Jag kan definitivt inte få allt jag vill ha i ett liv tillsammans med honom, däremot är det väl egentligen inget som hindrar mig från att skapa det livet jag själv "vill ha" parallellt med ett gemensamt liv, men samtidigt uppfyller det ju då egentligen inte det jag vill ha (blev en knölig mening). Jag menar att jag ju rent krasst kan göra alla mina intressen på egen hand men det jag vill ha i livet är ju gemenskapen kring dem, så jag frångår ju min idé om mitt önske-liv redan då.
Vi grälar generellt väldigt lite då ingen av oss har särskilt hett temperament, men jobbiga samtal där (mestadels jag) klagar på det vi har, och det är ju inte så mycket trevligare. Har ni någon kontakt idag (vänner?)? Eller bröt ni kontakten helt? Saknar du honom någon gång isåfall?
Jag inser ju att jag inte vill leva såhär, men jag har ju hittills snarare försökt förändra min partner (vilket inte är så schysst) än att själv ta mig ur situationen. Jag har aldrig gjort slut med någon, jag har blivit "slutgjord" med en gång, men det är den erfarenheten jag har. Så jag vet inte om man som "distansförhållande"-par kan göra slut på telefon eller via videosamtal eller ska man vänta tills man ses eller hur gör man? Och hur tar man modet? På kort sikt är det ju "enklare" att låta bli och det är väl därför jag gör så (psykologen och jag har ägnat en del tid åt det där om vad som styr en beteenden och att den kortsiktiga konsekvensen ofta styr ens beteende mer än den långsiktiga, så mina tankar dras till det resonemanget)...
Jag tror aldrig man kommer hitta någon som är perfekt eller någon som delar alla ens intressen (om man nu vill det). Men jag är som du vill ha några gemensamma intressen/saker man tycker om att göra tillsammans. Dejtade en kille flera månader (en kille efter den jag skrev om i förra inlägget) där jag/vi insåg att vi inte hade något direkt som båda tyckte om. Han fick även panik när jag sa att jag kanske inte vill bo i Stockholm hela mitt liv (han är från Stockholm och jag från Dalarna). Vi gjorde slut, var ingen vits att fortsätta ses.
Med mitt ex som jag bodde ihop med, så bråkade vi också väldigt sällan, dock mycket samtal om våra beteenden och jag kände mig ofta fel. Jag är inte så kramig av mig och behöver mycket space i en relation. Om han ville ha 7 kramar om dagen så kände jag att 3 kom naturligt från mitt håll. Tillslut kände jag att han "tog" närhet av mig, för han kunde verkligen inte läsa av när jag inte ville ha en kram.
Vi pratade om det här flera gånger och han kände sig inte bekräftad och ifrågasatte om jag älskade honom. Det var väldigt mycket runt det här som blir för långt att skriva.
Men kontentan var att jag kände att det var mig det var fel på att jag skulle förändras för att bli mer som han ville och det var det som tog död på mina känslor och varför jag gjorde slut. Så att försöka ändra någon till att bli mer som man själv vill tror jag absolut inte på...
Jag skulle inte säga att vi är vänner idag, inte ovänner heller, men vi umgås inte och sen vi gjorde slut har vi hörts kanske 3 ggr. Nu jobbar vi lite inom samma bransch så har stött på varandra där och kommer jobba tillsammans om några veckor. Jag kan sakna vissa grejer vi gjorde tillsammans, har många bra minnen. Visst har tanken funnits tänk om det skulle fungera nu, men jag har svårt att se att det skulle göra det tyvärr. Jag kan se mina egna brister och man kan förändra sina beteenden till en gräns, men inte bli en helt annan person för någon annans skull.