Hur kär är du i din partner?

[MiniLi]

Men alliansbrott lär väll inte vara något frekvent förekommande mellan patient och terapeut? Det händer väll inte mer än ett par gånger? Jag tänker att det blir som när man träffat någon och det kan bli en del missförstånd och upprivande diskussioner. Men sedan vet man ju vart den andra står, då är det ju bara när det dyker upp något nytt som det blir dom diskussionerna, man plötsligt upptäcker någon sida av personen man inte sett förut. Men att tex gräla om att den ena parten druckit upp mjölken, stoppat in saker i diskmaskinen "fel", glömt hänga tvätten etc etc, ger det samma effekt?

Nej självklart är det inte samma sak att bråka om struntsaker. De exemplen du tar upp är ju mest exempel på att man stör sig på varandra. Tror inte det var sånt någon syftade på med att vissa bråk kan stärka relationen.

 

[MiniLi]

Nu är jag inte alls särskilt bekymrad över konflikter inom förhållanden. Det är tätt återkiommande smågräl och tjafs och stora scener utan innehåll, som jag vill slippa.

Men jag har erfarenhet både av terapeutisk allians och av kärleksrelationer, och jag ser inte mycket likhet mellan de två typerna av relation. Och de bör ju inte heller vara lika varandra.

Det är klart att de är lika. Båda är anknytningsrelationer (om det är mer än bara enstaka samtal). Sen är såklart mkt olika också.

 

[Petruska]

Det är klart att de är lika. Båda är anknytningsrelationer (om det är mer än bara enstaka samtal). Sen är såklart mkt olika också.

Okej. Jag fattar den teoretiska position som ditt svar uttrycker. Jag delar den inte (jag ser mer socialt än psykologiskt på relationer) och jag tycker i det här fallet att den inte alls stämmer med mina levda erfarenheter.

 

[Presto]

Vad roligt med så många svar!!

Om jag ändrar formulering på en fråga. Det där med att offra, om vi ändrar till hur mycket är ni beredda att kompromissa?

Jag har svårt att se att det finns något förhållande där man inte behöver anpassa sig, om än lite. Eller egenskaper som den andra partnern har som man helt enkelt får acceptera.

Som ett exempel hatar min pojkvän när locket på toan inte är stängt. Jag har inga problem med att det står öppet (vi har inga husdjur eller dylikt att ta hänsyn till). Men han hade mer ont av att locket stod öppet än vad jag hade av att stänga det efter mig. Så nu stänger jag alltid locket på toa (förutom när jag är hemma själv). Det är en grej jag tycker är sjukt onödig och något jag bara fått anpassa mig att göra.

 

[iNHALE]

Hur kära är ni i er partner?
Väldigt, en av dom finaste människorna jag mött.

Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet?
Så fort jag känner att jag måste offra något är jag på fel bana. Kompromissa däremot får man ju göra med vissa saker när man är två men det ska vara rimliga saker, inte saker som innebär att jag måste ändra på mig som person.


Känner ni att den andra offrar lika mycket?
Jag tycker vi verkar kompromissa ganska lika.

Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med?
Kan inte svara för min sambo men jag känner kärlek varje dag för honom, även grå dagar när man kanske inte är helt överens om saker och ting känner jag kärlek. Behöver bara titta på honom så blir jag varm inombords.

Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt?
Nej. Vi bråkar inte på det sättet. Hade personligen inte orkat med den typen av konflikter. Hade rent emotionellt och relationsmässigt haft svårt att "komma tillbaka" om vi haft den typen av bråk där separation kommer på tal.

Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?
Jag har bestämt mig och jag tror nog inte att sambon tvekar heller.

 

[MiniLi]

Vad roligt med så många svar!!

Om jag ändrar formulering på en fråga. Det där med att offra, om vi ändrar till hur mycket är ni beredda att kompromissa?

Jag har svårt att se att det finns något förhållande där man inte behöver anpassa sig, om än lite. Eller egenskaper som den andra partnern har som man helt enkelt får acceptera.

Som ett exempel hatar min pojkvän när locket på toan inte är stängt. Jag har inga problem med att det står öppet (vi har inga husdjur eller dylikt att ta hänsyn till). Men han hade mer ont av att locket stod öppet än vad jag hade av att stänga det efter mig. Så nu stänger jag alltid locket på toa (förutom när jag är hemma själv). Det är en grej jag tycker är sjukt onödig och något jag bara fått anpassa mig att göra.

Ändringar eller anpassningar som inte spelar någon roll är ju inga kompromisser egentligen.
Men nej, jag gör inga kompromisser. Med kompromisser menar jag då anpassningar som jag egentligen inte vill göra.
Jag har ju valt en partner som passar mig i det väsentliga. Hade vi inte varit överens om de viktiga sakerna så hade vi inte varit tillsammans.

 

[Ray]

Ändringar eller anpassningar som inte spelar någon roll är ju inga kompromisser egentligen.
Men nej, jag gör inga kompromisser. Med kompromisser menar jag då anpassningar som jag egentligen inte vill göra.
Jag har ju valt en partner som passar mig i det väsentliga. Hade vi inte varit överens om de viktiga sakerna så hade vi inte varit tillsammans.

Hela mitt liv är uppbyggt på kompromisser! Med mig själv mest.
Jag har tre drömliv som känns ungefär lika viktiga och kompromissar och uppoffrar hela tiden något beroende på från vilken vinkel jag ser ur.
Samma med förhållandet. Jag uppoffrar delar av två drömliv för att ha mitt tredje som är baserat på mitt förhållande...

Min sambo har lite samma dilemma, vi är rätt lika där. Har så svårt att förstå hur ni andra lyckas slippa dessa uppoffringar?

Vi gör båda uppoffringar för varandra och barnen- för att det ändå är det vi helst vill ha.

 

[MiniLi]

Hela mitt liv är uppbyggt på kompromisser! Med mig själv mest.
Jag har tre drömliv som känns ungefär lika viktiga och kompromissar och uppoffrar hela tiden något beroende på från vilken vinkel jag ser ur.
Samma med förhållandet. Jag uppoffrar delar av två drömliv för att ha mitt tredje som är baserat på mitt förhållande...

Min sambo har lite samma dilemma, vi är rätt lika där. Har så svårt att förstå hur ni andra lyckas slippa dessa uppoffringar?

Vi gör båda uppoffringar för varandra och barnen- för att det ändå är det vi helst vill ha.

Jag vet inte. Klart att jag gör val i livet. Men jag ser det som något helt annat än kompromisser.
Typ - jag väljer att begränsa antal dagar i veckan i stallet eftersom jag vill umgås med min partner. Det är ingen kompromiss.
En kompromiss hade varit om jag egentligen vill vara i stallet jämt men avstår för att inte göra partner ledsen.

Hur kompromissar man med sig själv?
Man väljer väl efter vad som passar en själv bäst, på olika sätt.

 

[Ray]

Jag vet inte. Klart att jag gör val i livet. Men jag ser det som något helt annat än kompromisser.
Typ - jag väljer att begränsa antal dagar i veckan i stallet eftersom jag vill umgås med min partner. Det är ingen kompromiss.
En kompromiss hade varit om jag egentligen vill vara i stallet jämt men avstår för att inte göra partner ledsen.

Hur kompromissar man med sig själv?
Man väljer väl efter vad som passar en själv bäst, på olika sätt.

Jag tänker väl att just att man vill två saker som inte går ihop. Typ bo i stallet och umgås med sambo som inte delar den önskan. Att det blir en kompromiss med sig själv?
Många är ju kompromisslösa i en sådan fråga och deklarerar att de aldrig skulle ändra livsstil. Och då lever man antingen själv eller med en sambo som delar önskan att bo i ett stall.

 

[escodobe]

Hur kompromissar man med sig själv?
Man väljer väl efter vad som passar en själv bäst, på olika sätt.

Jag fick för några år sedan möjligheten att köpa min favorithäst. Hästen med stort H.
Jag fick tacka nej, jag hade stressat ihjäl mig om jag jag hade försökt få ihop det med min hund och mitt då jätteroliga jobb. Något hade blivit försummat.
Det var en kompromiss med mig själv.

Det svider fortfarande och jag rider inte längre.

 

[Ray]

Jag fick för några år sedan möjligheten att köpa min favorithäst. Hästen med stort H.
Jag fick tacka nej, jag hade stressat ihjäl mig om jag jag hade försökt få ihop det med min hund och mitt då jätteroliga jobb. Något hade blivit försummat.
Det var en kompromiss med mig själv.

Det svider fortfarande och jag rider inte längre.

Precis så!
Sånna kompromisser tycket jag livet är fullt av...

 

[monster1]

Jag fick för några år sedan möjligheten att köpa min favorithäst. Hästen med stort H.
Jag fick tacka nej, jag hade stressat ihjäl mig om jag jag hade försökt få ihop det med min hund och mitt då jätteroliga jobb. Något hade blivit försummat.
Det var en kompromiss med mig själv.

Det svider fortfarande och jag rider inte längre.

Fast hur var det en kompromiss, det är väll ett val, i ditt fall ett vägval?

 

[Petruska]

Jag tycker ändå att det är stor skillnad mellan att jag själv inte kan göra allt jag vill och att jag därför måste välja. Ibland på sätt som känns rätt plågsamma (tex kan jag inte resa så mycket som jag vill för att jag har häst). Och så då å andra sidan att jag skulle behöva välja för att min partner vill eller inte vill olika saker.

En sak är att jag inte hinner ha två hästar. Jag hinner inte sova tillräckligt mycket då. Men om jag tyckte att jag hann ha två hästar, och partner sa nej till det. Då är jag tveksam på om relationen håller. Då passar vi inte ihop, helt enkelt.

Jag upplever inga kompromisser med min partner som inte är jämförbara med att vi alla alltid anpassar oss lite grann när vi lever i ett samhälle med andra människor omkring oss. Det sociala sammanhang som kräver mest anpassning av mig är jobbet. Jag fattar inte varför folk pratar om sina förhållanden som evinnerliga kompromisser, med tanke på hur det är att ha ett jobb.

 

[escodobe]

Fast hur var det en kompromiss, det är väll ett val, i ditt fall ett vägval?

Jag fortsatte rida i 1-2 år till innan jag lade av.

 

[tuaphua]

Vad roligt med så många svar!!

Om jag ändrar formulering på en fråga. Det där med att offra, om vi ändrar till hur mycket är ni beredda att kompromissa?

Jag har svårt att se att det finns något förhållande där man inte behöver anpassa sig, om än lite. Eller egenskaper som den andra partnern har som man helt enkelt får acceptera.

Som ett exempel hatar min pojkvän när locket på toan inte är stängt. Jag har inga problem med att det står öppet (vi har inga husdjur eller dylikt att ta hänsyn till). Men han hade mer ont av att locket stod öppet än vad jag hade av att stänga det efter mig. Så nu stänger jag alltid locket på toa (förutom när jag är hemma själv). Det är en grej jag tycker är sjukt onödig och något jag bara fått anpassa mig att göra.

Klart vi båda kompromissar i saker. Om något är viktigt för någon av oss och den andra inte bryr sig direkt så gör vi ju det som den som tycker det är viktigt mår bra av.

Hade inte jag haft häst hade vi varit mindre låsta, haft mer pengar och då tex kunnat resa mer. Vilket vi båda gillar. Sambon är ju inte lika fäst vid hästen som mig direkt. Men han vill ju att jag ska ha hästen för min skull. Så det kan man ju se som en kompromiss eller uppoffring kanske.

Han är väldigt pedant med kontrollbehov och planerar mkt. Jag är mer hippie som lever i nuet och planerar mest bara jobb. Så där har i mötts på mitten.

Sen kan man väl kompromissa om skitsaker som vad vi ska äta, se för film, om vi ska göra ditten före eller efter datten etc.

Men vi tycker samma om det vi anser viktigt. Jag vill inte kompromissa ang moral, var vi vill bo och hur vi vill leva etc.

Jag har gjort slut med någon jag verkligen älskade och var sambo med för att vi inte ville bo på samma sätt. Han ville anpassa sig. Men jag såg bara att han framöver skulle bli bitter utöver att jag aldrig vill ändra någon.
Jag vill inte vara i en relation där någon måste kompromissa så pass att de ger upp vad de vill och mår bra av.

Så det är skönt att vi är lika på många områden.

 

[MiniLi]

Jag tänker väl att just att man vill två saker som inte går ihop. Typ bo i stallet och umgås med sambo som inte delar den önskan. Att det blir en kompromiss med sig själv?
Många är ju kompromisslösa i en sådan fråga och deklarerar att de aldrig skulle ändra livsstil. Och då lever man antingen själv eller med en sambo som delar önskan att bo i ett stall.

Nej det blir ju ett val.
Kompromissen vore om jag verkligen vill bo i stallet men avstår för partnerns skull.
Men om jag väljer att bo ngn annan stans för att jag hellre vill bo med sambo än i stallet så är det ju ingen kompromiss. Då väljer jag utifrån vad jag helst vill.

Jag fick för några år sedan möjligheten att köpa min favorithäst. Hästen med stort H.
Jag fick tacka nej, jag hade stressat ihjäl mig om jag jag hade försökt få ihop det med min hund och mitt då jätteroliga jobb. Något hade blivit försummat.
Det var en kompromiss med mig själv.

Det svider fortfarande och jag rider inte längre.

Jag har svårt att se det som en kompromiss. Du var tvungen att välja helt enkelt. Det gör alla hela tiden i livet, ibland ångrar vi våra val.

 

[Farao]

Jag är numera ofrivillig singel efter 10 år, men det kan inte heller vara på något annat sätt. Det var inte ett sunt förhållande, alldeles för ojämställt och mycket svartsjuka inblandat.
Vårt förhållande var nog som du beskriver din vänners - ett upp och ner förhållande. Vi blev MYCKET osams emellanåt, "nästan-göra-slut-osams". Men efter det så var vi väldigt kära och om vi hade varit den typen hade vi nog kunnat boka kyrka efter ett sådant gräl.
Dock var vi väldigt sällan vardags-osams. Utan bara de här stora grälen 1-3 ggr/år.

Det hände aldrig att jag tvivlade på min kärlek till honom. I stridens hetta hatade jag honom naturligtvis, men aldrig sedan.
Jag var den som offrade en del, och hade nog fortsatt göra det utan omsvep, om inte dagen D hade kommit när jag förstod hur illa det var ställt.



Hur kära är ni i er partner? Jag var hela tiden enormt kär Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Olikheter tror jag sällan är ett stort problem om man bara är toleranta mot varann Känner ni att den andra offrar lika mycket? Nej, jag offrade mest, ville alltid att han skulle få göra det han mådde bra av och inte känna sig fastlåst. Jag låste mig själv istället, har jag insett nu. Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Jag kände så. Eller "rullar" det mest på? Det rullade på, jag var nöjd med det Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Det hade vi (fram till den sista förstås) Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"? Jag hade bestämt mig. Men det kan ju alltid ändras, visade det sig

 

[monster1]

Jag fortsatte rida i 1-2 år till innan jag lade av.

En kompromiss är jag att man möts någonstans på vägen med den man kompromissar med. Jag funderar mest vart i det här kompromissen ligger.