Jag tycker att man ska uppmuntra människor till sådant de mår väl av även om det till viss mån påverkar en själv negativt. I alla år uppmuntrade jag t ex. min sambo att ta jobbet som innebar enormt mycket resande, göra roliga saker, gå på fester, åka till kompisar, på semester osv. osv. trots att jag själv var för sjuk för att följa med och trots att det innebar ännu mer ensamtid för mig att han låg ute halva året eller mer. På samma vis säger han om min önskan att vilja kunna jobba att han självklart önskar att jag skulle kunna börja jobba eftersom det är något han vet att jag skulle må väl av även om det är väldigt bekvämt för honom att jag alltid är hemma. Att vara generös mot sina nära innebär att man ser till deras bästa och inte alltid till sig själv och sitt. Sedan finns det absolut saker som skulle kunna få mig att välja bort min partner, typ om han tatuerar in ett hakkors i pannan men då är det ju ett val jag måste få göra precis som han gjorde valet att tatuera in det där hakkorset.När man har negativa åsikter om något som är väldigt positivt laddat för den det berör och man själv inte påverkas av det så tycker jag att man håller den åsikten för sig själv. Jag tycker nödvändigtvis inte det är ouppfostrat utan mer... onödigt? I brist på bättre ord. Vad är det man vill åstadkomma med det liksom? Vill man försöka få personen att ändra sig? Vill man att personen ska genomföra det som är tänkt ändå men med påminnelsen i bakhuvudet att den där partnern/vännen/kollegan tycker det är fult/äckligt/inte gillar det osv? Jag ser liksom inte vad vitsen skulle vara annars.
Så, jag håller helt med dig! Kan man inte säga något positivt så håll då iallafall tyst. Inte för att andras åsikt inte räknas för det gör den såklart men för att deras åsikt i det aktuella fallet är fullkomligt irrelevant och därför inte behöver uttalas alls.