Grannj*veln som inte har koll på sina hundar men ändå låter dem gå lösa. (Ja, samma grannj*vel som alltid.)
Jag är ute med Juno i selen. Och så ser jag i ögonvrån hur en av hennes hundar börjar närma sig i sakta mak. Ägaren står och kollar på några meter bort. Hon säger ingenting. Jag plockar upp Juno i famnen. Hon säger ingenting. Jag börjar gå iväg med Juno. Hon säger ingenting.
Jag sätter ner Juno på planket en bit bort så att både hon och jag ska kunna hålla koll på vår omgivning. Efter ett tag kommer den andra (okopplade) hunden och börjar närma sig på marknivå. Juno börjar yla varnande, men tror ni att hundägaren gör någonting? Nä. Hon låter hennes hund stå, okopplad, ett par, tre meter ifrån oss och råstirra oavbrutet. "De tycker om katter," säger hon. "Mm, men min katt gillar inte hundar." Jag lyfter Juno (igen) och bär bort henne (igen).
De börjar gå mot sin port. Sedan ser jag henne stå i flera minuter och försöker locka in ena hunden i porten. Den kommer fram till henne ett par gånger och får godis, sedan går den längre bort från dörren igen. Att inte lyda är ju ett superbra sätt för hunden att få godis, ju!
Jag blir lite arg på mig själv som inte sade något. Men jag har försökt förut, och det hjälper inte. Jag skällde ut henne efter noter när de vidriga monstren satte fart efter Juno när hon var kattunge. Då blev Juno så rädd att hon lyckades kravla sig ur selen och klättrade upp högt i ett träd. Det var början till hennes hundrädsla.
Ja, ja. Juno är okej även idag. Hon fick mycket gos för att distraheras från hundarna, och det tyckte hon om. Och så fort hundarna var borta så var hon lika glad och framåt som alltid. Men mitt humör var förstört.