Svika sin partner eller svika sig själv

[Petruska]

Det var åartnern själv som berättade att han pratat om det, kom alltså inte fram på omvägar.

Jag tänker att man förmodligen känner varandra så väl att man vet vart gränsen går.
I mitt fall kändes det helt enkelt inte ok just då, jag hade föredragit att han pratat med mig INNAN om att han behövde få ventilera just detta. Då hade jag inte känt mig så blottad.

Så nej, jag tycker inte man pratar om vad som helst bara för att man själv är berörd. lite feeling för folks gränser är fint.

I din partners kläder skulle jag ha valt att prata med vännerna om det kändes nödvändigt, men inte berätta det för dig. För mig är det ett rimligt sätt att hålla isär relationerna.

 

[Raderad medlem 6459]

I din partners kläder skulle jag ha valt att prata med vännerna om det kändes nödvändigt, men inte berätta det för dig. För mig är det ett rimligt sätt att hålla isär relationerna.

Ja jag håller med faktiskt.

 

[Vallmo]

Det där har förundrat mig en hel del.

Jag har en person i min närhet vars sambo skriver rätt kränkande saker om honom på facebook. Typ -jag sparkade honom i baken och då blev det eld i gubben och han gjorde äntligen det han skulle. Eller jag hotade med xx och då blev det äntligen gjort.
Eller klagomål på disk, städning eller annat i raljerande och kränkande ordalag.

Jag skulle inte skriva sådant offentligt. Knappt ens säga det. Jag skulle inte försöka chikanera honom offentligt.

Jag upplevde nog en slags "familjelojalitet" mot min make. Att tala illa om ohonom var som att tala illa om Familjen AB. Om jag verkligen behövde ventilera med någon så gjorde jag det. Fast främst gjorde jag det med min psykolog...

Om man känner ett behov av att klaga och förtala sin partner - varför är man då tillsammans??

Det är väl antagligen ett icke konstruktivt sätt att avreagera sig på när det gäller partnerns tillkortakommanden. Tycker jag det låter som....
Dåligt tillvägagångssätt för hon gör ju mest bor sig själv, tyvärr genom att outa så klumpigt.

 

[Wysiwyg]

I din partners kläder skulle jag ha valt att prata med vännerna om det kändes nödvändigt, men inte berätta det för dig. För mig är det ett rimligt sätt att hålla isär relationerna.

Ja men det var ju precis det där jag försökte säga med min långa komplicerade harang! Men du sa det bättre och tio gånger kortare

 

[Luff]

Jag skulle känna mig oerhört sviken om min partner pratade med sina vänner om vårt sexliv. Med sin mamma - ok, eller någon proffessionell. Men inte vänner.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag skulle känna mig oerhört sviken om min partner pratade med sina vänner om vårt sexliv. Med sin mamma - ok, eller någon proffessionell. Men inte vänner.

Och jag skulle bli djupt traumatiserad om min man diskuterade vårt sexliv med sin mamma.

 

[Wysiwyg]

Och jag skulle bli djupt traumatiserad om min man diskuterade vårt sexliv med sin mamma.

Och evigt avtänd tror jag.

 

[Amha]

Och jag skulle bli djupt traumatiserad om min man diskuterade vårt sexliv med sin mamma.

Ja då är vi två!

 

[Raderad medlem 6459]

Och evigt avtänd tror jag.

Ja gud ja. Jag kan inte föreställa mig att vara i ett förhållande med någon som har den typen av relation med sina föräldrar.

 

[Amha]

Ja gud ja. Jag kan inte föreställa mig att vara i ett förhållande med någon som har den typen av relation med sina föräldrar.

Tänk dig att sitta på släktmiddag och veta att svärmor vet allt. Läbbigt!

Jag hade egentligen inte haft något emot att min partner pratade med sina föräldrar om vårt sexliv men det tillhör något jag verkligen inte vill veta om det förekom.

 

[Luff]

Jag skulle känna mig oerhört sviken om min partner pratade med sina vänner om vårt sexliv. Med sin mamma - ok, eller någon proffessionell. Men inte vänner.

Och jag skulle bli djupt traumatiserad om min man diskuterade vårt sexliv med sin mamma.

Min man skulle aldrig i livet prata sex med sin mor så det är ingen fara. Men nu var det vad jag skulle tycka. Och min svärmor skulle aldrig avslöja med en min att hon visste.

 

[Lampan]

Hade delar av familjen hemma igår på middag.
Pratade lite med min syrra och hon frågade hur det var. Jag sa att det var jobbigt och att jag inte var särskilt nöjd med min partner för tillfället.
På direkten tog hon honom i försvar och sa "att så kan du ju inte säga, han är ju så bra med barnen, typ"

Jag anser däremot att det kan jag säga och det bör jag säga.
Jag har varit tyst alldeles för länge och hållet honom bakom ryggen fast han haft det här beteendet mot mig under 5-6 år och dessutom har det eskalerat snabbt bara senaste tiden.
Min partner underminerar mig, sviker mig gång på gång, håller inte löften osv.
Han deltar inte heller i hushållssysslor utan går och lägger sig och sover när jag städar, tittar på tv när jag diskar och "jobbar" när jag nattar barnen.

Bland annat hade jag bett honom att åka till tippen med gamla plankor som han hade tagit bort när han fixade taket på förrådet i juli.
Detta sa jag att jag specifikt ville att han skulle göra före den här träffen eftersom jag ville visa trädgården också. Det var han ok med och sa att han skulle göra. Jag gav honom alltså en framförhållning på 6-7 veckor. Han har inte gjort det utan skräpet ligger alltså kvar.
När jag nämner det för syrran så säger hon "äsch, det gör väl inget"

Två gånger har min syrra då bagatelliserat vad jag har berättat om honom och slätat över hans tillkortakommanden.
Jag är i en situation där jag är ganska utsatt, för att använda ett starkt uttryck så lutar hans beteende mot ett ganska osunt passivt-aggressivt förhållningssätt där han är ickebekräftande, bryr sig inte om mig eller mina önskemål och han underminerar mig öppet och återkommande inför barnen.

Sen sitter vi och pratar om feminism.
Min pappas nya fru har ett yrke där många såna frågor är i fokus. Vill inte berätta exakt vad hon gör, för hon är lite halvoffentlig och jag vil inte outa henne.
Diskussionen är väldigt givande och vi pratar mycket och min syster har ganska starka åsikter för feminism, även jag och pappas fru och syrrans tonårsdotter. Man kan säga att diskussionen höll väldigt hög nivå och att det feministiska perspektivet måste föras fram mer osv, osv

Och ÄNDÅ när det kommer till kritan så står min syrra och försvarar min sambos MANSGRISIGA och nedvärderande beteende mot mig och faktiskt bagatelliserar när jag försöker signalera att "nej, det är inte så bra".

Måste flika in att pappa och hans fru förstår allvaret i min situation och båda har öppet gett mig sitt stöd både igår och tidigare.

Jag var väldigt medveten om hela processen eftersom jag har läst och skrivit om det här på Buke nu de närmaste dagarna. Och det skavt i mig också och det har gjort mig väldigt mycket mer medveten.
Och jag tänkte att, fan när man bryter ner det på familjenivå, ja då ska man låtsas som allt är bra. Det är fel att klaga på sin partner. Jag gjorde fel som klagade på honom, enligt syrran.

Men det går bra att klaga på kristdemokraterna, det får bra att klaga på hur kvinnorna i Afghanistan lever. Det får bra att klaga på kvinnlig omskärelse.
Men när det kommer till den egna familjen - ja då ska man låtsas att allt är så bra.
För om jag erkänner att min man inte är jämställd och snäll, ja då kanske det uppdagas att hon har problem med sin man också. Och det vill man inte se. Istället tystas det ner.

Men det är väl för fan i hemmet man SKA börja med jämställdhet, att behandla sin partner respektfullt, att hjälpa varandra och visa uppskattning, kärlek och bekräftelse mot varandra.

Min slutsats blir att snacka går bra i teorin, men att klaga på sin egen partner är tabu.
Det gör man inte för då är man illojal.
Jag bara undrar, hur ska man göra då om man faktiskt inte har det så bra?

Du och din syster har tydligen olika syn på saken
Spelar det så stor roll för dig vad din syster tycker?
Du vet ju själv vad du känner

 

[Vallmo]

Du och din syster har tydligen olika syn på saken
Spelar det så stor roll för dig vad din syster tycker?
Du vet ju själv vad du känner

Det jag försökte säga, som du uppenbarligen missade ......., var att vi hade en intensiv diskussion om feminism där min syster är stor förespråkare för jämlikhet mellan könen, att hon förkastar könsrollstänkande och är emot förtryck av kvinnor i länder som styrs av patriarkala strukturer.

Ändå, trots det, så kan hon inte omsätta det ner till familjenivå.
Där är hon faktiskt helt omedveten om att hennes kommentarer och effekterna av dem får tvärtemot den feminism som hon i teorin förespråkar.

Vi tycker inte olika.
Vi tycker likadant men hon inser inte att hennes kommentarer går tvärtemot hennes ståndpunkt. Det kallas omedvetenhet.
Det tycker jag är olyckligt! Alltså, att hon inte är medveten om det.

Ja, det spelar stor roll för mig vad min syster och mina övriga familjemedlemmar tycker.
Jag kommer behöva mod, kraft och hjälp (och pengar ) för att lämna och då är det också viktigt för mig att mina familjemedlemmar verkligen förstår varför jag lämnar och att dom också förkastar hans beteende mot mig som är ........verbal misshandel. Har fortfarande svårt för att inse den definitionen av det, men jag antar att det är det.

Edit. Just när det gäller att veta vad jag känner så är det precis det jag inte vet.
Det är ett av mina allra största problem, en stor orsak eller förklaring till min diagnos och tyvärr en anledning till att jag tolererat allt för mycket under all för lång tid.

 

[Vallmo]

Och jag skulle bli djupt traumatiserad om min man diskuterade vårt sexliv med sin mamma.

Ha, ha, jag också!
Det är väl den sista personen som jag skulle välja om jag kunde.

 

[Vallmo]

Ja då är vi två!

.... Och en till. Det blir.....tre!

 

[Sonic76]

Pratar inte om nån med nån om nån någonsin längre.
Eftersom vissa kan vrida det tills nån råkar illa ut.
Så numer vet inte nån ens om att jag har en blivande sambo.
Vi ska prova efter nyår ett tag medan denne letar boende.
Funkar det så behövs ju inget nytt boende men sånt vet man aldrig haha
Men jag pratar inte med nån om nåt alls så sett.
Bara de som bor här som vet om nåt.
Och så ni nu då...
Men jag har sagt det att känner jag att det inte funkar kommer personen veta om det.
Vi är så pass öppna med varandra att vi vet om våra brister och vad den andre tycker mindre bra om men vi arbetar runt det.

 

[dressyrtjejen]

Det där har förundrat mig en hel del.

Jag har en person i min närhet vars sambo skriver rätt kränkande saker om honom på facebook. Typ -jag sparkade honom i baken och då blev det eld i gubben och han gjorde äntligen det han skulle. Eller jag hotade med xx och då blev det äntligen gjort.
Eller klagomål på disk, städning eller annat i raljerande och kränkande ordalag.

Jag skulle inte skriva sådant offentligt. Knappt ens säga det. Jag skulle inte försöka chikanera honom offentligt.

Jag upplevde nog en slags "familjelojalitet" mot min make. Att tala illa om ohonom var som att tala illa om Familjen AB. Om jag verkligen behövde ventilera med någon så gjorde jag det. Fast främst gjorde jag det med min psykolog...

Om man känner ett behov av att klaga och förtala sin partner - varför är man då tillsammans??

Jag håller med dig till 100 % MEN:

Jag tycker inte heller att man skriver en massa negativt om sin FÖRE DETTA partner på nätet, så som du har gjort hur många gånger som helst genom åren.

Folk är mycket lättare att identifiera än vad skribenter tror/ tänker på och jag skulle inte alls vilja att min fd man skrev en massa om mig som jag inte hade möjlighet att påverka på nätet.

För övrigt måste jag även kommentera din sista mening; du var ju själv tillsammans med din man i hur många år som helst trots att han enligt vad du senare skrivit här på Buke var kass på många vis?!?!? Det känns ju också märkligt- varför var ni tillsammans så länge om han var så olämplig?

 

[Lampan]

Det jag försökte säga, som du uppenbarligen missade ......., var att vi hade en intensiv diskussion om feminism där min syster är stor förespråkare för jämlikhet mellan könen, att hon förkastar könsrollstänkande och är emot förtryck av kvinnor i länder som styrs av patriarkala strukturer.

Ändå, trots det, så kan hon inte omsätta det ner till familjenivå.
Där är hon faktiskt helt omedveten om att hennes kommentarer och effekterna av dem får tvärtemot den feminism som hon i teorin förespråkar.

Vi tycker inte olika.
Vi tycker likadant men hon inser inte att hennes kommentarer går tvärtemot hennes ståndpunkt. Det kallas omedvetenhet.
Det tycker jag är olyckligt! Alltså, att hon inte är medveten om det.

Ja, det spelar stor roll för mig vad min syster och mina övriga familjemedlemmar tycker.
Jag kommer behöva mod, kraft och hjälp (och pengar ) för att lämna och då är det också viktigt för mig att mina familjemedlemmar verkligen förstår varför jag lämnar och att dom också förkastar hans beteende mot mig som är ........verbal misshandel. Har fortfarande svårt för att inse den definitionen av det, men jag antar att det är det.

Edit. Just när det gäller att veta vad jag känner så är det precis det jag inte vet.
Det är ett av mina allra största problem, en stor orsak eller förklaring till min diagnos och tyvärr en anledning till att jag tolererat allt för mycket under all för lång tid.

Jag tycker du beskriver klart och tydligt vad du känner för din man i inläggen här på forumet
Din/er situation verkar vara ohållbar.
Det bli bara frustrerande om du känner att du måste övertyga "alla andra" om hur illa du har det, det känner du ju bäst själv.

 

[dressyrtjejen]

Intressant tråd och något jag har funderat på massor genom åren- ffa efter att ha läst både det ena och det andra här på Buke.

En del, LÄTT IDENTIFIERBARA skribenter har skrivit om sådant som hade gjort mig fullständigt galen, ledsen och förtvivlad om min partner skrev om mig på nätet- ffa utan att ha pratat med mig om saken och jag är övertygad om att jag är låååångt ifrån ensam om att känna så- tvärtom!

Att en del är i relationer där allt möjligt kan utspela sig utan att man kan/ vågar/ vill prata med sin partner är en diskussion för sig men att kräka av sig på nätet.....

I min värld gör man verkligen inte så!!!!

Att diskutera partnerns tillkortakommanden i sängen tex....hur f..n tänker man där?!?!?

Hade jag på omvägar fått veta att min partner skrev sådant om mig på nätet har jag ohyggligt svårt att tro att vårt sexliv hade blivit bättre efter det...

För övrigt finns det massor av annat som "man" kan vilja hålla hemligt för internetvärlden och eftersom man är så himla olika med vad detta är(om ens något) så tycker jag att man i absolut görligaste mån ska skriva om sådant som bara gäller en själv- inte andra som är lätta att identifiera, i alla fall om det är saker som inte är helt neutrala eller positiva.

Jag FÖRSÖKER att leva som jag lär; driver en blogg sedan massor av år tillbaka och skriver (försöker som sagt) att aldrig blanda in människor som inte har bett om att figurera där om det handlar om något negativt.

(Häst)världen är OHYGGLIGT liten och man kan skada både sig själv och andra (och inbördes relationer) om man tvunget måste outa allt som man själv vill ventilera öppet.

 

[athena_arabians]

Jag ser det som att min partner har inte valt att vara här och har en relativt liten närvaro online, därför skulle jag inte ventilera större eller känsligare saker här. Dessutom är inte jag speciellt anonym, det går att ta reda på vem han är vilket jag inte skulle vara bekväm med i ett sådant scenario.

Att ventilera med en kompis IRL tycker jag är ok om man har en sådan relation med kompisen. Däremot ser jag inte hur man INTE skulle kunna ta upp problem med sin partner. Vi är sannerligen inte överens jämt och ibland grälar vi men att sopa något under mattan finns inte.

Att kalla min partner för idiot eller antyda att han är ful (exemplet med närsynthet), antingen direkt till honom eller till någon annan är bara vidrigt. Om jag tycker han är en ful idiot VARFÖR skulle jag vara med honom?!