Svika sin partner eller svika sig själv

[lil-sis]

Jag håller med dig till 100 % MEN:

Jag tycker inte heller att man skriver en massa negativt om sin FÖRE DETTA partner på nätet, så som du har gjort hur många gånger som helst genom åren.

Folk är mycket lättare att identifiera än vad skribenter tror/ tänker på och jag skulle inte alls vilja att min fd man skrev en massa om mig som jag inte hade möjlighet att påverka på nätet.

För övrigt måste jag även kommentera din sista mening; du var ju själv tillsammans med din man i hur många år som helst trots att han enligt vad du senare skrivit här på Buke var kass på många vis?!?!? Det känns ju också märkligt- varför var ni tillsammans så länge om han var så olämplig?

Du har inte så bra koll på det här med normaliseringsprocess och så eller?

 

[dressyrtjejen]

Du har inte så bra koll på det här med normaliseringsprocess och så eller?

Har utmärkt koll på normaliseringsprocesser (är socionom sedan tusen år tillbaka) men JAG tycker att det blir så fel att skriva en massa negativt om någon man själv valt att leva med i massor av år.

Det är lätt att vara efterklok men också att efterkonstruera och plötsligt så är det mesta man levt med i många år heeeelt galet fast man inte alls tyckte det medan man var i det.

Också ett intressant fenomen fast det är en annan historia....

 

[Miran]

Blev fel.

 

[Petruska]

Jag skulle känna mig oerhört sviken om min partner pratade med sina vänner om vårt sexliv. Med sin mamma - ok, eller någon proffessionell. Men inte vänner.

Min man skulle få en akut relationskris på halsen om han hade synpunkter på vem jag pratade om vad med. För mig är det fullständigt övermaga att man skulle tillåta sig att styra och begränsa varandras vänskapsrelationer på det sättet.

Om något begränsar vad jag säger till mina vänner ska det vara jag, utifrån mitt omdöme.

 

[As_Vegas]

För mig är det självklart att allt som rör min partner på något sätt och kan vara det minsta lilla känsligt så frågar jag innan jag diskuterar med någon utomstående. Och jag förväntar mig samma respekt tillbaka.

 

[Luff]

Min man skulle få en akut relationskris på halsen om han hade synpunkter på vem jag pratade om vad med. För mig är det fullständigt övermaga att man skulle tillåta sig att styra och begränsa varandras vänskapsrelationer på det sättet.

Om något begränsar vad jag säger till mina vänner ska det vara jag, utifrån mitt omdöme.

Vi - min partner o jag - har aldrig pratat om vem vi ska få prata med och om vad.
Jag berättar för er att jag skulle känna mig oerhört sviken om hans vänner visste detaljer om vårt sexliv.
Mina känslor grundar sig i att jag när jag får reda på "detaljer" av vänner känner mig obekväm och tänker att vad vill dom jag ska göra med den här informationen? Varför ska jag veta att XX gillar att ha sex i strumpbyxor utan gren?
Om någon har problem i sin relation däremot. Det kan man väl prata om.
Men om jag skulle få en sjukdom, tex vestibulit, så vill jag själv avgöra vem som får reda på det.

 

[Petruska]

För mig är det självklart att allt som rör min partner på något sätt och kan vara det minsta lilla känsligt så frågar jag innan jag diskuterar med någon utomstående. Och jag förväntar mig samma respekt tillbaka.

Har ni gått igenom då så att ni vet vilken typ av saker som någon av er kan anse som minsta lilla känsligt?

 

[As_Vegas]

Har ni gått igenom då så att ni vet vilken typ av saker som någon av er kan anse som minsta lilla känsligt?

Både ja och nej. Dels känner man sin partner och märker om något är känsligt och sen tycker jag att man kan sätta ribban lågt för vad som räknas som känsligt.

 

[tanten]

Jag skulle känna mig oerhört sviken om min partner pratade med sina vänner om vårt sexliv. Med sin mamma - ok, eller någon professionell. Men inte vänner.

Många förvirrande tankar far genom huvudet tack vare den här tråden.

Jag kunde inte tala med mina vänner om vår relation. Mest för att de nära vänner jag hade också var hans nära vänner. Så småningom hade han inga vänner och jag berättade för några varför jag lämnat. Jag var i oerhört dåligt skick när jag till slut gick. Det dolde jag inte.

Varför jag inte pratade tidigare? Vem skulle jag pratat med? Jo, jag pratade med min psykolog och det gjorde jag i ett antal år innan jag till slut gick.

Om han talade med sina arbetskamrater så var det ok. För de fanns ju inte nära mig i mitt liv. Men mina vänner - nej då hade jag känt mig illojal och konstig. För de är ju hans vänner också

 

[Petruska]

Många förvirrande tankar far genom huvudet tack vare den här tråden.

Jag kunde inte tala med mina vänner om vår relation. Mest för att de nära vänner jag hade också var hans nära vänner. Så småningom hade han inga vänner och jag berättade för några varför jag lämnat. Jag var i oerhört dåligt skick när jag till slut gick. Det dolde jag inte.

Varför jag inte pratade tidigare? Vem skulle jag pratat med? Jo, jag pratade med min psykolog och det gjorde jag i ett antal år innan jag till slut gick.

Om han talade med sina arbetskamrater så var det ok. För de fanns ju inte nära mig i mitt liv. Men mina vänner - nej då hade jag känt mig illojal och konstig. För de är ju hans vänner också

Sådant tar jag faktiskt ingen direkt hänsyn till. Eller, jag tar inte hänsyn till det som någon sorts lojalitet mot min partner. Däremot kan jag av olika skäl skona olika vänner från att veta olika detaljer om min man eller om vårt förhållande.

Jag tänker helt enkelt att så där hoptrasslat är livet och relationerna, och så får man manövrera så gott man kan.

Sistaalternativet alla kategorier är att jag inte tillåts eller tillåter mig att sätta ord på min verklighet och att pröva de orden tillsammans med andra.

 

[Petruska]

Både ja och nej. Dels känner man sin partner och märker om något är känsligt och sen tycker jag att man kan sätta ribban lågt för vad som räknas som känsligt.

Men det gäller just din partner då, alltså?

Om vänner berättar saker som kan anses känsliga, gäller samma typ av band då? Inte ens om det berör dig, pratar du med någon om det?

 

[As_Vegas]

Men det gäller just din partner då, alltså?

Om vänner berättar saker som kan anses känsliga, gäller samma typ av band då? Inte ens om det berör dig, pratar du med någon om det?

Detsamma gäller alla.
Jag tror att du kanske missförstod mig. Jag pratar jättekänsliga grejer titt som tätt med vänner. Men, tror jag att något jag vill berätta kan vara det minsta känsligt för någon (partner, vän osv) så skulle jag aldrig berätta utan att först prata med berörd person.

 

[Vallmo]

Jag tycker du beskriver klart och tydligt vad du känner för din man i inläggen här på forumet
Din/er situation verkar vara ohållbar.
Det bli bara frustrerande om du känner att du måste övertyga "alla andra" om hur illa du har det, det känner du ju bäst själv.

Jag tror inte problemet är att jag måste övertyga alla andra.
Problemet är att jag inte pratat om det alls pga skam, lojalitet mm.
Inte ens när jag gick i terapi så pratade jag om det på det här sättet.

Skulle jag sätta mig ner och beskriva situationen för min syster så skulle hon förstå.
Det var just den där kommentaren som flög ur mig och sättet hon bemötte den på som störde mig.

Här på Buke har jag ju knappast behövt övertyga i största allmänhet.
Snarare är det Buke som övertygat mig om att som jag lever, i min relation, är både nedbrytande och oacceptabelt.

I min värld har jag blivit så van så jag inte tänkt på det.

Varje dag sen jag började "prata" om det här så har avslutat dagen med att läsa en sida på internet om verbal misshandel för att övertyga mig själv igen.
För varje dag glider jag in i.....det kan inte stämma......så illa är det inte.
Varje dag har jag tvivel, trots att det jag läser beskriver honom ordagrant.
Varje dag har jag tvivel, trots det ni säger till mig.
Och det sorgligaste av allt är, att varje dag har jag tvivel, trots att allt har tagits ifrån mig, mina barn, min kropp, min psykiska hälsa och mitt liv.

 

[Lampan]

Jag tror inte problemet är att jag måste övertyga alla andra.
Problemet är att jag inte pratat om det alls pga skam, lojalitet mm.
Inte ens när jag gick i terapi så pratade jag om det på det här sättet.

Skulle jag sätta mig ner och beskriva situationen för min syster så skulle hon förstå.
Det var just den där kommentaren som flög ur mig och sättet hon bemötte den på som störde mig.

Här på Buke har jag ju knappast behövt övertyga i största allmänhet.
Snarare är det Buke som övertygat mig om att som jag lever, i min relation, är både nedbrytande och oacceptabelt.

I min värld har jag blivit så van så jag inte tänkt på det.

Varje dag sen jag började "prata" om det här så har avslutat dagen med att läsa en sida på internet om verbal misshandel för att övertyga mig själv igen.
För varje dag glider jag in i.....det kan inte stämma......så illa är det inte.
Varje dag har jag tvivel, trots att det jag läser beskriver honom ordagrant.
Varje dag har jag tvivel, trots det ni säger till mig.
Och det sorgligaste av allt är, att varje dag har jag tvivel, trots att allt har tagits ifrån mig, mina barn, min kropp, min psykiska hälsa och mitt liv.

På vilket sätt har dina barn och din kropp tagits ifrån dig?

 

[Vallmo]

På vilket sätt har dina barn och din kropp tagits ifrån dig?

Två graviditeter har satt sina spår. Sen åt jag medicin som gjorde att jag gick upp i vikt. Min kropp är helt förstörd och jag känner inte igen mig när jag tittar mig i spegeln.
Barnen tas ifrån mig varje dag då deras pappa idiotförklarat och underminerar mig framför barnen och ser till att utesluta mig så mycket som möjligt som en fullvärdig familjemedlem.

 

[LenaH]

Nu tänker jag rensa lite, ok?

 

[LenaH]

Nu gör jag det enkelt för mig efter att ha raderat 24 inlägg.
Saxat ur forumreglerna:

För att forumet ska bli trivsamt och användbart för alla besökare skall du följa allmän netiquette (nät-etikett). Kort sagt innebär detta att man ska bete sig korrekt och vettigt även på Internet. Var vänlig och korrekt gentemot andra och gå aldrig till personangrepp.

Visst ska man kunna ställa frågor till användare för att förstå hur de resonerar och reflekterar över olika saker men "man" får också försöka känna av när gränsen är nådd och man istället provocerar. Här överskreds gränsen.

/LenaH, moderator

 

[tanten]

Två graviditeter har satt sina spår. Sen åt jag medicin som gjorde att jag gick upp i vikt. Min kropp är helt förstörd och jag känner inte igen mig när jag tittar mig i spegeln.
Barnen tas ifrån mig varje dag då deras pappa idiotförklarat och underminerar mig framför barnen och ser till att utesluta mig så mycket som möjligt som en fullvärdig familjemedlem.

Jag kände en kvinna vars make kallade henne för "ingenting". Inte namn, inte mamma utan bara ingenting. Hon tog sig loss men det kostade år av misär och lidande. Och hennes barn levde mitt i detta. Med en mamma som var "ingenting" i vardagen hemma.
Hon tog sig loss.

Ditt värde som människa mäts inte i kilon. Ditt människovärde är okränkbart. Du är en viktig person i dina barns liv. Oavsett hur barnens far behandlar dig. Ditt värde bestäms inte av honom eller någon annan.

 

[Vallmo]

Nu tänker jag rensa lite, ok?

Oj, jag har visst missat något.
Har inte varit inne efter mitt senaste inlägg.
Får jag fråga vad det rörde sig om?

 

[Kilauea]

Oj, jag har visst missat något.
Har inte varit inne efter mitt senaste inlägg.
Får jag fråga vad det rörde sig om?

PMade