Jag stör mig på idealet att inte förändras när man blir gravid. Träna som vanligt, jobba som vanligt, orka som vanligt. Vänner prisar en när man hänger med på middagar och sitter uppe till kl. 3 nykter när resten av sällskapet sluddrar. Jag har fått höra så många gånger att jag inte förändrades när jag träffade min man. Jag "försvann" inte, utan fortsatte festa som vanligt och hänga med vännerna som vanligt. Nu säger de att "jag tror inte du kommer förändras som mamma". Men det är sjukt svårt kl. 3 på natten när samma skämt dras för femte gången. Svårt att tycka att samma dejtinghistorier är roliga, som var roliga för flera år sedan nu. Svårt att tycka att den där festen är särskilt ball. Svårt att bry sig så mycket om vilken outfit man ska ha till just den där middagen, det är ju bara en kväll? Svårt att inte förändras, när precis allting i ens egen liv förändras. Ändå förväntas man vara samma som man alltid har varit, när man inte längre är det. Man förväntas möta sina vänner på den platsen i livet där de är, och det gör jag gärna, men det är en one way street. Ingen erbjuder sig att följa med och shoppa bebiskläder i höst, och möta mig där jag är. Jag förstår att det är tråkigt för dem. Det är bara lite tråkigt för mig också att lyssna på fyllesnack för fjärde kvällen i rad om den där festen för fem år sedan som uppenbarligen var kul då. Det stör jag mig lite på idag.
