Störiga saker vi stör oss på, del 39

[Enya]

Har missat om du skrivit något om det innan, men finns det inga föräldrar att prata med? Eller bryr de sig inte kanske, med tanke på barnens beteende känns det som att de får göra som de vill.

Visst finns det. Föräldrar som inte bryr sig om vad barnen gör tyvärr. Det här är en lång historia som började redan när de själv flyttade in före mig i byggnaden och grannen under klagade på att de slängde ner pantburkar (energi- och ölburkar) samt rakblad i babypoolen hon hade vid sin balkong. Störningar i lägenheten med höga ljud om nätterna, har fått ut lappar från hyresvärden om vem som ligger bakom osv, grannen under valde till slut att flytta när de inte slutade, hon orkade inte med dem. Själv berättade de för henne att de blivit vräkta från sin förra lägenhet... Nähä, inte förvånad. Andra har försökt prata med dem och det ger liksom ingen respons.

Det intressanta är att när deras grannes barn är ute och leker är nivån en helt annan. Det låter som barn som leker, blir ovänner, slår sig, har roligt osv och föräldrarna har ständig koll, det hörs, syns och märks hela tiden. Med dessa barnen lämnas de vind för våg. Går in på min altan och stjäl hundleksakerna och slänger på folk utanför området och springer omkring med. Mina personliga saker alltså. Min privata altan som har staket runt HELA. Slänger in fimpar, stenar, skräp, pinnar, växter, burkar, burklock, står och retar hunden när han är ute osv. Han bara glor på dem och trycker att de är dumma i huvudet. Han älskar alla, men inte dem. Beror nog på hur de beter sig mot honom och mot mig, följer efter, jamar som en katt, skäller som en hund, hoppar framför och bakom oss för att skrämmas och när han tittar så skriker de i högan sky och låtsas vara skiträdda. Då skäller han och de verkar bli rädda. När jag flyttade hit kunde han vara ensam hemma, efter ett tag kunde han inte det, det var ångest. Jag började förstå varför när jag såg reaktionerna på honom vid ljud och så. Därför har jag sällskap nu till honom, sista utvägen, och det fungerar. Min nallebjörn behövde en bodygaurd. Och det fungerar ute så barnen gör inget när vi är ute mer, de vågar inte ge sig på en morrande rottweiler, när hon morrade på dem första gången hon såg dem sa jag inte till henne och stod istället och tittade på barnen ihop med henne. De sprang därifrån.

För några veckor sedan såg jag att de lagt ut en annons i en lägenhetsgrupp om att de ska flytta och önskar att någon kan ta över lägenheten innan uppsägningstiden annars senast 1 juni... så ÄNTLIGEN! Verkligen äntligen!

 

[villhöver]

Drabbades hastigt av ett stort begär att färga håret i någon intensiv färg. Ska inte färga håret i någon intensiv färg ( ) men hjärnan önskade det just nu.

 

[cambodia]

Drabbades hastigt av ett stort begär att färga håret i någon intensiv färg. Ska inte färga håret i någon intensiv färg ( ) men hjärnan önskade det just nu.

Du kanske villhöver göra det?

 

[villhöver]

Du kanske villhöver göra det?

Ja, det har ju hänt förr

 

[NilHe]

Drabbades hastigt av ett stort begär att färga håret i någon intensiv färg. Ska inte färga håret i någon intensiv färg ( ) men hjärnan önskade det just nu.

Regnbåge är jättefint och uppfyller de flesta färgbehov

 

[Tantan]

Visst finns det. Föräldrar som inte bryr sig om vad barnen gör tyvärr. Det här är en lång historia som började redan när de själv flyttade in före mig i byggnaden och grannen under klagade på att de slängde ner pantburkar (energi- och ölburkar) samt rakblad i babypoolen hon hade vid sin balkong. Störningar i lägenheten med höga ljud om nätterna, har fått ut lappar från hyresvärden om vem som ligger bakom osv, grannen under valde till slut att flytta när de inte slutade, hon orkade inte med dem. Själv berättade de för henne att de blivit vräkta från sin förra lägenhet... Nähä, inte förvånad. Andra har försökt prata med dem och det ger liksom ingen respons.

Det intressanta är att när deras grannes barn är ute och leker är nivån en helt annan. Det låter som barn som leker, blir ovänner, slår sig, har roligt osv och föräldrarna har ständig koll, det hörs, syns och märks hela tiden. Med dessa barnen lämnas de vind för våg. Går in på min altan och stjäl hundleksakerna och slänger på folk utanför området och springer omkring med. Mina personliga saker alltså. Min privata altan som har staket runt HELA. Slänger in fimpar, stenar, skräp, pinnar, växter, burkar, burklock, står och retar hunden när han är ute osv. Han bara glor på dem och trycker att de är dumma i huvudet. Han älskar alla, men inte dem. Beror nog på hur de beter sig mot honom och mot mig, följer efter, jamar som en katt, skäller som en hund, hoppar framför och bakom oss för att skrämmas och när han tittar så skriker de i högan sky och låtsas vara skiträdda. Då skäller han och de verkar bli rädda. När jag flyttade hit kunde han vara ensam hemma, efter ett tag kunde han inte det, det var ångest. Jag började förstå varför när jag såg reaktionerna på honom vid ljud och så. Därför har jag sällskap nu till honom, sista utvägen, och det fungerar. Min nallebjörn behövde en bodygaurd. Och det fungerar ute så barnen gör inget när vi är ute mer, de vågar inte ge sig på en morrande rottweiler, när hon morrade på dem första gången hon såg dem sa jag inte till henne och stod istället och tittade på barnen ihop med henne. De sprang därifrån.

För några veckor sedan såg jag att de lagt ut en annons i en lägenhetsgrupp om att de ska flytta och önskar att någon kan ta över lägenheten innan uppsägningstiden annars senast 1 juni... så ÄNTLIGEN! Verkligen äntligen!

Tycker det låter som en orosanmälan avseende bristande omsorg.

 

[bettysmatte]

Tycker det låter som en orosanmälan avseende bristande omsorg.

Håller med. Jag tycker synd om barnen.

 

[MiaMia]

Tycker det låter som en orosanmälan avseende bristande omsorg.

I den utsatta situationen som Ts är gentemot grannarna så hade jag valt att vänta med orosanmälan till den dag då flytten är ett faktum. Med tanke på att hon nu vet att den kommer ske i närtid.
Jag föreställer mig att det är en sådan typ av anmälan där värdet är stort av att de kan få den utan att man behöver hålla merparten av detaljer borta ur beskrivningen av problemet för att kunna hålla den anonym.

 

[Tantan]

I den utsatta situationen som Ts är gentemot grannarna så hade jag valt att vänta med orosanmälan till den dag då flytten är ett faktum. Med tanke på att hon nu vet att den kommer ske i närtid.
Jag föreställer mig att det är en sådan typ av anmälan där värdet är stort av att de kan få den utan att man behöver hålla merparten av detaljer borta ur beskrivningen av problemet för att kunna hålla den anonym.

Där får man välja såklart, det är alltid svårt. Samtidigt om man är orolig för att barn far illa så hade jag agerat (har erfarenhet av att anmäla och ta emot anmälningar). Sen kanske inte @Enya är orolig och jag tolkar in för mycket i texten, vad vet jag.

 

[Enya]

Tycker det låter som en orosanmälan avseende bristande omsorg.

Det kan så vara, men det lär de redan ha en uppsjö av, gissar jag.

 

[Tantan]

Det kan så vara, men det lär de redan ha en uppsjö av, gissar jag.

Personligen skulle jag inte förutsätta det, allt man kan få in när barn far illa är av vikt. Barn förtjänar att vuxna vågar vara obekväma och orosanmäler om de känner en oro.

 

[Enya]

Där får man välja såklart, det är alltid svårt. Samtidigt om man är orolig för att barn far illa så hade jag agerat (har erfarenhet av att anmäla och ta emot anmälningar). Sen kanske inte @Enya är orolig och jag tolkar in för mycket i texten, vad vet jag.

Oro är inte det första jag tänker på. Utåt sett verkar de omhändertagna, hela och rena kläder, får mat- resterna av det syns ju på marken. De är bara inte uppfostrade. Jag menar, anmälningsbart att de är ouppfostrade? Gapar och skränar? Mobbar min hund och mig? Stör mig i lägenheten? De är genuint ouppfostrade, å andra sidan-sådana föräldrar, sådana barn. Hur ska barnen vara något annat när föräldrarna inte beter sig vettigt? Visst, de skriker inte, men sitter och röker på balkongen och loftgången (rökförbud) och så "råkar" deras fimpar trilla ner till mig..., kan inte tänka mig det är barnen som dricker energidryck, de är ännu inte tonåringar. Hälsar inte, ställer sig i mörkret runt gavel på min lägenhet, vid mitt fönster, och tja, bara står där. Man går den vägen när man går ut från området eller till parkeringen, man står inte där, men det har de gjort mer än en gång nu. En gång vägrade de flytta sig när jag kom och skrämde slag på mig för jag inte såg att det var tre istället för en som jag såg, den sista skrämde spionen för hon var på tok för närgången. Då vaktade han. Så jävla skumt beteende.

Hade jag bott direkt under hade jag haft annan insyn, nu är jag hörselskadad och bor snett under och missar det mesta.

 

[Enya]

Personligen skulle jag inte förutsätta det, allt man kan få in när barn far illa är av vikt. Barn förtjänar att vuxna vågar vara obekväma och orosanmäler om de känner en oro.

Det tog lååååååååååååååååång tid innan jag överhuvudtaget klagade på dem eftersom man inte klagar när man har hund. De är typen man inte klagar på. De ger igen, sant eller ej, spelar ingen roll, de hittar på, de hämnas. Grannen som tidigare bodde bredvid mig, med babypoolen, hämnades de på när hon klagade på dem. Jag har hund. Jag hade redan en känslig granne ovanpå mig som inte klarade av ens 5 minuters totalt låtande under 4 timmars bortavaro då och då utan att klaga till hyresvärden, verkligen inte läge att skaffa sig ovänner i huset. Nu har jag en annan granne ovanpå med hund, som inte besväras av mig eller mina hundar (och inte jag av hennes eller hennes son heller). Så inte förrän jag träffade henne lite grann och pratade började jag klaga på familjen. Men man sitter jävligt lugnt i båten med grannar som den här familjen. De avskyr helt uppenbart hundar, de ser extremt äcklade ut av dem. Jag hoppas att grannens amstaff och min rottweiler är del i deras val att flytta, men det är nog önsketänkande.

Jag vågar definitivt vara obekväm, är inte precis känd för att vara rädd av mig, men jag offrar inte mina hundar för det, inte när det inte är uppenbart att barnen lider.

 

[Enya]

I den utsatta situationen som Ts är gentemot grannarna så hade jag valt att vänta med orosanmälan till den dag då flytten är ett faktum. Med tanke på att hon nu vet att den kommer ske i närtid.
Jag föreställer mig att det är en sådan typ av anmälan där värdet är stort av att de kan få den utan att man behöver hålla merparten av detaljer borta ur beskrivningen av problemet för att kunna hålla den anonym.

Ja, det hade behövt vara en ganska tydlig anmälan som rör mig, mina hundar och min lägenhet ganska tydligt. Det är saker jag redan klagat på till hyresvärden och som de blivit tillsagda om. Med tanke på att de inte tar emot klagomål med god min hade en sådan anmälan inte fallit i god jord, de hade inte sett det som "Åh vad bra vi blev anmälda av grannen, nu kan vi lära oss hur man blir föräldrar"...

 

[karamelldrottningen]

Det tog lååååååååååååååååång tid innan jag överhuvudtaget klagade på dem eftersom man inte klagar när man har hund. De är typen man inte klagar på. De ger igen, sant eller ej, spelar ingen roll, de hittar på, de hämnas. Grannen som tidigare bodde bredvid mig, med babypoolen, hämnades de på när hon klagade på dem. Jag har hund. Jag hade redan en känslig granne ovanpå mig som inte klarade av ens 5 minuters totalt låtande under 4 timmars bortavaro då och då utan att klaga till hyresvärden, verkligen inte läge att skaffa sig ovänner i huset. Nu har jag en annan granne ovanpå med hund, som inte besväras av mig eller mina hundar (och inte jag av hennes eller hennes son heller). Så inte förrän jag träffade henne lite grann och pratade började jag klaga på familjen. Men man sitter jävligt lugnt i båten med grannar som den här familjen. De avskyr helt uppenbart hundar, de ser extremt äcklade ut av dem. Jag hoppas att grannens amstaff och min rottweiler är del i deras val att flytta, men det är nog önsketänkande.

Jag vågar definitivt vara obekväm, är inte precis känd för att vara rädd av mig, men jag offrar inte mina hundar för det, inte när det inte är uppenbart att barnen lider.

Märkliga barn som avskyr hundar. Jag kan förstå om någon är allergiskt och därför tar avstånd. Men avskyr

 

[Enya]

Märkliga barn som avskyr hundar. Jag kan förstå om någon är allergiskt och därför tar avstånd. Men avskyr

Smittade av sina föräldrar. De verkar vara de som verkligen avskyr, barnen är nog mer nyfikna, men ovana, kanske rädda, lite äcklade. Vad vet jag. Inte uppvuxna med djur gissar jag.

 

[Sel]

Håller med. Jag tycker synd om barnen.

Fast en del ungar är faktiskt bara rena skitungar.

 

[bettysmatte]

Oro är inte det första jag tänker på. Utåt sett verkar de omhändertagna, hela och rena kläder, får mat- resterna av det syns ju på marken. De är bara inte uppfostrade. Jag menar, anmälningsbart att de är ouppfostrade? Gapar och skränar? Mobbar min hund och mig? Stör mig i lägenheten? De är genuint ouppfostrade, å andra sidan-sådana föräldrar, sådana barn. Hur ska barnen vara något annat när föräldrarna inte beter sig vettigt? Visst, de skriker inte, men sitter och röker på balkongen och loftgången (rökförbud) och så "råkar" deras fimpar trilla ner till mig..., kan inte tänka mig det är barnen som dricker energidryck, de är ännu inte tonåringar. Hälsar inte, ställer sig i mörkret runt gavel på min lägenhet, vid mitt fönster, och tja, bara står där. Man går den vägen när man går ut från området eller till parkeringen, man står inte där, men det har de gjort mer än en gång nu. En gång vägrade de flytta sig när jag kom och skrämde slag på mig för jag inte såg att det var tre istället för en som jag såg, den sista skrämde spionen för hon var på tok för närgången. Då vaktade han. Så jävla skumt beteende.

Hade jag bott direkt under hade jag haft annan insyn, nu är jag hörselskadad och bor snett under och missar det mesta.

Men hur barn har det handlar ju om så mycket mer än bara det rent praktiska och fysiska? Hela, rena kläder och mat, tak över huvudet. Jätteviktigt såklart. Men de far ju ändå illa. Det låter som föräldrar som behöver hjälp med sitt föräldraskap.

 

[Enya]

Fast en del ungar är faktiskt bara rena skitungar.

Jag har pratat med barnen, det är som att prata med en vägg. Eller en gås. Det rinner av dem. Det gäller inte dem liksom. Skrattar och gör om.
Men men, lycka till när de blir tonåringar säger jag bara!

 

[Enya]

Men hur barn har det handlar ju om så mycket mer än bara det rent praktiska och fysiska? Hela, rena kläder och mat, tak över huvudet. Jätteviktigt såklart. Men de far ju ändå illa. Det låter som föräldrar som behöver hjälp med sitt föräldraskap.

Det säger jag inte emot. Jag har inte mycket att ta på mer än när barnen är ute, utan föräldrarna.