Svika sin partner eller svika sig själv

[Hyacinth]

Med en nära vän och i förtroende skulle jag nog kunna diskutera min partners svagare sidor. Men i andra sammanhang - absolut inte. Jag har kolleger som vid fikabordet sitter och häver ur sig både det ena och det andra om sina respektive. Jag tycker att det är en grundläggande brist på respekt.

Det skulle jag aldrig göra. Jag ser skillnad på en seriös diskussion på ex buke eller med vänner, men ösa ur sig på jobbet eller bara helt ur dt blå är inte jag. Skriver jag det på buke har det ett syfte, att gnälla är jobbigt och inte konstruktivt.

 

[Pontevecchio]

gnäll vid fikat är väl alltid trist, oavsett ämne tänker jag.

 

[lil-sis]

Jag gnäller absolut på min sambos oförmåga att passa tider och minnas datum. Det driver mig till vansinne ibland. Men det är ju även något vi tillsammans diskuterar och handlar inte om att klanka ner på honom som person för att klanka ner på honom sim person utan minst lika mycket om min egen oförmåga att hantera det (men jag blir bättre).

Men det är heller inget exklusivt för vårt förhållande, hans tidspassning (eller snarare brist på) är ökänd hos hela hans släkt och hans vänner.

Vad svårt det är att sätta ord på sådant här. Jag tycker uppsåtet är hemskt viktigt tror jag. Varför säger man det man gör?

 

[Petruska]

Mitt utgångsläge i den här frågan är nog att det är jag som bestämmer vad jag berättar om partner för andra. Det finns ingenting partner kan göra för att förhindra mig, utom att i så fall undvika att säga vad det nu är för förskräckligt till mig. Jag tar av princip och på goda grunder inte emot "förtroenden" (privat, i arbetet hanterar jag sekretess).

Jag pratade med min partner om den här frågan över lunch nyss.Jag kom fram till att min linje nog mest handlar om vad man pratar om i olika sammanhang överhuvudtaget. Det jag på något sätt har behov av att prata om, ser jag till att skaffa ett lämpligt sammanhang för.

Tänker vi tex jämställdhetsproblem i relationen (dvs manlig partner som underlevererar), så är väl alla mina goda, vettiga och jämställdhetsinriktade vänner lämpliga samtalspartners.

Om min partner kände sig "sviken" av sådant, kan vi inte leva ihop. Min första association till hela idén om att jag "sviker" eller "lämnar ut" partner om jag pratar om honom med andra, är rätt och slätt "vit kränkt man". Såna är jag ändå inte så svag för.


Relationsgnäll av den typ jag uppfattar att en del i tråden tänker på, ägnar jag mig inte åt. Men det är för att jag är som jag är, inte av "respekt" för min partner.

 

[Miran]

Att känna att man inte uppriktigt och öppet kan tala om sin man, sitt förhållande, tyder för mig att på att det finns rätt mycket skit där. Som man då ålägger sig att sitta helt ensam med, för det är viktigare att inte "lämna ut" sin man än att tala ärligt om sitt eget liv. Den lojaliteten - eller vad det är - gör att kvinnor inte kan se mönster när det gäller misslyckade försök till jämställda förhållanden, till exempel, för om det är fel att "lämna ut" sin man kan man inte prata om det.

Ja, jag tycker att det där är problematiskt.
.

Det var det här citatet jag har funderat på i natt, jag hoppas att det är okej att jag lägger det här @Petruska ?

Det träffade mig mitt i hjärtat. Jag ägnar mig inte åt "höhö"-gnäll över att partner inte gör si eller så. Men det där med att skydda. När någon jag varit ihop med har gjort något som jag upplever på gränsen till oförlåtligt och jag känt ett intensivt behov av att ventilera det för att få perspektiv - då har jag aldrig gjort det. Jag har skylt över och skyddat den jag är ihop med, oavsett vad.
Vilket vid senare separationer gör att ingen annan fattar någonting eftersom allt hela tiden har verkat så perfekt.
Jag har aldrig tänkt på det som att jag svikit mig själv, men nu gör jag det. Det är en helt ny tanke, faktiskt.

 

[Raderad medlem 6459]

Men det är ju även något vi tillsammans diskuterar och handlar inte om att klanka ner på honom som person för att klanka ner på honom sim person utan minst lika mycket om min egen oförmåga att hantera det (men jag blir bättre).

Varför ska du bli bra på att hantera det?

Så som du beskrivit tidigare tar du ju ett jätteansvar för att täcka upp för det faktum att din partner inte kan klara av att hålla koll på tider eller datum. Jag hade absolut inte velat lära mig att hantera det bra, jag hade velat att min partner köpte sig en jävla almanacka och lärde sig att aktivera påminnelsefunktionen på telefonen.

 

[Hyacinth]

Det var det här citatet jag har funderat på i natt, jag hoppas att det är okej att jag lägger det här @Petruska ?

Det träffade mig mitt i hjärtat. Jag ägnar mig inte åt "höhö"-gnäll över att partner inte gör si eller så. Men det där med att skydda. När någon jag varit ihop med har gjort något som jag upplever på gränsen till oförlåtligt och jag känt ett intensivt behov av att ventilera det för att få perspektiv - då har jag aldrig gjort det. Jag har skylt över och skyddat den jag är ihop med, oavsett vad.
Vilket vid senare separationer gör att ingen annan fattar någonting eftersom allt hela tiden har verkat så perfekt.
Jag har aldrig tänkt på det som att jag svikit mig själv, men nu gör jag det. Det är en helt ny tanke, faktiskt.

Jag har gjort samma sak tidigare, jag skämdes över att det var dåligt och jag tänkte dessutom att det var mitt fel. Jag var ju så USEL att det måste vara mitt fel. Numer har jag principen att mig själv och BARNET sviker jag aldrig medvetet. Det är mycket sundare.

 

[Hyacinth]

Tillägg: jag tycker buke är suveränt, jag har lärt mig massor om hur jag egentligen ser på relationer över huvud taget genom att läsa om andra och diskutera själv. Jag tycker även det är nyttigt att sätta ord på den där "känslan" av nånting, exemplevis att jag och partner verkligen vill ha en jämställd relation men att det kan vara svårt att uppnå och var det fallerar.

 

[Petruska]

Det var det här citatet jag har funderat på i natt, jag hoppas att det är okej att jag lägger det här @Petruska ?

Det träffade mig mitt i hjärtat. Jag ägnar mig inte åt "höhö"-gnäll över att partner inte gör si eller så. Men det där med att skydda. När någon jag varit ihop med har gjort något som jag upplever på gränsen till oförlåtligt och jag känt ett intensivt behov av att ventilera det för att få perspektiv - då har jag aldrig gjort det. Jag har skylt över och skyddat den jag är ihop med, oavsett vad.
Vilket vid senare separationer gör att ingen annan fattar någonting eftersom allt hela tiden har verkat så perfekt.
Jag har aldrig tänkt på det som att jag svikit mig själv, men nu gör jag det. Det är en helt ny tanke, faktiskt.

Svika sig själv, är jag väl med på att man kan kalla det. Men om det är att svika sin partner att tala öppet om sådana saker, så förstår jag inte vad relationen är för något. Paret som en pakt som utåt döljer varandras brister - varför då? Till vilken nytta då? Relationen som ett avtal där vi ålägger oss viss tystnadsplikt? Tja, och så all den misär som då kan döljas.

Mycket av det här ser jag ganska politiskt på: vi måste kunna prata om levda erfarenheter av ojämställdhet för att kunna åtgärda jämställdhetsproblemen i samhället. Det kan vi inte om vi inte får prata om partners brister.

Jag tänker också att det där skylandet snarare hindrar än främjar utveckling inom paret, både själva relationerna och för var och en av parterna. Om min partner skyler över och skyddar mig från mina brister, lär jag mig ju aldrig.

För mig är det du beskriver väldigt obehagligt. Jag har haft en sambo som i princip krävde det du beskriver. Och ja, har haft är väl nyckeln där. Han talade om det som lojalitet. Jag hatar sedan dess lojalitet (i alla fall i privatlivet).

 

[Miran]

Tillägg: jag tycker buke är suveränt, jag har lärt mig massor om hur jag egentligen ser på relationer över huvud taget genom att läsa om andra och diskutera själv. Jag tycker även det är nyttigt att sätta ord på den där "känslan" av nånting, exemplevis att jag och partner verkligen vill ha en jämställd relation men att det kan vara svårt att uppnå och var det fallerar.

Ja visst är det?! Jag jobbar ju med att sätta ord på känslor, men det finns så ofantligt många situationer och känslor som jag aldrig kunnat föreställa mig.

 

[Ninnurur]

Det var det här citatet jag har funderat på i natt, jag hoppas att det är okej att jag lägger det här @Petruska ?

Det träffade mig mitt i hjärtat. Jag ägnar mig inte åt "höhö"-gnäll över att partner inte gör si eller så. Men det där med att skydda. När någon jag varit ihop med har gjort något som jag upplever på gränsen till oförlåtligt och jag känt ett intensivt behov av att ventilera det för att få perspektiv - då har jag aldrig gjort det. Jag har skylt över och skyddat den jag är ihop med, oavsett vad.
Vilket vid senare separationer gör att ingen annan fattar någonting eftersom allt hela tiden har verkat så perfekt.
Jag har aldrig tänkt på det som att jag svikit mig själv, men nu gör jag det. Det är en helt ny tanke, faktiskt.

Det där tror jag grundar sig i den där allmänna uppfattningen om att allt ska vara så perfekt på ytan. Lite som det där att man känner att man måste städa innan man kan bjuda hem en kompis, för att man inte vågar visa sitt vanliga, halvstökiga hem.
Du har kanske inte svikit dig själv lika mycket som att du inte varit ärlig mot dig själv? Framförallt - man är alltid två i ett förhållande, det är inte upp till DIG att bära hela förhållanden. Det måste ges och tas, åt alla håll och kanter.

 

[Philosophia]

Det var det här citatet jag har funderat på i natt, jag hoppas att det är okej att jag lägger det här @Petruska ?

Det träffade mig mitt i hjärtat. Jag ägnar mig inte åt "höhö"-gnäll över att partner inte gör si eller så. Men det där med att skydda. När någon jag varit ihop med har gjort något som jag upplever på gränsen till oförlåtligt och jag känt ett intensivt behov av att ventilera det för att få perspektiv - då har jag aldrig gjort det. Jag har skylt över och skyddat den jag är ihop med, oavsett vad.
Vilket vid senare separationer gör att ingen annan fattar någonting eftersom allt hela tiden har verkat så perfekt.
Jag har aldrig tänkt på det som att jag svikit mig själv, men nu gör jag det. Det är en helt ny tanke, faktiskt.

Jag uppfattar ditt inlägg som att det snarare handlar om att vara öppen med missförhållanden i relationen. Jag tänker mig i så fall att detkan handla om åtminsone två saker: Antingen en tanke om att man bör vara så lojal i ett förhållande att man inte ens får avslöja missförhållanden av (någon slags oförtjänt) respekt för den andre. Det andra som jag tänker mig är kopplat till skam. En känsla av skam över att man har en nära relation med någon som inte respekterar en eller som till och med förödmjukar och på olika plan förintar en.

Sådant som vi upplever vara skamfullt tenderar vi människor att inte vilja avslöja för andra och jag inbillar mig att just skamskälet är betydligt vanligare än lojalitetsskälet.

 

[Lena Furberg]

Jag undrar lite, gäller samma resonemang vänner? Berättar man för andra vad ens vän berättat för en? I förtroende eller ej? Pratar man öppet och utan omsvep med andra om sin kompis? Är det annorlunda med partnern då denne är mer en del av ens eget liv?

 

[Petruska]

Jag undrar lite, gäller samma resonemang vänner? Berättar man för andra vad ens vän berättat för en? I förtroende eller ej? Pratar man öppet och utan omsvep med andra om sin kompis? Är det annorlunda med partnern då denne är mer en del av ens eget liv?

Jag tycker i princip inte det. Ingen skillnad, alltså. Jag berättar inte heller saker "i förtroende" eller tar emot förtroenden. Jag använder mitt omdöme när det gäller vad jag berättar om personer för andra, och jag räknar med att mina vänner använder sina omdömen.

För mig handlar det om att olika relationer är just olika. Vad som diskuteras i en relation får inte styra vad som kan diskuteras i en annan - utan jag avgör själv vad jag pratar om.

Sen är ju rent krasst det mesta folk berättar oftast helt meningslöst och ointressant och konstigt att berätta vidare, men då handlar det ju om något annat.

 

[Hyacinth]

Jag undrar lite, gäller samma resonemang vänner? Berättar man för andra vad ens vän berättat för en? I förtroende eller ej? Pratar man öppet och utan omsvep med andra om sin kompis? Är det annorlunda med partnern då denne är mer en del av ens eget liv?

Jag berättar ytterst sällan vad vänner berättar för mig. Det har funnit enstaka situationer som jag har ventilerat med partnern.
Deras liv är ju inte mitt.

 

[Miran]

Mycket av det här ser jag ganska politiskt på: vi måste kunna prata om levda erfarenheter av ojämställdhet för att kunna åtgärda jämställdhetsproblemen i samhället. Det kan vi inte om vi inte får prata om partners brister.

Jag tänker också att det där skylandet snarare hindrar än främjar utveckling inom paret, både själva relationerna och för var och en av parterna. Om min partner skyler över och skyddar mig från mina brister, lär jag mig ju aldrig.

För mig är det du beskriver väldigt obehagligt. Jag har haft en sambo som i princip krävde det du beskriver. Och ja, har haft är väl nyckeln där. Han talade om det som lojalitet. Jag hatar sedan dess lojalitet (i alla fall i privatlivet).

Ja, men allt har ju inte med ojämställdhet att göra.

Jag försöker rannsaka mig nu om det någonsin har funnits ett uttalat eller outtalat krav - eller om det är någonting jag lagt på mig själv, helt enkelt. Och i så fall varför?

Att säga något till någon har känts som en omöjlighet - om jag inte redan har bestämt mig för att separera - och då har det ju inte behövts, för då har jag redan bestämt mig. Det är ju just i förvirrande och förtvivlansfasen som behovet finns, jag snackar alltså inte om allmängnäll.

 

[Miran]

Jag uppfattar ditt inlägg som att det snarare handlar om att vara öppen med missförhållanden i relationen. Jag tänker mig i så fall att detkan handla om åtminsone två saker: Antingen en tanke om att man bör vara så lojal i ett förhållande att man inte ens får avslöja missförhållanden av (någon slags oförtjänt) respekt för den andre. Det andra som jag tänker mig är kopplat till skam. En känsla av skam över att man har en nära relation med någon som inte respekterar en eller som till och med förödmjukar och på olika plan förintar en.

Sådant som vi upplever vara skamfullt tenderar vi människor att inte vilja avslöja för andra och jag inbillar mig att just skamskälet är betydligt vanligare än lojalitetsskälet.

Du skriver mycket värt att tänka på.

Jag fattar bara inte varför jag inte tänkt de här tankarna tidigare. Det är ju jätteintressant, både för att förstå sig själv och andra.

 

[Hermelin]

Svika sig själv, är jag väl med på att man kan kalla det. Men om det är att svika sin partner att tala öppet om sådana saker, så förstår jag inte vad relationen är för något. Paret som en pakt som utåt döljer varandras brister - varför då? Till vilken nytta då? Relationen som ett avtal där vi ålägger oss viss tystnadsplikt? Tja, och så all den misär som då kan döljas.

Jag tar min senaste upplevelse från kollegernas diskussion häromveckan för att illustrera vad jag menar med bristande respekt. Kollegerna i mitt exempel skrattade gott åt att de var tacksamma över att de var närsynta. För då slapp de se sina fula partners så tydligt innan de hunnit raka/sminka sig.

Det upplevde jag som illojalt om vi nu ska använda det uttrycket och något de gott kunde behållit för sig själva. Av respekt för sig själva och för sina respektive.

 

[Pontevecchio]

Jag anser fortfarande att vi måste skilja på person och beteende. Jag har skrivit om hur min sambo beter sig och hur han resonerar runt det. Jag går inte runt och pratar om hans rädslor/drömmar osv.

 

[Pontevecchio]

Det är ju rent otrevligt Hermelin och inte ok för att det är ens sambo.
Där är jag rätt hård på respekten mellan mig och min sambo, jag skulle aldrig acceptera att han kallade mig regeringen tex.

 

[Miran]

Jag tar min senaste upplevelse från kollegernas diskussion häromveckan för att illustrera vad jag menar med bristande respekt. Kollegerna i mitt exempel skrattade gott åt att de var tacksamma över att de var närsynta. För då slapp de se sina fula partners så tydligt innan de hunnit raka/sminka sig.

Det upplevde jag som illojalt om vi nu ska använda det uttrycket och något de gott kunde behållit för sig själva. Av respekt för sig själva och för sina respektive.

Men allvarligt? Vilket skojsigt skämtlynne ....