Hur vet man? Hur bestämmer man sig?

[Teilani]

Det måste vi kanske inte. I början ville vi ju ses varje helg, så det har nog mest rullat på på det viset.

Det är kanske så, men det gör inte att det gör mindre ont att släppa honom, för någonstans så är det ju just han och inte bara någon som funnits där dessa år.

Men måste det ta slut pang bom. Kan ni inte prova att ta en ”frihelg” varannan eller var tredje helg ett tag och se om ni saknar varandra?

 

[SweetSunday]

Men måste det ta slut pang bom. Kan ni inte prova att ta en ”frihelg” varannan eller var tredje helg ett tag och se om ni saknar varandra?

Vi har nyligen haft ett sånt uppehåll på tre helger i rad, det brukar vi inte, men efter nyår hade båda tentor och mycket sånt vilket gjorde att det blev så. Normalt brukar vi köpa månadskort på pendeln för att det inte ska bli så dyrt, så då brukar det ofta vara så att ska man bestämma något annat sker det mellan två kort, så man slipper betala när man inte ses. Men samtidigt kanske det är värt att prova ändå, man kan ju inte tänka ekonomiskt i allt. Ska ta upp det med honom och fråga vad han tycker

 

[Snubbelfot]

Han har inga problem med att jag är borta och gör hundgrejer 2-4 h en helgdag men skulle jag dessutom åka till en kompis och dricka vin på kvällen så skulle han nog känna sig rätt bortprioriterad eftersom han inte har sina egna grejer att sysselsätta sig med hos mig, han har inte sin speldator här exempelvis. Därav blir det inte att jag hittar någon att göra sånt med för jag kan ändå inte på helgerna.

Just den biten har diskuterats i en annan tråd nyligen, och det är nog något som många särbos kan känna igen sig i. Jag också, både från tidigare förhållande och från nuvarande.
Å ena sidan tycker jag att det är rimligt att i någon mån prioritera varandra när man väl ses, om man inte ses ofta. Annars är det kanske meningslöst att ha ett fast förhållande öht.
Å andra sidan tycker jag att det är värdefullt att försöka se till att båda kan ha en meningsfull tillvaro hemma hos den andre även när man s a s är ensam där. Vad det innebär i praktiken får man fundera på själva, det kan nog skilja stort mellan olika par.

Det svåra är att vi inte har några gemensamma vänner heller, hur hittar man vänner ihop?

Där säger jag som @Petruska, även om du redan svarat på det. Min erfarenhet är att gemensamma vänner oftast börjar som ena partens befintliga vänner, som man mer och mer umgåtts med tillsammans. Min erfarenhet är att det är sällan som ett par blir vänner med ett annat par rakt av sådär från scratch, även om det förstås händer.

 

[Elektronen]

Hur vet man om det är dags att göra slut? Hur vet man att man är kär? När relationen inte flyter på och det finns saker som skaver hur bestämmer man sig för att fortsätta eller avsluta den?

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 3 år. Vi är särbos och har "långdistansförhållande", eller han bor 10 mil bort ungefär och ingen av oss har bil utan pendlar med buss och tåg när vi hälsar på. Vi ses vanligtvis varje helg. Jag är en sån där person som kan tvivla i mångt och mycket. Jag har ibland tvivlat på att jag valt rätt utbildning bland annat, tvivlar väldigt ofta om jag ska köpa något (tröja, hundkurs, vad som helst) och får sån beslutsångest. Därav har jag sett det som naturligt att jag tvivlat titt som tätt i relationen. Jag har sett det som att det är sådan jag är. Men tänk om det inte behöver vara så? Tänk om det finns någon jag kan spendera mitt liv med utan tvivel... Hur vet man vilket beslut man vill ta? Jag har tvivlat ungefär sedan vi varit tillsammans i 1 år. Inte konstant, men då och då. Jag älskar honom, tror jag? Det känns iallafall hemskt att tänka mig ett liv utan honom och varje gång jag försöker föreställa mig det på riktigt börjar jag gråta. Han är den människa i hela världen som vet allra mest om mig. Vi kan vara helt de vi är med varandra. Men samtidigt längtar jag efter att dejta andra, att få vara fri, gå på krogen och dansa med vem jag vill och kyssa vem jag vill. Jag har aldrig haft det livet. Har ända sedan jag var i rätt ålder att gå ut på krogen haft pojkvän (en annan pojkvän innan denna och sen min nuvarande). Jag har inte känt mig fri att prova mig fram. Det är med dessa känslor som tvivlet började. Vi diskuterade att ha öppet förhållande för att man skulle få prova, men att ändå fortsätta tillsammans, men det känns inte heller rätt, tänk om någon av oss får känslor för någon utomstående? Hur löser man det då?

Till tvivlet det senaste året hör olikheter i våra liv. Jag har hund, har tidigare haft häst och har drömmar om gård med hund, häst, kaniner och kanske även andra typer av djur (såsom får och höns). Jag är en djurmänniska rakt igenom. Jag är också naturmänniska som vill ägna semestrar åt fjällvandring, naturupplevelser utomlands, paddla kajak osv. Jag är en människa som kommer på 10 idéer om dagen och gärna vill göra allt. Jag har ofta bekymmer med att hinna med att göra allt jag vill. Jag är generellt ganska entusiastisk och kan snöa in totalt på idén att exempelvis prova på att bo i England, Frankrike eller något annat land. Jag söker fakta, kollar på vad det kostar med boende i andra länder, hur man får arbetstillstånd i ett land utom EU osv. Jag går rätt så all in. Visserligen kan han också tänka sig att gå all in i dessa utlandsdrömmar, men livet är inte där att något sådant kan göras än på flera år, så det förblir drömmar och när vi för 5e gången kikat på hur det skulle vara att bo i ett visst land börjar man tröttna på att det är den "enda" gemensamma drömmen vi har.

Jag vill baka mitt eget bröd, göra min egen yoghurt, laga massa mat i övrigt, träna hunden i många olika sporter och gärna skaffa en hund till, klara av mina studier (studerar en ganska krävande utbildning). Samtidigt längtar jag efter att ha festkvällar med vänner, med sällskapsspel, krogen, laga gemensam middag, prata långt in på nätterna osv. (vänner som jag för övrigt inte har då jag har fått social ångest som utvecklades från utmattningssyndrom som jag kommit ur för ca ett halvår sedan, så nu jobbar jag på den sociala ångesten). Jag skulle vilja sjunga i kör, vara aktiv på nation/kår samt i hundklubben. Jag vill så extremt mycket. Min partner är mer den nöjda typen som är nöjd med sitt liv som det är. Han studerar och har sökt in till en master inom sitt område så han är absolut driven studie-/yrkesmässigt. Men i vardagslivet, på fritiden, känner jag inte av så mycket driv. Han pratar med kompisar via datorn, spelar datorspel, gymmar ibland. Han hade inte valt att skaffa hund om det var upp till honom men eventuellt katt då han gillar katter. Han accepterar dock min hund, men jag saknar det gemensamma intresset. Han vill helst inte med ut i skogen med mig och hunden utan stannar hellre hemma. När jag förslår att vi ska ut och grilla i skogen med fika, så är svaret sällan särskilt entusiastiskt utan ofta en suck eller ett ja som mer låter som ett "jag måste väl det" och jag blir besviken (vilket blir orättvist mot honom också, då jag nog inte bör förvänta mig att han ska bli glad åt en plan som är mer inriktad mot mina intresseområden. Men tror att det handlar om att jag försökt anstränga mig för att även han ska uppskatta att gå ut genom att vi grillar/tar med fika och gör en mysgrej av det och inte bara hundträning och promenad.)

Jag saknar att driva varandra framåt i en bubbla av entusiasm när man pratar om planer och idéer. Jag vill att det ska kännas som att allt är möjligt! Jag är uppfostrad i att "allt går om man vill och kämpar tillräckligt mycket" medan han mer är uppfostrad i stil med "tänk realistiskt". Han säger sig inte ha några egentliga drömmar mer än att leva ett trevligt liv med bra ekonomi och stimulerande jobb.

Det låter kanske som jag redan bestämt mig och det kanske jag har, jag vet inte, men varje gång jag tänker på ett avslut gör det så väldigt ont. Jag vet inte om jag klarar mig utan honom. Vi kan prata om allt och alltid när jag sagt något som är känsligt för mig och jag frågar "tycker du det är konstigt att jag tänker så" är han accepterande och tycker alltid att allt är normalt och rätt och jag känner mig alltid som att jag kan vara mig själv och säga varenda grej jag tänker på. Han är lugn och trygg och intresserad av miljö och klimat liksom jag själv. Vi kan diskutera politik och han är mer allmänbildad än jag när det gäller samhällskunskap och historia. Vi kan ha givande samtal. Båda tycker om matlagning och tycker att det är viktigt med god kvalitet på mat. Ja, han har egentligen allt som jag tycker man borde kunna önska sig i en partner, men något skaver ändå...

Jag kan nog fortsätta babbla i 15 sidor till, men känns som det mest blir svammel så avslutar här. Kände att jag behöver skriva av mig och få lite tips och råd. Vad är viktigt i livet? Hur kan man veta det? Jag är bara i yngre 20-årsåldern så har inte heller mycket erfarenheter, vilket kanske är problemet. Hade jag haft en massa andra relationer att jämföra med denna hade jag kanske slutat vela och tyckt att jag inte kan ha det bättre, men i min nuvarande situation avundas jag de som delar sina intressen och sin vardag med sin partner. Jag avundas de som tillsammans tar hand om djuren, de som har en hund där den ena kanske sköter träningen och den andra promenaderna, eller kanske rent av tränar tillsammans med samma eller varsin hund, de som rider ihop eller matar fåren tillsammans varje kväll. De som verka leva ett gemensamt liv istället för två åtskiljda.

Jag tror att du redan bestämt dig för att göra slut. Kan du se er bo tillsammans och få allt (eller iaf delar) av det du skriver att du vill ha i ett liv ?

Varit där själv, gjorde slut med en jättefin kille efter nästan 3 år och vi bodde dessutom tillsammans ca 1 1/2 år. Vi hade jättemycket gemensamt, värderingar och vad vi gillade att göra på fritiden osv.
Men tillslut var jag inte kär längre, vi hade svårt att förstå varandra många gånger vilket ledde till flera gräl.
Tillslut kom jag till en punkt då jag insåg att jag älskar honom, men jag vill inte leva såhär resten av livet. Att såra honom genom att göra slut (även om vi tidigare hade pratat om att förhållandet inte var på topp) var skitjobbigt. Det är 1 1/2 år sedan nu och jag kan fortfarande vissa dagar fundera på om det var rätt beslut eller om det kanske hade löst sig. Trots det ångrar jag inte mitt beslut.

 

[Fibusen]

Jag och min pojkvän har nog aldrig riktigt varit så kära som du beskriver. Jag hade nyligen gått ur ett annat förhållande när vi träffades och jag var inte 100 på vad jag ville. Men han fanns där och stöttade och fick mig att känna mig glad. Jag tror att jag var förälskad då jag ändå inte var alls lika rastlös som normalt utan kunde tänka mig att ligga och mysa en hel dag i början av förhållandet så en förälskelse fanns nog, men jag var också i utmattningssyndrom, vilket ju gjorde mig tröttare än normalt. Det var skönt att vila och bara vara. Så jag var inte riktigt den jag är idag och den jag var innan mitt utmattningssyndrom när vi träffades, jag håller på att återgå till mitt verkliga jag. Det handlar mer om att vi har stöttat varandra genom svåra tider (speciellt har han stöttat mig genom ångestattacker, ensamhetskänslor och liknande) och det har fått oss att växa ihop på det planet. Men på fritidsintresse-/livsstilsplanet växer vi snarare isär än ihop.

Jag känner igen mig i mycket. Jag har kämpat länge med depression och ångest, och hade ett förhållande under den tiden också. På något sätt så blev han min trygghet (om än inte så bra) för att han fanns där. När man mår dåligt söker man en trygghet, och jag tror det var det det handlade om i mitt fall. Visst var det kärlek också, men nu i efterhand så ser jag verkligen hur otroligt fel vi var för varandra. Vi hade verkligen INGENTING gemensamt! Och pga detta så drog det ju ner mig mer, samtidigt som det var min trygghet. Jättekonstigt hur man fungerar.

Förra vintern kände jag verkligen att jag börjat hitta mig själv igen, då hade jag dessutom varit medicinfri i 6 månader. Jag mådde verkligen bra för första gången på länge! Och när jag började må bra började jag tveka på förhållandet. Men hur skulle jag kunna lämna min nästan enda trygghet? Jag hade inte heller många vänner, det är inte så att man går ut och skaffar vänner när man mest vill ligga hemma under täcket och helst inte vill gå utanför dörren... Det tog slut i somras, på bådas initiativ. Först fick jag panik! Total panik! Men redan efter ett par dagar så såg jag allt positivt som skulle kunna komma med det här.

Nu, ca 6 månader efter så mår jag så sjukt jävla bra! Jag har hittat mig själv ordentligt, för jag har inte haft någon annan att luta mig mot. Jag har fått många nya vänner, och med mina gamla vänner så har jag byggt en ännu starkare relation. Jag är för första gången i hela mitt liv totalt genomlycklig! Jag har så mycket energi och så sjukt mycket pepp på livet!

Inget skrämmer mig längre, skulle det bli någon motgång så fixar väll jag det, inga problem!

Jag tror inte man vinner på att stanna i något där det inte känns hundra. För livet kan faktist, tro det eller ej, vara helt hundra! Kanske inte varje dag, men mestadels av tiden.

Skulle du välja att avsluta så kommer du säkert sakna något, men är det honom, eller är det tryggheten? För tryggheten kan du både finna i dig själv, och sen längre fram i någon som du matchar mer med.
Livet är för kort för att bara vara ”okej” hela tiden.

 

[Cherarriduracell]

Det låter som att det är dags. Jag har varit i ett förhållande som skavde och det enda jag ångrar ang uppbrottet var att det inte hände tidigare. Såklart var det jobbigt att bryta vanor men så fort det var gjort så var det som en sten som lättade från axlarna. Jag tror på att det finns personer där ute som man matchar riktigt bra med och för mig känns det onödigt att vara med någon som bara matchar "ok" och det skaver för båda, när man på varsitt håll istället kan hitta nån man matchar bättre med. Det är inte bra när ingen är riktigt nöjd.

 

[starcraft]

Det måste vi kanske inte. I början ville vi ju ses varje helg, så det har nog mest rullat på på det viset.

Det är kanske så, men det gör inte att det gör mindre ont att släppa honom, för någonstans så är det ju just han och inte bara någon som funnits där dessa år.

Det gör ont att släppa folk man bryr sig om. Oavsett hur relationen varit. Jag lämnade en destruktiv relation och det gjorde fruktansvärt ont och gör det fortfarande trots flera månader senare. Det gör inte mitt beslut mindre rätt. Relationen var förödande för mig och mitt mående och jag mår tusen gånger bättre nu, även om jag absolut kan sakna de bra grejerna, drömmarna vi hade osv. Det jag reagerar på är att han funnits där, stöttat dig och du därför inte vill lämna honom, men liksom inga andra positiva egenskaper. Du klänger dig fast vid en trygghet. Så det känns mest som du behöver hitta en trygghet i dig själv. Så vill du inte göra slut så testa att inte ses så ofta, gör de här sakerna du inte känner att han vill vara med på och se om du saknar och uppskattar honom igen. Annars är det schysstast mot honom att gå vidare var och en för sig.

 

[ameo]

Jag får en känsla av att det är det faktum att ni enbart träffas på helgerna som gör att er relation ens överlevt så här långt. Kanske skulle ni driva varandra till vansinne med era olikheter om ni bodde under samma tak.
Visst kan man ha en hel del olikheter och ändå fungera bra ihop, men samtidigt behöver man ha åtminstone någorlunda liknande önskemål om hur och var man ska bo, hur och var man ska åka på semester, hur och var man ska tillbringa sin fritid, om det ska fungera i längden.
Om det enda man har gemensamt är att man gillar att tillbringa kvällarna i tv-soffan tillsammans och att sova (mm) i samma säng, då blir det nog snart ohållbart i de flesta fall, om önskemålen är väldigt olika i övrigt.

 

[SweetSunday]

Just den biten har diskuterats i en annan tråd nyligen, och det är nog något som många särbos kan känna igen sig i. Jag också, både från tidigare förhållande och från nuvarande.
Å ena sidan tycker jag att det är rimligt att i någon mån prioritera varandra när man väl ses, om man inte ses ofta. Annars är det kanske meningslöst att ha ett fast förhållande öht.
Å andra sidan tycker jag att det är värdefullt att försöka se till att båda kan ha en meningsfull tillvaro hemma hos den andre även när man s a s är ensam där. Vad det innebär i praktiken får man fundera på själva, det kan nog skilja stort mellan olika par.

Där säger jag som @Petruska, även om du redan svarat på det. Min erfarenhet är att gemensamma vänner oftast börjar som ena partens befintliga vänner, som man mer och mer umgåtts med tillsammans. Min erfarenhet är att det är sällan som ett par blir vänner med ett annat par rakt av sådär från scratch, även om det förstås händer.

Det håller jag med om och vi har prioriterat varandra väldigt mycket. Det är lite klurigare, tror jag, att skapa en meningsfull tillvaro hos varandra som student med begränsad ekonomi (ex har min kille nog inte pengarna att skaffa sig en speldator som kan stå hos mig) samt begränsat utrymme (bor i en etta på 30 kvm). Men jag förstår vad du menar. Jag har nog, i teorin, en mer meningsfull tillvaro hos honom kanske eftersom jag tar med mig hunden dit (dock har vi sämre förutsättningar med skog och liknande hos honom, men det funkar). Hos mig brukar killen titta på trav och när jag då är borta kan han sitta och läsa på om hästarna och lämna in spelet, men det funkar ju endast på lördagar och en begränsad tid. I praktiken är ju han dock mer lätt att förnöja och han kan ju prata med vänner via sin bärbara dator också på samma sätt som hemma, skillnaden är att det är svårt att spela samtidigt (vilket jag förstår är roligare).

Så egentligen behöver vi kanske på egen hand hitta fler egna vänner för att sen försöka att även lära känna varandras vänner, typ?

 

[SweetSunday]

Jag tror att du redan bestämt dig för att göra slut. Kan du se er bo tillsammans och få allt (eller iaf delar) av det du skriver att du vill ha i ett liv ?

Varit där själv, gjorde slut med en jättefin kille efter nästan 3 år och vi bodde dessutom tillsammans ca 1 1/2 år. Vi hade jättemycket gemensamt, värderingar och vad vi gillade att göra på fritiden osv.
Men tillslut var jag inte kär längre, vi hade svårt att förstå varandra många gånger vilket ledde till flera gräl.
Tillslut kom jag till en punkt då jag insåg att jag älskar honom, men jag vill inte leva såhär resten av livet. Att såra honom genom att göra slut (även om vi tidigare hade pratat om att förhållandet inte var på topp) var skitjobbigt. Det är 1 1/2 år sedan nu och jag kan fortfarande vissa dagar fundera på om det var rätt beslut eller om det kanske hade löst sig. Trots det ångrar jag inte mitt beslut.

Jag kan definitivt inte få allt jag vill ha i ett liv tillsammans med honom, däremot är det väl egentligen inget som hindrar mig från att skapa det livet jag själv "vill ha" parallellt med ett gemensamt liv, men samtidigt uppfyller det ju då egentligen inte det jag vill ha (blev en knölig mening). Jag menar att jag ju rent krasst kan göra alla mina intressen på egen hand men det jag vill ha i livet är ju gemenskapen kring dem, så jag frångår ju min idé om mitt önske-liv redan då.

Vi grälar generellt väldigt lite då ingen av oss har särskilt hett temperament, men jobbiga samtal där (mestadels jag) klagar på det vi har, och det är ju inte så mycket trevligare. Har ni någon kontakt idag (vänner?)? Eller bröt ni kontakten helt? Saknar du honom någon gång isåfall?

Jag inser ju att jag inte vill leva såhär, men jag har ju hittills snarare försökt förändra min partner (vilket inte är så schysst) än att själv ta mig ur situationen. Jag har aldrig gjort slut med någon, jag har blivit "slutgjord" med en gång, men det är den erfarenheten jag har. Så jag vet inte om man som "distansförhållande"-par kan göra slut på telefon eller via videosamtal eller ska man vänta tills man ses eller hur gör man? Och hur tar man modet? På kort sikt är det ju "enklare" att låta bli och det är väl därför jag gör så (psykologen och jag har ägnat en del tid åt det där om vad som styr en beteenden och att den kortsiktiga konsekvensen ofta styr ens beteende mer än den långsiktiga, så mina tankar dras till det resonemanget)...

 

[Bison]

Jag får en känsla av att det är det faktum att ni enbart träffas på helgerna som gör att er relation ens överlevt så här långt. Kanske skulle ni driva varandra till vansinne med era olikheter om ni bodde under samma tak.
Visst kan man ha en hel del olikheter och ändå fungera bra ihop, men samtidigt behöver man ha åtminstone någorlunda liknande önskemål om hur och var man ska bo, hur och var man ska åka på semester, hur och var man ska tillbringa sin fritid, om det ska fungera i längden.
Om det enda man har gemensamt är att man gillar att tillbringa kvällarna i tv-soffan tillsammans och att sova (mm) i samma säng, då blir det nog snart ohållbart i de flesta fall, om önskemålen är väldigt olika i övrigt.

Man måste dock inte bo ihop eller ens ha det som långsiktig plan. Det går att ha ett trevligt förhållande ändå.
Jag skulle antagligen bli vansinnig vem jag än bodde med. Det kvittar hur bra vi kommer överens och hur mycket vi har gemensamt. Jag vill bo själv.

 

[Korven]

Man måste dock inte bo ihop eller ens ha det som långsiktig plan. Det går att ha ett trevligt förhållande ändå.
Jag skulle antagligen bli vansinnig vem jag än bodde med. Det kvittar hur bra vi kommer överens och hur mycket vi har gemensamt. Jag vill bo själv.

Jamen precis så .

 

[SweetSunday]

Jag känner igen mig i mycket. Jag har kämpat länge med depression och ångest, och hade ett förhållande under den tiden också. På något sätt så blev han min trygghet (om än inte så bra) för att han fanns där. När man mår dåligt söker man en trygghet, och jag tror det var det det handlade om i mitt fall. Visst var det kärlek också, men nu i efterhand så ser jag verkligen hur otroligt fel vi var för varandra. Vi hade verkligen INGENTING gemensamt! Och pga detta så drog det ju ner mig mer, samtidigt som det var min trygghet. Jättekonstigt hur man fungerar.

Förra vintern kände jag verkligen att jag börjat hitta mig själv igen, då hade jag dessutom varit medicinfri i 6 månader. Jag mådde verkligen bra för första gången på länge! Och när jag började må bra började jag tveka på förhållandet. Men hur skulle jag kunna lämna min nästan enda trygghet? Jag hade inte heller många vänner, det är inte så att man går ut och skaffar vänner när man mest vill ligga hemma under täcket och helst inte vill gå utanför dörren... Det tog slut i somras, på bådas initiativ. Först fick jag panik! Total panik! Men redan efter ett par dagar så såg jag allt positivt som skulle kunna komma med det här.

Nu, ca 6 månader efter så mår jag så sjukt jävla bra! Jag har hittat mig själv ordentligt, för jag har inte haft någon annan att luta mig mot. Jag har fått många nya vänner, och med mina gamla vänner så har jag byggt en ännu starkare relation. Jag är för första gången i hela mitt liv totalt genomlycklig! Jag har så mycket energi och så sjukt mycket pepp på livet!

Inget skrämmer mig längre, skulle det bli någon motgång så fixar väll jag det, inga problem!

Jag tror inte man vinner på att stanna i något där det inte känns hundra. För livet kan faktist, tro det eller ej, vara helt hundra! Kanske inte varje dag, men mestadels av tiden.

Skulle du välja att avsluta så kommer du säkert sakna något, men är det honom, eller är det tryggheten? För tryggheten kan du både finna i dig själv, och sen längre fram i någon som du matchar mer med.
Livet är för kort för att bara vara ”okej” hela tiden.

Det är så det har varit för mig med. När jag hade utmattningssyndrom och började på universitetet samtidigt hade jag knappt energi att klara kurserna, att socialisera på ett sätt som skapade hållbara kontakter fanns det ingen energi över till. Så inga vänner första året pga det. Därefter har den sociala ångesten kickat in och gjort det svårt att bryta den roll jag hamnat i. Och det är precis som du säger, panik vid tanken att då bli helt ensam om man bryter med den enda man har.

Vi har saker gemensamt, men kanske inte saker som är essentiella för mig. Livsstilen skiljer sig och det förstör. Jag känner precis som du skriver att alla olikheter och tvivlandet i sig självt tynger mig, det dränerar energi, men ändå är han den tryggaste punkten i närheten (mina föräldrar står jag väldigt nära så de är trygga exempelvis men de är 30 mil bort). Det är läskigt att på eget bevåg beröva mig själv på den tryggheten.

Nu, ca 6 månader efter så mår jag så sjukt jävla bra! Jag har hittat mig själv ordentligt, för jag har inte haft någon annan att luta mig mot. Jag har fått många nya vänner, och med mina gamla vänner så har jag byggt en ännu starkare relation. Jag är för första gången i hela mitt liv totalt genomlycklig! Jag har så mycket energi och så sjukt mycket pepp på livet!

Det är det jag längtar efter tror jag, att vara själv, inte kasta mig in i något nytt. Jag vill hitta vem jag är och få göra vissa av de saker som är viktiga för mig, som kanske är svåra att göra med framtida partner eller familj. Jag vill ta med mig hunden på någon resa, kanske bo utomlands ett tag och bygga upp en umgängeskrets. Jag vill prioritera att bygga mitt eget liv. Det är bara att jag har svårt att släppa det faktum att fram tills dess att jag lyckats bygga något alls på mitt liv kommer det att vara ensamt utan honom. Innan jag lyckats bygga upp något kommer det vara en tid där jag känner mig ensammast i världen.

Jag tror inte man vinner på att stanna i något där det inte känns hundra. För livet kan faktist, tro det eller ej, vara helt hundra! Kanske inte varje dag, men mestadels av tiden.

Skulle du välja att avsluta så kommer du säkert sakna något, men är det honom, eller är det tryggheten? För tryggheten kan du både finna i dig själv, och sen längre fram i någon som du matchar mer med.
Livet är för kort för att bara vara ”okej” hela tiden.

Jag har nog ofta tänkt att det inte kan kännas bättre än såhär, att de flesta människor är kvar i sina familjer för att man bestämt sig och inte för att det alltid känns rätt. Jag hoppas på att du har rätt och att det kan vara 100% bra, oftast.

Det sista stämmer. Det är nog mycket tryggheten jag skulle sakna. Absolut skulle jag även sakna honom, för som jag tidigare skrivit, har vi ju en relation och ett band (såsom man får med alla människor man spenderar mycket tid med). Mycket handlar det nog också om att jag är en sån som planerar för framtiden och drömmer mig bort, jag kommer sakna de drömmarna som jag byggt upp. Tankarna om vad våra framtida barn kanske skulle komma att heta (då det är sånt vi diskuterat), om hur vi skulle bo, om eventuella resor vi skulle göra. Sånt försvinner ju med honom.

 

[SweetSunday]

Det låter som att det är dags. Jag har varit i ett förhållande som skavde och det enda jag ångrar ang uppbrottet var att det inte hände tidigare. Såklart var det jobbigt att bryta vanor men så fort det var gjort så var det som en sten som lättade från axlarna. Jag tror på att det finns personer där ute som man matchar riktigt bra med och för mig känns det onödigt att vara med någon som bara matchar "ok" och det skaver för båda, när man på varsitt håll istället kan hitta nån man matchar bättre med. Det är inte bra när ingen är riktigt nöjd.

Jo, det har du rätt i. Jag har väl levt efter att ingen är perfekt och jag kommer ändå aldrig hitta någon som matchar mig bättre så det kanske är bättre att jag tar det säkra före det osäkra, då kan jag iaf inte hamna med någon som matchar mig ännu sämre... typ.

Det gör ont att släppa folk man bryr sig om. Oavsett hur relationen varit. Jag lämnade en destruktiv relation och det gjorde fruktansvärt ont och gör det fortfarande trots flera månader senare. Det gör inte mitt beslut mindre rätt. Relationen var förödande för mig och mitt mående och jag mår tusen gånger bättre nu, även om jag absolut kan sakna de bra grejerna, drömmarna vi hade osv. Det jag reagerar på är att han funnits där, stöttat dig och du därför inte vill lämna honom, men liksom inga andra positiva egenskaper. Du klänger dig fast vid en trygghet. Så det känns mest som du behöver hitta en trygghet i dig själv. Så vill du inte göra slut så testa att inte ses så ofta, gör de här sakerna du inte känner att han vill vara med på och se om du saknar och uppskattar honom igen. Annars är det schysstast mot honom att gå vidare var och en för sig.

Nog har han andra positiva egenskaper såsom allmänbildning, politiskt engagerad, intelligent, snäll, bra på att lyssna, icke-dömande, osv. Men det är mest tryggheten som gör ont tror jag och det antar jag beror på att jag vet att det finns andra människor som jag kan föra politiska samtal med, det finns andra som är allmänbildade, men det finns i dagsläget ingen annan som jag känner lika stor trygghet till och som vet allt som finns att veta om mig. Jag har ofta ett behov av att få veta att jag gör rätt, att någon annan också tycker att jag ska "köpa tröjan"/"gå på just den kursen" eller andra saker. Jag litar inte på mitt eget omdöme. Så där har du väldigt rätt, jag behöver hitta en trygghet i mig själv.

Jag får en känsla av att det är det faktum att ni enbart träffas på helgerna som gör att er relation ens överlevt så här långt. Kanske skulle ni driva varandra till vansinne med era olikheter om ni bodde under samma tak.
Visst kan man ha en hel del olikheter och ändå fungera bra ihop, men samtidigt behöver man ha åtminstone någorlunda liknande önskemål om hur och var man ska bo, hur och var man ska åka på semester, hur och var man ska tillbringa sin fritid, om det ska fungera i längden.
Om det enda man har gemensamt är att man gillar att tillbringa kvällarna i tv-soffan tillsammans och att sova (mm) i samma säng, då blir det nog snart ohållbart i de flesta fall, om önskemålen är väldigt olika i övrigt.

Så kan det vara. Annars hade jag antagligen bett honom följa med på diverse grejer och fått nej flera gånger i veckan och den besvikelsen hade nog varit ännu jobbigare.

 

[SweetSunday]

Det är så det har varit för mig med. När jag hade utmattningssyndrom och började på universitetet samtidigt hade jag knappt energi att klara kurserna, att socialisera på ett sätt som skapade hållbara kontakter fanns det ingen energi över till. Så inga vänner första året pga det. Därefter har den sociala ångesten kickat in och gjort det svårt att bryta den roll jag hamnat i. Och det är precis som du säger, panik vid tanken att då bli helt ensam om man bryter med den enda man har.

Vi har saker gemensamt, men kanske inte saker som är essentiella för mig. Livsstilen skiljer sig och det förstör. Jag känner precis som du skriver att alla olikheter och tvivlandet i sig självt tynger mig, det dränerar energi, men ändå är han den tryggaste punkten i närheten (mina föräldrar står jag väldigt nära så de är trygga exempelvis men de är 30 mil bort). Det är läskigt att på eget bevåg beröva mig själv på den tryggheten.



Det är det jag längtar efter tror jag, att vara själv, inte kasta mig in i något nytt. Jag vill hitta vem jag är och få göra vissa av de saker som är viktiga för mig, som kanske är svåra att göra med framtida partner eller familj. Jag vill ta med mig hunden på någon resa, kanske bo utomlands ett tag och bygga upp en umgängeskrets. Jag vill prioritera att bygga mitt eget liv. Det är bara att jag har svårt att släppa det faktum att fram tills dess att jag lyckats bygga något alls på mitt liv kommer det att vara ensamt utan honom. Innan jag lyckats bygga upp något kommer det vara en tid där jag känner mig ensammast i världen.



Jag har nog ofta tänkt att det inte kan kännas bättre än såhär, att de flesta människor är kvar i sina familjer för att man bestämt sig och inte för att det alltid känns rätt. Jag hoppas på att du har rätt och att det kan vara 100% bra, oftast.

Det sista stämmer. Det är nog mycket tryggheten jag skulle sakna. Absolut skulle jag även sakna honom, för som jag tidigare skrivit, har vi ju en relation och ett band (såsom man får med alla människor man spenderar mycket tid med). Mycket handlar det nog också om att jag är en sån som planerar för framtiden och drömmer mig bort, jag kommer sakna de drömmarna som jag byggt upp. Tankarna om vad våra framtida barn kanske skulle komma att heta (då det är sånt vi diskuterat), om hur vi skulle bo, om eventuella resor vi skulle göra. Sånt försvinner ju med honom.

Jag ångrade mig, jag har ju förstått att det finns de som träffar någon som är näst intill perfekt för dem, men har väl tänkt att det inte är alla förunnat och att jag kanske bör vara glad åt det vi har.

 

[ameo]

Man måste dock inte bo ihop eller ens ha det som långsiktig plan. Det går att ha ett trevligt förhållande ändå.
Jag skulle antagligen bli vansinnig vem jag än bodde med. Det kvittar hur bra vi kommer överens och hur mycket vi har gemensamt. Jag vill bo själv.

Det är sant. OM båda parterna i ett par tycker att särbo är en bra lösning i längden.
Men jag tolkar inte ts som en sån som gillar att vara särbo, utan uppfattar det som att det bara råkar vara så att de bor på varsin ort just nu och inte är flyttbara för stunden.
Jag får också uppfattningen att ts inte är nöjd med hur situationen är just nu.

 

[Bison]

Det är sant. OM båda parterna i ett par tycker att särbo är en bra lösning i längden.
Men jag tolkar inte ts som en sån som gillar att vara särbo, utan uppfattar det som att det bara råkar vara så att de bor på varsin ort just nu och inte är flyttbara för stunden.
Jag får också uppfattningen att ts inte är nöjd med hur situationen är just nu.

Det håller jag med om.
Det var mest en parentes och en förtydligande om att det går att ha det bra utan att vara just sambo

 

[Ramona]

Jag inser ju att jag inte vill leva såhär, men jag har ju hittills snarare försökt förändra min partner (vilket inte är så schysst) än att själv ta mig ur situationen. Jag har aldrig gjort slut med någon, jag har blivit "slutgjord" med en gång, men det är den erfarenheten jag har. Så jag vet inte om man som "distansförhållande"-par kan göra slut på telefon eller via videosamtal eller ska man vänta tills man ses eller hur gör man? Och hur tar man modet?

Det blir aldrig lättare, men man måste helt enkelt bara göra det. Ett sätt är väl att säga att du tänkt på ert förhållande och faktiskt låta honom läsa denna tråden och låta honom komma med en lösning på problemet. Kanske han också känner att ni borde bryta upp, men är rädd för att såra dig?

Såklart kommer det bli tomt efter honom, det blir det alltid när man gör slut med någon, men samtidigt får man helt plötsligt en massa tid över att fylla med andra saker och det blir liksom en snöbollseffekt av det hela. Ju mer aktiv du är med dina kompisar ju mer aktiv kommer du att bli liksom.

Jag tycker att det är riktigt tragiskt att du håller dig själv tillbaka och låter dig styras av dina rädslor istället för att göra allt det där du vill göra. Vad är det värsta som kan hända liksom? Flyttar du utomlands och testar på den biten så är det värsta som kan hända att du inte tyckte att det var så kul och flyttar hem igen. Gör du slut med killen så är det värsta som kan hända att du saknar honom och inser att det var honom du vill ha och ni får ha snacket om ni ska bli ihop igen eller inte. Ingenting är ju skrivet i sten! Ingenting är heller så heligt att det inte går att ändra på.

Jag har levt flera olika liv, har inte gjort samma sak hela tiden. Jag flyttade utomlands efter studenten och bodde 8 år på Irland där jag träffade en kille jag älskade passionerat i alla år. Flyttade tillbaka till Sverige och började plugga till jurist. Killen ville inte följa med till Sverige så det tog slut. Jag träffade en ny kille i Sverige och vi var tillsammans i 9 år. Med båda killarna hade jag ett riktigt roligt liv som passade just då. Med killen på Irland hade vi egen stor gård och jag försörjde mig på att köpa och sälja hästar. Med killen i Sverige bodde vi mitt i centrala Göteborg, reste massor, upplevde massor, hade väldigt roligt ihop. Men det varade inte heller när vi rannsakade vad vi ville ha. Jag vill bo på landet och ha djuren hemma. Så jag flyttade ut på landet och han köpte en annan lägenhet i Göteborg. Vi är idag goda vänner och vi hjälper varandra väldigt mycket med det vi är bra på, men det finns ingen kärlek mellan oss längre. Men det var efter honom som jag bodde själv för första gången i mitt liv. Fick klara mig själv på gården och det var också utvecklande och roligt. Jag trivs väldigt bra själv där jag slipper ha dåligt samvete för att jag är aktiv och hittar på grejer med mina vänner.

Idag bor jag med en 14 år yngre man som vill precis det där jag vill i livet. Vi funkar hur bra som helst, även om vi är så himla fel för varandra också. Såklart vill jag vara tillsammans med honom, men jag är också medveten om att ingenting varar för evigt och det är så livet är. Den dagen vi separerar så är det så. Livet går vidare. Och genom livets erfarenheter har jag lärt mig att jag klarar en separation. Jag klarar mig själv. Jag har sett till så att jag har bra ekonomi, min livsstil är inte beroende av någon annans inkomst. Jag drar runt mig själv och den självständigheten kommer jag aldrig släppa!

 

[SweetSunday]

Det blir aldrig lättare, men man måste helt enkelt bara göra det. Ett sätt är väl att säga att du tänkt på ert förhållande och faktiskt låta honom läsa denna tråden och låta honom komma med en lösning på problemet. Kanske han också känner att ni borde bryta upp, men är rädd för att såra dig?

Såklart kommer det bli tomt efter honom, det blir det alltid när man gör slut med någon, men samtidigt får man helt plötsligt en massa tid över att fylla med andra saker och det blir liksom en snöbollseffekt av det hela. Ju mer aktiv du är med dina kompisar ju mer aktiv kommer du att bli liksom.

Jag tycker att det är riktigt tragiskt att du håller dig själv tillbaka och låter dig styras av dina rädslor istället för att göra allt det där du vill göra. Vad är det värsta som kan hända liksom? Flyttar du utomlands och testar på den biten så är det värsta som kan hända att du inte tyckte att det var så kul och flyttar hem igen. Gör du slut med killen så är det värsta som kan hända att du saknar honom och inser att det var honom du vill ha och ni får ha snacket om ni ska bli ihop igen eller inte. Ingenting är ju skrivet i sten! Ingenting är heller så heligt att det inte går att ändra på.

Jag har levt flera olika liv, har inte gjort samma sak hela tiden. Jag flyttade utomlands efter studenten och bodde 8 år på Irland där jag träffade en kille jag älskade passionerat i alla år. Flyttade tillbaka till Sverige och började plugga till jurist. Killen ville inte följa med till Sverige så det tog slut. Jag träffade en ny kille i Sverige och vi var tillsammans i 9 år. Med båda killarna hade jag ett riktigt roligt liv som passade just då. Med killen på Irland hade vi egen stor gård och jag försörjde mig på att köpa och sälja hästar. Med killen i Sverige bodde vi mitt i centrala Göteborg, reste massor, upplevde massor, hade väldigt roligt ihop. Men det varade inte heller när vi rannsakade vad vi ville ha. Jag vill bo på landet och ha djuren hemma. Så jag flyttade ut på landet och han köpte en annan lägenhet i Göteborg. Vi är idag goda vänner och vi hjälper varandra väldigt mycket med det vi är bra på, men det finns ingen kärlek mellan oss längre. Men det var efter honom som jag bodde själv för första gången i mitt liv. Fick klara mig själv på gården och det var också utvecklande och roligt. Jag trivs väldigt bra själv där jag slipper ha dåligt samvete för att jag är aktiv och hittar på grejer med mina vänner.

Idag bor jag med en 14 år yngre man som vill precis det där jag vill i livet. Vi funkar hur bra som helst, även om vi är så himla fel för varandra också. Såklart vill jag vara tillsammans med honom, men jag är också medveten om att ingenting varar för evigt och det är så livet är. Den dagen vi separerar så är det så. Livet går vidare. Och genom livets erfarenheter har jag lärt mig att jag klarar en separation. Jag klarar mig själv. Jag har sett till så att jag har bra ekonomi, min livsstil är inte beroende av någon annans inkomst. Jag drar runt mig själv och den självständigheten kommer jag aldrig släppa!

Vi har tagit samtalet många gånger kring vilka problem jag ser i vår relation och vad som saknas. Han saknar ju inte något särskilt (vi har pratat väldigt öppet om det) mer än att han tycker att jag tjatar ibland, dock inget han tagit upp om jag inte frågat honom rakt ut om han verkligen inte såg några problem med våra olika referensramar kring hur aktivt liv vi vill ha. Han vet att jag tvekar och han vet att jag tvekat flera gånger (vi har pratat om det och försökt komma på lösningar). Jag har sagt vid några tillfällen att kommer vi inte på en realistisk lösning vet jag inte om vi kan fortsätta, jag vill inte leva såhär. Ibland, trots att han påstår att han är nöjd, funderar jag dock på att någonstans måste det vara roligare att vara med någon som vill samma som han. Jag funderar ibland på om han är med mig för att det är jobbigt att avsluta (så som jag tycker) och rädsla för att det är svårt att hitta någon annan. Typ för att det är praktiskt. Men det har han själv inte uttryckt i klartext (han sa någon gång när jag frågade vad det är med mig som gör att han vill vara med mig att jag var snäll och att vi kompletterade varandra bra så att det var smidigt att vara tillsammans, så lite åt det hållet har han uttryckt, men tror inte att han var riktigt medveten om hur jag kunde tolka det).

Jag tror att han och jag är väldigt lika på det planet att båda är rädda för att släppa tryggheten, för det är också något han kan ta upp att han känner sig trygg med mig och vet var han har mig. Skillnaden är att kanske eventuellt verkar vara nöjd där och kan tänka sig att ge efter för den rädslan. Jag har gett efter för rädslan länge också, men det fortsätter komma upp i mitt huvud med ett par månaders mellanrum, att det här funkar inte. Jag kan inte släppa det. Jag har försökt många gånger för de gångerna vi har sagt att vi ska försöka igen, ger det ju inte så mycket om jag inte kan släppa tvivlet och går och ältar istället för att försöka se allt bra. Men jag är en ältande person och har svårt att släppa. Det är nog att det har kommit upp gång på gång som gör att jag någonstans inser att det inte ska vara såhär. Att ha tvivel en period, men som sen går över och inte kommer tillbaka, det tror jag många kan ha någon gång, men att tvivlet kommer igen och igen, måste ju tyda på att det som var fel förra gången fortfarande finns kvar.

Jo, det är klart... Det går ju alltid att kontakta varandra igen om man ångrar sig. Det är väl ingen garanti för att den andra känner lika, men du har ju rätt i att inget är hugget i sten och att det ofta går att ändra sig!

Jag önskar att jag kunde se det som du att varje relation har sin tid och att man ska göra vad man vill just nu! Jag tror ibland att jag har lite för starka föreställningar och planer för hur saker ska bli. Jag tänker att jag ska träffa mannen med stort M och gifta mig, få familj (ibland har jag liksom planerat exakt antal barn och massa grejer med, så är väldigt planerande och gillar generellt inte att ändra planer i min vardag heller), bo på gård och allt sånt, men det beror nog mest på att det är normen (iaf i min uppväxt, ingen i min släkt är skilda exempelvis). Inte menat att någon i släkten är emot skilsmässor alltså, så har inte vuxit upp med att det är något dåligt, men det är ändå inget jag sätt i min uppväxt och det är inte "normalläget" för mig. Men jag tycker egentligen att det är rimligt och logiskt att man väljer att vara med någon varje dag tills man inte väljer det längre, dvs att så länge man är lyckliga så är man men sen hittar man lyckan någon annanstans.

Just nu har jag lite beslutsångest... Ska jag ringa och prata om detta med honom (igen) innan han kommer i helgen, vilket kan leda till att det tar slut på telefon/videosamtal eller ska jag vänta tills helgen är här och han kommer hit. Han köpte månadskort inför förra helgen så det är mycket kvar av månadskortet, men ska jag då låtsas som ingenting på kvällen när han kommer och ta upp det dagen efter, för jag gissar att om det tar slut vill han inte sova kvar och ska han då åka hem igen mitt i natten...? Ska han åka hela vägen hit bara för att få ett tråkigt besked och sen åka hem igen... Hur ska jag hantera det hela... Vad är bäst för honom...?

 

[Ramona]

Hur ska jag hantera det hela... Vad är bäst för honom...?

Vad spelar det för roll? Frågan är väl vad som är bäst för dig?? Han är en vuxen människa och får ta hand om sig själv och sina egna känslor. Det kanske låter hårt, men det är ju faktiskt så det är. Du ska ju inte rätta dig efter honom och gå omkring och vänta och eventuellt må dåligt över det.

Det blir aldrig ett rätt tillfälle att göra slut, det handlar bara om att göra det. Det kommer svida och göra ont oavsett vid vilken tidpunkt du väljer.