nu så vet jag att risken finns.

 

[Vallmo]

Jag föreslår att du startar en egen, o som bakgrund kan du hänvisa länka till @Hyacinth s tråd o till denna.
Om du vill kan du skriva en kort beskrivning/summering som bakgrund.

Du fårr gärna skylla på mig att det blev så rörigt eftersom det var jag som ställde till det.

Du har inte ställt till något, så det så!

 

[Vallmo]

Jag föreslår att du startar en egen, o som bakgrund kan du hänvisa länka till @Hyacinth s tråd o till denna.
Om du vill kan du skriva en kort beskrivning/summering som bakgrund.

Du fårr gärna skylla på mig att det blev så rörigt eftersom det var jag som ställde till det.

Det låter som ett bra upplägg. Tack för tipset.
Du får gärna hjälpa mig och länka också. Det är ju din specialitet.

Skapa en Separationstråd på förälder?

Jag kör nog på vuxna, relationer tror jag.
Känns mer som ett "vuxenproblem" även om barn är inblandade.

 

[Vallmo]

Det låter som ett bra upplägg. Tack för tipset.
Du får gärna hjälpa mig och länka också. Det är ju din specialitet.

Jag kör nog på vuxna, relationer tror jag.
Känns mer som ett "vuxenproblem" även om barn är inblandade.

Nu finns det en tråd på vuxna så att allt blir samlat under en egen tråd istället.