Ytlighet i ett förhållande.

[Fetaost]

Nytorgsmannen.
Där har vi ännu ett svin.
Drogade och sexuellt ofredade sin vänns flickvänn hemma hos dom medan pojkvännen sov intill.

De flesta av hans offer viste inte ens om att de blivit utsatta.

Hur skyddar man sig mot det?

 

[Enya]

Visst kan man råka illa ut på en dejt.
Men att någon vet var man är och med vem förhindrar knappast det.
Om en äkta make kan utöva våld utan att blinka så kan en dejt också.

Ja man är ju ändå ensam med personen någon gång efter det formella första dejtandet. Gott om tid för mord.

 

[Enya]

Nytorgsmannen.
Där har vi ännu ett svin.
Drogade och sexuellt ofredade sin vänns flickvänn hemma hos dom medan pojkvännen sov intill.

De flesta av hans offer viste inte ens om att de blivit utsatta.

Hur skyddar man sig mot det?

Undvika alla män?

 

[SiZo]

Nytorgsmannen.
Där har vi ännu ett svin.
Drogade och sexuellt ofredade sin vänns flickvänn hemma hos dom medan pojkvännen sov intill.

De flesta av hans offer viste inte ens om att de blivit utsatta.

Hur skyddar man sig mot det?

Kyskhetsbälte?

Bosätta sig ensam i en bunker?

Det är nog de enda "lösningarna" jag kan se.

 

[Fetaost]

Undvika alla män?

Tom familjen.

Någon var inne lååångt bak i tråden på hur mår man med en sådan enorm misstänksamhet?

Att ha så negativ syn på människor, sådan överdriven försiktighet kan bara leda till depression.

 

[Inte_Ung]

Här blir jag nyfiken på hur ensamma personer gör? Vem ska jag berätta för?

Någon som kan rapportera till dig också.
SMS fungerar bra.
Man behöver ju inte träffas fysiskt.
Du har ju barn. Rapportera till någon av dem.
Jag rapporterar oftast till min dotter, hon är mest orolig.

Och är det därför du alltid reagerar på att jag går ut med hunden (hundarna nu) utan mobilen med mig? För att det inte är att vara rädd om sig, att akta sig?

Ja precis. Jag har alltid en telefon med SOS appen på mig när jag rör mig ute.
Jag vill inte bli liggande med ett brutet ben eller något sådant.

Alltid säkerhet först.

 

[Enya]

Tom familjen.

Någon var inne lååångt bak i tråden på hur mår man med en sådan enorm misstänksamhet?

Att ha så negativ syn på människor, sådan överdriven försiktighet kan bara leda till depression.

Ja det var jag. Och det funderar jag på.
Ja, man ska akta sig och skydda sig. Men hur misstänksam bör man vara innan man tar skada av det? Innan det är sjukligt? Innan man blir begränsad?

Och det här med att kunna se tecken redan innan alla andra, vad för tecken, hur ska man kunna se att en man som man ska gå på dejt med och aldrig träffat är en misshandlare och att det slutar med ett sådant liv sedan om ett år? Att väga alla hans ord, att misstro och trippelkolla allt han säger, att hans nya intresse inte är nytt utan det ska kollas upp? att en osäker man inte alls är osäker själv utan nej, han är säkert en misshandlare förklädd så att det är en varningsflagg man hade kunnat märka på något vis. Som om de människor man träffar är perfekta och aldrig själv har fel och brister, aldrig har gjort fel eller tänkt fel eller trampat snett någonstans i livet och definitivt inte själv har några trauman i sitt liv som de behöver bearbeta (som de kanske bearbetar i skrivande stund), som att de inte är osäkra eller försiktiga osv.

Det är ju människor man möter, inga robotar. Vissa är skit, andra helt vanliga och normala, som vi alla är, med osäkerhet, med bagage, med drömmar, nytt intresse, rädslor osv.

För att vinna måste man våga spela, och det är väl lite så det är med dejting också. För att kunna finna en kärlek måste man ge sig i kast med att träffa andra människor och öppna sig själv och riskera att bli sårad. Att vara vaken för tecken på män som uppenbart är skit är en sak, men man kan inte skydda sig mot alla som kanske kommer att behandla en illa. Det handlar ju inte bara om ytlighet eller att man själv är dum på något vis utan om att man faktiskt kanske inte ens har förmågan att se just då, det andra ser. Inte ska man skylla sig själv för att man fungerar exakt så som en människa fungerar? Det är lätt att stå och titta på och säga vad var det jag sa och att man såg det från början, det är inte alls samma sak att vara mitt i det, det är då man först fattar vad det handlar om.

 

[Vinur]

Ja det var jag. Och det funderar jag på.
Ja, man ska akta sig och skydda sig. Men hur misstänksam bör man vara innan man tar skada av det? Innan det är sjukligt? Innan man blir begränsad?

Och det här med att kunna se tecken redan innan alla andra, vad för tecken, hur ska man kunna se att en man som man ska gå på dejt med och aldrig träffat är en misshandlare och att det slutar med ett sådant liv sedan om ett år? Att väga alla hans ord, att misstro och trippelkolla allt han säger, att hans nya intresse inte är nytt utan det ska kollas upp? att en osäker man inte alls är osäker själv utan nej, han är säkert en misshandlare förklädd så att det är en varningsflagg man hade kunnat märka på något vis. Som om de människor man träffar är perfekta och aldrig själv har fel och brister, aldrig har gjort fel eller tänkt fel eller trampat snett någonstans i livet och definitivt inte själv har några trauman i sitt liv som de behöver bearbeta (som de kanske bearbetar i skrivande stund), som att de inte är osäkra eller försiktiga osv.

Det är ju människor man möter, inga robotar. Vissa är skit, andra helt vanliga och normala, som vi alla är, med osäkerhet, med bagage, med drömmar, nytt intresse, rädslor osv.

För att vinna måste man våga spela, och det är väl lite så det är med dejting också. För att kunna finna en kärlek måste man ge sig i kast med att träffa andra människor och öppna sig själv och riskera att bli sårad. Att vara vaken för tecken på män som uppenbart är skit är en sak, men man kan inte skydda sig mot alla som kanske kommer att behandla en illa. Det handlar ju inte bara om ytlighet eller att man själv är dum på något vis utan om att man faktiskt kanske inte ens har förmågan att se just då, det andra ser. Inte ska man skylla sig själv för att man fungerar exakt så som en människa fungerar? Det är lätt att stå och titta på och säga vad var det jag sa och att man såg det från början, det är inte alls samma sak att vara mitt i det, det är då man först fattar vad det handlar om.

Problemet är ju att jag inte ska behöva spela med mitt liv för att finna kärlek.

 

[Enya]

Någon som kan rapportera till dig också.
SMS fungerar bra.
Man behöver ju inte träffas fysiskt.
Du har ju barn. Rapportera till någon av dem.
Jag rapporterar oftast till min dotter, hon är mest orolig.


Ja precis. Jag har alltid en telefon med SOS appen på mig när jag rör mig ute.
Jag vill inte bli liggande med ett brutet ben eller något sådant.

Alltid säkerhet först.

Mina barn har människor i deras fysiska närhet som de rapporterar till, dels människor de har kontakt med hela tiden men också genom familjechat på SnapChat, som jag inte är med i eftersom jag inte har SnapChat. Jag har koll på dem genom dem själva och genom andra i deras närhet men inte på deras exakta förehavande. Vet inte riktigt vad det skulle tjäna till att de hade det för min del heller? Vad hjälper det att de får veta att jag går ut med hundarna då eller då? Eller träffar en kollega och hennes man hemma hos dem? Jag går med spionen och hans kompis S och hans husse varje vecka utan att meddela någon, inte haft en tanke på att det skulle kunna vara farligt, han är ju man.

Jag är rädd att bli av med min telefon eller att trilla så den går sönder, samt i regn och kyla att den går sönder. Då har jag ingen alls och inte heller råd med en ny, är inte rädd för att bli liggande där jag rör mig, även om det kanske dröjer ett tag, men hittad blir jag, säkert av en hundägare.

 

[Enya]

Problemet är ju att jag inte ska behöva spela med mitt liv för att finna kärlek.

Hur ska man göra för att undvika de män som man inte märker något på förrän det är för sent?

 

[Pilot]

Nytorgsmannen.
Där har vi ännu ett svin.
Drogade och sexuellt ofredade sin vänns flickvänn hemma hos dom medan pojkvännen sov intill.

De flesta av hans offer viste inte ens om att de blivit utsatta.

Hur skyddar man sig mot det?

Spinner vidare


Nyss var det en man på p3 som pratade om när han blev utsatt för grov misshandel och våldtäkt. Hans ord var (hyfsat fritt citerat) "jag var 50 år och lönnfet, händer det mig kan det hända precis vem som helst".

Det går ju att ta en del säkerhetsåtgärder men man får avväga på hur mycket det kommer inkräkta på ens liv och om det är värt det.

En jämförelse kan vara mina höns, de stängs in vissa delar av sommaren när räven jagar som mest till sina ungar.
Men jag låter de gå fria annars, trots att det finns risk för att räven kommer, en höken eller en vildkatt, för jag tycker de har ett bättre liv när de går fritt. Jag minimerar riskerna när de är som störst men inte alltid för det inskränker för mycket på deras välmående i längden.

 

[Miedo]

Om man meddelar någon annan om namn och plats så upptäcks det dels snabbare om något hänt och förhoppningsvis lättare att åtminstone utreda eventuellt brott.
Men framför allt: UPPLYS PERSONEN om att du meddelat någon annan. Fortfarande ingen garanti, men sannolikheten att faktiskt åka fast lär vara bästa chansen att få en förövare att avstå vid just det tillfället.

 

[Luff]

För att gå tillbaka till ytligheten. Jag är fascinerad över vilka fördomar folk har om utseende. Det här att en tjusig, attraktiv person på något sätt har förtur till att vara trevlig och intelligent. Det stämmer ju inte. Har aldrig gjort. Varför tror vi, mänskligheten överlag alltså, att dom egenskaperna går hand i hand?

 

[Inte_Ung]

För att gå tillbaka till ytligheten. Jag är fascinerad över vilka fördomar folk har om utseende. Det här att en tjusig, attraktiv person på något sätt har förtur till att vara trevlig och intelligent. Det stämmer ju inte. Har aldrig gjort. Varför tror vi, mänskligheten överlag alltså, att dom egenskaperna går hand i hand?

https://www.forskning.se/2018/05/14/snygga-politiker-far-fler-roster/

 

[anonymys22]

Tittar på "Married at first sight, Australien" och slås av hur mycket som handlar utseende och yta.
Är det verkligen så som människor väljer partner?

Är det inte hur man tar hand om varandra och hur man kommer överens som avgör i det långa loppet?
Om vi väljer våra liv efter hur saker ser ut så kommer ju inte hur det känns att få någon riktig plats.

Är det inte viktigast hur man har det och hur man behandlar varandra?
Med tiden så förlorar vi ju alla vår ungdomliga skönhet.
Och vad finns då kvar?

I program som handlar om dejting är det nog svårt att undvika att en del av fokuset handlar om utseendet. Eftersom att de inte känner varandra innan.

Som en som dejtat fram och tillbaka i ex antal år på olika dejtingsajter så måste jag säga att en hel del där också handlar om yta men inte bara. Det är bara så himla lätt där att männen framställer sig som någon de inte är, vet inte hur många gånger som jag har varit tydlig med vad jag behöver av ett förhållande och männen inte har förstått det innan vi blivit ihop. De värderingar som jag har och att vi vill ha ett liknande liv tillsammans men det kommer alltid fram att de har tolkat saker på andra sätt innan.

Bara tiden kan utvisa hur vi behandlar varandra i en dejtingsituation och sedan i ett förhållande. De flesta män visar inte att de är elaka, farliga, själviska eller mansgrisar under första tiden. Det kommer långt senare.

Jag skulle önska att jag hade ett liv lite mer likt ditt och träffade nya män och kvinnor ofta i min vardag. Jag måste anstränga mig rätt mycket för att träffa nya människor.

 

[hundtant]

Tja, att fortsätta diskutera dem kanske? Man kan ju trots allt scrolla förbi och hålla sig till tråden lite mer och inte diskutera diagnoser, känns inte riktigt som att det hör hemma i en tråd hur kvinnor skyddar sig eller hur mycket ansvar man själv har.

Om en person själv säger sig ha en diagnos och andra ställer frågor till henne om det, hur kan det vara "andra användares diagnoser?"
Och är det något som diskuteras dagligen här så är det väl just egna och andras diagnoser.

 

[Enya]

Om en person själv säger sig ha en diagnos och andra ställer frågor till henne om det, hur kan det vara "andra användares diagnoser?"
Och är det något som diskuteras dagligen här så är det väl just egna och andras diagnoser.

Ja det är väl inte din egen diagnos du diskuterar utan någon annan användares?
Men det måste vara svårt att fatta vad inläggets poäng var: sluta diskutera diagnoser och gå vidare i tråden. Bättre att märka ord?

 

[Ruffe]

Jag har följt med i tråden och det var väl mera sättet diagnosen kommenterades av andra som kanske var problemet. I alla fall var det det som stack mig i ögonen när jag läste. En mästrande och ifrågasättande attityd där man tom gjorde sig lite lustig över en annans diagnos.